Senaste nytt

Arkdes kan bli en del av Moderna Museet

2015-04-02 14:57

ArkDes försvinner som en egen avsändare och som ett eget varumärke när man blir en del av Moderna museet.

Ungt kontor vinner stor tävling

2015-04-01 11:02

Norlander Arkitektur ensamma om att knäcka arkitekturarvs-koden 

Bygg skydd för utsatta i Hornstull

2015-03-18 12:50

Vi arkitektur vill bygga vindskydd istället för exklusiva bostäder i det gentrifierade området Hornstull i Stockholm.

Arkdes kan bli en del av Moderna Museet
2015-04-02 14:57
Ungt kontor vinner stor tävling
2015-04-01 11:02
Bygg skydd för utsatta i Hornstull
2015-03-18 12:50
Taggar: 
Lena From rapporterar från Venedig

Det är knappt man tror det är sant, men faktiskt: En ny paviljong har sett dagens ljus i Venedigs gamla stadspark, där det sedan årtionden råder strikt nybyggnadsförbud. Det är Australien som inför årets konstbiennal lyckats utverka tillstånd att ersätta sin ursprungliga paviljong (Philip Cox 1988) med en ny. Enligt uppgift med motiveringen att den ursprungliga paviljongen var ”tillfällig”. Melbourne-kontoret Denton Corker Marshall låter en tvåvåning, granitklädd, rektangulär betongstruktur kraga ut över den lilla kanalen som flyter genom parken (bild ovan).

Genom att låta en ramp flyta runt byggnaden lyckas de behålla den ursprungliga entrépunkten, och samtidigt skapa en utomhuspromenad till utställningsrummen som på vägen ger olika panoramor över utställningsområdet. Hade Australiens nationella utställning varit bättre hade konsten kunnat bli vandringens klimax. Nu blir det i stället plattformen för mingel, och vackert så. Denton Corker Marshall har verkligen lyckats vända på förhållandena för Australien vars paviljong tidigare saknat både framsida och egen karaktär. Icke desto mindre framstår denna för konst faktiskt väl fungerande byggnad som på tok för stor för sin plats. 

På det hela taget finns gott om arkitekturinslag på årets Venedigbiennal. Island har till exempel valt att, genom den schweiziske konstnären Cristoph Büchel, omvandla den katolska 1000-talskyrkan Santa Maria della Misericordia till moské. Det religiösa rummet har skruvats till hyperverklighet med bland annat Mecca-colaautomater och detaljerade anvisningar för tvagningsritualen. Att det under utställningsperioden kommer att fungera för muslimernas bön har förorsakat stor kontrovers i Venedig där polisen klassat ”moskén” som säkerhetsrisk. För Venedigs muslimer innebär paviljongen att de för första gången i historien har en moské att gå till och slipper den timslånga färden till fastlandet.

David Adjaye har i år axlat uppdraget som huvudutställnings arkitekt, biennalen pågår till den 21 november, särskilt utvald av överkommissarie Okwui Enwezor. En curator som tveklöst väljer konst framför rum, inte minst i jämförelse med Rem Koolhaas arkitekturbiennal Fundamentals förra året. Enwezors och Koolhaas tar båda sin utgångspunkt i det förtvivlade världsläget, präglat av krig, flyktingmigration, rasism, ekonomisk kris och miljöförstöring. Men där Koolhaas tog det historiska repslageriet till hjälp för att visuellt framhålla hur arkitekter och arkitektur kan ändra världen till det bättre, målar Okwui Enwezor genom sina val av verk upp den ena dystopin efter den andra inom ramen för den vita kubens utställningsparadigm.

Utställningstiteln till trots, skymtar i förstone intet hopp. All the worlds futures tycks i stället innebära ett liv i mörker och ruiner, fyllt av meningslöst arbete och i avsaknad av kvinnor och barn. Det tar tid att upptäcka den maning till fred som trots allt bildar klangbotten under de teoretiska överbyggnaderna av verks- och katalogtexter. Den konventionella utställningsarkitekturen underlättar möjligheterna att finna detta fokus. Rationellt och utan att pocka på egen uppmärksamhet slussar den effektivt mellan rummen där det faktiskt finns plats att vila i verken.

Sonia Leber & David Chesworth utmärker sig med Zaum Tractor

Omvandlingen från destruktivitet till konstruktivitet är en trop som löper genom flera verk på utställningen, där duon Sonia Leber & David Chesworth utmärker sig med Zaum Tractor (bild ovan). En lustfylld hyllning till ungdomlig skaparkraft och framtidstro, mitt i sönderfallet. Verket utspelar sig parallellt i en vattenfylld fabriksruin från 1800-talet, och ett luggslitet modernistiskt bostadsområde med bedagad utomhusscen. Videon är filmad i södra Ryssland när konstnärerna var på ett tre månader långt residens i Rostov-on-Don, och bilderna överlagras med autentisk musik och filmklipp från futurismens era av kreativitet, lekfullhet och framtidshopp. Redan högläsningen av futuristisk performancepoesi – zaum – är värd att köa för. http://leberandchesworth.com/filmworks/zaum-tractor/

den holländska paviljongen, konstnären Herman de Vries på Isola di Lazzaretto nouvo, det nya sjukhusets ö

Till det bästa med konstbiennalen hör som alltid möjligheterna att komma in i annars stängda venetianska palats och glömda öar. En av de senare uppmärksammas särskilt av den holländska paviljongen, där konstnären Herman de Vries huserar (bild ovan). Han arbetar naturnära, visar stenar och hängen han funnit på olika håll och har med pensel och pigment omvandlat en av paviljongväggarna till en jordprovkarta av världen. En del av utställningen är förlagd till Isola di Lazzaretto nouvo, det nya sjukhusets ö. Där övertrumfas snart den lågmälda konsten av arkitekturhistoriens kraft. Sjukhuset har inte bara gett upphov till ordet lasarett, utan också gjort att Venedig under 1400-talets andra hälft klarade sig undan pesten.

Ön fick efter detta fortsatt liv som karantänö för varor som skulle till Venedig och senare som krutförråd och militärförläggning. Idag är anläggningen övergiven och arkitekturen kraftigt decimerad. Icke desto mindre är den kvarvarande delen imponerande gigantisk, idag också omsorgsfullt omhändertagen av den ideella föreningen Ekos Club. Allt restaureringsarbete sker med traditionella metoder och material i syfte att återställa så mycket som möjligt. Scenograferna till en teveserie om Marco Polo 1982 har omedvetet gjort arbetet en tjänst: Deras hänsynslösa miljömålningar fungerar idag som skyddande lager för 1500-talets handelsmäns väggförda bokförings- och lageranteckningar.

Idealisterna hoppas kunna skapa ett Venedigs stadsmuseum, staden som brukar beskrivas som ett museum över sig själv. Som hopp och hopplöshet, ruin och samtid, historia och framtid, försvarar hela ön sin plats på årets konstbiennal. http://www.lazzarettonuovo.com

Christoph Büchel har för Islands räkning konverterat en tidigare katolsk kyrka till moské – Venedigs första.

Christoph Büchel har för Islands räkning konverterat en tidigare katolsk kyrka till moské – Venedigs första.

Foto (utom  Sonia Lebers och David Chesworth Zaum Tractor): Jeff Werner

 

 

 

 

annons:

Banner Svenska kakel

Kranar och lejon på Göteborgssavannen, arkitekternas längtan bort från ritbordet och en arkitekturens generationsroman.

Djur på Göteborgssvannen. Ingvar Oldsberg har köpt en av de hotade kranarna i Göteborgs hamn. Han skänker dem nu vidare till Göteborgs stad och Älvstranden som, enligt teveprofilen, ”lovat att ta väl hand om den”. Det låter som om det vore ett utrotningshotat djur i en djurpark. Och kanske är det just vad det är. Och precis som i djurparkssammanhang så är det djuret, inte platsen som är det viktiga. Ingen tror att det finns lejon i Kolmårdenskogarna. Lejonen är tagna ur sitt sammanhang. Som kranarna. De är berättelser om någonting avlägset. Kanske är det ett pedagogiskt sätt att visa på en biotop som är avlägsen. En hamnstad med ett gloriöst förflutet, eller en savann. Eller så är det bara ett bankande på upplevelseindustrins trummor, staden som en tom behållare för allehanda storytelling.

Bortanför ritbordet. Det går bra för arkitektkontoren. Man nyanställer och växer. En följd av detta tycks vara en allt större önskan – och möjlighet – att vidga sin verksamhet och lämna ritbordet. I dag håller White Arkitekter en Arkitekturfestival i Stockholm, som vill vara ”en plattform för demokratisering av arkitekturen genom workshops, samtal, seminarier, POP UP-park, musik och konst”. Kjellander Sjöberg anordnar sedan en tid en Think Tank, senast om ”The street – a functional and social connector”. Arkitekten Malin Zimm öppnar den 14 maj tillsammans med konstnärerna Mattias Bäcklin och Mikael Goralski konstgalleriet Zimm Hall (!) på Dalagatan 20 i Stockholm, ”ett forum för forskningsrelaterad samtidskonst”. Codesign har startat sitt researchlab som de kallar CoRS, där fem nyutexaminerade arkitekter bedriver forskning som med ”akademiska metoder ges friheten att oberoende undersöka frågor och lyfta på stenar som vanligtvis inte granskas”. Här anas en hunger – som kanske är ett tecken på de vanliga vardagliga arkitektuppgifternas relativa förutsägbarhet. Låt oss då hoppas att de här initiativen så småningom når hela vägen in i arkitektarbetet.

Generationsarkitektur. I en uppfriskande bok från landskapsarkitektkontoret Urbio med titeln Myllrande stadslandskap finns en hel mängd roliga ord som de flesta ringar in samtiden på ett fantastiskt vis. Med visa böcker är det så att de bara kan komma till i en viss tid. Och när de läses om tjugo år kommer de att berätta om den här tiden bättre än några andra. De brukar kallas generationsromaner. det är möjligt att Urbios bok är en sorts arkitekturens generationsroman för mitten på 2010-talet. En sökande tid, som letar nya varianter på ordet hållbarhet, som vågar vara flummiga som sextiotalshippies – ”under asfalten en strand” – men vill bottna i vetenskapen. Det är som om de som byggde ekobyar på 1990-talet nu har flyttat in till staden och vill förändra den inifrån istället. Man kan läsa om ”polykyltur i stadsgrönskan”, ”spännande naturlab – debritorium”, ”stadens receptiva ytor”, ”motionspendlarens dröm - stråkstaden” och ”urbana signalarter”. Vad som blir verklighet är inte det viktiga, det är generationsromanens befriande hybris man ska andas in.

Bild: Urbio: Grannverkstäder

Nytt nummer:

Arkitektur 3/2015

Den nya täta staden. En fördjupning i städer som förtätar sina stadskärnor.

Det nya täta Stockholms city
Stockholms city byggs om igen. Den största förändringen av Stockholms city sedan 1960-talet. Hus rivs och ersätts med nya högre, gamla hus byggs på med trevåningar. Vi har sökt drivkrafterna bakom Stockholms citys nya siluett.

En klassiker i lyxförpackning
Göteborgsklassikern Avenyn går just nu igenom en extreme makeover. År 2021 när Göteborg fyller 400 år kommer ingen att känna igen den. Först ut är två hus av Wingårdhs. Vi har analyserat och kritiserat ett lyxigare förpackat Göteborg.

Hantverkshus för den kreativa klassen
Det är en omöjlig plats att lägga till ett hus på. Innanför Visbys världsarvsmärkta ringmur. Men Andreas Forsberg har gjort det. Ett hus fullt av fyndiga lösningar som är tillåtande och praktiska. Som en ekonomibyggnad för den kreativa klassen.

Innehållsförteckning till detta nummer hittar du här.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 3 2015
De nya husen i stadsdelen Kvillebäcken ser billiga ut. Var dessa hus vad politiken ville ge Göteborg? Det handlar inte bara om pengar, utan om att ha kunskap att efterfråga god kvalitet, skriver Gert Wingårdh.

Fisken är bättre i Göteborg. Nästan all Nordsjöfisk landas i dag i Hirsthals i Danmark. Trålarna får korta gångtider och kan ligga ute längre. Rätt hanterad kan fisken lagligen kallas färsk i tre veckor. Från Danmark går sen kylbilarna via färja till Göteborg, Malmö eller Umeå. Förutsättningarna är rätt lika när torskarna väl hamnar på den lokala fiskhandlarens is. Ändå är fisken bättre i Göteborg.

Det är helt enkelt en mer kvalificerad efterfrågan i hamnstaden på västkusten. Generationers fiskätande har lärt handlarna att bara erbjuda fiskar med röda gälar och klara ögon. Första sortering där råvaran klarat sig bäst i den obrutna kylkedjan. Kräsna kunder ratar direkt sekunda fiskar. Kilopriset på fisk är detsamma i Göteborg, Malmö och Umeå (okej, det kan vara högre både i Malmö och inte minst i Umeå) trots att det skiljer i kvalitet. Det lönar sig att veta vad man sysslar med, att kunna sin bransch. 

I Göteborg har politiken länge velat satsa på Hisingen, ön norr om älven. Det var här varven, Volvo och mycket av verkstadsindustrin låg, skild från sydsidans bostäder och kommers. Här ligger också den nya stadsdelen Kvillebäcken tätt på ett externt köpcentrum kallat Backaplan (jo, det ska snart förtätas till blandstad) och en hållplats bort, Hjalmar Brantingsplatsen, knutpunkt för tre spårvagnslinjer och minst sex stombusslinjer.

Det är här Göteborgs nyaste bostads­område precis har fötts. Allt har samverkat för att få allting rätt. Konsortiet har bildats tidigt med allmännytta och stabila privata aktörer. Hela pk-listan är avbockad: stenhus (check), blandstad (check), hyresrätt (check), bostadsrätt (check), miljöprofil (check), arkitektur (check, eller…) 

När såg jag sist ett område så präglat av betongelementskarvar? 

Både i Malmö och Umeå uppförs hus rationellt och prisvärt utan att de just ser så påtagligt ”billiga” ut. I Stockholm bannlystes betongelementhusen från Hammarby Sjöstad (jo, Folkhem har ett fiffigt, runt hus uppfört i svarta betongelement) på ett nästan fundamentalistiskt sätt. Det är klart att det inte är något ont i ett material eller en teknik. Det är bara en fråga om hur det görs. I en TED-föreläsning från Marrakech pratar David Chipperfield om ett betongelementhus i en Londonförort. 

Han beskriver hur husets enda visuella berättelse är den om att det gick snabbt (billigt) att bygga det av kvickt (prisvärt) hopkomna betongelement som uppenbart ingen behövt ägna någon större tankemöda (kostnadseffektivt). Hans poäng är att historien är så tydlig att ingen missar den. Alla inser att de bor i ett hus vars enda estetik är att det är uppfört till låg kostnad. 

Inget kan dölja den sanningen, människor är inte dumma.

Det hjälper inte med varierad färgsättning när den bara accentuerar betongelementens rationella format, det funkar inte med ädel natursten när formatet är tunt och utföran­det oengagerat. Variation är något som måste uppstå på riktigt, inte som en på-
klistrad kuliss.

Var det detta politiken ville ge Göteborg­arna? Bostadshus som såg påtagligt påvra ut. Det har säkert funnits ambitioner att hålla i ekonomin, men blir inte priset för högt när självbilden blir så arm?

När Björn Siesjö precis hade tillträtt som stadsarkitekt blev jag uppringd av en stor Göteborgsbyggare. Han hade blivit uppskrämd över att den lättast byggda arki­tekturens tid var förbi i Göteborg. Kanske måste vi anstränga oss lika mycket som i Stockholm eller Malmö. Anlita och lyssna till arkitekter med gestaltningsvilja. Det kanske till och med skulle vara nödvändigt att vända sig till undertecknad antydde han försiktigt...

En gång var Kvillebäcken gränsvatten mot Danmark/Norge. I dag är stadsdelen bara ett lågvattenmärke. Jag tror inte byggandet behöver vara krångligt och dyrt! Det gäller som alltid att hitta balans. Det handlar inte bara om pengar utan om kunskap att efterfråga. Fisken är bäst i Göteborg men inte husen. 

Debattinlägget finns i nya numret av tidskriften Arkitetur som du kan beställa här

Bild: Kvillebäcken Lott H/Wallenstam

 

De senaste tjugo åren har fastighetsägarnas idé om vad staden ska vara kommit att bli den gemensamma idén. Det offentliga utgör inte längre den nödvändiga motvikten, skriver Dan Hallemar i nya numret av Arkitektur.

När man läser reportagen från Göteborg och Stockholm i det här numret är en sak slående. Att stadens – alltså det offentligas – intressen sammanfaller med fastighetsägarnas.

När jag frågar Stockholms stadsarkitekt Karolina Keyzer om fastighetsägarnas roll i förändringarna av Stockholms city svarar hon: ”I dag är det vanligt att fastighetsägarna genomför tävlingar och parallella uppdrag där flera olika strategier prövas. Vad kan man uppnå med befintlig bebyggelse, ombyggnad eller nytillskott? Hur integreras stadsmiljön bäst? Poängen är att gemensamt med förslagsställarna löpande ta fram bra beslutsunderlag i relation till helheten.” Man tar fram förslag gemensamt. 

Men är inte deras intressen ofta motstridiga?

I boken Stad till salu. Makten i stadskärnan och det offentliga rummet, som kommer på Daidalos i höst, skriver Catharina Thörn, Mats Franzén och Nils Hertting bland annat om en intresseförskjutning mellan 1983 och 1997 i Göteborg. Genom att läsa den omfattande Cityundersökning som Göteborgs stadsbyggnadskontor genomförde under 15 år avläser de hur begrepp och relationer förändras: ”Föreställningen om intressekonflikter som fanns på 1980-talet kom senare att ersättas med odlandet av ett ‘gemensamt intresse‘ ”, skriver de. 1983 framställdes kommunen som  ”en aktör med egna intressen – avskilt från andra intressen runt stadskärnan – och kommunen antogs både ha förmåga och ett ansvar att reglera och balansera mellan dessa – genom sitt eget fastighetsinnehav men också genom att ställa krav på fastighetsägarna”.

Men sedan hände något. Inte över en natt, men successivt.

I den rapport som kommer 1997 omnämns City som ”stadens ansikte” där ”ett vackert och attraktivt City bidrar till att ge en positiv bild av hela staden”. Det talas nu om ”det gemensamma intresset” ett intresse som knyts till positiva ord som attraktivitet, trivsel och trygghet. 

Thörn, Franzén och Hertting sammanfattar det som att framväxten av ett gemensamt intresse ”har kommit att fungera som en ideologisk fästpunkt som osynliggör andra möjliga utvecklingsvägar och andra gruppers anspråk på stadsrummet. Utvecklingen från 1980-talet fram till vår tid visar hur fastighetsägarna etablerar en hegemonisk ställning och formulerat sina intressen såsom allmängiltiga och nödvändiga”. 

När de banker – som nu byggs om – i Stockholms city byggdes på 1960-talet förekom en kohandel mellan politiker och banker för att få näringslivet med på förändringarna av city. Motståndet avväpnades i slutna rum. Den stad av bankpalats som växte fram var ett resultat av det. Den "öppna stad" som nu skissas tycks förmodligen lika självklart god  för dem som håller i pennorna. Men det är stadens – det offentligas – roll att resa sig upp vid bordet och hävda andra möjliga vägar, vara en röst för andra gruppers intressen. Formulera en annan nödvändighet. 

Beställ nya numret av Arkitektur om hur städer förtätas här.

Läs bland annat om:

Det nya täta Stockholms city
Stockholms city byggs om igen. Den största förändringen av Stockholms city sedan 1960-talet. Hus rivs och ersätts med nya högre, gamla hus byggs på med trevåningar. Vi har sökt drivkrafterna bakom Stockholms citys nya siluett.

En klassiker i lyxförpackning
Göteborgsklassikern Avenyn går just nu igenom en extreme makeover. År 2021 när Göteborg fyller 400 år kommer ingen att känna igen den. Först ut är två hus av Wingårdhs. Vi har analyserat och kritiserat ett lyxigare förpackat Göteborg.

Hantverkshus för den kreativa klassen
Det är en omöjlig plats att lägga till ett hus på. Innanför Visbys världsarvsmärkta ringmur. Men Andreas Forsberg har gjort det. Ett hus fullt av fyndiga lösningar som är tillåtande och praktiska. Som en ekonomibyggnad för den kreativa klassen.

Foto: Rickard Westman

 

 

 

dan hallemar är chefredaktör

Krister Isaksson ser en lösning som går emot Stockholms styrdokument.

Slussen är i dag landets största cykelknutpunkt. Det passerar cirka 25 000 cyklister varje dag på Slussen vilket är mer än biltrafiken. År 2030 beräknas 53 000 cyklister passera Slussen varje dag. Det är fler cyklister än under rekordåren i slutet av 40-talet och det kommer vara mer än dubbelt så många cyklar än bilar år 2030. 

Det är då högst oroväckande att se hur cykelns roll och funktion hanteras på denna plats. En utformning som varken är till fördel för cyklister eller gående. Och som uppenbarligen inte heller efterfrågas av varken gående eller cyklister.

Illustrationerna över Nya Slussen visar att separationen mellan gång- och cykeltrafiken i det närmaste är obefintliga. Även materialskillnaden på beläggningen mellan gång- och cykelytorna är i det närmaste obefintlig. Det som ser fint och gemytligt ut på bild eller i en reklamfilm är sällan funktionellt i praktiken. Tvärtom är det en stor källa till frustration och irritation för gående och cyklister när de tvingas dela samma yta, eller om uppdelningen av ytorna är otydlig och dåligt utformad. En bristfällig separation av gående och cyklister leder till konflikter, incidenter och dålig framkomlighet. Det blir en plats fylld av osäkerhet och otrygghet.

Det här är ett skolboksexempel på vad jag kallar konfliktdesign. Det är form före funktion, inte form och funktion förenade i bra och funktionella lösningar. 

I Nya Slussen föreslås cykelfält mellan busshållplatser och rörliga körfält. Detta är en mycket besvärlig och utsatt situation för cyklister. Särskilt eftersom busstrafiken är mycket intensiv och ständigt kommer att behöva korsa cykelfälten till och från hållplatslägena. Det finns självklart en annan lösning. En lösning som är mycket bättre och tryggare för både cykeltrafiken och busstrafiken: Mittkörfält för busstrafiken med mitthållplatser och breda och väl utformade cykelbanor istället för cykelfält

På så sätt kommer dessa trafikslag inte i konflikt med varandra, får bättre framkomlighet och en tryggare miljö - helt i linje med stadens styrdokument. 

Tre av fyra cyklister föredrar att cykla på cykelbanor framför att cykla i cykelfält enligt studien Att cykla i Stockholms innerstad. Detta har naturligtvis vis ett pris och priset är att körfält för biltrafiken måste tas i anspråk för denna lösning. Även detta i linje med stadens styrdokument för transportsystemet i staden.

Förbindelsen mellan Skeppsbron och Söder Mälarstrand visar att cykeltrafiken hade en låg prioritet i utformningen av Nya Slussen och fick ta det som blev över. Skillnaden mot lösningen för biltrafiken på motsvarende förbindelse är mycket påtaglig. Lösningen innehåller ett flertal 90-graders svängar och vid vissa tillfällen kommer cykeltrafiken hindras av slussning och då tvingas till ännu längre omvägar. Detta är ett strukturellt problem som i detta stadie av projektet är mycket svårt att komma till rätta med. Det visar vikten av att ha med cykeltrafik redan från början i stadsbyggnadsprojekt och inte lämna det till slutet.

Vad kan då göras i detta skede? En cykelramp (södergående) för cykeltrafik från Skeppsbron till Slusstorget och sedan vidare mot Stadsgårdsleden och Söder Mälarstrand. På detta sätt undviks den besvärliga och dåligt utformade korsningslösningen på Skeppsbron. Denna lösning skulle underlättas om rampen i huvudbron för biltrafiken mellan Skeppsbron/Stadsgårdsleden utgick – den behövs inte. Centralbron finns och innan Nya Slussen är klar har sannolikt arbetet med Östlig förbindelse börjat. Detta gör att bron kan smalnas av och det skapas då bättre förutsättningar för gående, cyklister och kollektivtrafiken.

Här har staden alla möjligheter att åstadkomma en annan utformning för gående och cyklister. En mer balanserad och funktionell lösning och en utformning som tar bättre hänsyn till vad gående och cyklister efterfrågar och önskar. En utformning som också ligger mer i linje med stadens styrdokument.

Dymmelonsdag är lapparnas dag, så även fusklappens. Det nya spelet om staden, pop-up-demokratin och livslögnens arkitektur.

Staden – ett spel. Monopol är det spel som oftast förknippas med städer. Men sedan ett par dagar har google maps ändrat på det. Nu ska man spela pac-man på städers gator. Stadsarkitekter har setts förlora sig i spelet under de senaste dagarna. Snart kommer vi så klart at se space-syntax-entustiaster hävda att vissa gator är bättre trafikerade av det lilla gula monstret medan andra frekventeras mer av spöken. Så att städerna kan dra nytta av detta nya spelande. Och frågan vi ställer oss: Vilken typ av stadsplaner är bäst i sammanhanget? Trafikseparerade förorter, kvartersstäder eller rentav villamattor?

Pop-up-demokrati. Boken Attraktiva stråk och platser – en guide till städer med ambitioner gavs ut av Fastighetsägarna i höstas. I den kan man lära sig hur man som stad ska göra sin stad just attraktiv med hjälp av stads- och platsbyggande. Boken är en partsinlaga i kampen om det offentliga rummet, skriven på ett mysigt språk som gör att allt till en början kan verka självklart gott. En sak man kan ägna sig åt för att pimpa staden är olika typer av event i stadsrummet. Ett av de intressantare kallar man pop-up-demokrati. Då låter staden en av dess politiker för några dagar stå i en glasbur på torget och möta medborgarna. Genom att slå ihop en trendig företeelse som pop-up, som ju kan fästas på butiker eller restauranger, med politik skapas något helt nytt. Ett ord för det som egentligen är politikens arbete, att träffa människor, men förpackat i reto­riken kring idén om den kreativa, attraktiva och ambitiösa staden. En – vad heter det – win-win.

Girighetens och livslögnens arkitektur. Peter Zumthor ritade det ikoniska hotellet i Vals, kansked et smakfullaste och mest lågmälda som ritats i världen. På deras hemsida kan man läsa att hotellet är ”Ett manifest. Ett budskap om autenticitet och extrem kvalitet. Ett förkastande av massturism”. Nu styr inte Zumthor Vals längre. 2012 förlorade hans konsortium upphandlingen mot fastighetsutvecklaren Remo Stoffel. För ett år sedan lanserade han, tillsammans med den lokale entreprenören Pius Truffer (Stoffel och Truffer låter det inte som en utmärkt skurk-duo) en internationell tävling om ett nytt hotell på platsen. Resultatet har nu visats, ett 381 meter högt lyxhotell ritat av Thom Mayne på Morphosis. Mayne vill gömma tornet i landskapet och förklarar att det han ritat är ”en minimalistisk handling som reflekterar platsen och erbjuder betraktaren ett speglat, brutet perspektiv av landskapet”, de 53 000 kvadratmetrarna ska försvinna med ljustrick, ”tornets reflekterande hud och slanka profil kamoufleras av landskapet, abstraherar och förskjuter dalen och himlen". Om livslögnen har en arkitektur och den möter girigheten, ser det ut så här. Eller har vi här en ny arkitektoniskt sägning i antågande: Att dra en Vals.

Skandal i Danderyd när Léonie Geisendorfs första villa byggs till. Kommunen har inte förstått dess unika arkitektoniska värde. Gör om, gör rätt och befria kommunen från sin dumstrut.

ARKITEKTURSKANDAL. Vi dedikerar veckans fusklapp till en skandal. Léonie Geisendorf var en av de mest tongivande arkitekterna under svensk efterkrigstid. En av få kvinnliga arkitekter som steg fram under perioden men också en arkitekt som tolkade sitt arv från modernismen på ett annat sätt än sina generationskamrater. Hon var en kvinnlig arkitekt med samma betydelse som Ralph Erskine. En främmande fågel med en helt egen röst i den svenska modernismen. Men till skillnad från Erskines verk är Léonie Geisendorfs ständigt hotade. Hennes St Görans Gymnasium byggs om till studentbostäder.

Och nu har Danderyds kommun givit bygglov till en av Geisendorfs två helt unika villor i kommunen, Villa Ranängen som hon ritade tillsammans med sin man Charles Eduard Geisendorf. Det finns en handfull bevarade projekt av hennes hand. Att bygga till ett av dem är en skandal. Och man har svårt att tro att något liknande skulle hände någon av de framträdande manliga arkitekter som kommunen skryter om. En Villa Pauli av Ragnar Östberg eller – den mer samtida med Geisendorf – Villa Markelius av Sven Markelius. Villa Ranängen är Geisendorfs första utförda projekt. Den stod klar 1951 och var ritad åt en polioskadad kvinna, Titti Leyton och representerar enligt arkitekturhistorikern Fredric Bedoire "på ett utomordentligt fint sätt den både sofistikerade och samtidigt vardagliga 'International style' som spreds efter andra världskriget" .

När Léonie Geisendorf själv beskriver villan i en intervju som Charlie Gullström gjorde för Arkitekturs temanummer om Léonie Geisendorf som kom för ett år sedan sa hon: "Över huvud taget lade vi ner mycket omsorg på den här bostaden. Titti var en fantastisk uppdragsgivare med mycket tydliga funktionella behov förstås". Nu har bygglovet överklagats till Länsstyrelsen där en av grannarna tagit på sig rätten att framföra att "en samlad värdering av villans arkitektoniska betydelse för området inte har genomförts". I överklagandet står också att man har kontaktat Léonie Geisendorf som är 100 år, 101 i april, gammal och lever i Paris om ärendet och hon uttrycker uppskattning för de försök som nu görs för att rädda hennes verk.

Om inte Länsstyrelsen godkänner överklagandet och upphäver bygglovet så har man öppnat vägen för en skandal som är på samma nivå som om man i Kalifornien skulle bygga om och till de sk Case Study-husen. Länsstyrelsen har nu möjligheten att i efterhand plocka av kommunen dess dumstrut.

Arkitektur och stadsbyggande har drabbats av mätbarhetens apostlar. Nu är en svensk hållbarhetscertifiering av stadsdelar på gång. Per Haupt ser risker med certifieringssystem som vill arbeta med stadsbyggande. De riskerar att missa den helhetssyn som behövs när man bygger städer. Men här finns också möjligheter för de som äntligen vill fylla ordet hållbarhet med verklig betydelse, skriver Per Haupt.

Sverige kommer att få ett eget certifieringssystem för hållbara städer. Efter fyra år av analyserande av utländska förebilder och tester på svenska stadsutvecklingsprojekt har nyligen ett viktigt beslut fattats. Den här artikeln försöker ringa in vad det kan betyda för svensk stadsutveckling och hållbarhet. 

Men först, hållbar stad, vad är det egentligen? Städer samlar enorma fysiska resurser, parasiterar på resten av planeten, hålls vid liv av flöden och transporter, koncentrerar konsumtion och producerar avfall och utsläpp: ”Trots att städer endast upptar 3 % av jordens markareal konsumerar städer 75 % av den globala energin och står för 80 % av de globala växthusgaserna (Taylor, 2012). Därtill beräknas en stad behöva upp till 1 000 gånger sin egen storlek för att ta hand om de avfallsprodukter den genererar (FAO, 2010).” Men städer är också platser för ekonomisk vitalitet och exploatering, social utveckling och segregation, och oväntad biologisk mångfald. Hur vi bygger om och ut våra städer under kommande decennier kommer med andra ord att ha stor betydelse för våra chanser att ställa om mot ett mer hållbart samhälle.

Samtidigt är begreppet hållbar halt och lider av inflation. Den flitiga användningen, från reklam och politik till forskning, har gjort att många osäkrar sin pistol när det dyker upp. Visst finns det en uppsjö av kloka och användbara definitioner, men som ofta med stora och oundvikliga begrepp så är det först när det konkretiseras som det avslöjar sina styrkor och svagheter. 

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Post Carl Malmstens-borgerligheten, Otto Freis såpbubblor och rösta på din favoritstad.

Daterad livsstil. I tidningen Arbetet skriver Jonna Sima om varför Madonna borde få Polarpriset – det pris som i år gavs till Emmylou Harris. Hennes analys av varför Madonna inte fått det, medan det bland annat tilldelats Björk är att Björk är ”kvalitetsmusik enligt borgerliga ideal, lika okontroversiellt som en Carl Malmsten möbel. I det sammanhanget är Madonna fortfarande kitsch”. När de verkligt borgerliga idealen ska fram är det möblerna som synas. Och idén om den viskande finkulturen sitter tydligen fortfarande bäst i en malmsten-möbel. Det är fascinerande att en så gammal metafor fortfarande fungerar. Vem som lyssnar på Björk eller ens gillar Björk sitter i en Carl Malmsten möbel. Sannolikheten är nog större att hen åker på en fixed gear-cykel. Det är dags att uppdatera livsstilsmetaforerna, borgerligheten bor inte i salonger längre.

En hållbar bubbla. Årets Pritzker pris, ett av de mer prestigefyllda internationella arkitekturpriserna tilldelades Otto Frei, bara en dag efter hans död. En av Otto Freis första arkitektoniska förebilder var såpbubblan. Otto Frei var en av de som tillsammans med Buckminster Fuller tog ingenjörskonsten in i arkitekturens allra lättaste och mest magiska värld. Ett ständigt utforskande av materialens och ingenjörskonstens gränser. Ett av hans projekt var faktiskt till 2008 års polarpristagare Pink Floyds konsertscenografi i USA 1977 (bild ovan). Hans papperspaviljong för Expo 2000 i Hannover tillsammans med Shigeru Ban slår en bro mellan japansk och västerländsk konst och arkitektur. Han reprenteradt den långsiktiga och taktila sidan av den organiska arkitektur som de senaste tjugo åren spridits över världen, men som vid närmare inspektion bär på såpbubblans ytlighet men inte dess spänning.

Rösta på stad. När ni slutat trycka på knappar för att rösta i kvällens melodifestival kan ni gå över till att rösta om framtidens Stockholm. I dagens Dagens Nyheter presenteras ett forskningsprojekt av Alexander Ståhle på KTH och framtidsforskaren Noah Raford där man tagit fram tre scenarior för framtidens stad: Ekostaden, Teknostaden och Marknadsstaden. De tre scenarierna har tagits fram genom att 400 experter på vitt skilda områden utfrågades om framtiden. ”Det resulterade i flera tusen trender av olika omfattning och styrka som forskarna noga analyserat så att de kan visa tänkbara scenarier för hur vi bor lever – och inte minst – förflyttar oss år 2050”. Nu vill forskarna att du ska rösta för att kunna meddela de som styr över vad folket vill ha. Ett möjligt problem är att ett av alternativen – marknadsstaden– framställs som så oerhört elakt att det är som att rösta på stora stygga vargen i sagan om de Tre små grisarna. Så nog vill de att vi ska rösta på den präktigaste grisen, eller? Kopplat till forskningen är också en konferens

Sidor