Senaste nytt

Så blev BIG vinnare på nätet

2015-02-24 10:49

Designboom snappar upp en gammal tävling och missar vinnaren

Så blir Gävlebockens nya torg

2015-02-16 16:15

Karavan landskapsarkitekter vann tävlingen om Slottstorget

Slussen kan inte renoveras

2015-02-02 12:50

Expertgrupp dömer ut tanken på återuppbyggnad

Så blev BIG vinnare på nätet
2015-02-24 10:49
Så blir Gävlebockens nya torg
2015-02-16 16:15
Slussen kan inte renoveras
2015-02-02 12:50
Arkitektur som bröd till skådespel, kultur som äter upp snabbmaten och ny-sultanens galna megaprojekt som hotar hela Istanbul.

Bröd och arkitektur. Mycket tyder på att en av de närmsta årens viktigaste förändringar i den svenska arkitekturen blir de tillfälliga tillägg som görs i städer. Städer har börjat förstå värdet av det tillfälliga och det överraskande. Det som stadsaktivister och graffiti-målare förstått länge. Stockholms stad har nyligen upphävt sin nolltolerans mot just graffiti och börjat föreslå lagliga väggar runtom i staden. I Göteborg invigdes för ett par veckor sedan en bastu byggd av återvunnet material i Frihamnen, ritad av RaumblaborBerlin (bild ovan), beställd av kommunala Älvstranden Utveckling AB och är en del av Jubileumsparken som ska etablera Frihamnen som plats med händelser och evenemang. Omklädningsrummens väggar är byggda av 12 000 återvunna glasflaskor. Bastun är byggd ute i älven på en förankringsanordning, tidigare använd för fartyg – en betongdykdalb. Allt är väldigt Berlin. Det är roligt med knasiga små idéer även om man ibland får känslan av ni vet det där gamla talesättet om bröd och skådespel. 

Kulturen äter upp snabbmaten? När Stockholms stadsbibliotek nu ska renoveras och byggas om – istället för den stora tillbyggnaden som ledde till en av världens största arkitekttävlingar men som aldrig blev av – vill man, erfar Biblioteksbladet; kasta ut snabbmatsrestaurangerna i de basarer som Gunnar Asplund ritade i gatuplanet. Asplunds idé – ganska radikal – var att just tillåta enklare kommers i basarerna. Mötet mellan kulturens monument och den enkla handeln. Nu finns tankar att bibliotekets verksamhet ska börja redan nere vid gatan. Det är en tanke som passar bra in på hur man börjat betrakta bibliotek de senaste åren. Om de tidigare varit just monument där en kunnig och bekväm kulturell klass kunnat röra sig närmar man sig nu mer det direkta tilltalet och slinka-in-kulturen. Bibliotek i tunnelbanor i Stockholm eller i gathörn där Seven eleven brukar ligga i Göteborg. Det borde mana till efterföljd. Kulturens svar på food-trucks - bokbussen - har ju funnits långt längre än de trendiga mobila mathaken, och bör nu i logikens namn spridas i större antal.  

Diktatoriska megaprojekt. Nytt avsnitt av podcasten Staden idag, del två om Istanbul. På torget i den sömniga landsortsbyn Salizbosna fem mil från Istanbul har fem fastighetsmäklarkontor etablerat sig. Byn ligger intill den planerade kanalen från norr till söder – mellan Svarta havet och Medelhavet. Ett projekt som ska utgöra ryggraden i president Erdogans planering av en ny stad för fyra miljoner människor. 2009 antog staden Istanbul en ny masterplan för att fortsätta växa från öst-väst. President Erdogan har kastat denna Istanbuls konstitution över bord. Med kanalen, med den tredje flygplatsen i norr – som kommer utplåna stora delar av Belgradskogen och hotar vattenreservoarerna som staden får sitt vatten ifrån – och med den tredje bron över Bosporen ska en ny plats för Istanbul som en ”global city” etableras. Erdogans politiska karriär bygger till stora delar på stadsförnyelse. Hans löften till folket handlar om nya städer. I skuggorna av den urbanpolitik som nu förs finns en stad som hotar att utplåna själva förutsättningarna för sitt eget liv.

annons:

Banner Svenska kakel

I samband med öppningen av arkitekturfoto-utställningen Constructing worlds på ArkDes i Stockholm visar vi tre olika nya bilder av arkitektur. Modernism i fejkat förfall, filmer av tekno-apokalypsen och arkitekturkritikerns amatörfoton.

Idag öppnar Arkitektur- och designcentrum, ArkDes, utställningen Constructing worlds. En utställning med arkitekturfotografi. Eller kanske snarare fotografi med arkitektur, från olika sidor. Vi på tidskriften Arkitektur har i samarbete med ArkDes gjort en katalog till det svenska appendixet till utställnmingen med fotgrafier ur ArkDes arkiv. Som ännu en plusläsning till utställningen, här tre andra bilder av arkitektur:

Photoshoppad värld. Den belgiske konstnären Xavier Delory använder photoshop för att bygga om eller förändra arkitektur. Hans version av Le Corbusiers Villa Savoy som ett hus i förfall med graffiti, slitna fasader och krossade fönster kan få en arkitekturälskare att sätta i halsen. Men säger Delory till tidskriften Mark, som svar på om det är en hädelse: ”Jag är lika fascinerad av ruinestetik som Le Corbusier var, för mig så överlever hans verk förfallet och vandalismen”. Bilden som är en del i serien "En pilgrimsfärd i moderniteten" är istället menar han ett sätt att ge oss möjlighet att reflektera över vårt samhälles förlust av utopiska idéer, dess rädslan för framtiden och längtan efter nostalgi. Hans andra fascinerande bildserier har namn som ”Stängt på söndagar” – köplador i formen av tidiga katolska kyrkor – och Habitat – små vardagliga tegelhus utan fönster. 

Pèlerinage sur la Modernité, Xavier Delory (c)

Samsung-staden. I sin dystopiska futuristiska serie ”New city” som finns på Vimeo gör arkitekten Liam Young verkliga men överdrivna animationer av städer i en ”technopocalypse”. En möjlig framtid i Samsung city eller i Edgeland. ”De krafter som formar våra städer”, säger Young, är inte fysiska, ”de är nätverk, de är Wi-Fi”. Samsung-staden är inspirerad av hur Samsung i Syd­-korea har börjat investera i fastighetsutveckling och att Apple har en omsättning som är större än många länders BNP. Med sina filmer, som i stort sett är stillbilder som det rör sig i, vill han ”visa på en spekulativ urbanism, en överdriven version av verkligheten".

Liam Young New City (Vimeo)

Twitterfoton. Guardians arkitekturkritiker Oliver Wainwright utnyttjar sociala medier för att publicera en alternativ bild av de byggnader som Guardian visar – vilket i princip endast är byggnader av stjärnarkitekter. Hans recension i tidningen trycks tillsammans med den officiella bilden av till exempel Fondation Vuitton i Paris. Men hans tusentals följare på Twitter (@ollywainwright) får se de mindre perfekta bilder han tagit med mobilkamera (som bilden nedan från just Gehrys byggnad). Om detta och hur social medier kan förändra bilden av arkitekturen kan man läsa i senaste numret av Architectural Review. 

Oliver Wainwright (c)


Taggar: 
Städer bör se en möjlighet i den sociala aktivismen, skriver Arkitekturs chefredaktör Dan Hallemar.

När kung Carl XVI Gustav skulle inviga den nya Sundsvallsbron ville staden flytta på det tillfälliga husvagnsläger som en grupp EU-migranter slagit upp i närheten av bron. ”Av säkerhetsskäl”, sade kommunen. Ledarskribenten på Sundsvalls Tidning Sofia Mirjamsdotter skämdes för Sundsvall, för att staden gång på gång ”visat sig så fullständigt inkompetent när det gäller marknadsföring och att sätta staden på kartan”.

Hovet protesterade och husvagnarna fick vara kvar under invigningen. ”Frågan är hur man sätter en stad på kartan”, skriver Mirjamsdotter och svarar retoriskt: ”Världens längsta luciatåg?”. För att sätta en stad på kartan krävs autenticitet och äkta engagemang, menar hon. Ett engagemang som kommer från ”människorna som bor och lever här”.

Hur en stad förhåller sig till kriser och det tillfälliga säger mycket om den. Svenska städer står inför en typ av utmaningar man inte sett på länge. Informella bosättningar till exempel. Hur ska man förhålla sig till det? Den ”rätt till staden” man pratade om på 1960- och 70-talen intresserade sig främst för ”arbetarklassen”, skriver Helena Holgersson i sin avhandling Icke-medborgarskapets urbana geografi (2011), medan de exempel som används i dag, av till exempel geografen Don Mitchell, handlar om ”hemlösa” som befinner sig i det offentliga rummet men sällan ses som en legitim del av det: ”I stället används deras närvaro som en indikator på hur stort behovet av upprustning och privatisering är”.

Holgersson skriver också om städers arbete att ”hamna på kartan” och ställer i sin studie frågan vilken plats asylsökande och utvisningsbara har i ”kunskapsstaden” och ”evenemangsstaden”. En stad som blir ett varumärke måste gå att kontrollera – som London eller Sotji vid ett OS eller Rio vid ett fotbolls-VM. Eller som i Sundsvall när rampljuset faller på en invigning. När nationalmonumentet kungen ska komma på besök.

Men en stad är inte en nation. I motsats till nationer, skriver Helena Holgersson, kan städer beskrivas som ”konkreta realiteter som inte karakteriseras av föreställningar om etnisk, kulturell och religiös gemenskap, utan av livet som levs i detta rum, eller mer precist denna mångfald av rum”. 

Städer kan bestämma sig för att kriser eller utmaningar – om man vill se det så – bör förändra staden. Man har verktygen: allmännyttiga bostadsbolag och ett kommunalt planmonopol. Den nya aktivismen – engagemanget som Sofia Mirjamsdotter skriver om – är social. Den kopplar ihop motstånd med socialt engagemang. Det finns och syns överallt i våra städer. Det är nu upp till tjänstemän och politiker att se den och förstå den som en väsentlig del i det man kallar bilden av staden. 

Dan Hallemar

chefredaktör, Arkitektur

Bild: Anslagstavla, Sundsvall (Foto: Dan Hallemar)

Eldunderstöd för sänkta hushöjder, nyanser i det grå och stadsförnyelse som auktoritär tillväxtstrategi.

Försvarsmakter. Försvaret vill sänka den byggnad som skulle skicka Stockholm i topp på den svenska skyskrapekartan, Tellus tower vid Telefonplan (bild ovan). Försvarsmakten har gjort en teknisk analys och kommit fram till att tornet stör de tekniska systemen. Från 237 meter till 45 meter vill man sänka det. Den aggressiva stadsbyggandskampen har alltså fått ännu en aggressor, försvarsmakten. Det finns säkert flera debattörer i fler städer som skulle önska sig det eldunderstödet. Man ser hur de hugger omkring sig och sänker hushöjder. Man ser också hur ingen självklart vågar säga emot dem, SSM fastigheter som ska bygga tornet valde att inte kommentera. Nationalskalden Ulf Lundell såg nyligen arkitekten bakom Tellus tower Gert Wingårdh i Göteborg och som vi tidigare meddelat skrev på sin blogg ”Passerade arkitekt Gert Wingårdh på Avenyn, han som ritat och uppställt Himlatrappan på Lilla Stenshuvud, även kallat Kukmätarkullen, bredvid betongtornet”. Så nu är Wingårdh ansatt från försvarsmakten från en sida och Ulf Lundell från en annan. Vilken perfekt storm.

Nyanser av grått. När allmänheten och faktiskt inte sällan stora kulturredaktioner ska tala om arkitektur så är ordet ”gråa hus” en vänligt förekommande uppfattning om vad arkitektur är. I helgen har den omtalade filmatiseringen av boken 50 shades of grey premiär. Recensenterna är besvikna över att den inte i tillräcklig utsträckning får det att ”rycka i baguetten”. Inte tillräckligt sexig alltså. Men om man för ett ögonblick fokuserar på det intressantaste i den där filmen, nämligen ordet nyans i titeln, så kanske det finns något här att plocka upp för de som arbetar med att berätta om arkitektur. Det är inte att det ska ”rycka i baguetten” – det är väl mer det som mäklare sysslar med – utan att nyanserna i det till synes grå ska börja framträda. Här finns en uppgift för ett Arkitektur- och designcenter liksom för de som debatterar och skriver arkitektur och stadsbyggande. Lösningen finns inte i de uppenbara polariseringarna mellan det grå och det färgglada, mellan det täta och det glesa, utan i nyanserna.

Förnya genom att förstöra. Idag släpps ett nytt avsnitt av podcasten Staden. Om Istanbul. De rörelser som finns i Sverige finns också här, bara i en större förstoring och i en aggressivare form. Det pågår en urban utrensning och massförflyttning i Istanbul. En miljon Istanbulbor står inför hotet att förlora sin bostad. Tarlabasi, Sulukule, Dolapdere, Sarigöl är bara några av namnen på de stadsdelar där det styrande AKP-partiet genomför sin stadsförnyelsepolitik. Mot små ersättningar drivs invånare mot det statliga bostadsbolaget Tokis nybyggda massprojekt i stadens utkanter, hem de sällan har råd med. Fastighetsekonomin har pumpat upp Istanbuls tillväxt genom urban förnyelse av centrala stadsdelar och ständig nyproduktion i periferin. Stadsförnyelse som auktoritär tillväxtstrategi. En svällande stadskropp som äter upp sig själv.

 

Är göra sin grej-grejen på väg ut? Håller nysakligheten på att hitta ett nytt fäste i Göteborg? Kan villorna spränga det arkitektoniska glastaket?

Göra sin grej. Hur man bygger till det gamla säger mycket om samtiden. När Handelshögskolan i Göteborg byggdes till förra gången var idén att ansluta till det befintliga, att ordna en stor men sömlös övergång mellan Carl Nyréns första uppförda verk från 1948 och det nya (Erséus, Frenning och Sjögren). Tillägget belönades också med Kasper Salinpriset som årets bästa byggnad 1995. De senaste å¨ren tycks tanken på att göra tillägg som sticker ut och hävdar sig själva varit det önskvärda. Nu ska Handelshögskolan byggas till igen och samtidigt vara en integrerad stationsuppgång för den framtida pendeltågsstationen Haga. På förslagen kan man se hur förslagen divergerar åt två olika håll. Tre förslag fortsätter göra sin grej och struntar ganska mycket i det som finns på platsen, medan de andra tre tycks vilja backa tillbaka in i historien, om än i lite olika skala. Kanske bevittnar vi här en rörelses nedgång – kaxiga blobbar – och en ny rörelses uppgång: Nysakligheten.

Nysakligt. Det finns nämligen en annan sak som blir synlig i förslagen för tillbyggnad till Handelshögskolan, en rörelse som snart verkar kunna knytas till Göteborg. Tre av förslagen fortsätter på den en rörelse som vi skulle kunna kalla ny-konserativ nysaklighet eller ny-ny-klassisk (bild ovan). Och flera av föregångarna återfinns i Göteborg: Saluhallen i Kvillebäcken (arkitekt Gustav Appell) är ett exempel, den nya tillbyggnaden till Stadsbiblioteket (Erséus arkitekter) en annan liksom ett nytt bostadshus i Chalmers närhet (KUB arkitekter). En arkitektur som knyter an till 1920-talets stramhet och inte är rädd för att vara torrt saklig, gärna i tegel. Är det en paradox at detta sker i evenemangsstaden? Eller är det en reaktion på det, ett famlande efter den där konsthallsfasaden i Götaplatsens fond som en sorts idé om ett annat Göteborg?

Glastaket. I veckan släppte Arkitektur förlag en efterlängtad tredje bok med nya villor och fritidshus: Svenska villor. När man bläddrar igenom boken är det tydligt att det är i villa-arkitekturen som de nya tankarna kring bostadsbyggande återfinns. Både i den arkitektoniska närvaron och i det hantverksmässiga utförandet som så ofta saknas i större projekt men också de nya idéerna. Här finns billiga villor byggda av enkla prefabsystem, här finns postmoderna hus som leker med svenska typer som det röda huset, här finns villor som ger sig in i massivträ-genren och på riktigt söker efter den hållbarhet alla pratar om. Om man vill se hur högt glastaket skulle kunna vara i svensk arkitektur om beställare och arkitekter var på den nivå som de vågar och kan vara i mindre projekt så ska man läsa den här boken. Köpa den kan man göra i vår monter på möbelmässan eller här

- - -

De tävlande i tillbygganden av Handelshögskolan i Göteborg är

Yellon + Kim Utzon Arkitekter + WSP + Atkins, Sverige och Danmark

Johan Celsing Arkitektkontor, Sverige

Johannes Norlander Arkitektur + Arup, Sverige och Storbritannien

Lundgaard & Tranberg Arkitekter, Danmark

XDGA + Contekton + Integra engineering + Andersson & Hultmark, Belgien och Sverige

Nieto Sobejano Arquitectos, Tyskland och Spanien

 

Årets upplaga av Stockholm Furniture Fair öppnade idag. Sällan har frågan om ännu fler produkter varit mer befogad, skriver Arkitekturs utsända Ingrid Sommar. Men hon ser också kritiskt granskade designprocesser och ovanligt många diskussioner på det vanligtvis så kommersiella mässgolvet.

”Ju mer digitala vi blir desto viktigare är den fysiska omgivningen”, deklarerade brittiska designern Ilse Crawford när Stockholm  Furniture & Light Fair slog upp portarna i Älvsjö i morse. Crawford är mässans Guest of Honour, vilket betyder åtskilliga framträdanden på olika scener. Medialt skapas ofta en fiktiv motsättning mellan det digitala och det fysiska, fortsatte hon. ”Vi är ständigt digitalt uppkopplade, men fysiskt alltmer isolerade och ensamma”.

Mässvimlet, produktlanseringarnas eldorado, känns dock extremt fysiskt påtagligt. Nya möbelmodeller vart ögat än skådar, så att Ilse Crawfords klassiska fråga i mässloungen – behöver vi verkligen ytterligare en ny stol – framstår som löjligt befogad. Själv jobbar hon, via byrån Studioilse, med välbefinnande och upplevelse som centrala inslag i design- och inredningsuppdragen. Så att en blandning mellan gammalt och nytt är gängse inslag.
Samtidigt rymmer årets mässa ovanligt många diskussioner, föredrag och idébaserade utställningar på det annars så strikt kommersiella mässgolvet. Stockholm Design Talks, som introducerades förra året, har utvecklats ambitiöst med ett lockande program. Många internationella hotshots som Pearson Lloyd, Werner Aisslinger och Tonny Holtrust bland deltagarna, sistnämnda från Design Academy Eindhoven. Missa heller inte tidskriften Arkitekturs event om villaarkitektur med Elding Oscarsson, Petra Gipp och företrädare för redaktionen på scenen (5 feb, kl 16-16.45).

Bland de fria utställningarna väljer jag två. Dels ”Twelve”, med dussinet etablerade, egensinniga designers, sammanställda av chefredaktören för Disegno, Johanna Agerman-Ross. Dels duon Fredrik Färgs och Emma Marga Blanches ”Inside Scandinavian Design” (se bilden ovan), ett fascinerande samarbete med Trä- och Möbelindustriförbundet, TMF. Under ett vackert flätat trätak, som ger besökaren känslan av att befinna sig inne i en möbel, har samlats 10 stolsmodeller från 1980-talet och framåt. Objekten är valda utifrån vilka idéer och värden de kommunicerar, liksom hur de producerats. En hantverksmässigt framställd möbel som Jasper Morrisons ”XL December” (2012) för finska Nikari kan stå sida vid sida med Peter Opsviks ”Capisco” (1984) för norska  RH, som tillverkas i robotiserad produktlinje och ger känslan av högeffektiv ergonomi . Bägges bakomliggande processerna visas upp med mördande detaljrikedom. En riktig höjdare som åskådliggör vitsen med begreppet transparens. Att den faktiskt är möjlig.

Text: INGRID SOMMAR

Foto: OLA HOLLSTEN

I helgen pratar vi om den gångna veckans väckelsemöten. Japanske Junya Ishigami beundrades i Stockholm, Bjarke Ingels sprider Minecrafts evangelium och till sist: mötet om hur arkitektur ska bli en folklig angelägenhet.

Japanskt väckelsemöte. Den japanska stjärnan Junya Ishigamis Stockholmsframträdande i tisdags kväll var så populärt att horder av människor tvingades vända i dörren på den extra stora lokal Stockholms arkitektförening abonnerat. Redan när Ishigami var student gjorde han succé på SANAA. Projekten han presenterade den här kvällen var bland annat ett nio meter långt vibrerande bord och den enorma kubiska heliumballong som fyllde ett atrium i Ishigamis Tokyo Museum of Contemporary art (se bilden ovan).
Hans vinnande tävlingsförslag för Kinmen Ports färjeterminalbyggnad i Taiwan, som har formen av taiwanesiska gröna gräsbevuxna kullar är anmärkningsvärt, liksom huset med inomhusträdgård. Att höra om det vetenskapliga sätt som en till synes genomurban människa tar sig an naturen, väcker tankar om urbaniseringens konsekvenser, som är svåra att föreställa sig i Sverige.
Frågestundens väckelse-atmosfär var ofrånkomlig. Ishigamis budskap verkar, trots de skilda horisonterna,  väcka Stockholmsarkitekternas stora beundran och kärlek.
– Du kommer att förändra världen med din arkitektur, sa en medelålders man med darr på rösten. Du kommer att förändra världen.

Bjarkes eget Legoland. I veckan har vi även kunnat ta del av ett annat väckelsetal. I en video, som effektivt spridits via sociala medier, förkunnar Bjarke Ingels läran om "Worldcraft – creating architecture that focuses on turning surreal dreams into inhabitable space".
Arkitektur är verklighetens fiktion, säger han medan han sitter på golvet och tecknar, precis som han gjorde som barn. Varför är nya hus så tråkiga? frågar han sig.
Bjarke är inte direkt först med att upptäcka Minecrafts affärspotential – där massor av människor redan bygger egna fantasivärldar, som i ett slags obegränsat Legoland.
Men arkitektur handlar om att förvandla fiktion till fakta, menar Bjarke.  Hur vi kan göra surrealistiska fantasier till verklighet. Arkitekturen gör att vi kan bo i höghus och samtidigt ha en trädgård. Arkitekturen gör att vi kan åka skidor i centrala Köpenhamn. Effektivt reklammakeri, där Bjarke nu utser sig själv till trollkarlen som kan förvandla Minecraft till verklighet.
Se videon här.  

Gestaltad livsmiljö für alle. Mötet hade kanske inte riktigt väckelsekaliber. Men samstämmigheten var stor när arkitekter och andra intresserade samlades på Arkdes igår torsdag för ett seminarium om Gestaltad livsmiljö – arbetet med Sveriges nya arkitekturpolitik. Det finns en stor tro på arkitekturen som problemlösare. Extra stor är denna tro naturligtvis bland dem som sysslar med arkitektur och i synnerhet bland alla som samlats här.
Den stora utmaningen blir att nå ut, att också få övriga världen att förstå potentialen hos kvalitativ arkitektur och stadsbyggnad. Alla ska med. Näringsliv och politiker  Men även en bredare allmänhet måste engageras om arkitektur inte ska fortsätta att vara en klassfråga i Sverige. Människor kan själva påverka och förändra arkitekturen i sin omgivning. Men att sprida kunskap i dessa frågor kräver stora insatser – med start redan i grundskolan.

Boken Svenska villor är här. Välkommen på bokrelease med seminarium 5/2 på Sthlm Furniture Fair. Med Petra Gipp, Jonas Elding och Tidskriften Arkitektur.

Är den privata villan en plats där man kan laborera med nya idéer och våga experimentera? Välkommen på bokrelease med seminarium. Arkitektkontoren Elding Oscarson och Petra Gipp arkitektur diskuterar det senaste inom villaarkitekturerna med Dan Hallemar och Julia Svensson från tidskriften Arkitektur. 

När? Torsdag 5/2 kl 16–16.45 

Var? Sthlm Furniture Fair, Stockholm Design Talks scen, C18:33, längst ned i C-hallen. 

Hur? Extra bra pris. Här kan du köpa boken Svenska villor till mässpriset 200 kr..


Om boken Svenska Villor.
Allt oftare hittas den bästa samtida svenska arkitekturen bland våra nya villor och fritidshus. En strävan efter ett mer personligt uttryck utmärker de senaste årens produktion och valet av arkitekt har blivit allt mer avgörande. Mångfalden har ökat och innovationerna är fler än på mycket länge.
I boken Svenska villor presenteras 24 av de mest intressanta villor och fritidshus som byggts i Sverige mellan 2010 och 2014. Med foton, ritningar och arkitekternas egna beskrivningar får vi en unik inblick i husen och tankarna bakom deras tillkomst. Från mindre projekt som fritidshusen Mattsarve på Gotland och Morran på Brännö till stora exklusiva projekt som Villa Palmgren i Stockholm, Creek House i södra Sverige och Villa W i Kullavik.
Redaktör: Tomas Lauri.

Här kan du beställa boken. 

Bilder från två av de projekt boken presenterar: Creek House av Tham Videgård och Summer house av General Architecture.

Paris stämmer Fox News, Norska Snøhetta vill göra nya Le Monde-huset öppet och transparent och Ulf Lundell mäter pitt mot Gert Wingårdh.

Paris stolthet. Vi är många som den senaste tiden har tittat på Paris med stor kärlek och omtanke. Få städer har den starka känslomässiga relationen till omvärlden som Paris. Ett attentat som det som hände i Paris är ett attentat i ett europeiskt hjärta på ett annat sätt än i London eller Madrid. Nous sommes Paris. Därför är man nu helt på den parisiska borgmästaren Anne Hidalgos sida när hon nu vill stämma den amerikanska tv-kanalen Fox news för att ha förolämpat den franska huvudstaden. Hidalgo säger till CNN att man planerar juridiska åtgärder eftersom Paris ”ära har sårats”. Fix News pekade ut flera delar av Paris som farliga för icke-muslimer. En stads ära hör man mer sällan om än ett lands ära. Kanske för att städer inte är länder och därför friare, deras eventuella ära är mindre intressant.  I motsats till nationer, skriver Helena Holgersson i sin avhandling Icke medborgarskapets urbana geografi, kan städer beskrivas som ”konkreta realiteter som inte karakteriseras av föreställningar om etnisk, kulturell och religiös gemenskap, utan av livet som levs i detta rum, eller mer precist denna mångfald av rum”.  Kanske är det just den specifika stadsäran som här har förolämpats.

Öppen stad. När vi ändå är inne i Paris – då vill man som bekant ogärna lämna – och media så kan noteras från nyhetsflödet i veckan att norska Snøhetta fortsätter att vinna hem prestigeuppdrag runt om i världen. Nu ska man rita tidningen Le Mondes nya huvudkontor (bild ovan). Precis som i deras byggnad vid Ground zero presenterar man här en förvriden byggnad, också här vid ett nytt torg. Exteriören ska enligt uppgift vara ”en pixlad matris av glas” som ser homogen ut på håll men som blir mer komplex med olika grader av transparens ju närmre man kommer. När Snøhettas Ketil Thosen ska beskriv uppdraget hamnar han i mediernas nya roll, dess nya relation till publiken. Han pratar om öppenhet, generositet och tillgänglighet. Kanske är det ett rimligt svar på attackerna i Paris, besvara dem med mer öppenhet. Om man ser på byggnaden och parken som blev till vid Ground zero så har det nästan blivit tvärtom. I en text i New Yorker skrev Adam Gopnik om platsen att den befinner sig i ”ett limbo av reflekterande vatten som inte reflekterar, skuggande träd som inte ger någon frid och hårt polisbevakade socklar av sten”. New York Times arkitekturkritiker Michael Kimmelman skrev att platsen "inte känns som New York" utan som en bit av The national mall, den stora öppna parken mellan Vita huset och Washingtonmonumentet i huvudstaden, nedsänkt på nedre Manhattan. En ceremoniell plats.

Pittmätning. Ulf Lundell har börjat blogga. Märkligt nog har den gamle vargen varit en ganska frisk fläkt i internetsfären. Full av ursinnig energi och humor. När han häromdagen bloggade från Göteborg lyckades han teckna ett snabbt porträtt av både staden och ge ett stick till en av dess mer kända arkitekter. Lundell skriver – han skriver för övrigt alla inlägg på skrivmaskin som sedan skrivs in av någon på en dator så knattret från maskinen får räknas in i läsningen: "Bott alldeles för mycket på hotell genom åren. Passerade arkitekt Gert Wingårdh på Avenyn, han som ritat och uppställt Himlatrappan på Lilla Stenshuvud, även kallat Kukmätarkullen, bredvid betongtornet. Annars inga kända ansikten mer än dom jag känt sen förr. Göteborg är verkligen speciellt. Det skymmer. Dom små vardagslyxproblemen staplar upp sej. Söderöver imorrn igen. Hem ljuva hem”. Väl hemma igen reser han till Kristianstad och ställer han en av samtidens mest givna och förbryllande frågor: ”For till den stora staden för att få service och bromsvätska. Den stora staden här heter till exempel Kristianstad. Där byggs. Gigantiska shopping-gallerior. Den mycket nostalgiska 60-talspjäsen Domusladan riven. Man undrar vilka som ska flytta in i dessa enorma utrymmen”. Pittmätningen mellan städer och män fortsätter.

 

Årets första fusklapp ser in i framtiden. Det här är tre av de trender som tar över 2015: Det slutna huset, platsens ande och allting med i framför.

Det slutna huset. Nu går vi in i en ny tid utan uppglasade husfronter där folk obekymrat lever on display. Till och med dokusåporna har ju den senaste tiden i allt högre utsträckning dragit sig in i slutna kontrollerade rum: Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre. Nu har de första tecknen börjat dyka upp på hus som sluter sig mot sin omgivning och inte avslöjar något. Den sista sucken på den vidöppna murens ideologi blev symbolisk: de fönster som man efter långa diskussioner tog upp i Bernt Nybergs landsarkiv – en av landets mest ikoniska tegelmurar (bild ovan) – får stå som en symbol för spiken i kistan i idén om den uppglasade fasaden. Det är inte utan att man drar en lättnadens suck. Står den öppna planlösningen på tur?

"Platsens ande". Det var 1980-tal när Christian Norberg-Schultz begrepp genius loci – platysens ande – blev the shit inom arkitektur- och stadsbyggnadsdiskussionen. Det var ungefär samtidigt som flanören blev den perfekta stadsbon och den ”europeiska storstaden” lyftes upp ur glömskan och blev förebildernas förebild. När sedan Prins Charles och nyurbanisterna kidnappade tanken på det lokala och platsanpassade och den holländska platslösheten lyftes fram som idealet så blev det där snacket förbehållet de konservativa, bakåtsträvarna. Att försöka hitta en platsens själ ansågs som fåfängt, platsen hade många röster, olika röster, motsättningar och konflikter. Men eftersom bostadsbyggandet i så hög utsträckning sedan dess har blivit en excess i identiska hus som i stort sett bortsett från sin plats – lägenheten bostaden har varit viktigare än staden – så har begreppet börjat dyka upp igen. När vi på Arkitektur intervjuade unga danska arkitekter i vårt nummer om danmark (6/2014) talade de mycket om det lokala och platsspecifika. I senaste numret av Architectural Review hänvisar DRDH till just Norberg-Schultz när de pratar om det nya biblioteket i Bodø, Norge. Och det är kanske inte ett så dumt begrepp ändå. Även om det där med ande känns lite högtravande. Och smalt. Kan man hitta på något annat? Nåt som mer fångar in mångfalden: Platsens skärningspunkt? Platsens koordinater? Platsens raster? Platsens röster? Platsen system?

i-ordet. En längre tid nu har bokstaven i framför något signalerat fräschör och nyhet. Hämtat från Apples olika produkter har man kunnat lansera allt från tvål till trottoarer med prefixet i. Trottoarerna på Puerta del sol i Madrid är nu en del av den i-pavement som gruppen Via Intelligentia tagit fram. Wifi, bluetooth, qr-koder och annat blir tillgängligt via markbeläggningen. Alla som stått framför en vägg med smarta teveapparater på valfri elektronikbutik de senaste åren kommer nu snart få möta den smarta staden. Men frågan är här, liksom i all samtida digital samvaro, vad som finns på baksidan, på bakgatan där avlyssningen sker. I Västerås lanserade man enligt Maria Fors på Västerås Citysamverkan ”en stadsutvecklares våta dröm” i höst. De kallar det IOPS. Det är ett trådlöst nätverk som lokaliserar användarna i rummet. Det togs först fram för att förstå hur människor rör sig på ICA Maxi. Men nu används det i stadskärnan i Västerås. Medborgaren, eller konsumenten, får fri wifi och staden får uppgifter om hur konsumenten rör sig. Staden kan optimeras så att den till slut inte har några bakgator, avlyssningen kan ske överallt. Snart heter övervaknings­kamerorna i-Camera och vi ler vårt bästa selfie-leende in i dem alla.

Bild: Landsarkivet i Lund ombyggt till studentbostäder. Arkitekt Fojab. Foto: Henrik Rosenqvist

Sidor