Senaste nytt

Katrineholm kläs till fest

2014-10-08 17:38

Det är partydressen som gör det. Förslaget Klädd till fest kammade hem tävling om Stortorget i Katrineholm.

Linköping C vinnare i World Architecture festival

2014-10-06 17:37

Metros förslag bäst i kategorin Framtida infrastruktur. 

Så blir nya Lunds Central

2014-10-01 10:35

Tre tävlande lag har lämnat sina förslag

Katrineholm kläs till fest
2014-10-08 17:38
Linköping C vinnare i World Architecture festival
2014-10-06 17:37
Så blir nya Lunds Central
2014-10-01 10:35
Regeringens budget vill stoppa in Arkitektur- och designcenter i Moderna museet, Frank Gehry går vilse i Bois de Boulogne och David Chipperfield bygger ett tomt museum i Berlin.

Budgetmix. Regeringen presenterade sin budget i veckan. Två arkitekturintressanta punkter (pdf) fanns med. Den nya regeringen menar att det kan finnas fördelar med att Arkitektur- och designcentrum (Arkdes) går ihop med Moderna Museet i en gemensam myndighet. I budgeten konstaterar man om Arkdes att ”det funnits brister i myndighetens ekonomistyrning och i samarbetet med andra aktörer”. Ett arbete med att ”analysera och belysa förutsättningarna för en organisationsförändring har inletts inom Regeringskansliet”. Man kan ju då förstås undra vilka risker det finns med att arkdes hamnar som underkonsult till ett stort modernt museum med ganska bred repertoar. Om det är dolkstöten eller om det är elixiret? Man föreslår också i budgeten investeringsbidrag för renoveringar av hus i miljonprogrammen. Man talar då om att ta ”helhetsgrepp om livsmiljön” här. Och vill se fler mötesplatser för kulturella aktiviteter och upplevelser samt ”insatser för att öka möjligheten för invånarna att påverka hur dessa områden utvecklas”. Statens kulturråd får i uppdrag att i dialog med myndigheter, kommuner, institutioner, organisationer i det civila samhället, boende och andra ta fram former för hur de tilldelade medlen ska fördelas samt hur satsningen ska följas upp och utvärderas. Ännu en god vilja riktad mot miljonprogrammet. Det finns få exempel på när det blivit bra. Nu vågar man igen. Kanske borde man ta en vända tillbaka till det som en gång hette storstadspolitiken – samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin – och se vad som gick snett den gången.

Stå för fiolen. Tydligen har arkitekten Frank Gehry – skev nästan stjärnarkitekten och det kunde man nästan kanske göra eftersom han var den som på 1990-talet blev själva ursprunget till den samtida betydelsen av ordet – färdigställt en ny blobb i Paris Boulognerskog (bild ovan). Dagens Nyheters Birgitta Rubin föll på knä inför ”detta mogna mästerverk”. På redaktionen misstänkte vi att det inte var riktigt ett moget mästerverk utan mer ett tröttsamt upprepat mantra från en svunnen tid. Till vår räddning kom då The Guardian som fortfarande skickar arkitekturkritiker för att skriva om ny arkitektur. Under rubriken ”Frank Gehrys Foundation Louis Vuitton shows he doesn't know when to stop” skriver Oliver Wainwright att huset ”helt säkert är ett spektakel men det får dig att undra vad det ska vara bra för”. Gehry säger till museets curator på invigningen att han gjort en fiol – rubriken Gehry står för fiolerna poppar upp i huvudet – och att det är upp till dem att spela den nu. Wainwright undrar stilla om det inte hade varit bättre om han hade spänt strängarna och stämt den först. Ord och inga visor.

Curerad konsumtion. I senaste numret av Architectural Review (oktober 2014) skriver Adam Sharr om David Chipperfields – han som står bakom Stockholms nya Nobel center – tillägg till Berlins klassis­ka kulturella centrum MuseumInsel – musei-ön. Chipperfield har ritat det som kallas James-Simon-Galerie och som ska stå klart 2015. Det som skiljer den här senaste byggnaden från de andra stora museerna på ön är att den inte har någon samling eller ens är ett museum. Däremot är den, menar Adam Sharr, en perfekt representant för vår tids syn på museer, ”det ultimata samtida museet”. Den är en stor foajé där man kan äta, handla och köpa biljetter. Den ska fungera som en portal in till de andra museerna som man nu kan besöka med en biljett, och blir därmed också den byggnad som ”brandar” de fem museerna ihop. De är inte längre magnifika enskildheter 
utan ett sammanhållet kvarter av museer. De är, hävdar Sharr, curerad konsumtion: ”Byggnaden innehåller alla möjligheter till handel utan att man behöver bekymra sig över det bekymmersamma uppvisandet av artefakter och deras märkliga mångsidiga tolkningar”.

annons:

Banner Svenska kakel

Nobelvecka. De smartas tid. Vi tipsar om tre kloka böcker för en helg i läsningens tecken.

Det är nu en gång för alla nobelprisvecka. Alltså påbjuden läsning. Men eftersom så många tipsar om Patrick Modiano så har vi några alternativ bland nya böcker på redaktionens skrivbord.

Dolda historier.  Antologin "Forskning i centrum" från Arkitektur- och designcentrum som landade på redaktionens bord idag. Här får man följa med forskare, konstnärer och historiker, arkitekter in i museets samlingar. Boken har ett omslag som är perforerat med hål, som en bild av att en del är dolt och annat saknas.En av de mest fascinerande sakerna med arkiv och samlingar är det som är dolt, som ligger där och väntar på att upptäckas. Men också det som inte finns där, och frågan om varför det inte finns. I boken skriver Emma Göransson, konstnär, arkeolog och forskare vid Arkitektur och designcentrum, om skogssamernas kulturlandskap, som är en del av forskningsprojektet Postnomadiska landskap. Om de bortglömda skogssamerna, och den borträngda koloniala historien och om det landskap som blev spelplatsen för utplåningen av en hel kultur. I en annan text ger sig konst- och arkitekturhistorikern Catharina Nolin på jakt i museets samlingar efter kvinnliga landskapsarkitekter och konstnären Monica Sand samtalar med arkitekten Erik Stenberg om en typ av bostäder som helt saknas i samlingarna: miljonprogrammets bostäder. 

Gå på tur. I boken Gåturer (Svensk byggtjänst) presenterar arkitekten Suzanne de Laval en metod för dialog och analys av stadsdelar. Idén med gåturer som metod är att man rör sig i staden med brukare, boende, hyresgäster, förvaltare, byggare, experter. En gemensam promenad. Allt för att få igång en dialog. I tjugo år har de Laval promenerat och utfört ungefär 120 utvärderingar med den här metoden. Det är oglamoröst och uthållighetskrävande. Och med hjälp av boken kan alla som tror att det går att googla fram verkligheten få en knäpp på näsan. Gåturen är besläktad med den idéhistoriska trend som synts framför allt i brittisk litteratur den senaste tioårsperioden, där man pratar om political walks, politiska promenader. Ett sätt att fysiskt tvinas ta in orättvisor och skillnader i staden. Ingen imageskapande "promenadstad" utan politik, nyfikenhet och grova skor.

Staden och aktivismen. En viktig påminnelse om det gemensammas betydelse finns i etnologen Ulf Stahres nyutkomna bok En stad för de många eller för de få (Atlas). I ett antal essäer beskriver Stahre Stockholms radikala förändring det senaste halvseklet. Men de ingrepp som gjorts för att skapa en konkurrenskraftig storstad har inte varit utan konflikter. Stahre ställer den just nu extra relevanta frågan: För vem ska staden byggas? I veckan publicerade vi Daniela Lazorskas text "En enad förort kan aldrig besegras" här på webben (texten finns i vårt senaste nummer om bland annat nya rörelser i staden och arkitekturen som kan köpas här). Lazorska skriver om städer, protester och meningsfulla samarbeten. Som av en händelse så handlar det nya avsnittet av podcasten Staden som släpps idag om Städer och aktivism. Där skärskådas gränserna mellan aktivism och turism och söker svaret på frågan om var den nya aktivismen finns och hur den ser ut.

När politikerna misslyckades med Järvalyftet tog ungdomar kontroll över situationen. Daniela Lazoroska skriver om städer, protester och meningsfulla samarbeten.

När jag föreläser frågar de mig: ”Berätta vad det är som händer i förorten. Det är så spännande!”. Nej, det är inte spännande alls! Det är en tragedi! Det är en tragedi att marginaliserade ungdomar tar ansvaret som kommunen och staten inte har tagit! Detta var ungdomsledaren Murats* ord, en sorgedikt som framfördes i Rinkebys fyllda kulturhus. Diktens ton hade påverkats av flera års erfarenhet av att arbeta i Stockholms miljonprogramsområden; områden som under årtionden har fångat mediernas intresse (eller sensationsbehov). Vilket, som många av människorna jag träffade under mitt antropologiska fältarbete i Husby under 2012 och 2013 har berättat, inte har resulterat i någon meningsfull påverkan för deras livsvillkor och möjligheter.
De kritiska rösterna höjdes redan innan miljonprogramsområdena var färdigbyggda. Ett exempel är Olle Bengtzons bok Rapport Tensta (1970), som deklarerade Stockholms stad som inkompetent i planeringsfrågor redan två år innan Tensta byggdes klart. Anledningarna till kritiken har varit både estetiska och politiska (om dessa två så enkelt kan separeras). Faran för segregation som dessa ”betongförorter” utgjort är det som oftast betonats. Megaprojektet som skulle bana väg för framtidens jämlika Sverige, har genom årtiondena kopplats ihop med stigande arbetslöshetsstatistik, kriminalitet, och en stor mängd sätt att vara exkluderad från samhället på.

Vem hade ansvaret? Politikerna, de boende, eller de ”experter” inom stadsplanering och arkitektur som lekte utopi mellan 1965 och 1974? Debatterna ljuder fortfarande.
Ganska nyligen fördes en om miljonprogramsområdet Järva, som sedan 2007 har upprustats under namnet Järvalyftet. Järvalyftet fokuserar på att renovera befintliga bostäder och att bygga nytt. Det syftar också till att höja människors sysselsättningsgrad, känsla av trygghet och kvaliteten på utbildningen (se Vision Järva 2030, 2009). Men Järvalyftet har regelbundet hamnat i rampljuset som ett hot mot precis dessa mål.
Intressant nog har Järvalyftets vassaste opponenter varit ungdomar, en vanligtvis marginaliserad grupp. Deras ursprungliga uppgift var att representera de boende i området. Men efter ett tag började de ifrågasätta grunderna för Järvalyftets legitimitet. Som en av dem uttryckte det: ”De [inom Järvalyftet] gjorde ingenting med dessa idéer som vi hade samlat in, även om vissa av dem var små saker, som att fixa en basketkorg”. Ungdomarna kunde, genom protester, publicering av artiklar i olika tidningar, petitioner, möten med stadens tjänstemän och olika politiska aktörer, omförhandla sin position. De opponerade sig mot vad de uppfattade som politiska beslut som inte gynnade de lokala invånarna.
Kritiken som riktades mot Järvalyftet var inte mot renoveringen i sig. Problemet var att människor inte kände sig meningsfullt engagerade och att de inte fick delta i betydelsefulla beslut, till exempel i samband med propositioner om att bygga bort trafiksepareringen. Protester under 2005 uppmanade till att förbättra de lokala villkoren.
Ungdomarna började kämpa för tillhörighet, kontroll och representation över ”våra områden”. Denna nära relation till platsen beskrevs i trycken på deras t-tröjor: ”Jag kommer aldrig att flytta härifrån, jag svär”. Deras ursprungligen konsultativa arbete utvecklades till att stärka tillhörighetsgränser, utveckla ”lokal kunskap”, samt att forma allianser inom och utanför staden och landet (!) med grupper och individer som kunde känna igen sig i deras historier. De kallade detta En kamp för ett rättvist samhälle.

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
En ny regering. Med en bostads- och stadsutvecklingsminister och en kulturminister med förankring i civilsamhället. Vad gör det med bostadspolitiken och arkitekturen?

Nu är förväntningarnas tid, löftenas. En ny regering, obefläckade statsråd vars förflutna genomlysts för att inget ska uppdagas. De kan stå rosiga och vi kan projicera allt vi hoppas ska hända på dem och för ett ögonblick förtränga att det är mycket mini – som i minoritet – över den här regeringen.

Som vi har skrivit tidigare: Ett Samhällsbyggnadsdepartement med en samhällsbyggnadsminister hade varit det bästa. Men det näst bästa kan vara det som Stefan Löfven presenterade idag. En bostads- och stadsutvecklingsminister på Näringsdepartementet: Mehmet Kaplan (MP). Stefan Attefall var civil- och bostadsminister och satt under Göran Hägglund på Socialdepartementet. På Näringsdepartementet hamnar bostadspolitiken tillsammans med infrastrukturen och energipolitiken, samt med regionala tillväxtfrågor och får en högre investeringsmässig status. Och det är investeringar som behövs. Och omläggningar av skattesystemet. Detta kan man från Näringsdepartementet hävda tydligt eftersom man sysslar med tillväxtnäringar. Att bostadsbristen är tillväxthämmande är – i denna tid – den viktigaste hävstången för att få upp den aktiva, också finansieringsmässigt aktiva, bostadspolitiken på agendan.

I Regeringsförklaringen sa Stefan Löfven: "Investeringarna i infrastruktur, bostäder och klimatomställning ska öka. Bostadspolitiken är en nationell angelägenhet. Bostadsbristen ska mötas med ökat bostadsbyggande, inte minst i hyresrätter. Målet är minst 250 000 nya bostäder till år 2020. En bostadsmiljard införs till kommunerna för ökat byggande". Här kopplas klimatomställning, bostäder och infrastruktur till varandra. Det är bra. Här finns också kopplingen till utvecklingen av näringslivet i landsbygden. Mehmet Kaplan är också till skillnad från Stefan Attefall en person förankrad i den svenska förorten. Den som nu står inför stora renoveringar. Han flyttade nyligen från hyresrätt till radhus i Akalla. Han är kritisk till att rot-avdragen bara går till de som äger sitt boende, till exempel. Kanske vågar han ta kampen med de priviligierade ägarna av bostäder och deras stora subventioner, som HSBs förbundsordförande Anders Lago föreslår i senaste numret av Arkitektur.

Arkitekturen hamnar under kulturministern. Med Alice Bah Kuhnke (också hon nyligen konverterad till MP) får vi en kulturminister som mer än något annat kommit att personifiera civilsamhället, de verksamheter och institutioner som varken kan placeras i den offentliga sektorn eller i det privata näringslivet. En kultur och civilsamhällsminister? Det talas också i regeringsförklaringen om amatörkultur och ideellt arbete som ska stärkas. Det heter att ”folkbildning, folkrörelser, bibliotek – jämlik och kostnadsfri tillgång till platser där kulturella och mänskliga möten kan ske.” Var hamnar arkitekturen och arbetet med den nya arkitekturpolitiken i det här? I bästa fall i något som kan hittas den danska modellen, där särskilda insatser för platser som inte har tillgång till just detta genomfördes, därbyggandet av en sorts välfärdens infrastruktur blev en viktig arkitektuppgift. 

När man kommer till en ny stads bibliotek infinner sig känslan av oerhörd lyx. En stor plats att försvinna in i. En känsla som präglar hela staden, och är lika giltig för mindre städer som för större städers förorter. Ett gott exempel är biblioteket i Bispebjerg i Köpenhamn av COBE och Transform (bild ovan). Här skapades ett nytt bibliotek, med ett kulturhus på gården. Kulturhuset ersatte det ungdomshus på Jagtvej på Nørrebro som revs med kravaller som följd 2006. Kulturhuset vid biblioteket är nu ett självstyrande ungdomshus för aktivistgrupper. Generöst och radikalt. En befintlig rörelse förstärktes, vilket förankrade projektet lokalt. Det går att förnya välfärden, den behöver inte vara stor och imponerande. Inte ropa efter märkesbyggnader vid vattnet. Den kan vara mindre platser, utspridda, som understödjer rörelser som finns eller som skulle kunna finnas. Det håller nog Alice Bah Kuhnke med om och kanske kan den nya arkitekturpolitiken styra åt det hållet. Det vore något att önska.

 

I Stora sjöfallets naturum som invigs i helgen hörs ekot av en bortglömd arkitekturpolitik, i Göteborg utmanar man avsaknaden av en bostadspolitik med en marknadens social housing och i Umeå undersöker man staden med konst och film.

Ekopolitik. Precis vid älven snett mittemot Stora Sjöfallet ligger Laponia naturum som invigs i helgen. Huset är ritat av Wingårdh arkitektkontor. Laponia sätter därmed punkt för den storartade satsning på statligt finansierad arkitektur som startade i samband med det arkitekturpolitiska programmet Framtidsformer som kom 1998 då man slog fast att i skattefinansierade projekt ska kvalitet och skönhetsaspekter ”inte underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden”. Naturvårdsverket tog uppdraget ad notan och började uppföra nya naturum. När satsningarna tio år senare ansågs ta för mycket pengar från arbetet med biologisk mångfald bromsades allt upp. Naturumen hade blivit för dyra. Laponia är det sista storslagna ekot av en arkitekturpolitik som ingen längre minns. Nu finns en ny utredare för en ny arkitekturpolitik. Vad kommer vi se för arkitektoniska spår av denna? 

Social marknad. Anders Lagos text i senaste numret av Arkitektur – som kom ut i veckan och finns att köpa här – som vi la upp här på webben i veckan har delats mycket på de sociala medierna. Att bygga för de som inte har fickan full med pengar är på väg upp på den politiska dagordningen. Men alla orkar inte vänta på att det offentliga ska fixa detta. I Göteborg vänder man sig till marknaden. I tidningen Byggndustrin idag skriver man om Älvstaden i Göteborg och hur det kommunala bolaget Älvstranden Utveckling vill ”skapa det som brukar kallas social housing, billiga bostäder som är särskilt riktade mot resurssvaga grupper i samhället. I samband med en kommande markanvisning i utbyggnadsområdet Frihamnen efterlyser de byggherrar som vill bygga hyresrätter med en snitthyra på cirka 1 000 kronor per kvadratmeter och år.” Målet för hela Frihamnen är att av de 20 000 bostäderna ska 2 500 vara hyreslägenheter med en så låg hyresnivå.

”Det går inte att bygga så billigt att man når målbildens hyresnivå”, säger Ulrika Palmblad, fastighetsutvecklingschef på Älvstranden Utveckling och fortsätter: ”Eftersom det är den hyresnivån som folk har råd att efterfråga är min slutsats enkel - det måste subventioneras. Staten gör inte det och då vänder vi oss till branschen och frågar om man kan åstadkomma det på något annat sätt”. Hur är inte klart än. Kanske genom tredimensionell fastighetsbildning, där dyrare lägenheter kan finansiera de billigare. Men ambitionen är klar ”Göteborg är en segregerad stad. Vi har en tydlig vision - att alla ska kunna bo i Älvstaden. Vi har inte de verktyg med statligt social housing som andra länder har. Därför testar vi det här, säger Hanna Areslätt, projektchef för Frihamnen på Älvstranden Utveckling.

Här finns utrymme för en kreativ marknad men en annan slutsats kan ju vara att det nu är läge för det som Anders Lago förde fram och där han har många forskare med sig, att staten kliver in och börjar se över det skattesystem som konsekvent gynnar de som äger sina bostäder.

Umeås ambitioner. I en pågående konstnärlig undersökning av Vasaplan i Umeå har landskapsarkitekterna Åsa Drougge och Göran Lindberg tillsammans med konstnären Beatrice Hansson skapat ”Väntans torg”. Med hjälp av 400 pallar som formgivits för tillfället ville de ”förstå hur händelser och fysiska tillägg på platsen förändrar hur vi ser på den och på människorna som använder den.” (bild ovan) I fem dagar pågick fullskaleprojektet. Det är den andra fascinerande undersökningen av Vasaplatsen i Umeå på kort tid. Nyligen kunde vi skriva om hur Nyréns arkitekter använde en dokumentärfilm som medborgardialog. Kanske kommer Vasaplan bli landets mest undersökta plats. Förväntningarna på vad det kommer innebära för gestaltningen av den är nu höga. Och för alla som i och med detta – med rätta – blivit nyfikna på Umeå som en stad med en intressant politik för det offentliga rummet kan man delta ett heldagsseminarium med temat kulturdriven stadsomvandling i nästa vecka, den 3/10. Är allt det här bara bloss på kulturhuvudstadens himmel eller är det början på Umeå som Sveriges huvudstad för offentliga rum?

 

I valtider finns en rädsla att irri­tera medelklassväljarna, men efter ett val måste det finnas utrymme för en långsiktig gemensam bostadspolitik för de som har lägre betalningsförmåga. Det behövs en bred politisk uppslutning kring en bostads­politik som vågar ta i frågan att flytta subventioner. Från de som äger bostäder till att bygga bostäder för de betalningssvaga. Det säger Anders Lago, förbundsordförande i HSB, i nya numret av Arkitektur.

Anders Lago, förbundsordförande i HSB, om en bostadspolitik för fler, berättat för Dan Hallemar i nya numret av Arkitektur

"Att tala om nya regelverk och förenkling­ar i planprocesser har blivit det enda politis­ka svaret på bostadsbristen. En förenklad process är helt rimlig, men det kommer inte att ge oss de bostäder vi behöver. När vi byggde 100 000 bostäder per år i Sverige på 1960- och 70-talen hade vi ännu fler regler än i dag.

För betalningssvaga grupper finns det två vägar att gå. Antingen kan man höja bostadsbidragen eller så får man göra som alla länder i Europa, utom Sverige och några av de forna öststaterna, subventionera eller stimulera nybyggnad av hyresrätter och bostadsrätter till rimliga priser. 

I dag har vi en bostadspolitik för folk med betalningsförmåga, de är inte proble­met. Det stora proble­met är unga, unga familjer och andra utan samma möjligheter.

Jag tror inte någon vill tillbaka till den modell vi hade tidigare, med subventioner genom statliga räntebidrag till bostäder. Men man måste våga diskutera frågan om någon typ av stimulans eller subventioner. En av invändningarna brukar vara att de subventioner vi hade i det gamla systemet var prisdrivande, att priserna på bostäder ökade, att pengarna enbart hamnade i byggföretagens kassakistor och att det inte fanns någon kontroll över statens utgifter. Nu kan man ju konstatera att kostnaderna har ökat mer i det system vi har nu än i det gamla. Ränteavdragen är till exempel uppenbart kostnadsdrivande. Samhället måste helt enkelt börja ta ett större ansvar för bostadsproduktionen. 

I Sverige har vi haft två ytterligheter i det bostadspolitiska systemet. En statligt driven räntestödspolitik och en ren marknadslösning. Och inget av dem har visat sig vara riktigt bra. Räntesubventionerna var hårt kritiserade, men det är ett minst lika stort problem att den politiken inte har ersatts med någon alternativ politik. Om boendet ska vara en välfärdsfråga som de flesta tycker är det inte möjligt att staten helt frånsäger sig sitt ansvar för bostadsförsörj­ningen. Det får väldiga effekter för fördelningspolitiken och bidrar till att stora grupper på sikt ställs utanför bostadsmarknaden. 

Vi är på väg dit när unga och låginkomsttagare inte kan hitta någonstans att bo i våra storstäder. Bostadsbristen är dessutom redan i dag tillväxthämmande.

Det bästa vore om de politiska partierna nu efter valet satte sig ned för att komma fram till hur en sådan bostadspolitik ska se ut. Alla har under valrörelsen sagt att man vill bygga men ingen har en politik som löser dilemmat med bostäder också för de som inte har mycket pengar att köpa en bostad för.

Det finns en beröringsskräck i dag att ta i det faktum att vi i dag har stora subventioner till de som äger sina bostäder men inga till de som hyr. De statliga subventionerna av bostäder är i dag enormt stora, nämligen ränteavdrag och ROT-avdrag som omfattar bortåt 40 miljarder kronor per år. Det är faktiskt en ännu större subvention än de utgifter staten hade för räntesubventionerna när de var som mest omfattande i slutet av 1980-talet. 

Det finns en stor skillnad när man jämför dagens skattesubvention, med de räntebidrag som fanns för 15 år sedan. Då gick huvuddelen av subventionen till att stimulera nybyggande. I dag går allt till dem som äger sin bostad. 

Inget av partierna vågar ta i det. I valtider finns en rädsla att irri­tera medelklassväljarna, men efter ett val måste det finnas utrymme för en långsiktig gemensam bostadspolitik för de som har lägre betalningsförmåga. 

Det läge vi har nu skapar ju inte bara personliga problem utan också tillväxtproblem. I en sådan gemensam politik måste man se över hela skattesystemet. Det är troligen inte rimligt att tillföra nya pengar, men man kan omfördela dem. Det är omfördelningar som är politiskt obekväma att göra, men man kommer att behöva bita i det sura äpplet”

Den här veckan spanar Fusklappen in ett hyreshus med graffitifasad på Sofielund i Malmö. En förortsvåg utmanar den svenska filmen och i Helsingfors stormar det kring Guggenheimmuseet.

Graffitifasad. Ett hyreshus helt täckt av graffiti – naturligtvis ligger det i Malmö. Under två år har de boende i hörnet Sofiagatan/Rasmusgatan arbetat med projektet, som initierades när de tillfrågades av hyresvärden, om hur huset skulle målas. Nu har huset i Södra Sofielund, ofta skildrat i media som ett problemområde, fått en ny fasad. Med hjälp av åtta graffitimålare, som låtit sig inspireras av de boende i huset.
Projektledaren Danielle Wendin berättar i Sydsvenskan hur motgångar har kantat projektet.Men väl färdigt har resultatet inte låtit vänta på sig. Tack vare målningen har området fått positiv uppmärksamhet i media. Turister kommer i flock. Och hyresvärden, som varit tveksam under arbetets gång, funderar nu på att måla fler hus. Nolltolerans har aldrig varit ohållbarare. 

Filmisk förortsvåg. Det finns många anledningar till att ett rasistiskt parti fått så många riksdagsmandat i det här valet. En av dem kan vara den vita medelklassens hegemoni i den svenska kulturen.
Filmen Under Gottsunda, av Viktor Johansson som har premiär i höst, skildrar ungas liv i ett miljonprogramsområde. Under Gottsunda är en del av en filmvåg med samma tematik – förorten och dess befolkning. Jag är fan en Panter (av Leo Palmestål, Anders Rundberg, Jennifer Jerez) är ett annat exempel, där förortsmiljön fokuseras och därmed mänskliggörs.
Som Hynek Pallas skriver i Expressen, förhoppningsvis är detta början på en rörelse. Det finns två SFI. Svenska för invandrare och Svenska Filminstitutet. De borde ha betydligt mer med varandra att göra.

Guggenheim-clash. Helsingfors satsning på ett nytt Guggenheimmuseum är ett sätt att försöka konkurrera i den nordiska museiligan – med Danmarks Louisiana, Stockholms Moderna museet och Oslos Astrup Fearnley.
Nu har fristen för arkitekttävlingens första etapp gått ut, och resultatet är slående. Hela 1715 kandidater har anmält sitt intresse för att designa världsmuseet i Helsingfors södra hamn. Det gör tävlingen till historiens officiellt mest populära arkitekttävling, skriver Architects Journal.
Det nya Guggenheim-museet är dock inte lika populärt bland alla arkitekter. Samtidigt som förslagslådan stängdes lanserades kampanjen Next Helsinki. Next Helsinki, med den kände New York-arkitekten Michael Sorkin i täten, vänder sig till dem som vill hitta ett alternativt sätt att omvandla Helsingfors södra hamn.
Som det är nu är Helsingfors beredda att offra miljontals euro för att få Guggenheims varumärke på ett av stadens mest attraktiva lägen. Next Helsinki, som backas upp av ett antal namnkunniga personer, arbetar nu för att platsen ska tas i anspråk av något som är bättre för staden än ett globalt privat franchiseföretag. Kanske ett nationellt konstmuseum. Arkitekter, landskapsarkitekter, planerare, politiker bjuds in att lämna förslag – tidsfristen går ut 2 mars 2015. Spännande tycker vi. En lokal satsning ligger betydligt mer rätt i tiden. Hoppas på en Bilbaoeffekt, det var något man kunde göra 1997.

 

 

 

 

 

 

 

När socialdemokraterna hade makten förra gången bildade man ett departement för samhällsbyggnad. Det Mona Sahlin påbörjade där kan nu med fördel plockas upp på nytt, skriver Dan Hallemar.

Med en ny regering finns nu möjlighet att plocka upp en gammal idé. Ett departement för samhällsbyggande. Socialdemokraterna skapade, när de var i regeringsställning förra gången, 2004 ett nytt departement för samhällsbyggnad och miljöfrågor. Mona Sahlin blev samhällsbyggnadsminister. I en debattartikel i Dagens Nyheter ett år senare, den 20 oktober 2005 skrev hon att bostadssegregationen ska brytas till år 2010 och att senast 2010 skulle "en välbehövlig upprustning av förortsområdena ha påbörjats”. Sahlin önskade också "en nystart av den sociala bostadspolitiken" som skulle vara välfärdens fjärde ben, vid sidan av vården, skolan och omsorgen.

Anledningen till att Mona Sahlin kunde skriva det här var att hon hade ett departement där bostadsbyggandet kunde vara något annat än bara bostadsbyggande. Det kunde vara stadsbyggande och samhällsbyggande. Inte bara bullerregler och friggebodar utan visioner om ett helt samhälle.

När nu Socialdemokraterna ska bilda regering tillsammans med Miljöpartiet så är det dags att återuppväckandet idén om ett departement för samhällsbyggande där frågor om samhällsplanering och byggande kan mötas. Vi borde prata om städer lika mycket som bostäder och ha en politik för städer.

En av Mona Sahlins käpphästar i debattartikeln som samhällsbyggnadsminister var allmännyttan. Även om de allmännyttiga bostadsbolagen idag ska verka affärsmässigt så är deras uppdrag också att ta samhällsansvar. Sahlins ambitioner från oktober 2005 kan därför med lätthet plockas rakt in i en ny regerings bostadspolitik: Allmännyttan ska "slå vakt om kärnan i den svenska sociala bostadspolitiken” och ta "ett starkt bostadssocialt ansvar”, detta för att "bostaden är en rättighet, och inte en handelsvara”, bostadspolitiken är en nationell fråga konstaterar Sahlin och ”idén om en god bostad för alla kräver en vilja att använda politiken som verktyg inom bostadsområdet, här är skillnaderna mellan de politiska alternativen betydande."

Bostadsbyggandet är kommunalt, men bostadspolitiken är det inte med nödvändighet.

Fördelen med en samhällsbyggnadsminister jämfört med den typen bostadsminister verkat de senaste åtta åren är att den kan få förtroende hos de som ska göra jobbet, det vill säga kommunerna. Bostadsminister Attefall har framför allt ägnat sig åt att knäppa kommunerna på näsan genom att vilja förbjuda kommunala särkrav och klaga på långa överklagande tider för planer. Trots att det är byggbolagen som bromsar inte kommunerna. Enligt Sweco finns 71800 bostäder färdiga i detaljplaner i landets 25 största tillväxtkommuner, men bara 13.600 har byggts.

Med stöd från en statliga bostadspolitik i ett samhällsbyggnadsdepartement kan kommunerna istället få understöd, också ekonomiskt, för att bli bättre. Och den där renoveringen av förortsområdena som Sahlin lovade kan kanske också till slut påbörjas. Gärna med statliga förmånliga lån. Då får nämligen staten ett jobbpaket på köpet.

Reinfeldts nya Bullerby och två gånger ångest: Bostadsångest och valångest.

Bullerbyn. Det är alltså inte utbildningsminister Jan Björklund som vill införa bullerregler i skolan, även om det skulle kännas rimligt att han skulle det, utan statsminister Reinfeldt som använder minskade bullerregler som sitt viktigaste kort i varje debatt när han ska prata om hur man ska öka bostadsbyggandet. I valet 1966fick Tage Erlander frågan: ”Vad har du att säga till ett ungt par som kommer till Stockholm för att söka bostad?”. Erlanders svar: "De kan ju ställa sig i bostadskön". Reinfeldts svar 2014 tycks vara: "De kan vänta på att det byggs billigt i något hårt bullerutsatt läge, vid någon motorväg/flygplats/järnvägsspår, när vi har fixat bullerreglerna". Den nya Bullerbyn är här. Men när barnen flyttar in och den ska bli saga kommer det bli en skräckhistoria, för där kan ingen höra dig skrika.

Bostadsångest. På en offentlig debatt om bostadsbyggande i Sundsvall i förra veckan använde HSB:s ordförande Anders Lago ordet bostadsångest för att beskriva den känsla som nu råder på svensk bostadsmarknad. HSB lodade lite i ångestens orsak i sitt bostadsindex som presenterades i veckan där man konstaterade att bland annat Göteborg och Malmö hamnade i botten. Stockholm som ofta nämns som den kommun med mest brist hamnade på plats 35. Lägg till detta 289 000 unga utan bostad som den obefintliga bostadspolitiken fortsätter att svika. Men bostadsångesten sprider sig i alla riktningar. Bostadsbubblan är en elefant i vardagsrummet i den överbelånade bostadsrätten eller villan. Och i källaren, eller den ombyggda rut-, förlåt pig-, kammaren, en tjugotreåring som bara vill flytta hemifrån.

Valångest. Bor du i Stockholm och har valångest så har Rippelino Arkitekter skapat en valkompass som fokuserar på arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor. Det är en finurligt och mycket bra initiativ från ett arkitektkontor som vill nå ut och börja tala om arkitektur och stadsbygggnadspolitik. Men den är också avslöjande vad gäller nivån på vad politiker kan förväntas ställas till svars för: Höga hus, stora motorvägar, ombyggnader av gamla trafikrondeller, kvartersstad eller inte, parker eller inte. Orsaken till det här är kanske att det inte finns någon stadsbyggnadspolitik eller bostadspolitik att tala om. En av frågorna i kompassen ringar in dilemmat, den lyder ”Arkitektur och stadsbyggnad ska användas politiskt för att bekämpa segregation?” Det är alltså en fråga om arkitektur och stadsbyggnad ska vara politik och handla om sociala frågor. Hur kan det ens vara en fråga? Säger någon nej? Och om ingen gör det, varför är frågan så osynlig? Där sätter Rippelino fingret på en tom plats i politiken.

Diskussionen om Arkitekturmuseet gräver ner sig i lojaliteter, representation och gränsdragningar. Om man istället koncentrerar sig på vad man vill berätta om arkitektur blir det viktigare än vem eller vad man ska representera, skriver Dan Hallemar.

När tidigare Arkitekturmuseet 2013 fick sitt nya namn Statens centrum för arkitektur och design var det en konkret manifestation av det som regeringen kallat det vidgade uppdraget att ”vara mötesplats för såväl arkitektur som för form och design”. Och Liljeroth konstaterade då att regeringen sedan 2008 ”successivt ökat myndighetens anslag med närmare 50 procent för att ge goda förutsättningar för det vidgade uppdraget”. Pengar man nu uppenbarligen inte ansett varit väl investerade. Efter att ha sparkat museicehfen Lena Rahoult i somras sa kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth till Svenska Dagbladet att nu har ”problemen på den ekonomiska sidan blivit så pass allvarliga att vi måste göra en mer radikal lösning för att inte verksamheten ska drabbas ytterligare”. 

Problemet som en fråga om budget. Kanske ett sätt att undvika att tala om innehåll. Men det är den frågan som så klart måste upp på bordet nu. Det omfattande talet om en ”mötesplats” kan inte skymma behovet av en plats där man kan berätta om arkitektur. Lösningen på Arkitektur- och designcentrums problem har genom­gående genom åren varit att addera något nytt till uppdraget. Det senaste är att man utreder möjligheten att slå ihop centret med Moderna Museet. Förstärka genom att förminska eller gömma sig.

Diskussionen om Arkitektur- och designcentrum har fastnat i ämnen, professioner, tillhörigheter. I gränsdragningar och representation. Men Arkitekturmuseet ska inte gräva skyttegravar utan berätta om arktektur. Och skyttegravskrget upphör när man koncentrerar sig på att förmedla och berätta. Att göra ett urval blir då inte en fråga om representativitet utan en del i att forma de berättelser som en fråga rymmer. 

Då kan man också göra det som institutionen med sitt arkiv och sin kunskap borde kunna vara experter på: Koppla ihop historien med nutiden. I städer runtom i landet står inte sällan striden mellan historia och nutid. Som vore de motpoler. På museet – om man får kalla det så – på Skeppsholmen kan sidorna i stället fördjupas och göras tillgängliga.

Att man nu är på väg att se över och förändra den fasta utställningen, så att den blir mer möjlig att använda för att belysa aktuella frågor är utmärkt. Inspirationen hämtas från hur en tidskrift fungerar, mer rörlig och närvarande i samtiden. Låter lovande.

Om ett nytt Nobelcenter presenteras i Stockholm ska man inom några veckor kunna ta del av berättelsen om Ferdinand Bobergs förslag från 1912 och den hårda kritiken från Ragnar Östberg – inte tillräckligt ”reellt” – tillsammans en möjlighet att förstå David Chipperfields arkitektur och ur vilken historia och samtid den hämtar sin näring. När en fråga om stadsflytt blir aktuell i Kiruna ska man snart ha möjlighet att se utopier ur historien, den gamla planen för Kiruna och en fördjupning i PO Hallman.

Variant av texten publicerad som ledare i Arkitektur nr 6/2014.

Sidor