Kinnarps trendrapport

Senaste nytt

Arkdes blir en del av Moderna Museet

2015-04-02 14:57

ArkDes försvinner som en egen avsändare och som ett eget varumärke när man blir en del av Moderna museet.

Ungt kontor vinner stor tävling

2015-04-01 11:02

Norlander Arkitektur ensamma om att knäcka arkitekturarvs-koden 

Bygg skydd för utsatta i Hornstull

2015-03-18 12:50

Vi arkitektur vill bygga vindskydd istället för exklusiva bostäder i det gentrifierade området Hornstull i Stockholm.

Arkdes blir en del av Moderna Museet
2015-04-02 14:57
Ungt kontor vinner stor tävling
2015-04-01 11:02
Bygg skydd för utsatta i Hornstull
2015-03-18 12:50
De nya husen i stadsdelen Kvillebäcken ser billiga ut. Var dessa hus vad politiken ville ge Göteborg? Det handlar inte bara om pengar, utan om att ha kunskap att efterfråga god kvalitet, skriver Gert Wingårdh.

Fisken är bättre i Göteborg. Nästan all Nordsjöfisk landas i dag i Hirsthals i Danmark. Trålarna får korta gångtider och kan ligga ute längre. Rätt hanterad kan fisken lagligen kallas färsk i tre veckor. Från Danmark går sen kylbilarna via färja till Göteborg, Malmö eller Umeå. Förutsättningarna är rätt lika när torskarna väl hamnar på den lokala fiskhandlarens is. Ändå är fisken bättre i Göteborg.

Det är helt enkelt en mer kvalificerad efterfrågan i hamnstaden på västkusten. Generationers fiskätande har lärt handlarna att bara erbjuda fiskar med röda gälar och klara ögon. Första sortering där råvaran klarat sig bäst i den obrutna kylkedjan. Kräsna kunder ratar direkt sekunda fiskar. Kilopriset på fisk är detsamma i Göteborg, Malmö och Umeå (okej, det kan vara högre både i Malmö och inte minst i Umeå) trots att det skiljer i kvalitet. Det lönar sig att veta vad man sysslar med, att kunna sin bransch. 

I Göteborg har politiken länge velat satsa på Hisingen, ön norr om älven. Det var här varven, Volvo och mycket av verkstadsindustrin låg, skild från sydsidans bostäder och kommers. Här ligger också den nya stadsdelen Kvillebäcken tätt på ett externt köpcentrum kallat Backaplan (jo, det ska snart förtätas till blandstad) och en hållplats bort, Hjalmar Brantingsplatsen, knutpunkt för tre spårvagnslinjer och minst sex stombusslinjer.

Det är här Göteborgs nyaste bostads­område precis har fötts. Allt har samverkat för att få allting rätt. Konsortiet har bildats tidigt med allmännytta och stabila privata aktörer. Hela pk-listan är avbockad: stenhus (check), blandstad (check), hyresrätt (check), bostadsrätt (check), miljöprofil (check), arkitektur (check, eller…) 

När såg jag sist ett område så präglat av betongelementskarvar? 

Både i Malmö och Umeå uppförs hus rationellt och prisvärt utan att de just ser så påtagligt ”billiga” ut. I Stockholm bannlystes betongelementhusen från Hammarby Sjöstad (jo, Folkhem har ett fiffigt, runt hus uppfört i svarta betongelement) på ett nästan fundamentalistiskt sätt. Det är klart att det inte är något ont i ett material eller en teknik. Det är bara en fråga om hur det görs. I en TED-föreläsning från Marrakech pratar David Chipperfield om ett betongelementhus i en Londonförort. 

Han beskriver hur husets enda visuella berättelse är den om att det gick snabbt (billigt) att bygga det av kvickt (prisvärt) hopkomna betongelement som uppenbart ingen behövt ägna någon större tankemöda (kostnadseffektivt). Hans poäng är att historien är så tydlig att ingen missar den. Alla inser att de bor i ett hus vars enda estetik är att det är uppfört till låg kostnad. 

Inget kan dölja den sanningen, människor är inte dumma.

Det hjälper inte med varierad färgsättning när den bara accentuerar betongelementens rationella format, det funkar inte med ädel natursten när formatet är tunt och utföran­det oengagerat. Variation är något som måste uppstå på riktigt, inte som en på-
klistrad kuliss.

Var det detta politiken ville ge Göteborg­arna? Bostadshus som såg påtagligt påvra ut. Det har säkert funnits ambitioner att hålla i ekonomin, men blir inte priset för högt när självbilden blir så arm?

När Björn Siesjö precis hade tillträtt som stadsarkitekt blev jag uppringd av en stor Göteborgsbyggare. Han hade blivit uppskrämd över att den lättast byggda arki­tekturens tid var förbi i Göteborg. Kanske måste vi anstränga oss lika mycket som i Stockholm eller Malmö. Anlita och lyssna till arkitekter med gestaltningsvilja. Det kanske till och med skulle vara nödvändigt att vända sig till undertecknad antydde han försiktigt...

En gång var Kvillebäcken gränsvatten mot Danmark/Norge. I dag är stadsdelen bara ett lågvattenmärke. Jag tror inte byggandet behöver vara krångligt och dyrt! Det gäller som alltid att hitta balans. Det handlar inte bara om pengar utan om kunskap att efterfråga. Fisken är bäst i Göteborg men inte husen. 

Debattinlägget finns i nya numret av tidskriften Arkitetur som du kan beställa här

Bild: Kvillebäcken Lott H/Wallenstam

 

annons:

Banner Svenska kakel

De senaste tjugo åren har fastighetsägarnas idé om vad staden ska vara kommit att bli den gemensamma idén. Det offentliga utgör inte längre den nödvändiga motvikten, skriver Dan Hallemar i nya numret av Arkitektur.

När man läser reportagen från Göteborg och Stockholm i det här numret är en sak slående. Att stadens – alltså det offentligas – intressen sammanfaller med fastighetsägarnas.

När jag frågar Stockholms stadsarkitekt Karolina Keyzer om fastighetsägarnas roll i förändringarna av Stockholms city svarar hon: ”I dag är det vanligt att fastighetsägarna genomför tävlingar och parallella uppdrag där flera olika strategier prövas. Vad kan man uppnå med befintlig bebyggelse, ombyggnad eller nytillskott? Hur integreras stadsmiljön bäst? Poängen är att gemensamt med förslagsställarna löpande ta fram bra beslutsunderlag i relation till helheten.” Man tar fram förslag gemensamt. 

Men är inte deras intressen ofta motstridiga?

I boken Stad till salu. Makten i stadskärnan och det offentliga rummet, som kommer på Daidalos i höst, skriver Catharina Thörn, Mats Franzén och Nils Hertting bland annat om en intresseförskjutning mellan 1983 och 1997 i Göteborg. Genom att läsa den omfattande Cityundersökning som Göteborgs stadsbyggnadskontor genomförde under 15 år avläser de hur begrepp och relationer förändras: ”Föreställningen om intressekonflikter som fanns på 1980-talet kom senare att ersättas med odlandet av ett ‘gemensamt intresse‘ ”, skriver de. 1983 framställdes kommunen som  ”en aktör med egna intressen – avskilt från andra intressen runt stadskärnan – och kommunen antogs både ha förmåga och ett ansvar att reglera och balansera mellan dessa – genom sitt eget fastighetsinnehav men också genom att ställa krav på fastighetsägarna”.

Men sedan hände något. Inte över en natt, men successivt.

I den rapport som kommer 1997 omnämns City som ”stadens ansikte” där ”ett vackert och attraktivt City bidrar till att ge en positiv bild av hela staden”. Det talas nu om ”det gemensamma intresset” ett intresse som knyts till positiva ord som attraktivitet, trivsel och trygghet. 

Thörn, Franzén och Hertting sammanfattar det som att framväxten av ett gemensamt intresse ”har kommit att fungera som en ideologisk fästpunkt som osynliggör andra möjliga utvecklingsvägar och andra gruppers anspråk på stadsrummet. Utvecklingen från 1980-talet fram till vår tid visar hur fastighetsägarna etablerar en hegemonisk ställning och formulerat sina intressen såsom allmängiltiga och nödvändiga”. 

När de banker – som nu byggs om – i Stockholms city byggdes på 1960-talet förekom en kohandel mellan politiker och banker för att få näringslivet med på förändringarna av city. Motståndet avväpnades i slutna rum. Den stad av bankpalats som växte fram var ett resultat av det. Den "öppna stad" som nu skissas tycks förmodligen lika självklart god  för dem som håller i pennorna. Men det är stadens – det offentligas – roll att resa sig upp vid bordet och hävda andra möjliga vägar, vara en röst för andra gruppers intressen. Formulera en annan nödvändighet. 

Beställ nya numret av Arkitektur om hur städer förtätas här.

Läs bland annat om:

Det nya täta Stockholms city
Stockholms city byggs om igen. Den största förändringen av Stockholms city sedan 1960-talet. Hus rivs och ersätts med nya högre, gamla hus byggs på med trevåningar. Vi har sökt drivkrafterna bakom Stockholms citys nya siluett.

En klassiker i lyxförpackning
Göteborgsklassikern Avenyn går just nu igenom en extreme makeover. År 2021 när Göteborg fyller 400 år kommer ingen att känna igen den. Först ut är två hus av Wingårdhs. Vi har analyserat och kritiserat ett lyxigare förpackat Göteborg.

Hantverkshus för den kreativa klassen
Det är en omöjlig plats att lägga till ett hus på. Innanför Visbys världsarvsmärkta ringmur. Men Andreas Forsberg har gjort det. Ett hus fullt av fyndiga lösningar som är tillåtande och praktiska. Som en ekonomibyggnad för den kreativa klassen.

Foto: Rickard Westman

 

 

 

dan hallemar är chefredaktör

Nytt nummer:

Arkitektur 3/2015

Den nya täta staden. En fördjupning i städer som förtätar sina stadskärnor.

Det nya täta Stockholms city
Stockholms city byggs om igen. Den största förändringen av Stockholms city sedan 1960-talet. Hus rivs och ersätts med nya högre, gamla hus byggs på med trevåningar. Vi har sökt drivkrafterna bakom Stockholms citys nya siluett.

En klassiker i lyxförpackning
Göteborgsklassikern Avenyn går just nu igenom en extreme makeover. År 2021 när Göteborg fyller 400 år kommer ingen att känna igen den. Först ut är två hus av Wingårdhs. Vi har analyserat och kritiserat ett lyxigare förpackat Göteborg.

Hantverkshus för den kreativa klassen
Det är en omöjlig plats att lägga till ett hus på. Innanför Visbys världsarvsmärkta ringmur. Men Andreas Forsberg har gjort det. Ett hus fullt av fyndiga lösningar som är tillåtande och praktiska. Som en ekonomibyggnad för den kreativa klassen.

Innehållsförteckning till detta nummer hittar du här.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 3 2015
Krister Isaksson ser en lösning som går emot Stockholms styrdokument.

Slussen är i dag landets största cykelknutpunkt. Det passerar cirka 25 000 cyklister varje dag på Slussen vilket är mer än biltrafiken. År 2030 beräknas 53 000 cyklister passera Slussen varje dag. Det är fler cyklister än under rekordåren i slutet av 40-talet och det kommer vara mer än dubbelt så många cyklar än bilar år 2030. 

Det är då högst oroväckande att se hur cykelns roll och funktion hanteras på denna plats. En utformning som varken är till fördel för cyklister eller gående. Och som uppenbarligen inte heller efterfrågas av varken gående eller cyklister.

Illustrationerna över Nya Slussen visar att separationen mellan gång- och cykeltrafiken i det närmaste är obefintliga. Även materialskillnaden på beläggningen mellan gång- och cykelytorna är i det närmaste obefintlig. Det som ser fint och gemytligt ut på bild eller i en reklamfilm är sällan funktionellt i praktiken. Tvärtom är det en stor källa till frustration och irritation för gående och cyklister när de tvingas dela samma yta, eller om uppdelningen av ytorna är otydlig och dåligt utformad. En bristfällig separation av gående och cyklister leder till konflikter, incidenter och dålig framkomlighet. Det blir en plats fylld av osäkerhet och otrygghet.

Det här är ett skolboksexempel på vad jag kallar konfliktdesign. Det är form före funktion, inte form och funktion förenade i bra och funktionella lösningar. 

I Nya Slussen föreslås cykelfält mellan busshållplatser och rörliga körfält. Detta är en mycket besvärlig och utsatt situation för cyklister. Särskilt eftersom busstrafiken är mycket intensiv och ständigt kommer att behöva korsa cykelfälten till och från hållplatslägena. Det finns självklart en annan lösning. En lösning som är mycket bättre och tryggare för både cykeltrafiken och busstrafiken: Mittkörfält för busstrafiken med mitthållplatser och breda och väl utformade cykelbanor istället för cykelfält

På så sätt kommer dessa trafikslag inte i konflikt med varandra, får bättre framkomlighet och en tryggare miljö - helt i linje med stadens styrdokument. 

Tre av fyra cyklister föredrar att cykla på cykelbanor framför att cykla i cykelfält enligt studien Att cykla i Stockholms innerstad. Detta har naturligtvis vis ett pris och priset är att körfält för biltrafiken måste tas i anspråk för denna lösning. Även detta i linje med stadens styrdokument för transportsystemet i staden.

Förbindelsen mellan Skeppsbron och Söder Mälarstrand visar att cykeltrafiken hade en låg prioritet i utformningen av Nya Slussen och fick ta det som blev över. Skillnaden mot lösningen för biltrafiken på motsvarende förbindelse är mycket påtaglig. Lösningen innehåller ett flertal 90-graders svängar och vid vissa tillfällen kommer cykeltrafiken hindras av slussning och då tvingas till ännu längre omvägar. Detta är ett strukturellt problem som i detta stadie av projektet är mycket svårt att komma till rätta med. Det visar vikten av att ha med cykeltrafik redan från början i stadsbyggnadsprojekt och inte lämna det till slutet.

Vad kan då göras i detta skede? En cykelramp (södergående) för cykeltrafik från Skeppsbron till Slusstorget och sedan vidare mot Stadsgårdsleden och Söder Mälarstrand. På detta sätt undviks den besvärliga och dåligt utformade korsningslösningen på Skeppsbron. Denna lösning skulle underlättas om rampen i huvudbron för biltrafiken mellan Skeppsbron/Stadsgårdsleden utgick – den behövs inte. Centralbron finns och innan Nya Slussen är klar har sannolikt arbetet med Östlig förbindelse börjat. Detta gör att bron kan smalnas av och det skapas då bättre förutsättningar för gående, cyklister och kollektivtrafiken.

Här har staden alla möjligheter att åstadkomma en annan utformning för gående och cyklister. En mer balanserad och funktionell lösning och en utformning som tar bättre hänsyn till vad gående och cyklister efterfrågar och önskar. En utformning som också ligger mer i linje med stadens styrdokument.

Dymmelonsdag är lapparnas dag, så även fusklappens. Det nya spelet om staden, pop-up-demokratin och livslögnens arkitektur.

Staden – ett spel. Monopol är det spel som oftast förknippas med städer. Men sedan ett par dagar har google maps ändrat på det. Nu ska man spela pac-man på städers gator. Stadsarkitekter har setts förlora sig i spelet under de senaste dagarna. Snart kommer vi så klart at se space-syntax-entustiaster hävda att vissa gator är bättre trafikerade av det lilla gula monstret medan andra frekventeras mer av spöken. Så att städerna kan dra nytta av detta nya spelande. Och frågan vi ställer oss: Vilken typ av stadsplaner är bäst i sammanhanget? Trafikseparerade förorter, kvartersstäder eller rentav villamattor?

Pop-up-demokrati. Boken Attraktiva stråk och platser – en guide till städer med ambitioner gavs ut av Fastighetsägarna i höstas. I den kan man lära sig hur man som stad ska göra sin stad just attraktiv med hjälp av stads- och platsbyggande. Boken är en partsinlaga i kampen om det offentliga rummet, skriven på ett mysigt språk som gör att allt till en början kan verka självklart gott. En sak man kan ägna sig åt för att pimpa staden är olika typer av event i stadsrummet. Ett av de intressantare kallar man pop-up-demokrati. Då låter staden en av dess politiker för några dagar stå i en glasbur på torget och möta medborgarna. Genom att slå ihop en trendig företeelse som pop-up, som ju kan fästas på butiker eller restauranger, med politik skapas något helt nytt. Ett ord för det som egentligen är politikens arbete, att träffa människor, men förpackat i reto­riken kring idén om den kreativa, attraktiva och ambitiösa staden. En – vad heter det – win-win.

Girighetens och livslögnens arkitektur. Peter Zumthor ritade det ikoniska hotellet i Vals, kansked et smakfullaste och mest lågmälda som ritats i världen. På deras hemsida kan man läsa att hotellet är ”Ett manifest. Ett budskap om autenticitet och extrem kvalitet. Ett förkastande av massturism”. Nu styr inte Zumthor Vals längre. 2012 förlorade hans konsortium upphandlingen mot fastighetsutvecklaren Remo Stoffel. För ett år sedan lanserade han, tillsammans med den lokale entreprenören Pius Truffer (Stoffel och Truffer låter det inte som en utmärkt skurk-duo) en internationell tävling om ett nytt hotell på platsen. Resultatet har nu visats, ett 381 meter högt lyxhotell ritat av Thom Mayne på Morphosis. Mayne vill gömma tornet i landskapet och förklarar att det han ritat är ”en minimalistisk handling som reflekterar platsen och erbjuder betraktaren ett speglat, brutet perspektiv av landskapet”, de 53 000 kvadratmetrarna ska försvinna med ljustrick, ”tornets reflekterande hud och slanka profil kamoufleras av landskapet, abstraherar och förskjuter dalen och himlen". Om livslögnen har en arkitektur och den möter girigheten, ser det ut så här. Eller har vi här en ny arkitektoniskt sägning i antågande: Att dra en Vals.

Skandal i Danderyd när Léonie Geisendorfs första villa byggs till. Kommunen har inte förstått dess unika arkitektoniska värde. Gör om, gör rätt och befria kommunen från sin dumstrut.

ARKITEKTURSKANDAL. Vi dedikerar veckans fusklapp till en skandal. Léonie Geisendorf var en av de mest tongivande arkitekterna under svensk efterkrigstid. En av få kvinnliga arkitekter som steg fram under perioden men också en arkitekt som tolkade sitt arv från modernismen på ett annat sätt än sina generationskamrater. Hon var en kvinnlig arkitekt med samma betydelse som Ralph Erskine. En främmande fågel med en helt egen röst i den svenska modernismen. Men till skillnad från Erskines verk är Léonie Geisendorfs ständigt hotade. Hennes St Görans Gymnasium byggs om till studentbostäder.

Och nu har Danderyds kommun givit bygglov till en av Geisendorfs två helt unika villor i kommunen, Villa Ranängen som hon ritade tillsammans med sin man Charles Eduard Geisendorf. Det finns en handfull bevarade projekt av hennes hand. Att bygga till ett av dem är en skandal. Och man har svårt att tro att något liknande skulle hände någon av de framträdande manliga arkitekter som kommunen skryter om. En Villa Pauli av Ragnar Östberg eller – den mer samtida med Geisendorf – Villa Markelius av Sven Markelius. Villa Ranängen är Geisendorfs första utförda projekt. Den stod klar 1951 och var ritad åt en polioskadad kvinna, Titti Leyton och representerar enligt arkitekturhistorikern Fredric Bedoire "på ett utomordentligt fint sätt den både sofistikerade och samtidigt vardagliga 'International style' som spreds efter andra världskriget" .

När Léonie Geisendorf själv beskriver villan i en intervju som Charlie Gullström gjorde för Arkitekturs temanummer om Léonie Geisendorf som kom för ett år sedan sa hon: "Över huvud taget lade vi ner mycket omsorg på den här bostaden. Titti var en fantastisk uppdragsgivare med mycket tydliga funktionella behov förstås". Nu har bygglovet överklagats till Länsstyrelsen där en av grannarna tagit på sig rätten att framföra att "en samlad värdering av villans arkitektoniska betydelse för området inte har genomförts". I överklagandet står också att man har kontaktat Léonie Geisendorf som är 100 år, 101 i april, gammal och lever i Paris om ärendet och hon uttrycker uppskattning för de försök som nu görs för att rädda hennes verk.

Om inte Länsstyrelsen godkänner överklagandet och upphäver bygglovet så har man öppnat vägen för en skandal som är på samma nivå som om man i Kalifornien skulle bygga om och till de sk Case Study-husen. Länsstyrelsen har nu möjligheten att i efterhand plocka av kommunen dess dumstrut.

Arkitektur och stadsbyggande har drabbats av mätbarhetens apostlar. Nu är en svensk hållbarhetscertifiering av stadsdelar på gång. Per Haupt ser risker med certifieringssystem som vill arbeta med stadsbyggande. De riskerar att missa den helhetssyn som behövs när man bygger städer. Men här finns också möjligheter för de som äntligen vill fylla ordet hållbarhet med verklig betydelse, skriver Per Haupt.

Sverige kommer att få ett eget certifieringssystem för hållbara städer. Efter fyra år av analyserande av utländska förebilder och tester på svenska stadsutvecklingsprojekt har nyligen ett viktigt beslut fattats. Den här artikeln försöker ringa in vad det kan betyda för svensk stadsutveckling och hållbarhet. 

Men först, hållbar stad, vad är det egentligen? Städer samlar enorma fysiska resurser, parasiterar på resten av planeten, hålls vid liv av flöden och transporter, koncentrerar konsumtion och producerar avfall och utsläpp: ”Trots att städer endast upptar 3 % av jordens markareal konsumerar städer 75 % av den globala energin och står för 80 % av de globala växthusgaserna (Taylor, 2012). Därtill beräknas en stad behöva upp till 1 000 gånger sin egen storlek för att ta hand om de avfallsprodukter den genererar (FAO, 2010).” Men städer är också platser för ekonomisk vitalitet och exploatering, social utveckling och segregation, och oväntad biologisk mångfald. Hur vi bygger om och ut våra städer under kommande decennier kommer med andra ord att ha stor betydelse för våra chanser att ställa om mot ett mer hållbart samhälle.

Samtidigt är begreppet hållbar halt och lider av inflation. Den flitiga användningen, från reklam och politik till forskning, har gjort att många osäkrar sin pistol när det dyker upp. Visst finns det en uppsjö av kloka och användbara definitioner, men som ofta med stora och oundvikliga begrepp så är det först när det konkretiseras som det avslöjar sina styrkor och svagheter. 

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Post Carl Malmstens-borgerligheten, Otto Freis såpbubblor och rösta på din favoritstad.

Daterad livsstil. I tidningen Arbetet skriver Jonna Sima om varför Madonna borde få Polarpriset – det pris som i år gavs till Emmylou Harris. Hennes analys av varför Madonna inte fått det, medan det bland annat tilldelats Björk är att Björk är ”kvalitetsmusik enligt borgerliga ideal, lika okontroversiellt som en Carl Malmsten möbel. I det sammanhanget är Madonna fortfarande kitsch”. När de verkligt borgerliga idealen ska fram är det möblerna som synas. Och idén om den viskande finkulturen sitter tydligen fortfarande bäst i en malmsten-möbel. Det är fascinerande att en så gammal metafor fortfarande fungerar. Vem som lyssnar på Björk eller ens gillar Björk sitter i en Carl Malmsten möbel. Sannolikheten är nog större att hen åker på en fixed gear-cykel. Det är dags att uppdatera livsstilsmetaforerna, borgerligheten bor inte i salonger längre.

En hållbar bubbla. Årets Pritzker pris, ett av de mer prestigefyllda internationella arkitekturpriserna tilldelades Otto Frei, bara en dag efter hans död. En av Otto Freis första arkitektoniska förebilder var såpbubblan. Otto Frei var en av de som tillsammans med Buckminster Fuller tog ingenjörskonsten in i arkitekturens allra lättaste och mest magiska värld. Ett ständigt utforskande av materialens och ingenjörskonstens gränser. Ett av hans projekt var faktiskt till 2008 års polarpristagare Pink Floyds konsertscenografi i USA 1977 (bild ovan). Hans papperspaviljong för Expo 2000 i Hannover tillsammans med Shigeru Ban slår en bro mellan japansk och västerländsk konst och arkitektur. Han reprenteradt den långsiktiga och taktila sidan av den organiska arkitektur som de senaste tjugo åren spridits över världen, men som vid närmare inspektion bär på såpbubblans ytlighet men inte dess spänning.

Rösta på stad. När ni slutat trycka på knappar för att rösta i kvällens melodifestival kan ni gå över till att rösta om framtidens Stockholm. I dagens Dagens Nyheter presenteras ett forskningsprojekt av Alexander Ståhle på KTH och framtidsforskaren Noah Raford där man tagit fram tre scenarior för framtidens stad: Ekostaden, Teknostaden och Marknadsstaden. De tre scenarierna har tagits fram genom att 400 experter på vitt skilda områden utfrågades om framtiden. ”Det resulterade i flera tusen trender av olika omfattning och styrka som forskarna noga analyserat så att de kan visa tänkbara scenarier för hur vi bor lever – och inte minst – förflyttar oss år 2050”. Nu vill forskarna att du ska rösta för att kunna meddela de som styr över vad folket vill ha. Ett möjligt problem är att ett av alternativen – marknadsstaden– framställs som så oerhört elakt att det är som att rösta på stora stygga vargen i sagan om de Tre små grisarna. Så nog vill de att vi ska rösta på den präktigaste grisen, eller? Kopplat till forskningen är också en konferens

Arkitektur som bröd till skådespel, kultur som äter upp snabbmaten och ny-sultanens galna megaprojekt som hotar hela Istanbul.

Bröd och arkitektur. Mycket tyder på att en av de närmsta årens viktigaste förändringar i den svenska arkitekturen blir de tillfälliga tillägg som görs i städer. Städer har börjat förstå värdet av det tillfälliga och det överraskande. Det som stadsaktivister och graffiti-målare förstått länge. Stockholms stad har nyligen upphävt sin nolltolerans mot just graffiti och börjat föreslå lagliga väggar runtom i staden. I Göteborg invigdes för ett par veckor sedan en bastu byggd av återvunnet material i Frihamnen, ritad av RaumblaborBerlin (bild ovan), beställd av kommunala Älvstranden Utveckling AB och är en del av Jubileumsparken som ska etablera Frihamnen som plats med händelser och evenemang. Omklädningsrummens väggar är byggda av 12 000 återvunna glasflaskor. Bastun är byggd ute i älven på en förankringsanordning, tidigare använd för fartyg – en betongdykdalb. Allt är väldigt Berlin. Det är roligt med knasiga små idéer även om man ibland får känslan av ni vet det där gamla talesättet om bröd och skådespel. 

Kulturen äter upp snabbmaten? När Stockholms stadsbibliotek nu ska renoveras och byggas om – istället för den stora tillbyggnaden som ledde till en av världens största arkitekttävlingar men som aldrig blev av – vill man, erfar Biblioteksbladet; kasta ut snabbmatsrestaurangerna i de basarer som Gunnar Asplund ritade i gatuplanet. Asplunds idé – ganska radikal – var att just tillåta enklare kommers i basarerna. Mötet mellan kulturens monument och den enkla handeln. Nu finns tankar att bibliotekets verksamhet ska börja redan nere vid gatan. Det är en tanke som passar bra in på hur man börjat betrakta bibliotek de senaste åren. Om de tidigare varit just monument där en kunnig och bekväm kulturell klass kunnat röra sig närmar man sig nu mer det direkta tilltalet och slinka-in-kulturen. Bibliotek i tunnelbanor i Stockholm eller i gathörn där Seven eleven brukar ligga i Göteborg. Det borde mana till efterföljd. Kulturens svar på food-trucks - bokbussen - har ju funnits långt längre än de trendiga mobila mathaken, och bör nu i logikens namn spridas i större antal.  

Diktatoriska megaprojekt. Nytt avsnitt av podcasten Staden idag, del två om Istanbul. På torget i den sömniga landsortsbyn Salizbosna fem mil från Istanbul har fem fastighetsmäklarkontor etablerat sig. Byn ligger intill den planerade kanalen från norr till söder – mellan Svarta havet och Medelhavet. Ett projekt som ska utgöra ryggraden i president Erdogans planering av en ny stad för fyra miljoner människor. 2009 antog staden Istanbul en ny masterplan för att fortsätta växa från öst-väst. President Erdogan har kastat denna Istanbuls konstitution över bord. Med kanalen, med den tredje flygplatsen i norr – som kommer utplåna stora delar av Belgradskogen och hotar vattenreservoarerna som staden får sitt vatten ifrån – och med den tredje bron över Bosporen ska en ny plats för Istanbul som en ”global city” etableras. Erdogans politiska karriär bygger till stora delar på stadsförnyelse. Hans löften till folket handlar om nya städer. I skuggorna av den urbanpolitik som nu förs finns en stad som hotar att utplåna själva förutsättningarna för sitt eget liv.

I samband med öppningen av arkitekturfoto-utställningen Constructing worlds på ArkDes i Stockholm visar vi tre olika nya bilder av arkitektur. Modernism i fejkat förfall, filmer av tekno-apokalypsen och arkitekturkritikerns amatörfoton.

Idag öppnar Arkitektur- och designcentrum, ArkDes, utställningen Constructing worlds. En utställning med arkitekturfotografi. Eller kanske snarare fotografi med arkitektur, från olika sidor. Vi på tidskriften Arkitektur har i samarbete med ArkDes gjort en katalog till det svenska appendixet till utställnmingen med fotgrafier ur ArkDes arkiv. Som ännu en plusläsning till utställningen, här tre andra bilder av arkitektur:

Photoshoppad värld. Den belgiske konstnären Xavier Delory använder photoshop för att bygga om eller förändra arkitektur. Hans version av Le Corbusiers Villa Savoy som ett hus i förfall med graffiti, slitna fasader och krossade fönster kan få en arkitekturälskare att sätta i halsen. Men säger Delory till tidskriften Mark, som svar på om det är en hädelse: ”Jag är lika fascinerad av ruinestetik som Le Corbusier var, för mig så överlever hans verk förfallet och vandalismen”. Bilden som är en del i serien "En pilgrimsfärd i moderniteten" är istället menar han ett sätt att ge oss möjlighet att reflektera över vårt samhälles förlust av utopiska idéer, dess rädslan för framtiden och längtan efter nostalgi. Hans andra fascinerande bildserier har namn som ”Stängt på söndagar” – köplador i formen av tidiga katolska kyrkor – och Habitat – små vardagliga tegelhus utan fönster. 

Pèlerinage sur la Modernité, Xavier Delory (c)

Samsung-staden. I sin dystopiska futuristiska serie ”New city” som finns på Vimeo gör arkitekten Liam Young verkliga men överdrivna animationer av städer i en ”technopocalypse”. En möjlig framtid i Samsung city eller i Edgeland. ”De krafter som formar våra städer”, säger Young, är inte fysiska, ”de är nätverk, de är Wi-Fi”. Samsung-staden är inspirerad av hur Samsung i Syd­-korea har börjat investera i fastighetsutveckling och att Apple har en omsättning som är större än många länders BNP. Med sina filmer, som i stort sett är stillbilder som det rör sig i, vill han ”visa på en spekulativ urbanism, en överdriven version av verkligheten".

Liam Young New City (Vimeo)

Twitterfoton. Guardians arkitekturkritiker Oliver Wainwright utnyttjar sociala medier för att publicera en alternativ bild av de byggnader som Guardian visar – vilket i princip endast är byggnader av stjärnarkitekter. Hans recension i tidningen trycks tillsammans med den officiella bilden av till exempel Fondation Vuitton i Paris. Men hans tusentals följare på Twitter (@ollywainwright) får se de mindre perfekta bilder han tagit med mobilkamera (som bilden nedan från just Gehrys byggnad). Om detta och hur social medier kan förändra bilden av arkitekturen kan man läsa i senaste numret av Architectural Review. 

Oliver Wainwright (c)


Sidor