arkitektur Svensk arkitektur sedan 1901

Norsk framtid. Det är den 17 maj och det är Norges nationaldag och det finns två saker att tipsa om kring vårt västra grannland. De har just öppnat en utställning i Oslo, på Nasjonalmuseet, som heter Under 40, ung norsk arkitektur 2013. De ställer sig frågan vem som är de mest intressanta unga arkitekterna i Norge, hur de positionerar de sig, vad som intresserar dem? För att få veta det kan man bege sig till Oslo fram till den 29 september. I Norge har det sedan ett par veckor också, liksom i Sverige, pågått en debatt om bostadspolitik och kvalitet. Den debatten började den 6 maj med ett inlägg av Kim Skaara, President i Norske arkitekters landsforbund (NAL), nästan synkroniserat med Sveriges Arkitekters Catherina Foreds debattinlägg i Dagens Nyheter den 5 maj. Tonen i den norska debatten är lite hårdare och försvaret lite spirituellare eftersom NALs ordförande fick veta att han är som "Keiseren som spilte fiolin mens Roma sto i brann. Han trengte plass for å bygge sitt eget palass”.

Malmöfest. Det är eurovisionschlagerfest i Malmö i morgon. Efter det har staden officiellt lovat att aldrig tala om "Malmöbilden" igen. Detta för att de då riskerar att förvandlas till de självupptagna stockholmskrönikörer och författare som sätter upp shower om sig själva på svenska scener. Så, festen är slut, kamerorna avslagna. Det är inte den "skeva Malmöbilden" som politiken ska räta upp, så som det framhölls i en intervju med Ilmar Reepalus efterträdare Katrin Stjerfeldt Jammeh i veckan utan i så fall den skeva Malmöverkligheten.

Drömarkitektur. Det tog scenografen Catherine Martin fjorton veckor att bygga upp scenografin kring det hus som filmen The Great Gatsby utspelar sig i (premiär i Sverige idag). Med den stora balsalen, biblioteket, master bedroom, entréhall, terrass och trädgård. Designen är inspirerad av hus på Long Island som Oheka Castle. Catherine Martin har själv talat om att det handlar om att bygga en fantasi. Och de där husen är fantasier. Det finns kanske bara en svensk motsvarighet, och det i en helt annan stil, Tjolöholms slott. Också plats för en dramatisk film häromåret, Lars von Triers Melancholia. Var samtidens Gatsbys finns? Det kan man fundera över. I en asketisk bostadsrätt i Stockholm eller i ett sommarhus som ser ut som en enkel lada på Gotland.

Bild ovan ur utställningen Under 40. Ung Norsk arkitektur 2013, Fellesskapsprosjektet å Fortette Byen av Meahccetrossa / Matatu, Karasjon. FFB.

Torrskodd arkitektur. I Göteborg har det under decennier funnits ett påbud om att alla hus som har att göra med evenemang ska ligga längs det så kallade evenemangsstråket. Men kanske har evenemangsstråket nu fått sin almstrid. Vi har berättat tidigare här i Fusklappen att staden velat riva Valhallabadet föra att få till den nya aren som ska ersätta Scandinavium ska ligga just vid evenemangsstråket. Stadens tjänstemän slog fast att en rivning skulle vara ofördelaktigt inte minst av sociala skäl. Och protesterna blev många. När frågan kom upp i byggnadsnämnden under Valborgsmässoaftonens möte blev Socialdemokraterna ensamma om att tycka att det var en bra idé att riva Valhallabadet. Och Kjell Björkqvist (FP) vice ordförande i byggnadsnämnden uttalade det onämnbara att "han kan tänka sig en placering även utanför Evenemangsstråket". Byggnadsnämndens ordförande, Mats Arnsmar (S), tar upp Göran Johanssons tappade mantel och evenemangsargumenterar: "Att kunna gå torrskodd från hotellet eller mässan över till en ny arena skulle vara unikt för Göteborg". Unikt att vara torrskodd. "Har inget plats att kalla hem i detta pissiga vårregn", sjunger Håkan Hellström på just låten Valborg, på nya skivan. Kanske beskriver han där en Göteborgsidentitet som inte innefattar ordet torrskodd.

Schlager som citybranding. Att Eurovisionschlagerfestivalen i Malmö handlar om annat än musik framgick med största tydlighet i Svt:s Kulturnyheterna i veckan. Malmö har byggt Turning Torso och Öresundsbron och lyckats vända på sin image. Men samtidigt dras staden med dåligt rykte, fattigdom och problem. ESC kommer som en räddare i citybranding-nöden. Nu har man chansen att visa upp ännu fler bilder av Malmö, säger Malmös projektledare till Kulturnyheterna. Det värsta för bilden av Malmö skulle dock vara om något farligt hände under festivalen. "En skottlossning vore fruktansvärt negativt".
Journalisten Patrik Svensson kritiserar uttalandet i Sydsvenskan: ”Malmö är inte en "bild". Malmö är inte en projektion. Malmö är en stad. Med allt det goda och det onda som det innebär.” Och att något farligt händer, det är inte det värsta som kan hända för bilden av Malmö, det är det värsta som kan hända för den som blir skjuten."
Citybranding i all ära. Men schlagerfebern verkar ha slagit ut förnuftet i södern.

Le Corbusiers gym blir konstgalleri. En annan stad som gärna vill bättra på sitt rykte är franska Marseille. Det kanske lyckas – 2013 är staden Europas kulturhuvudstad, vilket bland annat märks i en stor uppfräschning av den gamla hamnen. I arkitektursammanhang är Marseille kanske mest känt för Le Corbusiers Unité d’habitation – som integrerade allt en människa behöver i en och samma byggnad. Eller, nåja, inte allt. I samband med kulturhuvudstadsinvigningen i juni uppdateras huset för samtiden. Takterrassen, som fram tills nu varit ett gym, får ett konstgalleri (bild ovan). Bakom idén står den Marseillefödde designern Ito Morabito, som blev känd för tio år sedan när han designade en serie fejkprodukter för lyxmärken. Han köpte terrassen när den kom ut på marknaden för tre år sedan. Franska staten och byggnadens ägare har hjälpt honom finansiera ombyggnad och restaurering, som gick lös på 7 miljoner euro. Konstgalleriet har fått namnet Mamo, The Marseille Modulor, efter Le Corbusiers måttsystem. I juni öppnar den första utställningen, med den franske skulptören Xavier Veilhan och en av hans Architectone- installationer. Ito Morabito lovar en invigning utöver det vanliga. Under vintern kommer galleriet att hysa föreläsningar och workshops för arkitekturstudenter. Mamo är naturligtvis ett välkommet tillskott till Marseilles växande konstscen. Men om Unité d’habitations 1600 invånare har mer användning för ett konstgalleri än ett gym återstår att se. 

1. Arkitektur är inte konst. I veckan avslöjades att Uppland Väsby kommuns upphandling av Zaha Hadids förvandlingsnummer vid pendeltågsstationen kan vara olaglig. Upphandlingen låg nämligen långt över gränsvärdet för offentliga upphandlingar utan konkurrens. Kommunen anför konstnärlig kvalitet som orsak, att Hadid "har en konstnärlig kvalitet som är unikt lämpad för det här projektet och som inte går att få från något annat arkitektkontor", som projektledaren uttryckte det. Det övertygar inga advokater. Till Mitt i Väsby säger Andrea Sundstrand, doktor 
i offentlig upphandlingsrätt att "Det är högst osannolikt att det går att använda det konstnärliga undantaget för att upphandla en arkitekt. Arkitektur kan inte vara konst i lagens mening". Så nu vet ni, arkitekter med konstnärliga ambitioner. Och allt kommundirektören ville var att "göra Väsby lite soligare och mer attraktivt".

Mannen på taket. Snöhetta vann i veckan en tävling om ett nytt kongresscenter i Annecy i Frankrike. Som en del av projektet finns, precis som i kontorets operahus i Oslo, en tanke om ett offentligt tak (bilden). Det offentliga taket verkar vara tidens tecken. Vad är det som gör att arkitekter plötsligt har börjat intressera sig för offentlighet och lagt den på taket? I Hyllie lät Wingårdh Arkitektkontor göra en takpark, i projektet Park1 vid Essingeleden i Stockholm gör White samma sak, även om Skönhetsrådet i Stockholm var tveksamma  till byggnadens likhet med OMA:s Seattlebibliotek och till takparkens rimlighet (vilket fick Whites VD att på Twitter ironiskt skriva "Intressant att skönhetsrådet är påläst på arkitektur i Seattle och dessutom verkar vara kunniga trädgårdsmästare"). Takparker var grejen också på 1950-talet, vid Krämaren i Örebro och i Stockholms city där landskapsarkitekten Walter Bauer ritade soliga terrasser som skulle ge en möjlighet att avvika från shoppingen och trafiklivet på gatorna: "gångstråk ett par våningar över gatuvimlet med broförbindelser mellan olika terrassystem", för "den som föredrar en stunds avkoppling och en relativt frisk luft". Låter som Emporia. Och allt gick åt skogen. Terrasserna stängde för allmänheten i början av 1970-talet. De hade blivit tillhåll. För några år sedan byggde man radhus på dem istället. Mannen på gatan hade visat sig tveksam till att gå upp på taket.

Hållbara människor. Rapporter i veckan gjorde gällande att Malmöborna älskar sin stad mest i Sverige. Frågan som inställer sig är ju så klart vilka invånare som hatar sin stad mest. Men att Malmö älskar sig självt är ju känt sedan länge. Och näringslivschefen tror inte att man nått kärlekstaket, om det som hänt säger han: "Allt det man hoppades skulle ske, blev fantastisk" och om det som ska hända: "Jag tror vi kommer fortsätta som vi gjort. Vi ska inte bara bygga den hållbara staden utan också den hållbara människan. Bo lite tätare, lite häftigare, på ett hållbart sätt". Vem är den där hållbara människan? Är det samma människa som Ilmar Reepalus efterträdare Katrin Stjernfeldt Jammeh, talar om när hon säger att hon "Vill investera i människor". Oavsett vilket tydligen är det i alla hänseenden människan som är Malmös nästa mål. Ska vi hoppas att de inte alla behöver vara fantastiska.

Sossearkitektur. Det är Socialdemokratisk partikongress i Göteborg. Hela vintern har varit en orgie i hantering av förlusten av det socialdemokratiska Sverige. Från filmerna Call Girl och dokumentären om Olof Palme, till teveserien En Pilgrims död utifrån Leif GW Perssons bokserie "Välfärdsstatens fall". Allt nådde sin kulmen i veckan med två upprop i tio-punktform (Dagens Nyheter och Aftonbladet) om socialdemokratins fantomsmärtor. Finns socialdemokratisk arkitektur? Hur ser den i så fall ut? Man föreställer sig till exempel folkparker som bröts fram av arbetare i skogsbackar i början av seklet. I höstas kom boken Hus i folkets tjänst (Balkong förlag) och alldeles nyligen gav Arkitekturmuseet ut boken På resa genom välfärden med bilder av kooperationens arkitektur av Lars Lennart Forsberg. Museet skriver: "Att vi gör denna bok beror på att vi tror på vad bilderna berättar. Om den optimism och framtidstro som då fanns i landet". En kontrast till Daniel Suhonens ord om Socialdemokratin: "Jag tror vi måste inse att vänstern i dag lider av en gränslöst stor politisk sorg. Sorgen över att allt det den stått för håller på att upplösas, dra sig tillbaka." I veckan har en klassisk plats för arbetarklassens bildning  kasserats, Brunnsviks folkhögskola utanför Ludvika, skriver Aftonbladet idag: "Kvar i Brunnsvik står tjugo tomma hus. LO måste sälja dem på en marknad som svämmats över av olönsamma hotell och konferensanläggningar". För mer nostalgi om det som formade Sverige hade Filip och Fredriks nya serie Nugammalt, om 77 händelser som formade Sverige, premiär i veckan. Vi tittar tillbaka, men vad ser vi om vi tittar framåt? Är det därför intresset för Kirunaflytten blvit så enomt, för att det håller fram ett stort optimistiskt projekt framför ögonen på oss?