Vallastaden

Senaste nytt

Okidoki räddar katter

2015-01-23 16:07

Får bronsmedalj i tävling om katthem.

Tunnelkonst i ny länk

2015-01-22 11:11

Norra länken i Stockholm invigdes innan jul. Över tjugo år efter den första idén är vägbygget klart. En viktig del har varit den konstnärliga utsmycknngen.

Caruso St John rustar upp Stockholms Stadsbibliotek

2014-12-23 15:40

Vann uppdraget genom upphandling. 

Okidoki räddar katter
2015-01-23 16:07
Tunnelkonst i ny länk
2015-01-22 11:11
Caruso St John rustar upp Stockholms Stadsbibliotek
2014-12-23 15:40
I helgen pratar vi om den gångna veckans väckelsemöten. Japanske Junya Ishigami beundrades i Stockholm, Bjarke Ingels sprider Minecrafts evangelium och till sist: mötet om hur arkitektur ska bli en folklig angelägenhet.

Japanskt väckelsemöte. Den japanska stjärnan Junya Ishigamis Stockholmsframträdande i tisdags kväll var så populärt att horder av människor tvingades vända i dörren på den extra stora lokal Stockholms arkitektförening abonnerat. Redan när Ishigami var student gjorde han succé på SANAA. Projekten han presenterade den här kvällen var bland annat ett nio meter långt vibrerande bord och den enorma kubiska heliumballong som fyllde ett atrium i Ishigamis Tokyo Museum of Contemporary art (se bilden ovan).
Hans vinnande tävlingsförslag för Kinmen Ports färjeterminalbyggnad i Taiwan, som har formen av taiwanesiska gröna gräsbevuxna kullar är anmärkningsvärt, liksom huset med inomhusträdgård. Att höra om det vetenskapliga sätt som en till synes genomurban människa tar sig an naturen, väcker tankar om urbaniseringens konsekvenser, som är svåra att föreställa sig i Sverige.
Frågestundens väckelse-atmosfär var ofrånkomlig. Ishigamis budskap verkar, trots de skilda horisonterna,  väcka Stockholmsarkitekternas stora beundran och kärlek.
– Du kommer att förändra världen med din arkitektur, sa en medelålders man med darr på rösten. Du kommer att förändra världen.

Bjarkes eget Legoland. I veckan har vi även kunnat ta del av ett annat väckelsetal. I en video, som effektivt spridits via sociala medier, förkunnar Bjarke Ingels läran om "Worldcraft – creating architecture that focuses on turning surreal dreams into inhabitable space".
Arkitektur är verklighetens fiktion, säger han medan han sitter på golvet och tecknar, precis som han gjorde som barn. Varför är nya hus så tråkiga? frågar han sig.
Bjarke är inte direkt först med att upptäcka Minecrafts affärspotential – där massor av människor redan bygger egna fantasivärldar, som i ett slags obegränsat Legoland.
Men arkitektur handlar om att förvandla fiktion till fakta, menar Bjarke.  Hur vi kan göra surrealistiska fantasier till verklighet. Arkitekturen gör att vi kan bo i höghus och samtidigt ha en trädgård. Arkitekturen gör att vi kan åka skidor i centrala Köpenhamn. Effektivt reklammakeri, där Bjarke nu utser sig själv till trollkarlen som kan förvandla Minecraft till verklighet.
Se videon här.  

Gestaltad livsmiljö für alle. Mötet hade kanske inte riktigt väckelsekaliber. Men samstämmigheten var stor när arkitekter och andra intresserade samlades på Arkdes igår torsdag för ett seminarium om Gestaltad livsmiljö – arbetet med Sveriges nya arkitekturpolitik. Det finns en stor tro på arkitekturen som problemlösare. Extra stor är denna tro naturligtvis bland dem som sysslar med arkitektur och i synnerhet bland alla som samlats här.
Den stora utmaningen blir att nå ut, att också få övriga världen att förstå potentialen hos kvalitativ arkitektur och stadsbyggnad. Alla ska med. Näringsliv och politiker  Men även en bredare allmänhet måste engageras om arkitektur inte ska fortsätta att vara en klassfråga i Sverige. Människor kan själva påverka och förändra arkitekturen i sin omgivning. Men att sprida kunskap i dessa frågor kräver stora insatser – med start redan i grundskolan.

annons:

Banner Svenska kakel

Boken Svenska villor är här. Välkommen på bokrelease med seminarium 5/2 på Sthlm Furniture Fair. Med Petra Gipp, Jonas Elding och Tidskriften Arkitektur.

Är den privata villan en plats där man kan laborera med nya idéer och våga experimentera? Välkommen på bokrelease med seminarium. Arkitektkontoren Elding Oscarson och Petra Gipp arkitektur diskuterar det senaste inom villaarkitekturerna med Dan Hallemar och Julia Svensson från tidskriften Arkitektur. 

När? Torsdag 5/2 kl 16–16.45 

Var? Sthlm Furniture Fair, Stockholm Design Talks scen, C18:33, längst ned i C-hallen. 

Hur? Extra bra pris. Här kan du köpa boken Svenska villor till mässpriset 200 kr..


Om boken Svenska Villor.
Allt oftare hittas den bästa samtida svenska arkitekturen bland våra nya villor och fritidshus. En strävan efter ett mer personligt uttryck utmärker de senaste årens produktion och valet av arkitekt har blivit allt mer avgörande. Mångfalden har ökat och innovationerna är fler än på mycket länge.
I boken Svenska villor presenteras 24 av de mest intressanta villor och fritidshus som byggts i Sverige mellan 2010 och 2014. Med foton, ritningar och arkitekternas egna beskrivningar får vi en unik inblick i husen och tankarna bakom deras tillkomst. Från mindre projekt som fritidshusen Mattsarve på Gotland och Morran på Brännö till stora exklusiva projekt som Villa Palmgren i Stockholm, Creek House i södra Sverige och Villa W i Kullavik.
Redaktör: Tomas Lauri.

Här kan du beställa boken. 

Bilder från två av de projekt boken presenterar: Creek House av Tham Videgård och Summer house av General Architecture.

Paris stämmer Fox News, Norska Snøhetta vill göra nya Le Monde-huset öppet och transparent och Ulf Lundell mäter pitt mot Gert Wingårdh.

Paris stolthet. Vi är många som den senaste tiden har tittat på Paris med stor kärlek och omtanke. Få städer har den starka känslomässiga relationen till omvärlden som Paris. Ett attentat som det som hände i Paris är ett attentat i ett europeiskt hjärta på ett annat sätt än i London eller Madrid. Nous sommes Paris. Därför är man nu helt på den parisiska borgmästaren Anne Hidalgos sida när hon nu vill stämma den amerikanska tv-kanalen Fox news för att ha förolämpat den franska huvudstaden. Hidalgo säger till CNN att man planerar juridiska åtgärder eftersom Paris ”ära har sårats”. Fix News pekade ut flera delar av Paris som farliga för icke-muslimer. En stads ära hör man mer sällan om än ett lands ära. Kanske för att städer inte är länder och därför friare, deras eventuella ära är mindre intressant.  I motsats till nationer, skriver Helena Holgersson i sin avhandling Icke medborgarskapets urbana geografi, kan städer beskrivas som ”konkreta realiteter som inte karakteriseras av föreställningar om etnisk, kulturell och religiös gemenskap, utan av livet som levs i detta rum, eller mer precist denna mångfald av rum”.  Kanske är det just den specifika stadsäran som här har förolämpats.

Öppen stad. När vi ändå är inne i Paris – då vill man som bekant ogärna lämna – och media så kan noteras från nyhetsflödet i veckan att norska Snøhetta fortsätter att vinna hem prestigeuppdrag runt om i världen. Nu ska man rita tidningen Le Mondes nya huvudkontor (bild ovan). Precis som i deras byggnad vid Ground zero presenterar man här en förvriden byggnad, också här vid ett nytt torg. Exteriören ska enligt uppgift vara ”en pixlad matris av glas” som ser homogen ut på håll men som blir mer komplex med olika grader av transparens ju närmre man kommer. När Snøhettas Ketil Thosen ska beskriv uppdraget hamnar han i mediernas nya roll, dess nya relation till publiken. Han pratar om öppenhet, generositet och tillgänglighet. Kanske är det ett rimligt svar på attackerna i Paris, besvara dem med mer öppenhet. Om man ser på byggnaden och parken som blev till vid Ground zero så har det nästan blivit tvärtom. I en text i New Yorker skrev Adam Gopnik om platsen att den befinner sig i ”ett limbo av reflekterande vatten som inte reflekterar, skuggande träd som inte ger någon frid och hårt polisbevakade socklar av sten”. New York Times arkitekturkritiker Michael Kimmelman skrev att platsen "inte känns som New York" utan som en bit av The national mall, den stora öppna parken mellan Vita huset och Washingtonmonumentet i huvudstaden, nedsänkt på nedre Manhattan. En ceremoniell plats.

Pittmätning. Ulf Lundell har börjat blogga. Märkligt nog har den gamle vargen varit en ganska frisk fläkt i internetsfären. Full av ursinnig energi och humor. När han häromdagen bloggade från Göteborg lyckades han teckna ett snabbt porträtt av både staden och ge ett stick till en av dess mer kända arkitekter. Lundell skriver – han skriver för övrigt alla inlägg på skrivmaskin som sedan skrivs in av någon på en dator så knattret från maskinen får räknas in i läsningen: "Bott alldeles för mycket på hotell genom åren. Passerade arkitekt Gert Wingårdh på Avenyn, han som ritat och uppställt Himlatrappan på Lilla Stenshuvud, även kallat Kukmätarkullen, bredvid betongtornet. Annars inga kända ansikten mer än dom jag känt sen förr. Göteborg är verkligen speciellt. Det skymmer. Dom små vardagslyxproblemen staplar upp sej. Söderöver imorrn igen. Hem ljuva hem”. Väl hemma igen reser han till Kristianstad och ställer han en av samtidens mest givna och förbryllande frågor: ”For till den stora staden för att få service och bromsvätska. Den stora staden här heter till exempel Kristianstad. Där byggs. Gigantiska shopping-gallerior. Den mycket nostalgiska 60-talspjäsen Domusladan riven. Man undrar vilka som ska flytta in i dessa enorma utrymmen”. Pittmätningen mellan städer och män fortsätter.

 

Årets första fusklapp ser in i framtiden. Det här är tre av de trender som tar över 2015: Det slutna huset, platsens ande och allting med i framför.

Det slutna huset. Nu går vi in i en ny tid utan uppglasade husfronter där folk obekymrat lever on display. Till och med dokusåporna har ju den senaste tiden i allt högre utsträckning dragit sig in i slutna kontrollerade rum: Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre. Nu har de första tecknen börjat dyka upp på hus som sluter sig mot sin omgivning och inte avslöjar något. Den sista sucken på den vidöppna murens ideologi blev symbolisk: de fönster som man efter långa diskussioner tog upp i Bernt Nybergs landsarkiv – en av landets mest ikoniska tegelmurar (bild ovan) – får stå som en symbol för spiken i kistan i idén om den uppglasade fasaden. Det är inte utan att man drar en lättnadens suck. Står den öppna planlösningen på tur?

"Platsens ande". Det var 1980-tal när Christian Norberg-Schultz begrepp genius loci – platysens ande – blev the shit inom arkitektur- och stadsbyggnadsdiskussionen. Det var ungefär samtidigt som flanören blev den perfekta stadsbon och den ”europeiska storstaden” lyftes upp ur glömskan och blev förebildernas förebild. När sedan Prins Charles och nyurbanisterna kidnappade tanken på det lokala och platsanpassade och den holländska platslösheten lyftes fram som idealet så blev det där snacket förbehållet de konservativa, bakåtsträvarna. Att försöka hitta en platsens själ ansågs som fåfängt, platsen hade många röster, olika röster, motsättningar och konflikter. Men eftersom bostadsbyggandet i så hög utsträckning sedan dess har blivit en excess i identiska hus som i stort sett bortsett från sin plats – lägenheten bostaden har varit viktigare än staden – så har begreppet börjat dyka upp igen. När vi på Arkitektur intervjuade unga danska arkitekter i vårt nummer om danmark (6/2014) talade de mycket om det lokala och platsspecifika. I senaste numret av Architectural Review hänvisar DRDH till just Norberg-Schultz när de pratar om det nya biblioteket i Bodø, Norge. Och det är kanske inte ett så dumt begrepp ändå. Även om det där med ande känns lite högtravande. Och smalt. Kan man hitta på något annat? Nåt som mer fångar in mångfalden: Platsens skärningspunkt? Platsens koordinater? Platsens raster? Platsens röster? Platsen system?

i-ordet. En längre tid nu har bokstaven i framför något signalerat fräschör och nyhet. Hämtat från Apples olika produkter har man kunnat lansera allt från tvål till trottoarer med prefixet i. Trottoarerna på Puerta del sol i Madrid är nu en del av den i-pavement som gruppen Via Intelligentia tagit fram. Wifi, bluetooth, qr-koder och annat blir tillgängligt via markbeläggningen. Alla som stått framför en vägg med smarta teveapparater på valfri elektronikbutik de senaste åren kommer nu snart få möta den smarta staden. Men frågan är här, liksom i all samtida digital samvaro, vad som finns på baksidan, på bakgatan där avlyssningen sker. I Västerås lanserade man enligt Maria Fors på Västerås Citysamverkan ”en stadsutvecklares våta dröm” i höst. De kallar det IOPS. Det är ett trådlöst nätverk som lokaliserar användarna i rummet. Det togs först fram för att förstå hur människor rör sig på ICA Maxi. Men nu används det i stadskärnan i Västerås. Medborgaren, eller konsumenten, får fri wifi och staden får uppgifter om hur konsumenten rör sig. Staden kan optimeras så att den till slut inte har några bakgator, avlyssningen kan ske överallt. Snart heter övervaknings­kamerorna i-Camera och vi ler vårt bästa selfie-leende in i dem alla.

Bild: Landsarkivet i Lund ombyggt till studentbostäder. Arkitekt Fojab. Foto: Henrik Rosenqvist

Geografiskt är årets kulturhuvudstad Umeå och författaren Amanda Svenssons hemstad Malmö motpoler. Men i sin radikala ande ligger städerna nästgårds. Amanda Svensson flanerar bland gräsrötterna i två städer i förändring. Illustration av Emma Hanquist.

Mina första möten med Umeå skedde i form av vittnesmål från Umebor i exil. Sådana finns det nämligen gott om i min hemstad Malmö, ett faktum som jag länge tyckte var lustigt. De hade ju trots allt flyttat till Umeås absoluta motsats: från nordöst till sydväst, från snö till snålblåst, från färja till Finland till bro till Köpenhamn. Om de nu ville till en större stad, varför flyttade de inte bara till Stockholm? Ofta tänkte jag väl att de helt enkelt ledsnat på stan, tagit sitt pick och pack och flytt så långt de kunnat inom Sveriges gränser.
Och visst, geografiskt sett är Umeå och Malmö kanske varandras motpoler – men långt borta är trots allt de dagar då geografin var det enda som spelade roll när människor valde ny hemvist. Så fort de före detta Umeborna började tala om sin hemstad förstod jag: de hade inte flyttat till Malmö för att det var något annat än Umeå. De hade flyttat till Malmö för att det var ungefär som Umeå. Fysiskt må Umeå och Malmö vara skilda med 120 mil, men i anden ligger de nästgårds.
Såväl Malmö som Umeå är städer med rykte om sig att vara hem för diverse alternativa och radikala strömningar, politiskt så väl som kulturellt. Malmö har sina svartklubbar, sin mångkultur, sina fria teatergrupper, sina barfotahippies och sin ikoniserade falafel. Umeå har sitt vitala musikliv, sin gör det själv-anda och sin historia av militant veganism och straight edgekultur. Uttrycken är olika, men springer ur samma anti-etablissemangsanda.

Att Malmö och Umeå står i ett intimt förhållande till varandra gick för mig, på ett privat plan, från teori till emotionellt laddad sanning när jag träffade en kille från Umeå. Uttrycket ”min bättre hälft” fick plötsligt en ny innebörd, när jag i och med förvärvandet av denne man fick Umeå på köpet. Är det inte trots allt så att Umeå är Malmös bättre hälft – bättre som i radikalare, tolerantare, aktivare, mer på riktigt? Malmö vill gärna vara Sveriges Berlin, en självbild vars förankring i verkligheten man för all del kan diskutera. Umeå, däremot, vill inte vara Sveriges någonting. Möjligen Sveriges resta långfinger.
Sanningshalten i detta sista påstående kan i och för sig också diskuteras, framförallt sett i ljuset av det pågående Kulturhuvudstadsåret. För vad är detta Kulturhuvudstadsår, annat än en del i Umeås plan att bli en urban metropol i norra Sverige? Som journalisten Po Tidholm skriver i sin mycket läsvärda essä om Umeås plats i Norrland och världen, ”Ligger Umeå i Norrland?”: ”Umeå har en hunger. Umeå vill växa, erövra, bli stor, större störst. Om det är man överens i både politisk ledning, opposition och i det fastighetsbolag som dominerar staden.”

Huruvida man är överens med sina medborgare, framför allt kring hur och på vilka villkor denna expansion ska komma till stånd, är en annan fråga. Som få andra städer i Sverige präglas Umeå av en kamp mellan makten och medborgarna, där all­ting som kommer ovanifrån mottas med skepsis av dem det ytterst berör. Hur ska en stad med tillväxtdrömmar hantera en sådan situation? Naturligtvis genom att väva in själva motståndet i planen.
För att växa som stad tycks det i det post-industriella samhället bara finnas en framkomlig väg: storytelling och varumärkesbygge. Så har till exempel berättelsen om Malmös omvandling från dyster och döende arbetarstad till pigg kunskaps- och arkitekturstad upprepats så många gånger att den blivit sann. I Umeå har man i stället valt att profilera sig med hjälp av kulturen. Arvet från 90-talets explosiva gräsrotskultur, då Umeå blev Sveriges punk- och hardcorecentrum med bandet Refused i täten, är en viktig del i den berättelse som Umeå nu vill förmedla till omvärlden. Att just kulturskaparna känner sig överkörda och utnyttjade, och vägrar hålla tyst om det, tycks vara ett mindre problem för dem som styr. Lite bråkiga kulturentreprenörer är ju bara ett plus när man vill bli känd som en stad av ”kulturdriven tillväxt”. Egentligen en snilleblixt: Man rycker upp gräsrötterna ur jorden för att dingla dem framför världens kameror: Titta, så många engagerade kulturutövare vi har! Kom och köp!

Nå, oavsett vem som äger berättelsen om Umeå är det bevisligen en berättelse som lockar och förför. Umeå växer så att det knakar, även om det ännu är långt kvar till det kaxiga målet om 200 000 invånare. På ett personligt plan har jag ibland funderat över det faktum att jag i början upplevde min killes Umeå­anknytning som en inte obetydlig del av hans tjuskraft. Än 
i dag blir jag på något sätt stolt över detta faktum. Jag tröttnar aldrig på att säga det, jag säger det oftare än vad som egentligen är påkallat: ”Min kille kommer från Umeå.” Jag tänker väl att det skänker ett slags glans över min egen person, som vore jag också ett barn av straight edgekultur och kulturell gör det själv-anda. Ett slags lokalpatriotism by proxy, formad av alla de vittnesmål jag fått mig till livs genom åren om Umeå som ett på samma gång snällare och radikalare Malmö.

För en utböling – som jag själv trots allt är – kan Umeås självbild som ett motkulturens och toleransens Shangri-La ändå ibland framstå som något självgod. Vissa omkväden i hyllningssången till Umeå har jag hört så ofta att de börjat ringa falskt. ”Umeå är den enda stad i världen där McDonalds misslyckats med att etablera sig!”, hör man till exempel allt som oftast som ett exempel på hur Umeborna, som de enda i världen, förmått stå emot det kapitalistiska monster som förslavat alla mindre heroiska städer som kommit i dess väg. Det är en berättelse av rent bibliska proportioner, tänk David mot Goliat, som dessutom bara är halvsann – det tog dem visserligen ett andra försök, men nu är McDonalds där, rotade mitt i stadskärnan. ”I Umeå mobi­liseras hela stan så fort en rasist visar sitt bruna tryne”, lyder en annan refräng. Och visst finns det en mycket stark antirasistisk rörelse i Umeå, men också här gick Sverigedemokraterna framåt utan att marken rämnade. 

Den viktigaste ingrediensen i berättelsen om det alternativa Umeå är dock just den om gräsrotskulturens dominerande plats i stadens kulturliv, ja stadens liv överhuvudtaget. Det är förstås ironiskt att det delvis är den bilden av Umeå som man från kommunens sida försöker profitera på, men det gör inte utgångspunkten mindre sann: Umeå är en stad där kulturen i högre grad än någon annanstans i Sverige kommer underifrån.
I Malmö talar man ibland om ”spontankulturen” som en viktig del av stadens dragningskraft på de unga och kreativa. Ett diffust begrepp som snarare beskriver ett kulturellt klimat än specifika kulturyttringar, även om det blev kalabalik i kommunhuset när Kulturnämnden i en undersökning antydde att ett främjande av spontankultur kunde innefatta en avslappnad inställning till svartklubbar.
Umeås kulturliv, å andra sidan, är inte präglat så mycket av spontanitet som av slit. Det är kanske detta som slår mig tydligast, varje gång jag kommer till Umeå: Att den beryktade gör det själv-andan verkligen existerar, och aldrig tycks mattas av. Folk harvar på i sina kulturföreningar och klubbverksamheter, organiserar, främjar, skapar, ordnar, samarbetar, fixar, donar, bygger och peppar. Vare sig det är EU-jippo i stan eller inte, vare sig kommunen ignorerar en eller försöker slå mynt av en. Om Malmö och Umeå skulle mötas i ett battle om titeln som Sveriges mest alternativa kulturstad skulle jag tveklöst bli tvungen att erkänna: ni vinner i alla fall i flit. I Umeå är kulturarbetarna de ivriga små bävrarna – minus det privata vinstintresset, förvisso – som bygdens dotter Maud Olofsson en gång talade sig varm om. I jämförelse tycks vi i Malmö mest vara som lata katter. Vi jäser i solen på Möllevångens uteserveringar, för att någon gång då och då explodera i spontan jakt på ett byte.

Slutligen kan jag som Stockholmsskeptiker inte låta bli att tänka att det finns en stark beröringspunkt mellan Umeå och Malmö just i förhållandet till huvudstaden. När jag återvänder till början av den här texten slår det mig att det trots allt finns en geografisk likhet mellan Malmö och Umeå: båda städerna ligger på nästan exakt samma avstånd från Stockholm. Lika men också olika graviterar Malmö och Umeå mot varandra, som om den stora staden där i mitten inte fanns. Kanske ligger den största förklaringen till äktenskapstycket mellan Malmö och Umeå i detta faktum. På säkert avstånd från landets kulturella centrum har det helt enkelt funnits utrymme att skapa varsitt eget.

Amanda Svensson är författare. 

Emma Hanquist är illustratör.

Nytt nummer:

Arkitektur 8/2014

Umeå har en särskild energi. I nya numret av Arkitektur har vi givit oss ut i jakt på den. Vi ser på det nya kulturhuset Väven som fick Sveriges finaste arkitekturpris. En arkitektur som vill vara som en björkstam och en väv som vill förena kultur och kommers. Hur förändrar det staden? Var det här vad staden behövde? Kan den otvivelaktigt fina arkitekturen få fäste i den befintliga stadens väv? Vi har besökt det alternativa kulturhuset i de ockuperade lokstallarna och letat en annan drivkraft bakom kulturproduktion, Erik Persson har klivit in i en kontorsbyggnad med namnet X där fastighetskoncernen Balticgruppen har fått rollen som ett stadsbyggandets privata dubbelkommando och Amanda Svensson hittar en gemensam radikal anda hos Umeå och Malmö: ”Umeå är en stad där kulturen i högre grad än någon annanstans i Sverige kommer underifrån”, skriver hon.

Dessutom åker vi längs två av landets största nyöppnade infrastrukturprojekt: E4 mot Sundsvall med den svängiga bron över Sundsvallsfjärden och Norra länken i Stockholm som efter en 24 år lång process nu är färdig och har blivit en hyllning till naturen.

Dessutom ett unikt radhusområde i Midsommarkransen med både hyresrätts- och ägandehus av Berlinbaserade Realarchitektur.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 8 2014
"Skejtkultur möter motorvägsarkitektur". Dan Hallemar om Sveriges bästa utemiljö 2014

I Stockholm har under flera år stadens populäraste sommarklubb Trädgården huserat under en bro i jakten på den där urbana känslan av tillfällighet som möter utkanter. När (nod) c-o-m-b-i-n-e fick i uppdrag att rita en park under Essingeleden kom uppdraget med det oväntade kravet att ”parken inte skulle uppmana till vistelse”. Detta eftersom det passerar farligt gods på vägen ovanför. Parken hämtar sina formmässiga förebilder från skejtkulturen men också från motorvägarnas skärningsbranter, det lite kala och extrema.

Det svarta grova gruset mot det ljusa, de räta linjerna som för tankarna till en formalism som Gunnar Martinsson, det upplysta kala trädet på platsens mitt (konstnär Albin Karlsson) där mekaniska blommor slår ut slumpmässigt. Ödesmättat och spännande vägg i vägg med nyproducerade dyra bostads- och hyresrätterna med vattenläge på det som ibland kallas Västermalm. En stadsdel som nu fått en plats där man inte får uppehålla sig. Ett verkligt backstage. Formen på platsen och dess tilltal av baksida lockar bland annat skejtare. Om staden hade velat ha en plats där ingen stannade hade man nog lyckats bättre med en frodig perennpark med bänkar under bron. Nu framstår den som ännu mer lockande. 

Brovaktarparken

Arkitekt: (nod) c-o-m-b-i-n-e

Arkitekt projektering: White arkitekter AB genom Sofia Waernulf

Konstnärlig utsmyckning: Albin Karlsson

Beställare: Exploateringskontoret, Stockholms stad genom Ewa Reuterbrand

Foto: Måns Berg

Presenterad i Arkitektur nr 3/2014.

Tomas Lauri om kulturhuset Väven – årets bästa svenska byggnad

Umeå har fått en ny fixpunkt. På väg in mot staden från flygplatsen är Väven den första byggnad som syns. Kyrktornet tornar numera upp sig först som tvåa. På avstånd är årets Kasper Salin-vinnare ett typiskt svenskt höghus av den gamla skolan som sätter staden ”på kartan”. Men ju närmare jag kommer byggnaden desto svårare är den att tydligt greppa.   Om det nu går att se hela det 25 000 kvadratmeter stora komplexet, som rymmer scener, verkstäder, restauranger, bibliotek, hotell och kontor, som en byggnad. Snarare har flera byggnader vävts samman till en. Helheten är både hög och bred och spretar i flera riktningar. Skalan är det stora köpcentrats. Jag associerar till en amöba eller parasit, en varelse som bitit sig fast och helt tagit över ett äldre kvarter med sekelskiftesarkitektur.

Ingen av de satsningar som Balticgruppen varit med och sponsrat de senaste åren (Bildmuseet, Arkitekthögskolan med flera) kan mäta sig med Väven i omfång och betydelse. Det är en byggnad som definierar och symboliserar vad Umeå utvecklats till. Norrlands huvudstad. En stad som kräver nya institutioner för att den vuxit och växer. Väven är också synonymt med vad Sverige blivit. Det är länge sedan kommunala medel fungerade som ett sätt att bygga landet. Mecenatskapet eller privatintresset, som Balticgruppen utövar, har blivit en förutsättning för att över huvud taget kunna skapa en kulturinstitution. Lokaliseringen av biblioteket och annan kultur i byggnaden var inte självklar från början. Som projekt föregick volymen sitt innehåll. Till att börja med var Väven bara en del av den visionsplan White gjort med syfte att flytta staden närmare Umeälven. När visionsplanen antogs jobbade White i två år med att sätta ihop programmet. Beslutet att flytta biblioteket dit, delvis i syfte att kunna locka unga och andra närmare läsandet, var det som till sist gjorde att Väven kunde bli av. Snøhetta kom in som samarbetspartner tack vare sin insats i den arkitekttävling som ursprungligen hölls om området 2004. Framförallt har kontoren samarbetat om själva huset.

Den lösa interiören har White själva svarat för och bara förankrat hos sina norska kollegor. Det är en interiör som inte känns särskilt nydanande, snarast typisk och lågmäld, lite tillbakadragen. Det har förklarliga skäl. Byggnaden har en styrande form. Det saknas hörn. Rummen flyter med fönsterbanden och staden och landskapet utanför är en ytterst viktig del av rummen. Där verkstäder eller teknikutrymmen blockerar utsikten blir det därför lite instängt och intetsägande. Som vilket bibliotek som helst.  En tydlig princip har styrt valen. De vita fönsterbanden går vid det här laget att se som en av vår tids estetiska arketyper, en slags organisk modifiering av de klassiska modernistiska fönsterbanden. När jag pratar med arkitekterna förklarar de det med att man väl velat efterlikna björkstammar. Vita band med mörka fönster är att se som vit bark med svarta fläckar. På kvällen blir dessutom byggnaden omvänd. De mörka fönstren lyses upp och de vita banden blir mörka fläckar. Anledningen till att undertaken interiört är gjorda som ljusa träribbor och att det är parkett på golvet beror på vad man skulle kunna kalla björkprincipen. När björkens stam sågas itu blottas ljust trä i snittytan. Tack och lov är byggnaden inte så närsynt genomförd att björk har använts i snickerierna. I stället är det ljus ek.

Men det går inte att undvika att den generella principen känns onödigt styrande. En reflektion jag gör när jag går i de mörka trapphallarna är att jag då befinner mig inne i en kvist. Samma sak tänker jag i det mörka lite torftiga teaterrummet för 700 personer. Jag har då nått björkens mörka kärna. Imponerande är däremot fasadens förmåga att hålla ihop den disparata byggnaden. Huset är så många saker. Ibland är den en bro över den väg som går igenom den, ibland är den en generös balkong, ibland ett hotelltorn, ibland ett klassiskt kontor. Ständigt undanglidande, på väg.

Men fönsterbanden håller allt samman. De fungerar både på nära och på långt håll, har grafisk skärpa och är väl genomförda i detalj. Hade banden varit i något annat än glas hade den visuella effekten varit dämpad. De hade inte varit lika dynamiska och på samma gång lätta i sitt uttryck. I ett skarpt solljus löses nästan byggnaden upp. Är det molnigt framträder banden skarpt. Reflektionerna är betydande: Molnen som glider förbi, en gatumiljö som får en diffus kopia, din egen spegelbild. Det är en ytterst tillgänglig byggnad med entréer från flera håll. Alla ska kunna gå in och ut, passera, kanske stanna till. Om nu någon aktivitet fångar intresset? Mycket av attraktionen kommer an på aktiviteterna. Efter ett tag, när byggnaden inte längre har nyhetens behag, kommer detta att bli ännu tydligare. Byggnadens form och skal hjälper till att göra jobbet. Huset har en lockelse.

Men väl inne i byggnaden har arkitekturen även sina anonyma sidor. Steget till att befinna sig i en shoppinggalleria med sina stråk, sin food-court och sina biosalonger är inte särskilt långt. Faktum är att Väven lätt skulle kunna byggas om till galleria. Den är en del av en rumslig tradition där generalitet är en upphöjd fråga. Det är en arkitektur som försöker inteckna all framtid från början. Alla möjliga hyresgäster. Resultatet blir därefter. Huset är svårt att uppfatta som nischat. Det är inte gjort speciellt för ändamålet, inte omhändertagande. Kulturen är en gäst. Hur länge blir den kvar?

Glappen på bostadsmarknaden kan fyllas med innovativ arkitektur. Om man vågar tänka stort på nya sätt. Det skriver Dan Hallemar i nya numret av Arkitektur.

Introtext till Arkitektur 7/2014 med tema Bostad sökes:

Dagens bostadssituation är en berättelse om glapp. Glapp mellan det som byggs och det som behövs. Glapp mellan var det byggs och var det behövs byggas, glapp mellan vad de allra flesta har råd att lägga på en bostad och vad den kostar.

Några siffror: I Stockholm 2014 behöver man, med dagens mycket låga ränta, en disponibel inkomst på 30 300 kronor per månad för att köpa en lägenhet som har en boendeutgift i medianvärdet, alltså den lägenhet som kostnadsmässigt ligger i mitten av hela utbudet. För att köpa en av de 10% billigaste lägen­heterna i staden behöver man en disponibel inkomst på 18 600. 
Det står att läsa i Boverkets marknadsrapport för september i år. 

I Uppsala är motsvarande siffror 24 000 respektive 20 700. I Göteborg är de 22 200 respektive 15 000. I Malmö 15 700 respektive 14 000. Om räntan skulle höjas till 5,5 % – vilket är det många banker räknar med för ett lån – skulle siffrorna i Stockholm vara 42 900 respektive 26 100. I Uppsala 33 900 respektive 29 400. I Göteborg 30 900 respektive 20 400. I Malmö 20 100 respektive 15 300.

Fler siffror: 57 % av alla mellan 20–29 år har en disponibel inkomst under 18 000 kr. 77  % av alla studerande har en disponibel inkomst på under 18 000 kronor. Slutsatsen är enkel, det byggs i princip inga bostadsrätter som studerande och yngre kan köpa. Det behövs alternativ för att fylla glappet mellan utbud och efterfrågan . Malmö tycks vara det enda alternativet. Till det kan vi lägga att 40 % av alla mellan 30 och 64 tjänar under 18 000 i månaden. 

För att ytterligare komplicera den här ekvationen så är siffrorna ovan beräknade på att man lägger en tredjedel av disponibel inkomst på boendeutgift och att man lånar till hela beloppet. Det vanliga är att man behöver kapital för att köpa, vilket 80 % av alla under 35 saknar, enligt siffror från Veidekke. Det finns fler glapp i bostadsmarknaden.
Som hur trångboddheten ökar. På en karta över Stockholm som arkitekt- och ingenjörs­företaget WSP har tagit fram på uppdrag av Veidekke ser man hur boendetätheten har förändrats i Stockholms län mellan 1997 och 2009. Boendetätheten här räknad som antal kvadratmeter boyta per invånare. Man ser hur staden rumsligt har kluvits mellan de som bor på större och större ytor – eller samma – och de som bor trängre och trängre. Den totala boytan i Stockholms län har dock vuxit nästan exakt lika snabbt som befolkningen under den studerade perioden. 

Tore Englén på WSP förklarar det som att problemet inte är att vi har för liten bostadsyta i Stockholm utan att den är ojämnt fördelad mellan olika socioekonomiska grupper. De rika bor stort och de fattiga bor trångt. Ett  dilemma är att det största bostadsbehovet finns i grupper där inkomsterna är för låga för att kunna driva efter­frågan på nyproducerade lägenheter.

I annan bearbetad statistik från WSP syns befolkningstillväxten i Stockholms län. Politiker i Stockholm älskar att säga att det kommer två busslaster människor till staden varje dag. Som en bild av tillväxt. Den här studien visar att på de här bussarna sitter 40 % nyfödda barn och 50 % nyanlända flyktingar. 10 % kommer från andra delar av Sverige. Men bilden som målas upp är trots det den av busslaster med nyutexaminerade akademiker eller studenter som behöver små studentbostäder. Människor med stor köpkraft eller unga med hög flexibilitet. När det i själva verket är personer som inte alls kan efterfråga det som byggs i dag. 

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Brinkåsen, Vänersborg. Sjögren Arkitekter. Foto Åke :son Lindman
Kommunhus kristallen, Lund. Christensen & Co. Foto Adam Mørk.
Kulturväven Umeå. Snøhetta och White Arkitekter. Foto Åke E:son Lindman
Terminalbyggnader, Strömkajen, Stockholm. Marge Arkitekter. Foto Johan Fowelin
Sveriges störstas arkitekturpris Kasper Salin-priset brukar gå till offentliga projekt med stora gester. Vågar man frångå det i år? Tre av fyra nominerade återfinns i genren. Tomas Lauri kommenterar Kasper Salin-nomineringarna.

Traditionellt brukar Kasper Salin-priset tillfalla ett större projekt av offentlig karaktär. En byggnad som demokratiskt bygger upp staden och samhället. Bakom det hela skymtar en präktig arkitektursyn som vår nya kulturminister säkert skulle kunna skriva under på. Årets nomineringar är en klassisk skara i den bemärkelsen. Ett antal samhällsbärande projekt. Men för att skrapa ihop fyra sådana projekt har juryn fått leta sig bakåt i tiden.

Rättspsykiatrin Brinkåsen av Sjögren arkitekter (överst) publicerade i Arkitektur redan 2012. En byggnad som redan då diskuterades som en möjlig nominerad. Projektets styrka är det stora draget, att låta avdelningarna bilda en ring runt en vacker gård. Det är avväpnande och ledigt. En värdig miljö att bli omhändertagen i. Men är greppet tillräckligt för att få det finaste av arkitekturpris? Själva byggandet, detaljeringen, kunde ge mer.Det är fint med tegel. Men en viss alldaglighet råder över fönstersättning och förband, likaså interiören. En institutionell bismak infinner sig.

Kristallen (näst överst) av danska Christensen & Co i Lund (Arkitektur 5/2104) och Whites och Snøhettas samarbete Kulturhuset Väven (tredje från ovan) i Umeå (Arkitektur 8/2014 utkommer 4 december) dras lite med samma åkomma. Båda har raffinerade exteriörer med sinavälprojekterade glasfasader, utan att imponera interiört. De liknar många andra ställen. Snøhettas och Whites samarbete är vassast av de två. Fasad, plats och stadsbyggnad hänger samman på ett nära sätt. Det är ett samhällsbygge av rang. Men också ett projekt med ettstänk av ödslighet. Av att vara som bäst just som ett skal. Det är en generell byggnad vars interiör är lätta att uppfatta somutbytbar allt eftersom hyresgästerna kommer och går.

Marge Arkitekters terminalbyggnader (nederst) på Strömkajen (Arkitektur 6/2013) är ett projekt som på ett helt annat sätt tar tag i staden. Det är ett tillägg, ingen totallösning, en tonartshöjning av en plats. Hantverksmässigt är projektet med sin kopparfasad en pärla. Men väger projektet alltför lätt som samhällsbygge?

En trolig vinnare är nog Kulturhuset Väven i Umeå.

Samtidigt går det att kritisera juryn för att ha missat ett samhällsprojekt som Dorte Mandrups Råå förskola. Ett projekt där insida och utsida hänger nära samman och det rumsliga experimentet är en viktig aspekt. Hade juryn haft estetiskt mod hade de också nominerat Tham& Videgård arkitekters villa Creek House i södra Sverige. Båda dessa skulle varit en värdig vinnare. Kanske dags att sluta ge pluspoäng för stora demokratiska gester? Även små gester kan bygga landet.

Tomas Lauri

Vinnaren presenteras på Arkitekturgalan den 28 november. 

Foto Terminalbyggnader Johan Fowelin

Foto Kulturhuset Väven och Brinkåsen Åke E:son Lindman

Foto Kristallen Adam Mørk

Sidor