Senaste nytt

Så blir nya Lunds Central

2014-10-01 10:35

Tre tävlande lag har lämnat sina förslag

Sweco ritar stad på Sri Lanka

2014-09-22 09:59 Huvudstaden Colombo får nytt centrum

Film som medborgardialog

2014-09-08 11:10

Nyréns samarbetar med dokumentärfilmare i Umeå

Så blir nya Lunds Central
2014-10-01 10:35
Sweco ritar stad på Sri Lanka
2014-09-22 09:59
Film som medborgardialog
2014-09-08 11:10
I Stora sjöfallets naturum som invigs i helgen hörs ekot av en bortglömd arkitekturpolitik, i Göteborg utmanar man avsaknaden av en bostadspolitik med en marknadens social housing och i Umeå undersöker man staden med konst och film.

Ekopolitik. Precis vid älven snett mittemot Stora Sjöfallet ligger Laponia naturum som invigs i helgen. Huset är ritat av Wingårdh arkitektkontor. Laponia sätter därmed punkt för den storartade satsning på statligt finansierad arkitektur som startade i samband med det arkitekturpolitiska programmet Framtidsformer som kom 1998 då man slog fast att i skattefinansierade projekt ska kvalitet och skönhetsaspekter ”inte underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden”. Naturvårdsverket tog uppdraget ad notan och började uppföra nya naturum. När satsningarna tio år senare ansågs ta för mycket pengar från arbetet med biologisk mångfald bromsades allt upp. Naturumen hade blivit för dyra. Laponia är det sista storslagna ekot av en arkitekturpolitik som ingen längre minns. Nu finns en ny utredare för en ny arkitekturpolitik. Vad kommer vi se för arkitektoniska spår av denna? 

Social marknad. Anders Lagos text i senaste numret av Arkitektur – som kom ut i veckan och finns att köpa här – som vi la upp här på webben i veckan har delats mycket på de sociala medierna. Att bygga för de som inte har fickan full med pengar är på väg upp på den politiska dagordningen. Men alla orkar inte vänta på att det offentliga ska fixa detta. I Göteborg vänder man sig till marknaden. I tidningen Byggndustrin idag skriver man om Älvstaden i Göteborg och hur det kommunala bolaget Älvstranden Utveckling vill ”skapa det som brukar kallas social housing, billiga bostäder som är särskilt riktade mot resurssvaga grupper i samhället. I samband med en kommande markanvisning i utbyggnadsområdet Frihamnen efterlyser de byggherrar som vill bygga hyresrätter med en snitthyra på cirka 1 000 kronor per kvadratmeter och år.” Målet för hela Frihamnen är att av de 20 000 bostäderna ska 2 500 vara hyreslägenheter med en så låg hyresnivå.

”Det går inte att bygga så billigt att man når målbildens hyresnivå”, säger Ulrika Palmblad, fastighetsutvecklingschef på Älvstranden Utveckling och fortsätter: ”Eftersom det är den hyresnivån som folk har råd att efterfråga är min slutsats enkel - det måste subventioneras. Staten gör inte det och då vänder vi oss till branschen och frågar om man kan åstadkomma det på något annat sätt”. Hur är inte klart än. Kanske genom tredimensionell fastighetsbildning, där dyrare lägenheter kan finansiera de billigare. Men ambitionen är klar ”Göteborg är en segregerad stad. Vi har en tydlig vision - att alla ska kunna bo i Älvstaden. Vi har inte de verktyg med statligt social housing som andra länder har. Därför testar vi det här, säger Hanna Areslätt, projektchef för Frihamnen på Älvstranden Utveckling.

Här finns utrymme för en kreativ marknad men en annan slutsats kan ju vara att det nu är läge för det som Anders Lago förde fram och där han har många forskare med sig, att staten kliver in och börjar se över det skattesystem som konsekvent gynnar de som äger sina bostäder.

Umeås ambitioner. I en pågående konstnärlig undersökning av Vasaplan i Umeå har landskapsarkitekterna Åsa Drougge och Göran Lindberg tillsammans med konstnären Beatrice Hansson skapat ”Väntans torg”. Med hjälp av 400 pallar som formgivits för tillfället ville de ”förstå hur händelser och fysiska tillägg på platsen förändrar hur vi ser på den och på människorna som använder den.” (bild ovan) I fem dagar pågick fullskaleprojektet. Det är den andra fascinerande undersökningen av Vasaplatsen i Umeå på kort tid. Nyligen kunde vi skriva om hur Nyréns arkitekter använde en dokumentärfilm som medborgardialog. Kanske kommer Vasaplan bli landets mest undersökta plats. Förväntningarna på vad det kommer innebära för gestaltningen av den är nu höga. Och för alla som i och med detta – med rätta – blivit nyfikna på Umeå som en stad med en intressant politik för det offentliga rummet kan man delta ett heldagsseminarium med temat kulturdriven stadsomvandling i nästa vecka, den 3/10. Är allt det här bara bloss på kulturhuvudstadens himmel eller är det början på Umeå som Sveriges huvudstad för offentliga rum?

 

annons:

ASSA

Banner Svenska kakel

I valtider finns en rädsla att irri­tera medelklassväljarna, men efter ett val måste det finnas utrymme för en långsiktig gemensam bostadspolitik för de som har lägre betalningsförmåga. Det behövs en bred politisk uppslutning kring en bostads­politik som vågar ta i frågan att flytta subventioner. Från de som äger bostäder till att bygga bostäder för de betalningssvaga. Det säger Anders Lago, förbundsordförande i HSB, i nya numret av Arkitektur.

Anders Lago, förbundsordförande i HSB, om en bostadspolitik för fler, berättat för Dan Hallemar i nya numret av Arkitektur

"Att tala om nya regelverk och förenkling­ar i planprocesser har blivit det enda politis­ka svaret på bostadsbristen. En förenklad process är helt rimlig, men det kommer inte att ge oss de bostäder vi behöver. När vi byggde 100 000 bostäder per år i Sverige på 1960- och 70-talen hade vi ännu fler regler än i dag.

För betalningssvaga grupper finns det två vägar att gå. Antingen kan man höja bostadsbidragen eller så får man göra som alla länder i Europa, utom Sverige och några av de forna öststaterna, subventionera eller stimulera nybyggnad av hyresrätter och bostadsrätter till rimliga priser. 

I dag har vi en bostadspolitik för folk med betalningsförmåga, de är inte proble­met. Det stora proble­met är unga, unga familjer och andra utan samma möjligheter.

Jag tror inte någon vill tillbaka till den modell vi hade tidigare, med subventioner genom statliga räntebidrag till bostäder. Men man måste våga diskutera frågan om någon typ av stimulans eller subventioner. En av invändningarna brukar vara att de subventioner vi hade i det gamla systemet var prisdrivande, att priserna på bostäder ökade, att pengarna enbart hamnade i byggföretagens kassakistor och att det inte fanns någon kontroll över statens utgifter. Nu kan man ju konstatera att kostnaderna har ökat mer i det system vi har nu än i det gamla. Ränteavdragen är till exempel uppenbart kostnadsdrivande. Samhället måste helt enkelt börja ta ett större ansvar för bostadsproduktionen. 

I Sverige har vi haft två ytterligheter i det bostadspolitiska systemet. En statligt driven räntestödspolitik och en ren marknadslösning. Och inget av dem har visat sig vara riktigt bra. Räntesubventionerna var hårt kritiserade, men det är ett minst lika stort problem att den politiken inte har ersatts med någon alternativ politik. Om boendet ska vara en välfärdsfråga som de flesta tycker är det inte möjligt att staten helt frånsäger sig sitt ansvar för bostadsförsörj­ningen. Det får väldiga effekter för fördelningspolitiken och bidrar till att stora grupper på sikt ställs utanför bostadsmarknaden. 

Vi är på väg dit när unga och låginkomsttagare inte kan hitta någonstans att bo i våra storstäder. Bostadsbristen är dessutom redan i dag tillväxthämmande.

Det bästa vore om de politiska partierna nu efter valet satte sig ned för att komma fram till hur en sådan bostadspolitik ska se ut. Alla har under valrörelsen sagt att man vill bygga men ingen har en politik som löser dilemmat med bostäder också för de som inte har mycket pengar att köpa en bostad för.

Det finns en beröringsskräck i dag att ta i det faktum att vi i dag har stora subventioner till de som äger sina bostäder men inga till de som hyr. De statliga subventionerna av bostäder är i dag enormt stora, nämligen ränteavdrag och ROT-avdrag som omfattar bortåt 40 miljarder kronor per år. Det är faktiskt en ännu större subvention än de utgifter staten hade för räntesubventionerna när de var som mest omfattande i slutet av 1980-talet. 

Det finns en stor skillnad när man jämför dagens skattesubvention, med de räntebidrag som fanns för 15 år sedan. Då gick huvuddelen av subventionen till att stimulera nybyggande. I dag går allt till dem som äger sin bostad. 

Inget av partierna vågar ta i det. I valtider finns en rädsla att irri­tera medelklassväljarna, men efter ett val måste det finnas utrymme för en långsiktig gemensam bostadspolitik för de som har lägre betalningsförmåga. 

Det läge vi har nu skapar ju inte bara personliga problem utan också tillväxtproblem. I en sådan gemensam politik måste man se över hela skattesystemet. Det är troligen inte rimligt att tillföra nya pengar, men man kan omfördela dem. Det är omfördelningar som är politiskt obekväma att göra, men man kommer att behöva bita i det sura äpplet”

Nytt nummer:

Arkitektur 6/2014

I Arkitektur nr 6/14 låter vi texterna dominera. Anders Kling har vandrat Rosengårdsstråket i Malmö och hittat en förstärkt offentlighet, Daniela Lazorska skriver om ungdomsorganisation i Husby och Ylva Frid har träffat Petra Gipp för att prata om en uppfinnarverkstad.

Vi publicerar ett utdrag ur Sara Stridsbergs nya roman "Beckomberga - en familjehistoria" kring det gamla sjukhusområdet där nya bostäder nu produceras, den amerikanska arkitekturprofessorn Matthew Hall berättar hur Bernt Nybergs oersättliga landsarkiv i Lund kunde gå förlorat och Ingrid Sommar tecknar ett porträtt av den bortglömda inredningsarkitekten Thea Leonhard.

Dessutom: Hej då bilstaden, oförskämd lyx i Stockholms innerstad och de vassaste idéerna i Venedigbiennalen.

Innehållsförteckning till detta nr finns här.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 6 2014
Den här veckan spanar Fusklappen in ett hyreshus med graffitifasad på Sofielund i Malmö. En förortsvåg utmanar den svenska filmen och i Helsingfors stormar det kring Guggenheimmuseet.

Graffitifasad. Ett hyreshus helt täckt av graffiti – naturligtvis ligger det i Malmö. Under två år har de boende i hörnet Sofiagatan/Rasmusgatan arbetat med projektet, som initierades när de tillfrågades av hyresvärden, om hur huset skulle målas. Nu har huset i Södra Sofielund, ofta skildrat i media som ett problemområde, fått en ny fasad. Med hjälp av åtta graffitimålare, som låtit sig inspireras av de boende i huset.
Projektledaren Danielle Wendin berättar i Sydsvenskan hur motgångar har kantat projektet.Men väl färdigt har resultatet inte låtit vänta på sig. Tack vare målningen har området fått positiv uppmärksamhet i media. Turister kommer i flock. Och hyresvärden, som varit tveksam under arbetets gång, funderar nu på att måla fler hus. Nolltolerans har aldrig varit ohållbarare. 

Filmisk förortsvåg. Det finns många anledningar till att ett rasistiskt parti fått så många riksdagsmandat i det här valet. En av dem kan vara den vita medelklassens hegemoni i den svenska kulturen.
Filmen Under Gottsunda, av Viktor Johansson som har premiär i höst, skildrar ungas liv i ett miljonprogramsområde. Under Gottsunda är en del av en filmvåg med samma tematik – förorten och dess befolkning. Jag är fan en Panter (av Leo Palmestål, Anders Rundberg, Jennifer Jerez) är ett annat exempel, där förortsmiljön fokuseras och därmed mänskliggörs.
Som Hynek Pallas skriver i Expressen, förhoppningsvis är detta början på en rörelse. Det finns två SFI. Svenska för invandrare och Svenska Filminstitutet. De borde ha betydligt mer med varandra att göra.

Guggenheim-clash. Helsingfors satsning på ett nytt Guggenheimmuseum är ett sätt att försöka konkurrera i den nordiska museiligan – med Danmarks Louisiana, Stockholms Moderna museet och Oslos Astrup Fearnley.
Nu har fristen för arkitekttävlingens första etapp gått ut, och resultatet är slående. Hela 1715 kandidater har anmält sitt intresse för att designa världsmuseet i Helsingfors södra hamn. Det gör tävlingen till historiens officiellt mest populära arkitekttävling, skriver Architects Journal.
Det nya Guggenheim-museet är dock inte lika populärt bland alla arkitekter. Samtidigt som förslagslådan stängdes lanserades kampanjen Next Helsinki. Next Helsinki, med den kände New York-arkitekten Michael Sorkin i täten, vänder sig till dem som vill hitta ett alternativt sätt att omvandla Helsingfors södra hamn.
Som det är nu är Helsingfors beredda att offra miljontals euro för att få Guggenheims varumärke på ett av stadens mest attraktiva lägen. Next Helsinki, som backas upp av ett antal namnkunniga personer, arbetar nu för att platsen ska tas i anspråk av något som är bättre för staden än ett globalt privat franchiseföretag. Kanske ett nationellt konstmuseum. Arkitekter, landskapsarkitekter, planerare, politiker bjuds in att lämna förslag – tidsfristen går ut 2 mars 2015. Spännande tycker vi. En lokal satsning ligger betydligt mer rätt i tiden. Hoppas på en Bilbaoeffekt, det var något man kunde göra 1997.

 

 

 

 

 

 

 

När socialdemokraterna hade makten förra gången bildade man ett departement för samhällsbyggnad. Det Mona Sahlin påbörjade där kan nu med fördel plockas upp på nytt, skriver Dan Hallemar.

Med en ny regering finns nu möjlighet att plocka upp en gammal idé. Ett departement för samhällsbyggande. Socialdemokraterna skapade, när de var i regeringsställning förra gången, 2004 ett nytt departement för samhällsbyggnad och miljöfrågor. Mona Sahlin blev samhällsbyggnadsminister. I en debattartikel i Dagens Nyheter ett år senare, den 20 oktober 2005 skrev hon att bostadssegregationen ska brytas till år 2010 och att senast 2010 skulle "en välbehövlig upprustning av förortsområdena ha påbörjats”. Sahlin önskade också "en nystart av den sociala bostadspolitiken" som skulle vara välfärdens fjärde ben, vid sidan av vården, skolan och omsorgen.

Anledningen till att Mona Sahlin kunde skriva det här var att hon hade ett departement där bostadsbyggandet kunde vara något annat än bara bostadsbyggande. Det kunde vara stadsbyggande och samhällsbyggande. Inte bara bullerregler och friggebodar utan visioner om ett helt samhälle.

När nu Socialdemokraterna ska bilda regering tillsammans med Miljöpartiet så är det dags att återuppväckandet idén om ett departement för samhällsbyggande där frågor om samhällsplanering och byggande kan mötas. Vi borde prata om städer lika mycket som bostäder och ha en politik för städer.

En av Mona Sahlins käpphästar i debattartikeln som samhällsbyggnadsminister var allmännyttan. Även om de allmännyttiga bostadsbolagen idag ska verka affärsmässigt så är deras uppdrag också att ta samhällsansvar. Sahlins ambitioner från oktober 2005 kan därför med lätthet plockas rakt in i en ny regerings bostadspolitik: Allmännyttan ska "slå vakt om kärnan i den svenska sociala bostadspolitiken” och ta "ett starkt bostadssocialt ansvar”, detta för att "bostaden är en rättighet, och inte en handelsvara”, bostadspolitiken är en nationell fråga konstaterar Sahlin och ”idén om en god bostad för alla kräver en vilja att använda politiken som verktyg inom bostadsområdet, här är skillnaderna mellan de politiska alternativen betydande."

Bostadsbyggandet är kommunalt, men bostadspolitiken är det inte med nödvändighet.

Fördelen med en samhällsbyggnadsminister jämfört med den typen bostadsminister verkat de senaste åtta åren är att den kan få förtroende hos de som ska göra jobbet, det vill säga kommunerna. Bostadsminister Attefall har framför allt ägnat sig åt att knäppa kommunerna på näsan genom att vilja förbjuda kommunala särkrav och klaga på långa överklagande tider för planer. Trots att det är byggbolagen som bromsar inte kommunerna. Enligt Sweco finns 71800 bostäder färdiga i detaljplaner i landets 25 största tillväxtkommuner, men bara 13.600 har byggts.

Med stöd från en statliga bostadspolitik i ett samhällsbyggnadsdepartement kan kommunerna istället få understöd, också ekonomiskt, för att bli bättre. Och den där renoveringen av förortsområdena som Sahlin lovade kan kanske också till slut påbörjas. Gärna med statliga förmånliga lån. Då får nämligen staten ett jobbpaket på köpet.

Reinfeldts nya Bullerby och två gånger ångest: Bostadsångest och valångest.

Bullerbyn. Det är alltså inte utbildningsminister Jan Björklund som vill införa bullerregler i skolan, även om det skulle kännas rimligt att han skulle det, utan statsminister Reinfeldt som använder minskade bullerregler som sitt viktigaste kort i varje debatt när han ska prata om hur man ska öka bostadsbyggandet. I valet 1966fick Tage Erlander frågan: ”Vad har du att säga till ett ungt par som kommer till Stockholm för att söka bostad?”. Erlanders svar: "De kan ju ställa sig i bostadskön". Reinfeldts svar 2014 tycks vara: "De kan vänta på att det byggs billigt i något hårt bullerutsatt läge, vid någon motorväg/flygplats/järnvägsspår, när vi har fixat bullerreglerna". Den nya Bullerbyn är här. Men när barnen flyttar in och den ska bli saga kommer det bli en skräckhistoria, för där kan ingen höra dig skrika.

Bostadsångest. På en offentlig debatt om bostadsbyggande i Sundsvall i förra veckan använde HSB:s ordförande Anders Lago ordet bostadsångest för att beskriva den känsla som nu råder på svensk bostadsmarknad. HSB lodade lite i ångestens orsak i sitt bostadsindex som presenterades i veckan där man konstaterade att bland annat Göteborg och Malmö hamnade i botten. Stockholm som ofta nämns som den kommun med mest brist hamnade på plats 35. Lägg till detta 289 000 unga utan bostad som den obefintliga bostadspolitiken fortsätter att svika. Men bostadsångesten sprider sig i alla riktningar. Bostadsbubblan är en elefant i vardagsrummet i den överbelånade bostadsrätten eller villan. Och i källaren, eller den ombyggda rut-, förlåt pig-, kammaren, en tjugotreåring som bara vill flytta hemifrån.

Valångest. Bor du i Stockholm och har valångest så har Rippelino Arkitekter skapat en valkompass som fokuserar på arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor. Det är en finurligt och mycket bra initiativ från ett arkitektkontor som vill nå ut och börja tala om arkitektur och stadsbygggnadspolitik. Men den är också avslöjande vad gäller nivån på vad politiker kan förväntas ställas till svars för: Höga hus, stora motorvägar, ombyggnader av gamla trafikrondeller, kvartersstad eller inte, parker eller inte. Orsaken till det här är kanske att det inte finns någon stadsbyggnadspolitik eller bostadspolitik att tala om. En av frågorna i kompassen ringar in dilemmat, den lyder ”Arkitektur och stadsbyggnad ska användas politiskt för att bekämpa segregation?” Det är alltså en fråga om arkitektur och stadsbyggnad ska vara politik och handla om sociala frågor. Hur kan det ens vara en fråga? Säger någon nej? Och om ingen gör det, varför är frågan så osynlig? Där sätter Rippelino fingret på en tom plats i politiken.

Diskussionen om Arkitekturmuseet gräver ner sig i lojaliteter, representation och gränsdragningar. Om man istället koncentrerar sig på vad man vill berätta om arkitektur blir det viktigare än vem eller vad man ska representera, skriver Dan Hallemar.

När tidigare Arkitekturmuseet 2013 fick sitt nya namn Statens centrum för arkitektur och design var det en konkret manifestation av det som regeringen kallat det vidgade uppdraget att ”vara mötesplats för såväl arkitektur som för form och design”. Och Liljeroth konstaterade då att regeringen sedan 2008 ”successivt ökat myndighetens anslag med närmare 50 procent för att ge goda förutsättningar för det vidgade uppdraget”. Pengar man nu uppenbarligen inte ansett varit väl investerade. Efter att ha sparkat museicehfen Lena Rahoult i somras sa kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth till Svenska Dagbladet att nu har ”problemen på den ekonomiska sidan blivit så pass allvarliga att vi måste göra en mer radikal lösning för att inte verksamheten ska drabbas ytterligare”. 

Problemet som en fråga om budget. Kanske ett sätt att undvika att tala om innehåll. Men det är den frågan som så klart måste upp på bordet nu. Det omfattande talet om en ”mötesplats” kan inte skymma behovet av en plats där man kan berätta om arkitektur. Lösningen på Arkitektur- och designcentrums problem har genom­gående genom åren varit att addera något nytt till uppdraget. Det senaste är att man utreder möjligheten att slå ihop centret med Moderna Museet. Förstärka genom att förminska eller gömma sig.

Diskussionen om Arkitektur- och designcentrum har fastnat i ämnen, professioner, tillhörigheter. I gränsdragningar och representation. Men Arkitekturmuseet ska inte gräva skyttegravar utan berätta om arktektur. Och skyttegravskrget upphör när man koncentrerar sig på att förmedla och berätta. Att göra ett urval blir då inte en fråga om representativitet utan en del i att forma de berättelser som en fråga rymmer. 

Då kan man också göra det som institutionen med sitt arkiv och sin kunskap borde kunna vara experter på: Koppla ihop historien med nutiden. I städer runtom i landet står inte sällan striden mellan historia och nutid. Som vore de motpoler. På museet – om man får kalla det så – på Skeppsholmen kan sidorna i stället fördjupas och göras tillgängliga.

Att man nu är på väg att se över och förändra den fasta utställningen, så att den blir mer möjlig att använda för att belysa aktuella frågor är utmärkt. Inspirationen hämtas från hur en tidskrift fungerar, mer rörlig och närvarande i samtiden. Låter lovande.

Om ett nytt Nobelcenter presenteras i Stockholm ska man inom några veckor kunna ta del av berättelsen om Ferdinand Bobergs förslag från 1912 och den hårda kritiken från Ragnar Östberg – inte tillräckligt ”reellt” – tillsammans en möjlighet att förstå David Chipperfields arkitektur och ur vilken historia och samtid den hämtar sin näring. När en fråga om stadsflytt blir aktuell i Kiruna ska man snart ha möjlighet att se utopier ur historien, den gamla planen för Kiruna och en fördjupning i PO Hallman.

Variant av texten publicerad som ledare i Arkitektur nr 6/2014.

Arkitektur i valfläskets tid, att se sina egna klichéer i vitögat och om crowdfunding istället för offentlig finansiering.

Valfläskarkitektur. Den 27 mars 2004 på socialdemokraternas distriktskongress i Boden lovade dåvarande stadsminister Göran Persson en parlamentsbyggnad för sametinget. 2006 hölls en arkitekttävling med 111 bidrag, som vanns av Murman Arkitekter med förslaget Badjámeapi (bild ovan). Bygganden skulle ligga i Kiruna. Men ingenting har hänt. Det har saknats en plats. Nu kan man ha hittat en. Enligt NSD har Kiruna kommun föreslagit en tomt för nybyggnaden, i en sluttning intill led gamla gruvtornen i Tuolluvaara, 500 meter från det nya stadshuset som planeras i den nya stadens centrum. Men det finns en hake fortfarande, för trots Göran Perssons löfte så har inga pengar avsatts i någon budget för bygget. Kostnaden för Sametingets parlament uppskattas till ungefär 225 miljoner kronor och byggherre är Statens Fastighetsverk. Så vid ett eventuellt regeringsskifte är det dags för Socialdemokratin att återvända till det man lovade förra gången man hade makten.

Stadsomvandlingsparlör. Det landade en tidning på redaktionens bord. Den heter Stadsomvandlingsparlören och kom från Söderorts Institut För Andra Visioner, som är en del av Konsthall C i Hökarängen i södra Stockholm En tidning som säger sig vilja undersöka ”de utvecklingsprojekt som segregerar och homogeniserar vår stad och våra stadsdelar. Omvandlingar som tränger bort människor och uttryck som inte genererar vinst, till förmån för mer köpstarka grupper och mer lönsamma verksamheter”. Med sin parlör närmar de sig ord som är en del av detta. Fusklappen älskar ord. Orden som man menar är återkommande när byggherrar, journalister, arkitekter, stadsplanerare med flera talar om stadsutveckling är: Attraktiv, barnvänlig, berättelser, stories, boendedialog, medborgardialog, oslipad diamant, framtid, levande, hållbarhet, kluster, världsklass osv. Ord som måste angripas och undersökas menar man. Det behövs ett motstånd. Idag håller man releasefest för parlörer på Konsthall C i Hökarängen för den som är i närheten. Det skadar aldrig att se sin egen reflexmässiga parlör i vitögat. 

Crowdfundingmuseum. Tisdagen en 9 september auktioneras 225 verk av konstnären Hertha Hillfon ut. En konstskatt som idag finns samlad i hennes klarblå villa i Mälarhöjden kan då spridas för vinden. Föreningen Hertha Hillfons vänner försöker göra konstnärshemmet till ett museum och har samlad in 1,5 miljoner kronor, bland annat en miljon från en hemlig bidragsgivare för att ropa in verken. Men utropet på verken är sammanlagt 3 miljoner. ”Vi känner att det inte går att släppa det här. Man rev ner Klarakvarteren och det har man ångrat många gånger sedan dess. I vårt samhälle finns gott om pengar. Det är bara frågan varifrån de ska komma”, säger Susanne Rydén, från vänföreningen till Dagens Nyheter. Ja varifrån ska pengarna komma? Ska nya museer alls vara offentligt finansierade eller är crowdfunding det nya offentliga finansieringen, som för hundra år sedan. Det nya NobelCenter i Stockholm ska crowdfundas (Wallenberg och Erling Persson). Den rödgröna oppositionen i Stockholm vill att staden ska köpa in huset. Den styrande majoriteten är mer avvaktande och vill se fler privata investerare. Valet är bara en vecka efter auktionen. Ett inköp av alla verken ger en respiten som vänföreningen vill ha Men det saknas 1,5 miljoner. Det är tre dagar kvar. Sen är det val och då finns det tid för nya löften.

Dansk arkitektur tar för sig i världen. Det är fonden Realdania som gör många av projekten möjliga. Sedan starten år 2000 har Realdania stöttat projekt med drygt 14 miljarder DKK. De har blivit en maktfaktor som få vågar ifrågasätta, de har ekonomiska intressen i projekten de investerar i men framställs som filantropiska och de vill vara med och initiera samhällsförändringar. Forskaren Kristna Grange ser en fond som puffar stadsbyggandet i en riktning där ekonomisk tillväxt blir den viktigaste faktorn.

Privata donationer har lyckats höja ribban för arkitektonisk kvalitet till en ny nivå i Danmark. För mitt forskningsprojekt om stadsplanerares roll i Danmark har jag talat med många danska arkitekter och planerare. De har varit eniga om att fondernas existens har bidragit till stadsmiljöer som kommunerna annars inte hade kunnat drömma om. Inte sällan handlar det om två- eller tresiffriga miljondonationer. Bland fonder som gett bidrag till nyligen genomförda projekt märks till exempel A. P. Møllers fond, Tuborgs Grønne fond, Knud Højgaards fond, Velux fond, Oticon fond och Nordeafonden.

Men ingen av dessa fonder är i närheten av att ha de ekonomiska resurser som den filantropiska fonden Realdania har. Realdania har till syfte att utveckla den byggda miljön i Danmark och är ojämförligt störst genom sina årliga donationer i miljardklassen. 

Realdania bildades när Realkredit Danmark år 2000 köptes upp av Danske Bank. När banken inkorporerade låneinstitutet hade det en förmögenhet som byggts upp av generationer av danska husägare under närmare 150 år. I samband med köpet fördes tillgångarna tillbaks till den medlemsförening som ägde låneinstitutet, som i sin tur omvandlades till Realdania. Sedan starten har fonden, som alltså egentligen är en medlemsföre­ning öppen för alla som äger fastigheter i Danmark, understött projekt med en sammanlagd budget på 3,7 miljarder euro, varav Realdania har bidragit med 1,9 miljarder euro.

Danskarna i gemen uppskattar vad fonden har åstadkommit; enligt en Gallupundersökning har 85 procent av de som känner till Realdania en positiv uppfattning om den.

Samtidigt finns inom arkitektkåren en betydande ambivalens när det gäller fondens stora inflytande.

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Vi inleder denna sista augustihelg med en olaglig kulturfestival i Umeå, att Köpenhamn blir mer som Stockholm, och Stockholm blir mer som Köpenhamn.

Olaglig kulturfestival i Umeå. Kulturhusfestivalen i Umeå, en alternativ festival skapad som reaktion på Kulturhuvudstadsåret, ska enligt planerna äga rum från idag till söndag i de gamla lokstallarna i stadsdelen Haga. Men nu har festivalen, som anordnas av föreningen Kreativ kultur, visat sig vara olaglig.
Föreningen har inte fått tillstånd för att uppehålla sig i lokalerna, vilket kommunen låtit passera. Men nu har polisen sagt stopp: ”Om man uppehåller sig i lokalerna gör man sig skyldig till brott mot ordningslagen eller olaga intrång”, säger Ronny Andersson på ordningspolisen till SVT. Polisen anser också att lokalerna är olämpliga, då det saknas vatten och avlopp.
Men. En kulturfestival i Umeå är en kulturfestival i Umeå. Under ett stormöte igår kväll beslutade Kreativ kultur att genomföra festivalen som planerat, med motivationen ”Vi vill bara skapa kultur så länge det går”. Kommer polisen att ingripa ikväll? Går det att anordna festival utan vatten och avlopp? Vi väntar med spänning.

Köpenhamn Stockholmifieras av latte-högern. På söndag invigs det första kvarteret i den nya stadsdelen Nordhavnen i Köpenhamn, som ritats av arkitektbyrån COBE. ( Se en video om kvarteret här) Nordhavnen förväntas om 40-50 år f ha 40 000 boende och 40 000 arbetsplatser, och som markerar starten på en kraftig utvidgning av staden. Priserna för att bo i de nya exklusiva vattennära miljöerna är höga. En ny ägarlägenhet går på 5 miljoner DKK, en hyresrätt kostar 10 000 DKK i månaden.
Den som är bekant med bostadsläget i Stockholm kan inte annat än himla med ögonen. Här är det redan ju självklart att man måste ha ett välbetalt jobb eller rika föräldrar för att ha tillträde till innerstaden.
Den nya Nordhavnen beräknas, skriver Politiken, bli en del av ett ”kaffe latte-bälte” som sträcker sig från innerstan till den rika villaförorten Gentofte. Köpenhamn har en 100-årig historia av socialdemokratisk dominans. De som flyttar in i de nya stadsdelarna beräknas rubba maktförhållandet, då de ekonomiskt gynnas av den högerorienterad politik.

Det är med tårar i ögonvrån vi konstaterar: Köpenhamn håller på att stockholmifieras.

Och Stockholm blir lite mer som Köpenhamn. Detaljplanen för Oscar Properties Stockholmsprojekt Stettin 7 har nu vunnit laga kraft. Det betyder 170 nya bostäder på Gärdet, ritade av danska BIG (se bild ovan). Och som vi sett tidigare har BIGs hus även den här gången stor likhet med typologin i hans galjonsprojekt VM-husen och 8-tallet i Örestad. Och, som vi skrivit tidigare i Arkitektur, konceptet ”Hedonistisk hållbarhet.
Trots föregående inlägg kan man avundas köpenhamnarna på många sätt, inte minst för deras cykelbanor och offentliga miljöer.
Intressant att den stadsmiljö som dock närmast står att hämta från grannlandet i väst är den mest utskällda. Örestad – en bilburen förort med stora huskomplex på en blåsig åker.

 

Sidor