AJ Produkter

Senaste nytt

Populära saker ska ha populära priser

2016-08-19 14:59

Havet och stranden är fritidslandskapets mest eftertraktade plats. Idag en eftertraktad lyx. Men i Halmstad byggdes en gång en tältstad som skulle ge arbetarna tillgång till havet. Och i Benidorm uppfanns frukostbuffén och tanken att paradiset skulle vara tillgängligt för proletariatet.

Businessen bakom biennalen

2016-08-03 15:11

Rasmus Waern ser arkitekturbiennalens framtid i dess historia. 

Politik eller form – vad är viktigast på Venedigbiennalen?

2016-06-22 11:20

En ny arkitekturkarta växer fram i Arkitekturbiennalens huvudutställning Reporting from the front, med många projekt från länder som sällan medverkar. Men Arkitekturs Tomas Lauri ser den egentliga fronten någon annanstans. 

Populära saker ska ha populära priser
2016-08-19 14:59
Businessen bakom biennalen
2016-08-03 15:11
Politik eller form – vad är viktigast på Venedigbiennalen?
2016-06-22 11:20
Muralmålning Farsta
En gryende postmodern väckelse, kriget om utrymmet och bilder av ett hotat kulturarv.

Postmodern väckelse? En ny muralmålning presenterades i veckan i stadsdelen Farsta i södra Stockholm (bild ovan). Den ska målas på gaveln på ett sextiotalshus av det franska konstnärskollektivet CitéCreation. Hyresgästerna har fått vara med och bestämma vad som ska vara på målningen, och det är inga konstigheter: Kojbyggen, skridskoåkning, fotboll. Ett naturlyriskt motiv som sig bör i svensk folkhemsförort. Men det intressant är kanske själva inramningen. Gaveln förses nämligen med en tromp lóeuil-fasad i en vag nyklassicistisk stil: Spröjsade fönster, balkongbalustrad och pelarmotiv. Den där typen av tjugotalsromantik som var populär senast under postmodernismen. När arkitektkontoret Spridd nyligen presenterade sitt förslag för ett återuppväckt ståtligt sekelskifte i Växjö blev det stor debatt. Så får man ju inte göra! Stil verkar engagera. Men vad är det vi ser? Lurar här en postmodern väckelse? Och i så fall, vilka stilar kommer att återuppväckas?

Space war. Att stadsbyggandet numera allt oftare handlar om ett krig om utrymme har blivit allt mer uppenbart. Vem ska få ta plats i staden? Är det cyklisterna, bilisterna, gångtrafikanterna, bostadsrättsägarna, hyresgästerna, studenterna, skolbarnen? Att bygga städer är att välja. I veckan dök två nyheter upp om två städer som gjort små val som kanske visar på en riktning. I Malmö beslöt man i Stadsbyggnadsnämnden att skärpa kraven på hur stor en skolgård ska vara. Tidigare har det saknats minimiregler. I tidskriften Arkitekturs nummer om skolor (3/2016 finns att beställa här) var just frågan om förskolor och skolors vistelseytor en av de brännande. I Stockholm införde man också i veckan nya parkeringsregler – mest genom att göra det dyrare – för att "öka framkomligheten och minska trängseln och öka antalet lediga parkeringsplatser". Men de där lediga parkeringsplatserna som det skapar, kan man inte bara plocka bort de kvadratmetrarna, en efter en? Och ge dem till någon som behöver dem bättre?

Kulturarv i krigets spår. Förödelsen i Syrien har varit enorm. De mänskliga förlusterna omätbara. Nu kan man också se vilket kulturarv som hotas av eller har förstörts av kriget. I veckan gjordes 450 bilder av det hotade kulturarvet i Syrien tillgängligt för allmänheten via Wikimedia Sverige, i samarbete med UNESCO, Kulturarv utan gränser och Wikimedia Italia. Som ett sätt att sprida kunskapen om det syriska kulturarvet. Här återfinns bilder på Templet Ma´bad Bal i Palmyra och Triumfparken i samma stad som båda totalförstördes av ISIS 2015. Det finns planer på att återuppbygga Triumfparken. Att scrolla sig igenom de hotade fantastiska spåren av civilisationer är närmast nagelbitande. Tankarna som far genom huvudet hela tiden: Gå inte sönder! Och: Ser ni inte också skönheten i det här? Alla bilder finns samlade här.

annons:

Banner Svenska kakel

Rasmus Waern ser arkitekturbiennalens framtid i dess historia.

Bilden föreställer bidraget Torre David av Gran Horizonte / Urban Think Tank, som vann Venedigbiennalens ena Guldlejon 2012. Foto: Nico Saieh

Poängen med biennaler är att de pekar åt så många olika håll. För det första inom varje biennal, eftersom tolkningarna och hörsamheten mot temat alltid ger oväntade öppningar. För det andra eftersom varje tema i sig bjuder på nya aspekter. Den front som Alejandro Aravena rapporterar från i årets biennal är engagemangets. ”Bravoure through scarcity is beauty” som belgarna kondenserade det hela till. Smarta arkitekter kan göra skillnad där behoven är som störst och medlen som minst.

Det är första gången den globala gräsrotsarkitekturen får huvudrollen. Många av årets utställare har figurerat flera gånger tidigare, men de var då bara förtrupper. Nu träder bilden av det globala nätverket med socialt engagerade, men också formsäkra, arkitekter fram i sin helhet.

”Reporting from the Front” har fokus på situationer utanför den första världens välfärdssamhällen. Angelägenheten gör den också intressant. Med 2000-talets alla arkitekturbiennaler i minnet kan jag konstatera att de som fastnat alla förenas av en stark idé. Så var det med ”Fundamentals”, Koolhaas biennal år 2014. Samlingarna av fönster, trappor och toaletter kunde kritiseras för bristande problematisering, men utställningen bars upp av sin starka idé om betydelsen av den moderna arkitekturens byggbitar.

Koolhaas hade varit biennalens önskekurator i många år, men hans unika villkor att få fyra års förberedelsetid i stället för de knappa två år som annars är regel, gjorde att det tog tid innan hans show kunde ta plats. Egentligen skulle han tagit plats redan 2012, men i efter kort tid begärde han ytterligare ett par år, varför David Chipperfield fick hoppa in och med hjälp av ett dussin bekanta sno ihop ”Common Ground”.

Principen med att låta vänner välja vänner använde också Kazuyo Sejima och före henne Aaron Betsky. Visst glimmade det till både här och där, men för att finna nästa biennal som verkligen satte spår, får man backa till 2006. Då visades den trendsättande utställningen ”Cities, Architecture and Society” med Richard Burdett som huvudkurator. Temat var den globala stadstillväxtens problem och möjligheter, något många då fattade för första gången.

2002 års utställning ”Next” av Deyan Sujick var nästa utställning med tydligt innehåll och klar form. I en homogent gestaltad huvudutställning med välskrivna texter visades den arkitektur som ännu var i sin linda upp med stora mock-ups och modeller.

Biennalen dessförinnan, ”Less Estetics, more Etics” av Massimiliano Fuksas, hade kanske ansatsen gemensam med årets utställning, men landade i en estetiserande slutsats. Fuksas hade utsetts till kurator av föregångaren Hans Hollein, vilket speglar evenemangets ursprungligen informella karaktär. Före Hollein var biennalen en italiensk affär, med Paolo Portoghesi, Aldo Rossi och Francesco Dal Co som kuratorer. 1980 gjorde Portoghesi den första, och kanske den mest inflytelserika av dem alla, ”The Presence of the Past” med Arsenalens långa repslagarbana förvandlad till en postmodern gata, ”La strada novissima”.

Idag är det biennalorganisationen med den ärrade politikern Paolo Baratta som väljer huvudkurator, och namnen har ofta en historia i tidigare biennaler (Aravenas kontor Elemental presenterades 2008). Så någonstans i biennalhistorien kan man förmodligen finna både kuratorn och temat för 2018 års karneval, förlåt, biennal. Söker de en stjärna, skulle 2004 års specialprismottagare Bjarke Ingels vara en lågoddsare. Hans spetsfundiga idéer om arkitekturens evolutionshistoria låter sig väl förmedlas i en utställning, men då hamnar pengarna åter i fokus. För tro inte att Baratta drivs av ett patos. Biennalen är business.

Rasmus Waern

En ny arkitekturkarta växer fram i Arkitekturbiennalens huvudutställning Reporting from the front, med många projekt från länder som sällan medverkar. Men Arkitekturs Tomas Lauri ser den egentliga fronten någon annanstans.

Det är lätt att sugas in i den15:e arkitekturbiennalen, Reporting from the front, som Alejandro Aravena är curator för. Det första rummet på biennalens båda två områden, Arsenale och Giardini, talar sitt tydliga språk. En monumental omslutande installation gjord på byggrester, gips och stålreglar, från fjolårets konstbiennal. Det är en klar pekpinne: uppfinn arkitekturen med de knappa medel som står till buds.De flesta projekten på biennalen är från platser där nöden är akut och investerarna få. Användningen av ordet front i titeln säger mycket. Krig har brutit ut. Arkitekter bör mönstra på som soldater.

Solano Benitez guldlejonvinnande projekt är typiskt i den meningen genom att vara utfört av outbildad arbetskraft i Paraguay. Det är en imponerande båge de lyckats mura upp, ett minst sagt symboliskt statement. Bågformen gör det möjligt att bygga med lokala medel för alla nyanlända som strömmar till städerna.

Överlag är det mycket tegel, lera och hyddor. En ny arkitekturkarta växer fram. Av de 88 utställda projekten är de flesta från länder som sällan räknas som biennalens framsida: förutom Paraguay, märks Algeriet, Iran, Peru, Chile, Burkina Faso, Kina, Mexiko, Bangladesh, Vietnam, Sudan, Colombia, Sri Lanka, Sydafrika, Ecuador, Albanien, Indien, Mongoliet, Förenade Arabemiraten, Tanzania, Thailand, Rumänien, Nigeria och Etiopien.

Det projekt som förvånar mig mest är kinesiska Liu Jiakuns superkvarter i Chengdu. Där finns något av storhetsvansinne och galenskap över projektet.  En nödsituationen dragen till sin spets. Anspråken är så väldiga. Kvarteret inkorporerar hela det moderna livets förnödenheter. Le Corbusier 3.0. Det är inte särskilt vackert i sig. Men som totallösning har det en poetisk charm. En maskin med människan som motor. Horder av människor som skyndar till och från bostad, arbete, skola, affärer, sportaktiviteter och kulturevenemang på en och samma plats. När det hålls cykeltävling på de många ramper som finns i kvarteret är det svårt att inte häpna.

Men Aravenas biennal har ett paradoxalt drag. Just det att så mycket handlar om de kriser arkitekturen ska rädda världen från blottar världens oåtkomlighet. De ekonomiska och politiska beslut som lett till flyktingsströmmar, svåra konflikter och ekologiskt haveri når inte arkitekturen. Den hanterar dårskapens konsekvens. Därför reser biennalen också frågan om vad som begränsar arkitekturen, vad dess roll kan vara. Om arkitekturen å ena sidan handlar om politisk rättvisa och om att skapa humana villkor är den också en estetisk konstnärlig yttring med egna villkor.

Aravena beskriver i sin inledande essä sin curatorgärning som tvehövdad. Om den ena faran är nöd, girighet, konservatism, byråkrati, lagar, regler, brist på ekonomisk styrning, chans, är den andra arkitekturens brist på dimensioner.  Han efterlyser en arkitektur som klarar av att integrera det pragmatiska med det existentiella, relevanta, modiga, kreativa och sunda.  En arkitektur som både löser problem och har stor estetisk pondus, skulle man kunna generalisera.  På flera sätt är det en gammal tes som skiner igenom, något som den moderna arkitekturen alltid stått för.

De traditionella arkitekturländer som finns representerade på biennalen ger en fingervisning. Som projekten från Spanien, Portugal, Schweiz och Japan. Mer form och avancerad teknik. En annan definition av vad en arkitektonisk front innebär. Ett exempel är österrikiska Marte.Martes bidrag av suggestiva svartvita filmer och stora betongblock, som små projekt och landskap är uthuggna ur. Det är utfört med sådan basal elegans och extrem förfining att det är svårt att värja sig. En konnässörarkitektur mitt i världskrisen.  

Att den sidan är representerad på biennalen är ändå inte särskilt konstigt. Bland det mest intressanta med Pritzker-prisade Aravena är hans förmåga att förena en känsla av nöd med det extrema. Två ytterligheter. Det monumentala i exempelvis hans projekt UC Innovation Center i Santiago står mot det humana innehållet.  

När en stark formvilja landar i ett sammanhang på ett oväntat sätt händer något som förflyttar arkitekturen en smula. Chilenska Cecilia Puga vittnar om hur formideal är oerhört viktiga för att definiera och förhöja vardagen. Estetik som en kamp mot det banala och mediokra. Aravena framhåller henne som en arkitekt som kan göra verklighet av en skiss och aldrig tappar sitt fokus för det komplexa. På biennalen är hon representerad med ett antal eleganta modeller i lera, där podiet och husmodellen är gjutna i samma form. Lite synd är det att man inte får ta del av det färdiga resultatet och följa linjen från skiss till byggd verklighet. För Cecilia Pugas färdiga hus imponerar.

Cecilia Puga och några till är som kvinnor undantag som bekräftar biennalens manliga arkitektnorm. Att söka nya fronter har inte precis handlat om att ändra maktbalansen mellan könen. Den gamla fronten gäller.

Aravenas hjärta klappar för hjältar som Peter Zumthor, Renzo Piano och David Chipperfield. Alla är de speciellt inbjudna. Den här sidan av Aravenas biennal blev också tydlig när han radade upp idel medelålders män på sin inledande paneldebatt. På vilket sätt var detta annorlunda, undrade publiken. Var var kvinnorna?

Att Aravena står nära även yngre herrar som Aires Mateus och Christian Kerez är uppenbart.  Också de är speciellt inbjudna. Kerez ställer ut sitt uppslagsrika favelaprojekt från Sao Paolo.  Metodiskt, aspekt för aspekt, genomlyst och uppställd på ett antal bord. En uppvisning i hur rik arkitektur kan vara, om den tillåts att utvecklas och dissekeras. Aires Mateus inslag är lika imponerande, men avsevärt mer direkt och mindre akademiskt. I ett svart rum löper en vit upplyst ficka som en bård som öppnar sig och stänger sig och skapar rumsliga sensationer i det lilla. Ett projekt som bara handlar om intensiv form, ljus och skugga. Det är närbesläktat med Christian Kerez andra inslag på biennalen, det moln i betong han fyllt den schweiziska landspaviljongen med. Ett moln som det går att gå in i. En befriande och magisk upplevelse.

Båda Kerez och Mateus är, precis som Aravena själv, klassiskt upptagna av skönhet. Inte överdrivet mycket av världens nöd. Men deras projekt har en resning och en spänning som gör dem till bland de bästa världen kan visa upp idag. De är biennalens egentliga front.

Tomas Lauri

 

 

Foto: Peter Larsson 

Walkshop
Fastighetsägarnas makt över stadsutvecklingen är en av tidens intressantaste frågor. Är torgen och gatorna med­borgarnas intresse eller mer ett tredje ben för fastighetsutveckling? Var slutar stadens ansvar och makt och var börjar fastighetsägarnas? I Stockholm har fastighets­ägarna tagit ett tydligt grepp om det som brukar kallas problemformuleringsinitiativet i staden. I januari och april anordnade Pembroke en walkshop för stadsutvecklingspro­jektet Hästen 21, Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan, för att samla in idéer och synpunkter. Walkshop ska vara en kombination av workshop och promenad. ”Denna input har varit otroligt värdefull för oss”, skriver Pembroke. Dia­logen fortsätter, skriver man vidare på fastighetens hemsi­da, hasten21.se. Var dialoger pågår, vem som pratar, vem som svarar är en viktig fråga för en stad som förändras. 

Whole Foods-effekten
Hur påverkas hjärnan av stadslandskapet? Det är ämnet för en artikel i New York Magazine. Neuroforskaren Colin Ellard har till exem­pel undersökt hur människor påverkas av den stora Whole Foods­-butiken i glas vid Houston Street. Försökspersonerna, som gick omkring i det i övrigt brokiga Lower East Side, bar sensorer på huden som reagerade på känslor och upphetsning. När de kom fram till den aktuella byggnaden gav sensorerna utslag: de blev psykologiskt uttråkade. ”Its architecture blah-­ness made their minds and bodies go meh”. Och uttråkning, menar Ellard, kan bidra till mer stress än ledsenhet, och kan till och med orsaka ADHD hos barn. Många har länge beklagat sig över butikskedjornas maktövertagande i våra stadskärnor. Nu får de vatten på sin kvarn. Varje nytt Espresso House, Starbucks och H&M är en risk för vår mentala hälsa. 

Transparentträ
Osynligt trä kan bli ett viktigt framtida byggmaterial, menar forskare vid avdelningen för biokompositer på KTH. Tänk husfasader som samtidigt är solcellspaneler. Det transparenta träet, som än så länge är på forskningsstadiet, är en typ av träfaner i vilket man på kemisk väg tagit bort ligninet. Sedan har träet im­pregnerats med en transparent polymer med optiska egenskaper. Att använda det transparenta träet som beståndsdel i solceller är klokt eftersom man inte bara drar nytta av träets låga kostnad utan också av dess tillgänglighet och det faktum att det kommer från en förnyelsebar råvara, menar Lars Berglund, professor och chef för Wallenberg Wood Science Center på KTH. Den relativa genomskinligheten skulle alltså kunna bidra till att solenergin används för uppvärmning – ungefär som i ett växthus – och därmed minskar uppvärmningskostnaderna. Välkommet både sett ur en ekonomisk och ekologisk synvinkel. Idag står energi­ användningen inom byggsektorn för mellan 30 och 40 procent av den totala energikonsumtionen. 

I år är det Sveriges tur att curera den Nordiska paviljongen på Arkitekturbiennalen i Venedig. Annica Kvint ser ett bidrag som brister i relevans och konkurreras ut av både andra svenska och nordiska bidrag.

Någonting har hänt. General Architectures byggnad för Skellefteå Kraft har nya, märkliga proportioner. Jag sitter i den pyramidformade trappan som Marge designat för biennalens nordiska paviljong när jag plötsligt inser: det är någon som har kapat byggnadens fem understa våningar på faktabladet jag håller i handen.
Det är förstås en olyckshändelse, men samma typ av oförmåga genomsyrar tyvärr flera delar utställningen In Therapy: Nordic Countries Face to Face som producerats av grundaren till arkitekturbloggen ArchDaily, David Basulto. Med Maslows behovshierarki som verktyg har han velat ”syna arkitekturprojekt som har varit avgörande för dagens nordiska samhälle”. Men någon granskning eller djupare analys är det knappast fråga om. Att som Basulto uppmana nordiska arkitekter att skicka in projekt och sedan välja 278 av de 500 man får in, resulterar föga förvånande i en tämligen uddlös utställning.
Maslow känns också som en tveksam utgångspunkt. Att det i Norden finns många byggnader som svarar mot de översta stegen i Maslows behovstrappa (självförverkligande) visste vi ju redan. Var det inte snarare de två nedersta stegen på trappan, de som handlar om kroppsliga behov (andas, äta, dricka, sova) och trygghet (säkerhet, stabilitet, tak över huvudet) den här biennalen skulle handla om?  
Det hjälper inte att Marge gjort en rolig gestaltning av temat In Therapy där den pyramidformade ”Maslow”-trappan kompletterats med terapisoffor och tv-skärmar där man bekanta sig med bland andra Dorte Mandrup och Tham & Videgård. Basulto framstår ändå som en dålig psykolog som ställer fel frågor.  Och även om trappan är en användbar installation blir det bestående minnet från paviljongen att det tog 20 minuter att klättra omkring och samla ihop de 278 faktabladen och att trappan placerats så att den döljer det som är själva kärnan i Sverre Fehns fantastiska paviljongbyggnad: de tre träden.

Grannpaviljongen, den danska, visar en visuellt lite stökig utställning med 130 tätt packade modeller på tre plan. Här får man tredimensionell visuell information om projekten och texter som på olika sätt adresserar de samhällsproblem vi står inför. I Art of Many and the Right to Space handlar vart och vartannat projekt om insatser för att skapa humanistiska och resilienta städer, platser och byggnader, och i den gedigna katalogen med 520 sidor fastnar jag för meningarna: ”Extremregnet som föll över Köpenhamn den 2 juli 2011 ledde till skador som kostade nästan 800 miljoner euro att åtgärda(…) Klimatförändringar ses nu som ett faktum av de flesta danska politiker, och frågan står relativt högt på den politiska agendan.” Måste det hända något liknande i Sverige för att våra politiker ska vakna?
Som så ofta i danska sammanhang slås jag av hur bra våra grannar är på att paketera och marknadsföra sin arkitektur.

From: Border. To: Home heter Finlands svar på Aravenas uppmaning att ge nya perspektiv på de stora utmaningar våra samhällen står inför. Utställningen i Alvar Aaltos nätta paviljong utgår från en tävling som arrangerades i oktober 2015 av museet för finsk arkitektur och de finska organisationen för arkitekter, SAFA. Den gick ut på att hitta bättre lösningar för att ge flyktingar temporära bostäder och på så sätt skapa en positiv grund för flyktingarnas integration. Att vissa av förslagen framstår som lite naiva förtar inte känslan av att finländarna  åtminstone försöker hitta lösningar på dagens problem istället för att som i den nordiska paviljongen förtränga dem.

Den nordiska representationen på årets arkitekturbiennal är rekordstor. Förutom i de nationella paviljongerna finns två nordiska bidrag i Aravenas huvudutställningFinska Hollmén, Reuter, Sandman står på ett konkret sätt för den ”arkitektur i frontlinjen” som Aravena vill lyfta fram. Sociala konflikter, humanitära kriser, brist på resurser, fattigdom och diskriminering tillhör vardagen i till exempel Tanzania och Egypten, där kontoret är verksamt. I samma hall hittar man också norska Tyin Tegnestuge, som på sedvanligt handskrivet och –tecknat sätt visar ett projekt för de norska turistvägarna.
Den nordiska närvaron på biennalen märks även utanför Giardini och Arsenale. I ett gammalt växthus från 1894 precis i skarven mellan mässans två huvudområden Arsenale och Giardini ser jag ett svenskt team som begripit att det, för att en utställning ska bli intressant, krävs en tydlig idé och ett spetsigt urval. The Forests of Venice, initierad av Kjellander & Sjöberg, kurerad av Jan Åman och sponsrad av Folkhem, lyckas med konststycket att säga något relevant både om Venedig och Sverige och om platsernas historia, nutid och framtid. Samtidigt som den marknadsför svenskt, industriellt träbyggande. Staden Venedig skapades en gång på tio miljoner träpålar. Den är därmed en utmärkt utgångspunkt för att visa hur bra livsvillkor som kan skapas när arkitektur, stadsbyggnad och tekniska innovationer samspelar med naturen. Då liksom nu.
Inne i växthuset visar Arrhov Frick, DinellJohansson, Horn Uggla, Arkitekter utan gränser, In Praise of Shadows, Carmen Izquierdo och Urbio hur klassiska venetianska arkitektur- och stadsbyggnadselement kan förvandlas till användbara strategier för vår tid. Och i trädgården har Kjellander Sjöberg har gjort en installation i form av en liten byggnad av massivt trä, snillrikt konstruerad av 276 krysslaminerade trädelar, industriellt tillverkade i norra Sverige och monterade på plats.
Doften av trä är stark och känslan av skogsglänta påtaglig på plats i den lilla byggnaden, som formmässigt refererar till Venedigs Dogepalats och visuellt berättar en historia både om träets taktila kvaliteter och potential som hållbart byggnadsmaterial.   

Bengt Islings och Nyréns utställning Tracks of landscape är inne på ett parallellt  spår. Med hjälp av de tre projekten Hornsbergs strandpark, Norra Bantorget och Årstabergsparken, samtliga i Stockholm, förklarar Isling sin syn på landskapsarkitektur som en brygga mellan den byggda världen och naturen. Han tar stadshuset i ”Nordens Venedig” som ett konkret exempel på den typ av robust relation mellan människa och natur han vill se mer av även i framtiden. Både Ragnar Östberg och företrädare för Stockholms stad ville på 1920-talet framställa det som att stadshuset stod stadigt på solid mark och inte i djup lera, vilket faktiskt var fallet. Stadshusets östra terrass står de facto på en grund av stenar från Stockholms skärgård, som monterats ihop i ett gigantiskt pussel. En metafor så bra som någon för att en blomstrande framtid bygger på det viktigaste av alla samarbeten: det mellan människan och naturen. 

Annica Kvint

Bilden ovan föreställer den Nordiska paviljongen samt The Forests of Venice.

 

Imorgon invigs den 15e Arkitekturbiennalen i Venedig. Vi skriver Fusklappen på plats - och helgens självklara samtalsämnen är social arkitektur, värdet av en kulturminister och den nordiska närvaron.

Maslows behovstrappa är utgångspunkten för den nordiska paviljongens ArchDaily-kurerade utställning In Therapy - Nordic Countries Face to Face, som i lösbladsform kortkortpresenterar 278 till synes slumpmässigt utvalda projekt i en pyramidformad trätrappa. Som tur är representeras Sverige också i den betydligt mer fokuserade utställningen Forests of Venice, som initierats av Kjellander Sjöberg och visar svensk träarkitektur i samarbete med Folkhem och Svenska Institutet i ett fantastiskt växthus från 1895 i skarven mellan mässans två huvudområden. Utställningsproducent är Jan Åman och förutom Kjellander Sjöberg deltar Arkitekter utan gränser, Arrhov Frick, DinellJohansson, Horn Uggla, In Praise of Shadows, Carmen Izquierdo och Urbio. 

Att kulturministern Alice Bah Kuhnke dök upp på den Nordiska paviljongens invigning var lite sensationellt. Och välkommet. Hon är den förste svenska minister som har setts på plats. Det tog alltså 15 biennaler för att uppmärksamma den exportmöjlighet som arkitekturen utgör. Förutom att tala tog hon också del av några andra länders utställningar, möjligen för att förstå hur mycket som satsas för att verkligen få till en slagkraftig utställning. En sådan kunskap kommer dessutom väl till pass om ArkDes ska koncentrera sin verksamhet på arkitektur framöver och designen gå tillbaka till Nationalmuseum när det nyöppnar. En egen scen för arkitektur har varit efterlängtad. Inte minst för att Arkitekturutställningar ställer så specifika krav. Men om det inte innebär mer tilldelade medel, om anslagen blir små, kan det bli ett sätt att återföra ArkDes till en gammal position. Lite av ett sämre Berlinläge, poor med möjlighet att bli sexy.

Pritzkerpristagaren Alejandro Aravena är curator för årets biennal. I temat Reporting from the front ger han arkitekturen en given roll i världspolitiken, där vår tids migrationsströmmar och urbanisering står i centrum. De utvalda arkitekterna i temat, bland andra Kengo Kuma, Tyin, Tadao Ando, Assemble och Cecilia Puga, lyfter vikten av social hållbarhet, lokala material och processer. Andra, som tyska ingenjörerna Transsolar i samarbete med Anja Thierfelder, men kombinerar också den historiska bakgrunden med ny teknologi. En gemensam vilja att rädda världen genomsyrar temat. Men en får också känslan av att arkitekturen inte klarar sig ensam - ekonomiska och politiska makthavare måste ta situationen på allvar. 

Bilden: Christian Kerez "incidental space" i den Schweiziska paviljongen.

Sverige vill bli Danmark, storpotäter äter småpotatis och Bonniers konsthall har blivit ännu mer avväpnande.

Sverige – det nya Danmark? Näringsdepartementet meddelade igår att det satsar 28 miljoner på att marknadsföra svensk arkitektur och design internationellt. Detta för att locka turister till Sverige för att konsumera svensk design, men också för att kunna exportera svenska arkitektkontor som sysslar med till exempel stadsbyggande och träarkitektur. Förebilden är givetvis dansk, då 20 procent av hela den danska arkitekturomsättningen exporteras. Arkitektur har länge varit lågprioriterat i Sverige, så satsningen är vällovlig. Förhoppningsvis begriper alla inblandade att framgång egentligen inte handlar om marknadsföring. Man måste ha något att marknadsföra också. Goda idéer som inte faller i själva utförandet.

De stora sväljer de små. För någon månad sedan meddelade teknikkonsultföretaget Tyréns att de köpt AQ Arkitekter. I veckan släpptes nyheten att ingenjörs- och konsultföretaget ÅF köpt SandellSandberg. Som det ser ut nu kommer Thomas Sandell att fortsätta som chefsarkitekt och SandellSandberg kommer att bo kvar i sina nuvarande lokaler. Exemplen talar sitt tydliga språk – teknikföretagen har börjat förstå vikten av gestaltning.  Hoppas att de mindre arkitekturfirmorna inte tappar sin själ när storföretagens rationella dimmor sänker sig över medarbetarna. Vem blir det härnäst som ska äta eller ätas?

Ammunition mot arenarocken. Ett nytt Kent-album och en låt till fotbolls EM av Max Martin gör att hela mediasverige står och skrålar upphetsade som ett genomsnittligt studentflak. Om man vill skruva ner volymen och är i Stockholm på söndag kan man strosa in på Bonniers Konsthall, som fått en ny gestalt av Marge Arkitekter. Det glasade huset, som upphovspersonen Johan Celsing beskrev som ”billig” – som i något som lånar sin estetik från något som ligger vid en motorväg – och som en avväpnande gest som bjuder in staden, har, enligt konsthallschefen Sara Arrhenius, fått en ännu större öppenhet och lägre trösklar. Ett helgtips for de som vill avväpna flaggviftandet och arenarocken. Är man inte i Stockholm utan i Malmö och letar efter frisk luft, kan man istället ta sig till Form- och Designcenter och se utställningen Imagine Open Skåne 2030. 66 visionära projekt för framtidens Skåne. Ett av dem är att bebygga Öresundsbron. Se där ett stycke rejäl avväpning.

Bild Bonniers konsthall Exteriör Per Kristiansen

Ett London som väljer det nödvändiga, ett Lilla London som gestaltar det upplösta och en ny akademiledamot som varit publicerad i Arkitektur.

London bortom jacuzzin. Sadiq Khan valdes till ny borgmästare i London. Han efterträder den på senare tid hårt kritiserade Boris Johnson. När Guardians arkitekturskribent Rowan Moore nyligen sammanfattade borgmästaren Boris Johnsons tid som stadsbyggare beskrev han London som en plats strösslad med spekulativa skyskrapor. Det planeras just nu 436 byggnader över 20 våningar i London. Moore liknar staden vid ett hus som byggts om, fått ett gym, en Jacuzzi och ett orangeri men där det mest nödvändiga, avloppen lämnats orörda. London har också blivit en av världens dyraste städer att bo i. Khan tycks vilja göra upp med det där. Kärnan i Khans budskap handlar om en annan möjlig stad, där billigare bostäder och transport är de två viktigaste komponenterna. Där 50 procent av alla nya hem är ”affordable” och där kostnaden för att åka kollektivt fryses. För bostadsbyggandet vill han använda mark som staden eller de ansvariga för transporterna i staden äger , och på så sätt också koppla bostadsbyggandet till nya infrastrukturprojekt. En stads jämlikhet byggs av bostäder och billiga transporter. Det är det nödvändiga, som avloppen under jacuzzin.

Gestaltad upplösning. Götaplatsen i Göteborg har fått ett nytt vattenspel i samband med ombyggnaden. Det ljussatta vattenspelet – som är en del i upprustningen av Avenyn och enligt uppgift kostat 30 miljoner – har upprört många. Arkitekturskribenten Mark Isitt beskrev projektet i Göteborgsposten som ett projekt med ”ett konsultförslag som havererade, en kulturförvaltning som sa nej till konstnärlig rådgivning, en projektledare utan skisser, en stadsarkitekt som inte hade en aning om vad som pågick”. Stadsarkitekten lyckades, skriver Isitt, stoppa ett av förslagen som var på väg att byggas och som enligt honom såg ut som ”ett mausoleum över en mongolisk fältherre”. Det förslag som nu byggs tycks blygsammare. Landskapsarkitekten Mattias Nordström som en gång gjort gestaltningsprogrammet för avenyn kallades in när bygget redan var igång och kunde konstatera att ”det gick ju inte att riva det som redan var installerat i gatan. Nu finns fontänen där, det är som det är.” Ombyggnaden av Avenyn drivs framåt av något som kallas Trygg, vacker stad, en samverkansplattform för med såväl kommunala förvaltningar och bolag som privata aktörer. Kanske är själva vattenspelet som enligt GP:s ledarsida idag ”bitvis ser direkt sjaskigt ut” en illustration av upplösningen mellan det offentliga ansvaret och det privata intresset.

Akademiledamt i Arkitektur. Idag valdes Sara Stridsberg in i Svenska Akademin. Det är – vad vi vet –  första gången en författare som publicerats i tidskriften Arkitektur valts in i Akademin. I Arkitektur nummer 6/2014 publicerade vi ett utdrag ur hennes då färska roman Beckomberga. Och nu kan du kära läsare njuta av den nya akademiledamotens bidrag här (pdf). Så här presenterade vi texten i tidskriften: När Jimmie Darling kommer till Beckomberga mentalsjukhus börjar hans dotter Jackie tillbringa allt mer tid där och när modern reser till Svarta havet blir sjukhuset hela Jackies värld. I Sara Stridsbergs roman Beckomberga – ode till min familj är mentalsjukhuset intill Judarskogen både en monstruös ängel och en gammal utopi om att fånga den som faller. Här presenterar vi ett utdrag ur boken som utkom nu i september på Albert Bonniers förlag.

Barbietektur
Arkitekturs redaktörer presenterar tre nya ord i tiden.

Barbietektur 
Att Barbiedockans nya mer verklighetstrogna figur är en reaktion på dåliga försäljningssiffror snarare än ett sätt att förespråka ett mer varierat kroppsideal har vi redan räknat ut. Men vad Barbie också har är att hon är ett oskrivet blad. Barbie kan bli vad du gör henne till. Barnvakt, astronaut, arkitekt. Så som det, i den bästa av världar, bör vara att vara människa. Detta till trots är Barbie inte en förebild, menar Duarte Lobo Antunes i senaste Architectural Review. Med utgångspunkt i Barbies många olika hus – från 1962 års enrumslägenhet till de allt större villorna – ser han att de allesammans är destillat av sin samtids ideal. Nu har Barbie fått nya kroppar: Tall, Curvy och Petite. Men det som berättar något om vår tid är i själva verket hur de nya Barbiedockorna kommer att bygga och inreda sina hus. 

RealSuecia 
Många önskar att svensk arkitektur ska gå i den danska arkitekturens fotspår och bli en framgångsrik exportvara. Detta märks inte minst i remissvaren som kommit in till förslaget till ny arkitekturpolitik, Gestaltad livsmiljö. Man önskar sig helt enkelt en svensk skattkista, med den danska fonden RealDania som förebild. Dock ska man inte bortse från att RealDania, som är en privat fond, också blivit en av dansk arkitektur- och stadsbyggnadspolitiks största makthavare. 

ParadvåningXS 
Det kan ha att göra med att samma fastighet en gång i tiden rymde funkis-biografen Paraden, men vi har ändå funderat över begreppet ”Paradvåning XS”, namnet under vilket Glommen & Lindberg just nu marknadsför bostadsrätter på Gärdet i Stockholm. ”Det fanns en tid när extra stort var lika med extra fint. Extra stora bilar, båtar och våningar tydde på extra mycket pengar och det var den tidens mått på klass. Så kanske det fortfarande är på vissa håll men idag ses det nog mer som vräkighet. Kvalitet och smak har fått en annan måttstock”, lockar Glommen & Lindberg på sin hemsida, och våra tankar går till Rasmus Wærns artikel i förra numret av Arkitektur om miniatyrrum med maximallyx och om att göra en dygd av nödvändigheten. 

Vad gör butikskedjor med vår mentala hälsa? Ett långsamväxande kulturhus i Skellefteå. Dags för begreppet Norénhotell?

Whole Foods-effekten. New York Magazine listar några nya böcker om forskning av hur hjärnan påverkas av stadslandskapet. Neuroforskaren Colin Ellard har till exempel undersökt hur människor påverkas av den stora Whole Foods-butiken i glas vid Houston Street.  Försökspersonerna, som gick omkring i det i övrigt brokiga Lower East Side, bar sensorer på huden som reagerade på känslor och upphetsning.  När de kom fram till den aktuella byggnaden gav sensorerna utslag: de blev psykologiskt uttråkade. ”Its architecture blah-ness made their minds and bodies go meh”. Och uttråkning, menar Ellard, kan bidra till mer stress än ledsenhet, och kan till och med orsaka ADHD hos barn. Många har länge beklagat sig över butikskedjornas maktövertagande i våra stadskärnor. Nu får de vatten på sin kvarn. Varje nytt Espresso House, Starbucks och H&M är en risk för vår mentala hälsa.  

Långsamväxande i Skellefteå. Under de kommande veckorna avgörs tävlingen om ett nytt kulturhus i Skellefteå. 55 förslag är inlämnade. (LÄNK) Det nya kulturhuset kommer att stå på en plats i staden, som nu är busstorg, men som en gång i tiden pekades ut av PO Hallman, i den stadsplan han gjorde för staden 1904, som en plats för en monumentalbyggnad. Drygt hundra år senare bli det en monumentalbyggnad. Allt behöver inte göras på ett kvartal. Vill ni höra med om Skellefteå, en stad som präglats av sina byar, kanske till och med levt ett liv i skugga av dem, lyssna på podcasten Stadens avsnitt om Skellefteå som släpps idag. Skellefteå är staden som ingen riktigt velat ha. ”Är det en stad eller är det en samling byar”, frågar sig arkitekten Enar Nordvik som arbetar på kommunen. En samling byar i så fall som snart vet vilket kulturhus de kommer att ha.

Norénhotell. Antalet nybyggda hotell i Sverige har växt oavbrutet under 2000-talet. Liksom antalet hotellnätter. Idén om livet på hotell, om fria människor och weekend-livet hotas väl idag bara av airbnb. Idag har Kristian Petris essä-film Hotellet premiär. Där glider han melankoliskt mellan hotell i världen. Men om man ska sälja in det moderna hotellet som idé är inte Petris film den man ska visa. Här sitter Lars Norén och förklarar sin fascination för hotell, som började med att han växte upp på ett hotell i Genarp där hans pappa var källarmästare: ”Det är människors nakenhet och sårbarhet jag sett. Och förtvivlan”, säger Norén.  Begreppet Norénjul får här sällskap av begreppet Norén-hotell. Du kan checka in när du vill men aldrig ge dig av. 

Bild från Hotellet av Kristian Petri (TriArt)

Sidor