AJ Produkter

Senaste nytt

Vi ses på Bokmässan!

2016-09-22 10:34

Arkitektur Förlag släpper den nya boken Byggemenskaper.

Tidskriften Arkitektur nominerad till Publishingpriset 2016

2016-09-16 13:58

Vilken ära! Arkitektur nr 2 med trätema är nominerat i facktidningskategorin.

"Förenkla och bygg billigare hyresrätter"

2016-09-14 10:56

Sättet att projektera och bygga hyresbostäder måste förändras på flera sätt, för att både sänka byggkostnaderna och behålla en hög arkitektonisk nivå. Det anser Ronny Andersson, professor på Avdelningen för konstruktionsteknik vid Lunds Tekniska Högskola. 

Vi ses på Bokmässan!
2016-09-22 10:34
Tidskriften Arkitektur nominerad till Publishingpriset 2016
2016-09-16 13:58
"Förenkla och bygg billigare hyresrätter"
2016-09-14 10:56
Julia Svensson välkomnar satsningen på mer lågmälda projekt.

Att Kasper Salin-juryn i år skulle välja ett antal mer lågmälda och samhällsnyttiga projekt var egentligen ganska självklart - 2016 är inte de stora gesternas år. Men än mer viktigt i sammanhanget är att vår omvärld tränger sig på från olika håll. En akut flyktingkris samtidigt som de socioekonomiska klyftorna ökar på hemmaplan. Samt ett samhällsbyggarklimat som domineras av privata vinstintressen - som inte bryr sig om att bygga långsiktigt för dem som behöver det.

Arkitektur kan verkligen göra skillnad, genom att vara en motkraft. Faktiskt sätta människornas intressen i första rummet. Det är inte alltid de mest skrikiga projekten som gör detta bäst, så det är på tiden att de mer lågmälda samhällsprojekten får vara med och tävla. 

Raa ForskolaRåå Förskola. Foto: Adam Mørk

Råå förskola (Arkitektur nr 4/2014) av Dorte Mandrup borde ha fått priset redan 2014. Ett bra val av juryn att till sist lyfta fram detta utsökta projekt, som faktiskt har allt. Intressant form och materialitet. Rum som lyfter det pedagogiska innehållet. 

Studio 1Studio 1. Foto: Rasmus Norlander

Johannes Norlanders bostadsprojekt Studio 1 är också intressant. Husen är en del av ett nytt bostadsområde i Örgryte utanför Göteborg - som består både av köpe- och hyresbostäder. En distinkt form och noggrant valda material, som ska göra projektet hållbart genom decennierna.

Nötknäpparens VårdcentralNötkärnan. Foto: Jakob Schubert, André Pihl

I Bergsjön, en betydligt mer förfördelad del av Göteborg, har vi Nötkärnans vårdcentral av Wingårdhs. Det är det projekt som har flest rätt på samhällsbyggnadsskalan. Förutom att vara en föredömlig satsning där det oftast inte satsas, har man tagit ett parkeringsdäck i anspråk. Människor framför bilar. 

Bro GaloppBro Galopp. Foto: Åke E:son Lindman

Uppstickaren i sammanhanget är Gustav Appells galoppbana Bro Park. Nya hästkapplöpningsbanor hör till ovanligheten. En byggnad med en tydlig funktion som samtidigt är en folklig nöjesplats. Något som också understryks i formen - de festligt volangprydda våningsplanen à la modernistisk paviljong. 

De nominerade är fyra sinsemellan olika - och egentligen inte jämförbara - projekt. Men samtliga har en tydlig estetik som understryker den samhälleliga funktionen. Den som slutligen får priset blir den byggnad som bäst lyckas förena de två. 

Julia Svensson 

 
annons:

Banner Svenska kakel

Det sägs att september är det nya augusti, men är ENP det nya BNP? Det och släktingar till Baden Baden-stolen borde ni bland annat prata om i helgen.

Resiliens
Resiliens är ett begrepp som hörs allt oftare i stadsbyggnadssammanhang. Det är ett mått på hur stora störningar ett system kan klara. Hur snabbt en skog återhämtar sig efter storm eller hur lång tid det tar för ett samhälle att resa sig efter en finanskris, till exempel. Hållbarhet är en sak, resiliens en annan. De senaste tio miljoner åren har vi, enligt forskare i geologi, levt i tidsepoken holocen. Den präglades av ett stadigt och för människor gynnsamt klimat. Men nu har vi trätt in i den geologiska epoken antropocen, människans tid, och det stadiga klimatet har bytts ut mot ett som karaktäriseras av plötsliga förändringar. I en värld präglad av tröskeleffekter måste vi ständigt vara beredda på det oförutsedda. Och helst hitta sätt att vända chocker och störningar, som finanskriser eller klimatförändringar, till möjligheter. Därav behovet av resiliens. 

Ekonationalprodukt
Stadstillväxtens ramar får ett nytt perspektiv genom Beijerinstitutet, vars forskning visar att städer är beroende av natur. Institutets nyligen genomförda undersökning av städer kring Östersjön med över 250 000 innevånare, visar att det krävs flera hundra kvadratkilometer skog, jordbruksmark, hav, sjöar och våtmark för att människor i en enda kvadratkilometer stad ska få den luft, vatten, mat och varor de behöver och för att rena stadens avfall i form av bland annat koldioxid och fosfor. Av undersökningen framgår också att det inte bara är själva naturytan som behövs, utan en kvalitativ natur med fungerande ekosystemtjänster och biologisk mångfald. Ekosystemtjänster är enligt Beijerinstitutets föreståndare Carl Folke att betrakta som naturens bruttonationalprodukt (BNP). Naturen ger oss råvaror och tjänster genom att skapa bördiga jordar, ren luft och vatten, pollinera grödor, buffra stormar och klimatvariationer, producera mat och reglera vattencykeln. Men naturens arbete inkluderas inte i det ekonomiska måttet BNP. Därför behövs ett nytt begrepp. 

Soldivan
Det var länge sedan nu som parkbänkar var tillräckligt för den livsnjutande stadsbon och flanören. Städernas parker och torg har de senaste tio åren möblerats med allt fler möbler som tidigare bara återfanns i privata trädgårdar. 1960-talet såg Baden Baden-stolarnas intrång i privata trädgårdar – en ny hedonism i svenska villor och radhus kanske hämtad från utlandsresorna till Spanien eller Grekland. 2010-talet har sett släktingar till Baden-Baden slå sig ner i de offentliga rummen. Nu senast i Västerås där man inför sommaren har placerat soldivaner i stadsparken. Divanerna för soltörstande får här också sällskap av ett annat villamotiv: Soldäcket. Nu är det väl bara solen man får vänta på. 

Redaktionen

 

Kanske har just du valts ut att delta i vår läsarundersökning.
Under september ringer det erfarna medieföretaget Smart Company till ett slumpmässigt urval av våra prenumeranter, för att ställa frågor om hur de upplever tidskriften.
Om du är en av de utvalda får du bland annat möjligheten att kommentera saker som artiklar, bilder och layout – men även berätta om dina läsvanor och intresseområden och vad du vill läsa mer respektive mindre av.
 
Vi hoppas att du vill ge oss några minuter av din dyrbara tid. Dina svar kommer att vara till stor hjälp i arbetet med Arkitektur!
 
Om du inte redan är prenumerant och vill få Arkitektur hem i brevlådan, klicka här.
 
Redaktionen
 
Arkitekten Jan Gezelius har avlidit. Här skriver Claes Caldenby om en motståndets arkitekt, vars tankar behövs idag mer än någonsin. Den 9 september skulle han ha fyllt 93 år.

Fotot föreställer Villa Sundvall – Jan Gezelius sista hus. Foto: Max Plunger

Gezelius var en verbalt välfor­mulerad arkitekt. Jag var efter hans tid som professor i husbygg­nad på Chalmers på 1980­talet med om att tillsammans med Åsa Walldén publicera en lång intervju med honom i boken Jan Gezelius 1989. Det är ett vindlande associativt samtal om allt från skolans uppgift att utveckla hela människan till värdet av förebilder att beundra. Han berättar om handledningen vid ritbordet, om hur man håller pennan, om de friare övningarna, som att börja ett jordhusprojekt med att sätta potatis, om att kunna beskriva ett hus man står inför, ner till att se varifrån kalkstenen kommer, om vikten av att läsa poesi. Och om dag­hemstomter och ”en lekredskapsindustri som ville förvandla barnens lekplatser till hindergårdar för livsrekryter”. Och trähu­sen som konstruktivt ska ge ”en naiv idé om sig själva”. 

Ett begrepp som till sist kommer upp är en ”frihetlig tradi­tion”. Gezelius hade själv använt det i en aldrig publicerad artikel till försvar för Hidemark och Månssons vinnande förslag i tävlingen om Vasamuseet 1986–87, där han satt i juryn. Han räknar upp arkitekter som bröderna Ahlsén, Anshelm, Asmus­ sen, Erskine, Gunnar Mattsson och Hidemark och Månsson som bärare av denna tradition. Och Gezelius skriver, i en besvärjelse mot 80­-talets postmodernism: ”Det är viktigt att denna frihetliga och bygg­-glada ådra, denna ’poesi i sak till skillnad från poesi blott i ord’ hålls levande som ett alternativ till de skyar av ismer som just nu yr oss som sand i ögonen”.  

I intervjun försöker vi få honom att utveckla begreppet frihetlig tradition. Det är inte detsamma som gotiskt kontra klassiskt betraktelsesätt, säger han. Det fria kan också finnas i en klassisk anda. Renässansen i Florens ville klarhet, ekonomi, elegans. Den ville också en balans mellan det apolloniska och det dionysiska, en ”svävning över passarens diktamen” enligt en dikt av Hjalmar Gullberg som han citerar. Men frihetlig har också ”en farligare anarkistisk underton”, slutar Gezelius. Det anarkistiska är utopiskt, det kräver den största självdisciplin. ”Men det måste finnas en dröm om någonting för att man ska våga lyfta ur lagbundenheten.”  

Kenneth Frampton lanserade nästan samtidigt begreppet ”kritisk regionalism”. Det finns påfallande många likheter mel­lan frihetlig tradition och kritisk regionalism. Båda söker en förankring i en plats och en lokal kultur, ”att förklara landskapet för landskapet självt genom att bebygga det” som Gezelius ut­ tryckt det. Båda intresserar sig också för det handfast byggda och arkitekturens tektoniska och taktila kvalitet, det ”bygg­-glada” om man så vill. Och båda formuleras i en uttalad kritik mot storsamhällets strömlinjeform. 

Frampton beskrev sin position som arrière-garde, inte avant­ gardets tekniska framsteg till varje pris utan i stället en förank­ring bakåt i en kultur. Kritik framfördes då mot det konservativa draget i detta förhållningssätt. I dekonstruktivismens och para­metricismens teknikfascination svalnade intresset för en kritisk regionalism. Men det visar sig att Frampton själv inte glömt den. 

I vintras höll han en Nils Wickberg­föreläsning i Helsingfors där han påminner om hur han kring 1990 såg Finland som ett av få ex­empel på en kulturellt, socialt och politiskt förankrad modernism. Han instämmer med Colin St. John Wilson som samtidigt såg Fin­land som ett undantag från den utbredda förlusten av en känsla för det gemensamma, inte minst i Thatchers och Reagans anglosaxiska värld. Och Frampton lyfter fram utställningen 7 approaches 1992, där sju finska arkitekter svarade på frågor om sådant som histori­ens och byggteknikens betydelse och arkitektens sociala och etiska ansvar. En av de sju var för övrigt Georg Grotenfelt, som i det här numret (Arkitektur nr 4 2016 reds anm.) samtalar med Gezelius. Frampton menar att Grotenfelt ser kulturen som ett pärlband där man kan trä på nya pärlor men inte får bryta bandet och tappa pärlorna. 

Femton år senare var dock, enligt Frampton, Finland lika präglat av högteknologiska glashöghus som andra delar av värl­den, coola byggnader som kunde stå vid vilken motorväg som helst. Han hänvisar till de allsmäktiga företagen, ”det populis­tiska undertryckandet av demokratin och nationalstatens förfall” och refererar, ”oavsett den skepsis man kan ha mot strategin”, till den ”motståndets arkitektur” som han hävdade redan i essän Towards a Critical Regionalism 1983. Motståndet gällde en reduce­ring av det byggda till ”föga mer än en maximal kommersialise­ring av disciplinen, som får den att degenerera till spektakulära skulpturer eller ytliga bilder som låtsas vara konst, utan att ha det minsta symbolisk resonans eller förlösande socialt gagn”. 

Frampton finner en viss tröst i en del nyare finska projekt som Saija Hollméns, Jenni Reuters and Helena Sandmans i Senegal, med en känslighet för platsen som får det att verka som att människor trots allt betyder något. Och han lyfter fram Finlands träbyggnadstradition och trä som ett förnybart material med liten energianvändning. Vi måste, hävdar han till sist, om vi menar allvar med begreppet hållbarhet, idag ställa oss frågan var vi står när det gäller en etisk praktik i en globaliserad värld.  

Oavsett den skepsis man kan ha mot den retoriska tonen här finns det anledning att påminna sig det motstånd arkitekter som Frampton och Gezelius bjöd i ett tidigt skede av den nylibera­lism, vars konsekvenser vi idag kan se runt om oss. Här fanns en samhällskritik formulerad i arkitektur. 

Något sådant behövs i högsta grad nu och det ger anledning att pröva vad tankarna om en kritisk regionalism eller frihetlig tra­dition är värda. I Sverige är det kanske inte de coola glashöghusen som är det stora problemet, utan snarare det fastighetsägardrivna hetsiga nya bostadsbyggandet i storstäder som Stockholm och Göteborg. En rundtur till dryga tjugotalet byggen listade för Årets Stockholmsbyggnad är en nedslående upplevelse. Åttavåningshus i slutna kvarter med trånga gårdar och skuggade uteplatser för förskolan ska räddas av att arkitekterna får putsa lite på detal­jerna och använda färgat tegel. Det är så långt man kan tänka sig från Gezelius inlevelse i barnens lek på de många barnstugetom­ ter han ritade. Göteborg ligger lite efter men är med full fart på väg in i samma problematik. Där säger politiker att man inte har råd med förskolegårdar på mark i centrala lägen. Som om vi inte hade råd med en framtid för att vi måste tjäna pengar nu. 

Vi ser runt omkring oss idag en ”deprofessionalisering” av planeringen, en politikens misstro mot professionell kunskap, som upplevs kasta grus i ekonomins maskineri. Det är dags för arkitekter och planerare att göra konstruktivt motstånd har planeringsforskaren Kristina Grange hävdat. Den breda livserfaren­ het och kulturella förankring Gezelius förde in i sin arkitektur må vara otidsenlig i denna okonstens tid, men är just därför så mycket viktigare att föra fram. 

En text om Gezelius måste förstås sluta med en dikt. Hans Alfredsson skrev 1999 Terziner i okonstens tid, tillägnade konstnä­ren Peter Dahl apropå en debatt om målarkonstens död och med en hälsning i titeln till Hjalmar Gullbergs diktsamling från 1958, på gränsen till rekordåren. På några rader ur dikten får Alfreds­son in både tidens förfall och de historiska förebildernas och hantverkskunnandets betydelse: 

Man måste kunna se att lort är lort.
Men under gödseln kan dock konsten spira! 
Vår tid går liksom andra över fort. 

De sköna vildsvinen från Altamira
har ännu inte spelat ut sin roll,
och handens kraft är något vi kan fira. 

Claes Caldenby
Ur Arkitektur nr 4 2016 som även innehåller en intervju med Gezelius


 

Veckans fusklapp: Bättre förr-syndromet, rätten att bo kvar-kravet och strandliv på arkitekturfestival.
Storytelling by arkitektur. I en artikel i Svenska Dagbladet i förra veckan drog Per Gudmundson en lans för att arkitekter borde rita mer som det var förr. Som exempel tog han en restaurang i Stockholms innerstad som ritats som en gammal bistro från något svunnet sekel. Varför kan inte hus också få göra det, undrade han. Varför kan inte staden också – precis som de restauranger vi besöker – vara en kuliss? Gudmundson som "kanske besöker krogen Mäster Anders" på Kungsholmen om han "tvingas lämna Vasastan" hade också läst en bok som sa att folk var sjuka i folkhemsförorterna – epidemier orsakade av arkitektur tycktes grassera. Kanske ska man påminna honom om att de sexbarnsfamiljer som flyttade ut från de mörka gårdarna i Vasastan där de dog som flugor till hus med badkar faktiskt en gång i tiden överlevde just på grund av sina nya hus. Men samtidigt vill man ju inte hindra någon från att dra ut linjerna för samhällsförändring från utsikten på en storytelling-krog i Stockholms innerstad.  

Rätten att bo kvar.
I senaste numret av tidskriften Arkitektur varnar Catharina Thörn för att vi vid renoveringar av miljonprogrammen riskerar att göra om samma misstag som under "slumsaneringarna" på 1960- och 1970-talen. Nämligen att tvinga folk från sina hem. Den texten kan ni läsa här. I veckan fick hon stöd från en studie från Chalmers gjord av Mikael Mangold som visar att "hyran, efter förväntade renoveringar, i drygt halva fastighetsbeståndet kan öka med mellan 35-50 procent av befintlig hyresnivå". Något som naturligtvis är förödande för de som bor där. Det finns anledning att läsa gamla klassiker som "The right to stay put" av Chester Hartman och "Displacement. How to fight it". Om man vill hitta nutida böcker på temat så rekommenderas boken "Socioekologisk stadsutveckling" som Arkitektur förlag nu släpper som e-bok och Catharina Thörns handbok i organisering mot hyreshöjningar: Rätt att bo kvar (Korpen, kan laddas ner gratis här). Starka förändringar i bostads- och stadsbyggandet har i alla tider lett till effekter som historien kritiserats hårt. Vad tänker vi göra åt de som nu blir alltmer synliga i vår tid?

Arkitektur som festival.
Idag börjar en Arkitekturfestival (facebook-länk) i Uppsala. Där kommer man bland annat att kunna bygga stad och miniparker i olika workshops. Också i sand. Så alla som är i Uppsala nu i helgen kan nu ta till sig det gamla rimliga och ljuvliga slagordet: Under gatstenen en strand! (Sous les pavés, la plage!) Och någon av alla de DJ:s som spelar under festivalen bör sätta på Deportees magnifika låt (youtube) med samma titel.
Muralmålning Farsta
En gryende postmodern väckelse, kriget om utrymmet och bilder av ett hotat kulturarv.

Postmodern väckelse? En ny muralmålning presenterades i veckan i stadsdelen Farsta i södra Stockholm (bild ovan). Den ska målas på gaveln på ett sextiotalshus av det franska konstnärskollektivet CitéCreation. Hyresgästerna har fått vara med och bestämma vad som ska vara på målningen, och det är inga konstigheter: Kojbyggen, skridskoåkning, fotboll. Ett naturlyriskt motiv som sig bör i svensk folkhemsförort. Men det intressant är kanske själva inramningen. Gaveln förses nämligen med en tromp lóeuil-fasad i en vag nyklassicistisk stil: Spröjsade fönster, balkongbalustrad och pelarmotiv. Den där typen av tjugotalsromantik som var populär senast under postmodernismen. När arkitektkontoret Spridd nyligen presenterade sitt förslag för ett återuppväckt ståtligt sekelskifte i Växjö blev det stor debatt. Så får man ju inte göra! Stil verkar engagera. Men vad är det vi ser? Lurar här en postmodern väckelse? Och i så fall, vilka stilar kommer att återuppväckas?

Space war. Att stadsbyggandet numera allt oftare handlar om ett krig om utrymme har blivit allt mer uppenbart. Vem ska få ta plats i staden? Är det cyklisterna, bilisterna, gångtrafikanterna, bostadsrättsägarna, hyresgästerna, studenterna, skolbarnen? Att bygga städer är att välja. I veckan dök två nyheter upp om två städer som gjort små val som kanske visar på en riktning. I Malmö beslöt man i Stadsbyggnadsnämnden att skärpa kraven på hur stor en skolgård ska vara. Tidigare har det saknats minimiregler. I tidskriften Arkitekturs nummer om skolor (3/2016 finns att beställa här) var just frågan om förskolor och skolors vistelseytor en av de brännande. I Stockholm införde man också i veckan nya parkeringsregler – mest genom att göra det dyrare – för att "öka framkomligheten och minska trängseln och öka antalet lediga parkeringsplatser". Men de där lediga parkeringsplatserna som det skapar, kan man inte bara plocka bort de kvadratmetrarna, en efter en? Och ge dem till någon som behöver dem bättre?

Kulturarv i krigets spår. Förödelsen i Syrien har varit enorm. De mänskliga förlusterna omätbara. Nu kan man också se vilket kulturarv som hotas av eller har förstörts av kriget. I veckan gjordes 450 bilder av det hotade kulturarvet i Syrien tillgängligt för allmänheten via Wikimedia Sverige, i samarbete med UNESCO, Kulturarv utan gränser och Wikimedia Italia. Som ett sätt att sprida kunskapen om det syriska kulturarvet. Här återfinns bilder på Templet Ma´bad Bal i Palmyra och Triumfparken i samma stad som båda totalförstördes av ISIS 2015. Det finns planer på att återuppbygga Triumfparken. Att scrolla sig igenom de hotade fantastiska spåren av civilisationer är närmast nagelbitande. Tankarna som far genom huvudet hela tiden: Gå inte sönder! Och: Ser ni inte också skönheten i det här? Alla bilder finns samlade här.

Rasmus Waern ser arkitekturbiennalens framtid i dess historia.

Bilden föreställer bidraget Torre David av Gran Horizonte / Urban Think Tank, som vann Venedigbiennalens ena Guldlejon 2012. Foto: Nico Saieh

Poängen med biennaler är att de pekar åt så många olika håll. För det första inom varje biennal, eftersom tolkningarna och hörsamheten mot temat alltid ger oväntade öppningar. För det andra eftersom varje tema i sig bjuder på nya aspekter. Den front som Alejandro Aravena rapporterar från i årets biennal är engagemangets. ”Bravoure through scarcity is beauty” som belgarna kondenserade det hela till. Smarta arkitekter kan göra skillnad där behoven är som störst och medlen som minst.

Det är första gången den globala gräsrotsarkitekturen får huvudrollen. Många av årets utställare har figurerat flera gånger tidigare, men de var då bara förtrupper. Nu träder bilden av det globala nätverket med socialt engagerade, men också formsäkra, arkitekter fram i sin helhet.

”Reporting from the Front” har fokus på situationer utanför den första världens välfärdssamhällen. Angelägenheten gör den också intressant. Med 2000-talets alla arkitekturbiennaler i minnet kan jag konstatera att de som fastnat alla förenas av en stark idé. Så var det med ”Fundamentals”, Koolhaas biennal år 2014. Samlingarna av fönster, trappor och toaletter kunde kritiseras för bristande problematisering, men utställningen bars upp av sin starka idé om betydelsen av den moderna arkitekturens byggbitar.

Koolhaas hade varit biennalens önskekurator i många år, men hans unika villkor att få fyra års förberedelsetid i stället för de knappa två år som annars är regel, gjorde att det tog tid innan hans show kunde ta plats. Egentligen skulle han tagit plats redan 2012, men i efter kort tid begärde han ytterligare ett par år, varför David Chipperfield fick hoppa in och med hjälp av ett dussin bekanta sno ihop ”Common Ground”.

Principen med att låta vänner välja vänner använde också Kazuyo Sejima och före henne Aaron Betsky. Visst glimmade det till både här och där, men för att finna nästa biennal som verkligen satte spår, får man backa till 2006. Då visades den trendsättande utställningen ”Cities, Architecture and Society” med Richard Burdett som huvudkurator. Temat var den globala stadstillväxtens problem och möjligheter, något många då fattade för första gången.

2002 års utställning ”Next” av Deyan Sujick var nästa utställning med tydligt innehåll och klar form. I en homogent gestaltad huvudutställning med välskrivna texter visades den arkitektur som ännu var i sin linda upp med stora mock-ups och modeller.

Biennalen dessförinnan, ”Less Estetics, more Etics” av Massimiliano Fuksas, hade kanske ansatsen gemensam med årets utställning, men landade i en estetiserande slutsats. Fuksas hade utsetts till kurator av föregångaren Hans Hollein, vilket speglar evenemangets ursprungligen informella karaktär. Före Hollein var biennalen en italiensk affär, med Paolo Portoghesi, Aldo Rossi och Francesco Dal Co som kuratorer. 1980 gjorde Portoghesi den första, och kanske den mest inflytelserika av dem alla, ”The Presence of the Past” med Arsenalens långa repslagarbana förvandlad till en postmodern gata, ”La strada novissima”.

Idag är det biennalorganisationen med den ärrade politikern Paolo Baratta som väljer huvudkurator, och namnen har ofta en historia i tidigare biennaler (Aravenas kontor Elemental presenterades 2008). Så någonstans i biennalhistorien kan man förmodligen finna både kuratorn och temat för 2018 års karneval, förlåt, biennal. Söker de en stjärna, skulle 2004 års specialprismottagare Bjarke Ingels vara en lågoddsare. Hans spetsfundiga idéer om arkitekturens evolutionshistoria låter sig väl förmedlas i en utställning, men då hamnar pengarna åter i fokus. För tro inte att Baratta drivs av ett patos. Biennalen är business.

Rasmus Waern

En ny arkitekturkarta växer fram i Arkitekturbiennalens huvudutställning Reporting from the front, med många projekt från länder som sällan medverkar. Men Arkitekturs Tomas Lauri ser den egentliga fronten någon annanstans.

Det är lätt att sugas in i den15:e arkitekturbiennalen, Reporting from the front, som Alejandro Aravena är curator för. Det första rummet på biennalens båda två områden, Arsenale och Giardini, talar sitt tydliga språk. En monumental omslutande installation gjord på byggrester, gips och stålreglar, från fjolårets konstbiennal. Det är en klar pekpinne: uppfinn arkitekturen med de knappa medel som står till buds.De flesta projekten på biennalen är från platser där nöden är akut och investerarna få. Användningen av ordet front i titeln säger mycket. Krig har brutit ut. Arkitekter bör mönstra på som soldater.

Solano Benitez guldlejonvinnande projekt är typiskt i den meningen genom att vara utfört av outbildad arbetskraft i Paraguay. Det är en imponerande båge de lyckats mura upp, ett minst sagt symboliskt statement. Bågformen gör det möjligt att bygga med lokala medel för alla nyanlända som strömmar till städerna.

Överlag är det mycket tegel, lera och hyddor. En ny arkitekturkarta växer fram. Av de 88 utställda projekten är de flesta från länder som sällan räknas som biennalens framsida: förutom Paraguay, märks Algeriet, Iran, Peru, Chile, Burkina Faso, Kina, Mexiko, Bangladesh, Vietnam, Sudan, Colombia, Sri Lanka, Sydafrika, Ecuador, Albanien, Indien, Mongoliet, Förenade Arabemiraten, Tanzania, Thailand, Rumänien, Nigeria och Etiopien.

Det projekt som förvånar mig mest är kinesiska Liu Jiakuns superkvarter i Chengdu. Där finns något av storhetsvansinne och galenskap över projektet.  En nödsituationen dragen till sin spets. Anspråken är så väldiga. Kvarteret inkorporerar hela det moderna livets förnödenheter. Le Corbusier 3.0. Det är inte särskilt vackert i sig. Men som totallösning har det en poetisk charm. En maskin med människan som motor. Horder av människor som skyndar till och från bostad, arbete, skola, affärer, sportaktiviteter och kulturevenemang på en och samma plats. När det hålls cykeltävling på de många ramper som finns i kvarteret är det svårt att inte häpna.

Men Aravenas biennal har ett paradoxalt drag. Just det att så mycket handlar om de kriser arkitekturen ska rädda världen från blottar världens oåtkomlighet. De ekonomiska och politiska beslut som lett till flyktingsströmmar, svåra konflikter och ekologiskt haveri når inte arkitekturen. Den hanterar dårskapens konsekvens. Därför reser biennalen också frågan om vad som begränsar arkitekturen, vad dess roll kan vara. Om arkitekturen å ena sidan handlar om politisk rättvisa och om att skapa humana villkor är den också en estetisk konstnärlig yttring med egna villkor.

Aravena beskriver i sin inledande essä sin curatorgärning som tvehövdad. Om den ena faran är nöd, girighet, konservatism, byråkrati, lagar, regler, brist på ekonomisk styrning, chans, är den andra arkitekturens brist på dimensioner.  Han efterlyser en arkitektur som klarar av att integrera det pragmatiska med det existentiella, relevanta, modiga, kreativa och sunda.  En arkitektur som både löser problem och har stor estetisk pondus, skulle man kunna generalisera.  På flera sätt är det en gammal tes som skiner igenom, något som den moderna arkitekturen alltid stått för.

De traditionella arkitekturländer som finns representerade på biennalen ger en fingervisning. Som projekten från Spanien, Portugal, Schweiz och Japan. Mer form och avancerad teknik. En annan definition av vad en arkitektonisk front innebär. Ett exempel är österrikiska Marte.Martes bidrag av suggestiva svartvita filmer och stora betongblock, som små projekt och landskap är uthuggna ur. Det är utfört med sådan basal elegans och extrem förfining att det är svårt att värja sig. En konnässörarkitektur mitt i världskrisen.  

Att den sidan är representerad på biennalen är ändå inte särskilt konstigt. Bland det mest intressanta med Pritzker-prisade Aravena är hans förmåga att förena en känsla av nöd med det extrema. Två ytterligheter. Det monumentala i exempelvis hans projekt UC Innovation Center i Santiago står mot det humana innehållet.  

När en stark formvilja landar i ett sammanhang på ett oväntat sätt händer något som förflyttar arkitekturen en smula. Chilenska Cecilia Puga vittnar om hur formideal är oerhört viktiga för att definiera och förhöja vardagen. Estetik som en kamp mot det banala och mediokra. Aravena framhåller henne som en arkitekt som kan göra verklighet av en skiss och aldrig tappar sitt fokus för det komplexa. På biennalen är hon representerad med ett antal eleganta modeller i lera, där podiet och husmodellen är gjutna i samma form. Lite synd är det att man inte får ta del av det färdiga resultatet och följa linjen från skiss till byggd verklighet. För Cecilia Pugas färdiga hus imponerar.

Cecilia Puga och några till är som kvinnor undantag som bekräftar biennalens manliga arkitektnorm. Att söka nya fronter har inte precis handlat om att ändra maktbalansen mellan könen. Den gamla fronten gäller.

Aravenas hjärta klappar för hjältar som Peter Zumthor, Renzo Piano och David Chipperfield. Alla är de speciellt inbjudna. Den här sidan av Aravenas biennal blev också tydlig när han radade upp idel medelålders män på sin inledande paneldebatt. På vilket sätt var detta annorlunda, undrade publiken. Var var kvinnorna?

Att Aravena står nära även yngre herrar som Aires Mateus och Christian Kerez är uppenbart.  Också de är speciellt inbjudna. Kerez ställer ut sitt uppslagsrika favelaprojekt från Sao Paolo.  Metodiskt, aspekt för aspekt, genomlyst och uppställd på ett antal bord. En uppvisning i hur rik arkitektur kan vara, om den tillåts att utvecklas och dissekeras. Aires Mateus inslag är lika imponerande, men avsevärt mer direkt och mindre akademiskt. I ett svart rum löper en vit upplyst ficka som en bård som öppnar sig och stänger sig och skapar rumsliga sensationer i det lilla. Ett projekt som bara handlar om intensiv form, ljus och skugga. Det är närbesläktat med Christian Kerez andra inslag på biennalen, det moln i betong han fyllt den schweiziska landspaviljongen med. Ett moln som det går att gå in i. En befriande och magisk upplevelse.

Båda Kerez och Mateus är, precis som Aravena själv, klassiskt upptagna av skönhet. Inte överdrivet mycket av världens nöd. Men deras projekt har en resning och en spänning som gör dem till bland de bästa världen kan visa upp idag. De är biennalens egentliga front.

Tomas Lauri

 

 

Foto: Peter Larsson 

Walkshop
Fastighetsägarnas makt över stadsutvecklingen är en av tidens intressantaste frågor. Är torgen och gatorna med­borgarnas intresse eller mer ett tredje ben för fastighetsutveckling? Var slutar stadens ansvar och makt och var börjar fastighetsägarnas? I Stockholm har fastighets­ägarna tagit ett tydligt grepp om det som brukar kallas problemformuleringsinitiativet i staden. I januari och april anordnade Pembroke en walkshop för stadsutvecklingspro­jektet Hästen 21, Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan, för att samla in idéer och synpunkter. Walkshop ska vara en kombination av workshop och promenad. ”Denna input har varit otroligt värdefull för oss”, skriver Pembroke. Dia­logen fortsätter, skriver man vidare på fastighetens hemsi­da, hasten21.se. Var dialoger pågår, vem som pratar, vem som svarar är en viktig fråga för en stad som förändras. 

Whole Foods-effekten
Hur påverkas hjärnan av stadslandskapet? Det är ämnet för en artikel i New York Magazine. Neuroforskaren Colin Ellard har till exem­pel undersökt hur människor påverkas av den stora Whole Foods­-butiken i glas vid Houston Street. Försökspersonerna, som gick omkring i det i övrigt brokiga Lower East Side, bar sensorer på huden som reagerade på känslor och upphetsning. När de kom fram till den aktuella byggnaden gav sensorerna utslag: de blev psykologiskt uttråkade. ”Its architecture blah-­ness made their minds and bodies go meh”. Och uttråkning, menar Ellard, kan bidra till mer stress än ledsenhet, och kan till och med orsaka ADHD hos barn. Många har länge beklagat sig över butikskedjornas maktövertagande i våra stadskärnor. Nu får de vatten på sin kvarn. Varje nytt Espresso House, Starbucks och H&M är en risk för vår mentala hälsa. 

Transparentträ
Osynligt trä kan bli ett viktigt framtida byggmaterial, menar forskare vid avdelningen för biokompositer på KTH. Tänk husfasader som samtidigt är solcellspaneler. Det transparenta träet, som än så länge är på forskningsstadiet, är en typ av träfaner i vilket man på kemisk väg tagit bort ligninet. Sedan har träet im­pregnerats med en transparent polymer med optiska egenskaper. Att använda det transparenta träet som beståndsdel i solceller är klokt eftersom man inte bara drar nytta av träets låga kostnad utan också av dess tillgänglighet och det faktum att det kommer från en förnyelsebar råvara, menar Lars Berglund, professor och chef för Wallenberg Wood Science Center på KTH. Den relativa genomskinligheten skulle alltså kunna bidra till att solenergin används för uppvärmning – ungefär som i ett växthus – och därmed minskar uppvärmningskostnaderna. Välkommet både sett ur en ekonomisk och ekologisk synvinkel. Idag står energi­ användningen inom byggsektorn för mellan 30 och 40 procent av den totala energikonsumtionen. 

I år är det Sveriges tur att curera den Nordiska paviljongen på Arkitekturbiennalen i Venedig. Annica Kvint ser ett bidrag som brister i relevans och konkurreras ut av både andra svenska och nordiska bidrag.

Någonting har hänt. General Architectures byggnad för Skellefteå Kraft har nya, märkliga proportioner. Jag sitter i den pyramidformade trappan som Marge designat för biennalens nordiska paviljong när jag plötsligt inser: det är någon som har kapat byggnadens fem understa våningar på faktabladet jag håller i handen.
Det är förstås en olyckshändelse, men samma typ av oförmåga genomsyrar tyvärr flera delar utställningen In Therapy: Nordic Countries Face to Face som producerats av grundaren till arkitekturbloggen ArchDaily, David Basulto. Med Maslows behovshierarki som verktyg har han velat ”syna arkitekturprojekt som har varit avgörande för dagens nordiska samhälle”. Men någon granskning eller djupare analys är det knappast fråga om. Att som Basulto uppmana nordiska arkitekter att skicka in projekt och sedan välja 278 av de 500 man får in, resulterar föga förvånande i en tämligen uddlös utställning.
Maslow känns också som en tveksam utgångspunkt. Att det i Norden finns många byggnader som svarar mot de översta stegen i Maslows behovstrappa (självförverkligande) visste vi ju redan. Var det inte snarare de två nedersta stegen på trappan, de som handlar om kroppsliga behov (andas, äta, dricka, sova) och trygghet (säkerhet, stabilitet, tak över huvudet) den här biennalen skulle handla om?  
Det hjälper inte att Marge gjort en rolig gestaltning av temat In Therapy där den pyramidformade ”Maslow”-trappan kompletterats med terapisoffor och tv-skärmar där man bekanta sig med bland andra Dorte Mandrup och Tham & Videgård. Basulto framstår ändå som en dålig psykolog som ställer fel frågor.  Och även om trappan är en användbar installation blir det bestående minnet från paviljongen att det tog 20 minuter att klättra omkring och samla ihop de 278 faktabladen och att trappan placerats så att den döljer det som är själva kärnan i Sverre Fehns fantastiska paviljongbyggnad: de tre träden.

Grannpaviljongen, den danska, visar en visuellt lite stökig utställning med 130 tätt packade modeller på tre plan. Här får man tredimensionell visuell information om projekten och texter som på olika sätt adresserar de samhällsproblem vi står inför. I Art of Many and the Right to Space handlar vart och vartannat projekt om insatser för att skapa humanistiska och resilienta städer, platser och byggnader, och i den gedigna katalogen med 520 sidor fastnar jag för meningarna: ”Extremregnet som föll över Köpenhamn den 2 juli 2011 ledde till skador som kostade nästan 800 miljoner euro att åtgärda(…) Klimatförändringar ses nu som ett faktum av de flesta danska politiker, och frågan står relativt högt på den politiska agendan.” Måste det hända något liknande i Sverige för att våra politiker ska vakna?
Som så ofta i danska sammanhang slås jag av hur bra våra grannar är på att paketera och marknadsföra sin arkitektur.

From: Border. To: Home heter Finlands svar på Aravenas uppmaning att ge nya perspektiv på de stora utmaningar våra samhällen står inför. Utställningen i Alvar Aaltos nätta paviljong utgår från en tävling som arrangerades i oktober 2015 av museet för finsk arkitektur och de finska organisationen för arkitekter, SAFA. Den gick ut på att hitta bättre lösningar för att ge flyktingar temporära bostäder och på så sätt skapa en positiv grund för flyktingarnas integration. Att vissa av förslagen framstår som lite naiva förtar inte känslan av att finländarna  åtminstone försöker hitta lösningar på dagens problem istället för att som i den nordiska paviljongen förtränga dem.

Den nordiska representationen på årets arkitekturbiennal är rekordstor. Förutom i de nationella paviljongerna finns två nordiska bidrag i Aravenas huvudutställningFinska Hollmén, Reuter, Sandman står på ett konkret sätt för den ”arkitektur i frontlinjen” som Aravena vill lyfta fram. Sociala konflikter, humanitära kriser, brist på resurser, fattigdom och diskriminering tillhör vardagen i till exempel Tanzania och Egypten, där kontoret är verksamt. I samma hall hittar man också norska Tyin Tegnestuge, som på sedvanligt handskrivet och –tecknat sätt visar ett projekt för de norska turistvägarna.
Den nordiska närvaron på biennalen märks även utanför Giardini och Arsenale. I ett gammalt växthus från 1894 precis i skarven mellan mässans två huvudområden Arsenale och Giardini ser jag ett svenskt team som begripit att det, för att en utställning ska bli intressant, krävs en tydlig idé och ett spetsigt urval. The Forests of Venice, initierad av Kjellander & Sjöberg, kurerad av Jan Åman och sponsrad av Folkhem, lyckas med konststycket att säga något relevant både om Venedig och Sverige och om platsernas historia, nutid och framtid. Samtidigt som den marknadsför svenskt, industriellt träbyggande. Staden Venedig skapades en gång på tio miljoner träpålar. Den är därmed en utmärkt utgångspunkt för att visa hur bra livsvillkor som kan skapas när arkitektur, stadsbyggnad och tekniska innovationer samspelar med naturen. Då liksom nu.
Inne i växthuset visar Arrhov Frick, DinellJohansson, Horn Uggla, Arkitekter utan gränser, In Praise of Shadows, Carmen Izquierdo och Urbio hur klassiska venetianska arkitektur- och stadsbyggnadselement kan förvandlas till användbara strategier för vår tid. Och i trädgården har Kjellander Sjöberg har gjort en installation i form av en liten byggnad av massivt trä, snillrikt konstruerad av 276 krysslaminerade trädelar, industriellt tillverkade i norra Sverige och monterade på plats.
Doften av trä är stark och känslan av skogsglänta påtaglig på plats i den lilla byggnaden, som formmässigt refererar till Venedigs Dogepalats och visuellt berättar en historia både om träets taktila kvaliteter och potential som hållbart byggnadsmaterial.   

Bengt Islings och Nyréns utställning Tracks of landscape är inne på ett parallellt  spår. Med hjälp av de tre projekten Hornsbergs strandpark, Norra Bantorget och Årstabergsparken, samtliga i Stockholm, förklarar Isling sin syn på landskapsarkitektur som en brygga mellan den byggda världen och naturen. Han tar stadshuset i ”Nordens Venedig” som ett konkret exempel på den typ av robust relation mellan människa och natur han vill se mer av även i framtiden. Både Ragnar Östberg och företrädare för Stockholms stad ville på 1920-talet framställa det som att stadshuset stod stadigt på solid mark och inte i djup lera, vilket faktiskt var fallet. Stadshusets östra terrass står de facto på en grund av stenar från Stockholms skärgård, som monterats ihop i ett gigantiskt pussel. En metafor så bra som någon för att en blomstrande framtid bygger på det viktigaste av alla samarbeten: det mellan människan och naturen. 

Annica Kvint

Bilden ovan föreställer den Nordiska paviljongen samt The Forests of Venice.

 

Sidor