Sverige behöver fler inredningsarkitekter!
Inredningsarkitekter har en annan utbildning och kompetens än husarkitekter. Därför är det olyckligt att det utbildas så få, anser inredningsarkitekten Jonas Bohlin.
”Det utbildas för få inredningsarkitekter i Sverige. I dag är Konstfack landets enda lärosäte som kan examinera masterstudenter i inredningsarkitektur. Av de cirka 15 studenter som examineras varje år, väljer många att inrikta sig på formgivning av möbler och belysning. Det kan vara lättare att bli synlig i designmedia än på ett projekterande kontor.
Det utbildas alltså alltför få rumsgestaltande inredningsarkitekter i förhållande till husarkitekter. Det medför att yrket blir osynligt och att kunskapen uteblir i byggandet, vilket i sin tur får stora negativa konsekvenser.
Utbildningen till inredningsarkitekt vilar på konstnärlig, vetenskaplig och humanistisk grund. Det krävs en speciell förmåga och en särskild närvaro för att gestalta rum som stimulerar fantasin och samtidigt skänker trygghet och harmoni. I en bra inredning kan människan, med alla sina sinnen, spegla sig, identifiera sig. När inredningsarkitekter inte medverkar, blir resultatet ofta allmänt och opersonligt. Den mänskliga skalan, det taktila och omtänksamma saknas. Nya Cityterminalen i Stockholm är ett exempel på att ingen inredningsarkitekt varit involverad.
I det offentliga rummet blir rummens helhet ofta organiserad och teknisk. Det mer känslomässiga förhållningssättet till ytor, material och proportioner och det som vi traditionellt kallar de sinnliga dimensionerna, färgskalan och ljuset, blir bortglömda. Det är mycket olyckligt, inte minst i miljöer som skolor och sjukhus. Det är särskilt värdefullt med miljöer som utstrålar kärlek och trygghet, där människor vistas, som inte kan påverka sin miljö, men påverkas av den.
I dag ser vi en utveckling där inredningsarkitektens arbete i ökande grad övertas av stylister och inredningsleverantörer. De verkar utifrån de objekt de säljer. Det kan vi inredningsarkitekter också göra, men vi tar större ansvar för helheten och formger även möbler och inredningar för platsens behov. Vi ska ta ansvar för frågor om allergier, ekologi, brand, ekonomi, funktion och atmosfär. Vi ska vårda det goda hantverket och värna om svensk tillverkningsindustri. Andra branscher som glas, porslin och textil har i stor utsträckning lämnat Sverige. Vi vill behålla möbelindustrin.
Nu finns det diskussioner kring en gemensam kandidatutbildning för hus respektive inredningsarkitektur. En sådan utbildning bygger på respekt och tillit arkitekter emellan. Som magisterutbildningar önskar jag era sinsemellan olika kurser, experimentella, innovativa och kreativa, så att studenter kan välja olika inriktningar på olika utbildningsplatser, spridda över landet.
Jag är övertygad om att det finns stor efterfrågan på fler utbildningsplatser och många fler arbetsuppgifter.
Många av Stockholms närområden, som Björkhagen, Hammarby och Bromma, ritades på 1940- och 50-talen. Då lades stor vikt på lägenheternas planlösningar, kökens utformning, rummens ljus och barnens lekområden. Trots att värderingar om familj och jämlikhet har förändrats, fanns då en större empati för utformning av såväl offentliga som privata rum. Rummens relationer, takhöjder, in och utblickar, material, beslag och ytskikt var mer omhändertagna, mer medvetna, mer bearbetade.
Jag anser att det bör finnas inredningsarkitekter vid projektens start. Att beställare – stat, kommun och landsting samt byggföretag–bör konsultera inredningsarkitekter vid upphandling av byggnader och inredning. I dag startar processer ofta hos byggföretagen. Det går fort och ska vara kortsiktigt ekonomiskt hållbart.
De värdefulla rummen för kropp och själ, där ljus och proportioner är i balans, finns snart inte mer. Människan och framtiden är värt ett bättre öde.”
