UpplandsVäsby

Senaste nytt

Växthusbyggnad vid Globen

2014-06-30 15:38

Svenskt-spanskt team slog danskar i Stockholm

SOM ritar Nordens högsta hus i Göteborg

2014-06-18 14:46

Det amerikanska höghuskontoret Skidmore, Owings & Merrill vann tävlingen

Lågmäld kalkstensbyggnad segrade på Öland

2014-06-12 13:43

Marge och Karavan bäst i Trollskogen

Växthusbyggnad vid Globen
2014-06-30 15:38
SOM ritar Nordens högsta hus i Göteborg
2014-06-18 14:46
Lågmäld kalkstensbyggnad segrade på Öland
2014-06-12 13:43
Längs vägarna i Sverige finns samtida arkitekturpärlor. Här är några vi valt av de projekt som presenterats det senaste året i Arkitektur.

Varje år presenterar tidskriften Arkitektur över femtio nya intressanta arkitekturprojekt. Här har vi valt ut några av de mest spännande att besöka under era resor i Sverige i sommar. Arkitektur har presenterat svensk arkitektur sedan 1901. Här kan du beställa en prenumeration på Arkitektur. Men nu till guiden, håll till godo:

Förskola i Råå, Kustgatan 1. Arkitekt Dorte Mandrup.

Dorte Mandrup har tagit den danska förskolestilen och attityden till Sverige med den här kaxiga förskolan vid havet.
Presenterat i Arkitektur nr 4/2014

Hasle Havnebad, Bornholm. Arkitekt Fredrik Pettersson/White
Fredrik Petterssons uppföljare till det internationellt hyllade havsbadet i Kastrup, söder om Köpenhamn.
Presenterat i Arkitektur nr 6/2013.

Stadsbibliotek i Göteborg, Götaplatsen. Arkitekt Erséus Arkitekter.
Att bygga ut stadsbiblioteket i Göteborg med en påhängd fasad ovanpå sextiotalsfasaden är djärvt. Funkar det? Döm själva.
Presenterat i Arkitektur nr 4/2014

Brovaktarparken, Stockholm, Hornsbergs strand under Essingeleden. Arkitekt: Nod/Combine
En park som är ödesmättad och spännande vägg i vägg med nyproducerade dyra bostads- och hyresrätter med vattenläge.
Presenterat i Arkitektur nr 3/2014

Skagershuset, Årsta, Stockholm, Skagersvägen 22-26. Arkitekt OWC Arkitekter.
Modulhus som du sällan sett dem förut. Mitt i folkhemsförorten. Passa på att kolla femtiotalstorget ett stenkast bort.
Presenterat i Arkitektur nr 4/2014

Kulturhuset Cyklopen, Högdalen, Stockholm. Arkitekt Viktor Marx.
Självbyggeriprojekt på tillfälligt bygglov i en förort. Enkelt, tydligt och inspirerande.
Presenterat i Arkitektur nr 2/2014

Nya Skogskrematoriet, Stockholm, Skogskyrkogården. Arkitekt: Johan Celsing
Johan Celsings Kasper Salinvinnare är ett tungt och rakt slag i magen. På ett bra sätt.
Presenterat i Arkitektur nr 1/2014

Aula Medica, Nobels väg 6, Solna. Arkitekt: Wingårdh Arkitekter
Den charmigt blingiga fasaden rymmer en massiv träkonstruktion som gör interiören imponerande.
Presenterat i Arkitektur nr 4/2014

Saluhall Kvillebäcken, Vågmästarplatsen, Göteborg. Arkitekt: Gustav Apell.
Stram närmast nykonservativ, men också mitt i samtiden med en ny saluhall för lokalodlat i gammalt industriområde.
Presenterat i Arkitektur nr 7/2013

Lola Geisendorfs St Görans gymnasium, St Göransgatan, Stockholm.
Se Sveriges vackraste modernistiska byggnad innan den byggs sönder av Svenska Bostäder.
Presenterat i Arkitektur nr 3/2014

Högskolebiblioteket i Falun, Högskolegatan, Adept Arkitekter.
Platsen är hemsk, exteriören luguber, men kliv in och drabbas av det finaste biblioteksrummet sedan … Asplund?
Kommer att presenteras i Arkitektur nr 5/2014, efter sommaren.

Vetenskapens hus i Luleå, Storgatan 53. Arkitekt: Lars Erik Lallerstedt (original) Wingårdh (restaurering)

Lallerstedts posthus är en klassiker. Ibland får klassiker den omsorg de förtjänar. Som här i renoveringen.
Presenterat i Arkitektur nr 4/2014

Ting1, bostäder ovanpå Tingshuset i Örnsköldsvik. Arkitekt Wingårdh Arkitekter (Tingshuset ritat av Dick Sjöberg och Mart Uusma)
Om man gör bostadshus med inspiration från en knasig kolorist – ovanpå en klassisk brutalistbyggnad – är man värd uppmärksamheten.
Presenterat i Arkitektur nr 8/2013

Bonus! Två hus på väg upp:
Malmö Live, Citadellsvägen 4, Universitetsholmen, Malmö. Arkitekt: schmidt/hammer/lassen.
Niagara, Norra Neptunigatan 1, Malmö. Arkitekt: Lundgaard & Tranberg
I nästa nummer av tidskriften Arkitektur tar vi en titt på den danska invasionen i svensk arkitektur. Två danska projekt i Malmö är på väg upp, men inte färdigställda. Man kan gott titta på dem eftersom fasaderna är färdiga.

Bonus 2. Guide till Svensk landskapsarkitektur. Under året kom en guide till svensk landskapsarkitektur ut på Arkitektur förlag. Perfekt för handskfacket eller ryggsäcken. Här presenteras 200 projekt från 400 år. Köp den här.

Bilden är från Brovaltarparken. Foto Måns Berg.

annons:

Banner Svenska kakel

Jernhusens verksamhet ger mycket lite tillbaka till järnvägen och passagerarna. Vill man utveckla järnvägarna bör därför Jernhusen återföras till järnvägssystemet, skriver Jesper Meijling i Arkitektur nr 4/2014.

Sedan slutet av 1900-talet har en konflikt byggts in i järnvägssystemet, bit för bit. Konflikten har ett direkt orsakssamband med den speciella ”marknadsmodell” som tillämpats.
”Marknadsmodellen” har haft en enkel och genomgående metod: att stycka – fragmentera – det tekniska systemet som järnvägen utgör för att få fram mindre delar som kan likna marknadsaktörer. I den svenska järnvägsdriften verkar därför numera de inblandade åtskilt, var och en med sitt avgränsade intresse. Spåren sköts separat, liksom trafikledning och trafikinformation; att köra själva tågen utgör en annan verksamhet, fördelad på ett växande antal olika aktörer; befäl och information i vagnarna hanteras av ytterligare andra företag; löpande materielunderhåll av åter andra aktörer; stationsbyggnadernas kommersiella ytor ligger i ett separat företag, medan väntsalar sköts av ett annat, med undantag av plattformar som lyder under åter en annan aktör. Det är några exempel på hur systemet splittrats upp. Det finns också fler olika aktörer som kör samma trafiksträcka.
Mångfalden av aktörer har blivit alltmer uppmärksammad i samband med återkommande händelser som tycks ha att göra med just gränsdragningar mellan olika aktörer som är inblandade i en och samma situation. Vem har egentligen ansvar för tågens framkomlighet och förseningar? Vad har prioritet? Vem ska undsätta? Bland de många olika begränsade intressena som trängs på järnvägen har dessa generella frågor kommit att försvinna nästan helt, inbegripet de mycket större problem det väcker: Hur ska systemet fungera? Samordnas? Styras? Hur ska systemet som helhet kunna utvecklas för framtiden? Och vem kan ansvara för ett sådant helhetstänkande?

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Om frihetens blinda fläckar i stadsbyggandet. Ledare Arkitektur nr 4 2014.

I mars 1969 publicerade tidskriften New Society en artikel om stadsplanering med titeln: ”Non-plan: An experiment in freedom”. De fyra författarna var arkitekterna Cedric Price, Rayner Banham, Peter Hall och Paul Barker. Texten var ett manifest för en annan typ av planering, en planering som inte talade om för människor vad som var bra för dem, som var en del av en rörlig och föränderlig (pop)kultur, som tillät det oväntade att bara hända och människor att ta bilen och flytta dit de ville.
När man läser texten i dag väcks ett antal intressanta frågor: Vad ska ett samhälle uttrycka för vilja? Vad ska man reglera? Vem kommer att stödjas av denna frihet? Vilken riktning tar den?
När idéerna bakom non-plan blev en del av den brittiska politiken var det den nyliberala Thatcherregimen som plockade upp dem. Man skapade icke-planerings-zoner – enterprise zones – och där växte köpcentrum som Gateshead Metro Center och skyskrapor i Canary Wharf fram.
Till vår tids idé om frihet från planering – vars resultat vi ännu inte sett – kan man räkna förslaget att slopa detaljplanen som finns med i propositionen En enklare planprocess som nu ligger på riksdagens bord.  
Det är en stor förändring. ”Hela det moderna Sverige har byggts upp med en detaljplan som grund”, skriver lantmätaren Ulf Sundell i SvD (13/5 2014). Förslaget spåras tillbaka till en rapport från bygg­bolaget NCC i Almedalen 2012 som jämförde ett svensk byggprojekt med ett tyskt och menade att plan- och byggprocessen tar två år från idé till inflyttning i Tyskland, medan det tar tio år i Sverige. Politikens drivkraft mot förenkling – där man riskerar att kasta ut själva kärnan i stadsplanerandet med badvattnet – byggde på en berättelse förmedlad av ett byggbolag. Själva planprocessens del i denna process är i Stockholm, uppger Sveriges Arkitekter, i genomsnitt dessutom bara 19 månader.
Också Non plan-texten hade en symbolisk händelse som utgångspunkt. Ett bostadshus i östra London – The Ronan Point Tower Block – som rasade den 16 maj 1968. En gravsten, menade man, över en planering präglad av arkitekters modenycker. Nej, frihet till folket.
Symboliska händelser och förenklade berättelser präglar verkligheten.
Nu ska riksdagen ta ställning till en frihetsreform – ett bland flera experiment i frihet som större friggebod och bygglovsfria tillbyggnader. Friheten från offentlig planering är en lockande idé. Men vem tjänar på den? Non plan ville ge plats för folkets egen drivkraft, men hamnade i företagens händer. När stadsplanerings roll är att vara en nödvändig motvikt till den privat drivna (bostads)planeringen. Om än gärna på folkets sida.
Varje frihetslängtan har sina blinda fläckar. På de blinda fläckarna visar sig en ny sida av framtiden. Och den ser inte alltid ut som man tänkte sig den.

Dan Hallemar

Ledare Arkitektur 4/2014.

Taggar: 
En tallriksmodell av städers siluetter, den missuppfattade nyttan med att cykla och färglös EU-politik i ny byggnad.

Tallriksmodell. Ni vet när man står på en hög punkt i en stad och pekar på olika byggnader och försöker lista ut vilka de är. Nu kan man ha samma konversation vid köksbordet. Danska BIG och KILO har skapat en servis med storstäders siluetter. Runt tallrikskanten slingrar sig Berlin, London, Köpenhamn. Som tallriksmodeller av städerna. Kanske borde man servera maten med ett set med penslar för de som vill tillföra något till siluetten. Som en variant av den klassiska romantiska tanken om den briljanta idén som tecknas på en pappersservett. Man kan ju också tänka sig ett postmodernt angrepp där man slår sönder tallrikarna och limmar ihop dem slumpmässigt.

Cykelnytta. Alla som cyklar i Stockholm vet att varje dag är en förolämpning. Men så jobbar nu en gång för alla huvudstaden med sina pendlare. Lokaltrafiken förolämpar folk med affischer från Sverigedemokraterna och trafikplanerarna tar sig an cyklisterna. När nu Göteborg gör ett experiment där 38 västsvenska testcyklister fram till oktober ska cykla, blogga, skriva loggbok, mätas och vägas. Projektet heter Testcyklisterna och drivs av Hållbar utveckling Väst ihop med Göteborgsregionens kommunalförbund och sju kommuner. Det är ju en fin idé, även om det där med ”mäta och vägas” och loggas känns lite som om cyklandet måste vara något nyttigt. Det behöver det inte. Det behöver bara vara enkelt och framför allt enklare än att åka bil. Cykling är frihet, anarkism och möjligheten att ta genvägar. Men nu är det kanske som sångerskan Björk en gång sjöng ”I thought I could organize freedom - how Scandinavian of me."

Färglös politik. I helgen är det EU val. Nästa år ska en ny byggnad med just namnet Europa stå klar i Bryssel. Den ska rymma det europeiska rådet. Mitt i byggnaden har arkitekterna, Philippe Samyn and Partners, tänkte sig en rund mötesplats (bild ovan) där vita stolar omges av regnbågens alla färger – för möten som hålls bara fyra gånger per år. Arkitekterna kallar det "en mänsklig samlingsplats" och mattan som också finns i taket för ”mångfaldsmattan” och ser ut som Sveriges Televisions gamla testbild. Kontrasten mellan de vita stolarna, och färgerna på golv och vägg, det är som någon sorts ironisk kommentar till den klonade färglösa politikern/politiken och den mångfaldiga världen. Det känns inte som om färgerna kommer sugas upp i stolarna. 

En fusklapp med selfiearkitektur, förväningar på hus och Ruben Östlunds rädsla för nyanser.

Selfiearkitektur. På onsdag i nästa vecka invigs i New York 9/11 Memorial Museum. Det är norska Snøhetta som har ritat byggnaden, på en plats som efter 2001 har varit skärningspunkten inte bara för ett trauma utan också för så många dispyter kring byggnader och planer att knappt någon minns alla turer. Snøhettas fasad är en reflekterande skev reflekterande fasad som hämtat en del från Daniel Libeskinds första planer för området. Huset har blivit en populär plats för sk selfies – självporträtt tagna med mobilkamera – förklarar arkitekten Craig Dykers i The Guardian och säger också att ”om vi kan få någon att fnittra på en sådan sorgens plats har vi gjort vårt jobb”. En intressant tanke. Arkitekturen som fnitterframkallare i sorgen. Selfiearkitektur. Det finns något vackert och oroande i den ambitionen. Skrattet som påminner om minnen – en arkitektur som inte bara reflekterar det givna – men också den oroande kontrasten i det. Selfieskratt vid Estoniamonumentet mobilbildsmunterhet vid Maya Lins Vietnam Veterans Memorial?

Arkitekturens gräns. Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson blir regeringens utredare av en ny arkitekturpolitik. Eller arkitektur- och designpolitik som det tvångsmässigt heter eftersom en politiker inte får säga arkitektur utan att också säga design. Alla ska med. Nu kan vi kanske hoppas att just valet av Christer Larsson lovar att det snarast är stadens utveckling som hamnar i fokus. Man ska bland annat ”föreslå hur en ny politik för arkitektur, form och design kan utformas utifrån en bedömning av områdets framtida utmaningar”. Det första som slår en när man läser den danska arkitekturpolitiken är tilltron till arkitekturen som kraft, dess betydelse. Det finns goda och onda sidor med den tilltron. Det goda är det allvar med vilket man hanterar stadsrum, arkitektur och landskap. Det möjligt onda är de förväntningar man har på vilket resultat det ska få. Att se arkitekturen som svar på frågor som arkitekturen inte kan lösa. Gränsdragningsfrågan blir en viktig fråga för Christer Larsson. Var slutar arkitekturens ansvar och blir ett politiskt ansvar för bostadsförsörjning och social politik?

Radhusruben. Enligt en intervju i Dagens Nyheter idag vill Ruben Östlund som i dagarna lanserar sin nya film Turist i Cannes ”visa lögnen inom kärnfamiljen”. Han menar att ”kärnfamiljen är ett modernt påfund som kom till för att urbanisering och industrialiseringen krävde detta”. Han romantiserar ”storfamiljen” i bysamhället med många vuxna. Långt ifrån den instängda radhusfamiljen i de snabbt industrialiserade städernas randområden. Men tänk om urbaniseringen och industrialiseringen i sin förlängning också var nyckeln till just individens frigörelse. Att lämna landet och resa till staden. Att bli ny, att utbilda sig, att frigöra sig från familjen. Östlunds oförmåga att hantera urbana rörelsers mångsidighet, stadens tvetydighet, som han visade upp i Play verkar avspegla sig också i hans nya film. Turist heter den. Turist i tillvaron kanske.

Veckans fusklapp på det kreativa Eurovision Island i Köpenhamn, i Norénmoduler och upptäckten av emoji-arkitekturen.

Kreativ rävsvans. I kväll är det sådan där europeisk melodifestival. Spektaklet utspelar sig i B&W Hallerne på Refshaleøen, Rävsvanshalvön, som man tillfälligtvis döpt om till det mardrömsklingande Eurovision Island. Halvön är en plats som ska bebyggas med bostäder men som under tiden ska ta plats i köpenhamnarnas medvetande som en ”kreativ plats” med en mängd festivaler och attraktioner. "Vi försöker få Köpenhamn att älska den här platsen", sa arkitekten Claudia Munkeboe i ett reportage som Karin Arbsjö skrev i Sydsvenska Dagbladet. Smeden Preben Kibsgaard, verksam på platsen, kontrade med att ”Nu får vi Melodi Grand Prix, vi har kreativa verkstäder, vi har rockfestivalen Copenhell och en liten teater. Men för en hantverkare är det sorgligt att titta ut över den här platsen idag”. Alldeles intill halvön ligger fristaden Christiania. Men den är inte den kreativa förebilden. ”Vi älskar Christianias free-spirit”, säger arkitekten men ”vi vill ju inte att Refshaleœen ska bli ett nytt Christiania". Strömlinjeformad kreativitet, Ingen doing-the-omoralisk-schlager-festival alltså utanför Eurovision spektaklet.

Norénmodul. Dramatikern Lars Norén firas stort i helgen när han fyller sjuttio. Öppet arkiv har släppt hans filmade pjäser lagom till jubileet, vilket gör att alla kan stänga in sig i ett Norénskt vardagsrum hela helgen. I de där Norénpjäserna är det avståndet mellan ytan och innehållet som till slut får allt att explodera. I förra veckan invigdes 280 nya studentbostäder i baracker i Bredäng i södra Stockholm. ”Framtidens studentbostäder”, 25 kvadratmeter med en hyra på 4 800 kronor. Enligt uppgift är de 25 kvadratmetrarna skräddarsydda med ”med polerat betonggolv, väggar delvis klädda i träpanel, kök och badrum med specialritad inredning”. Men annars ser de ut som baracker. När Johan Hilton hyllar regissören Norén i Dagens Nyheter idag lyfter han just fram SVT:s satsningar på kvalitetsdramatik som gjorde honom närmast folkkär med begrepp som Norénjul som följd. Men skriver Hilton ”Sedan tappade SVT intresset för att sätta agendan i den svenska teaterutvecklingen och ägnade sig åt Fjällbackadeckare i stället.” Är barackerna stadens motsvarighet till Fjälbackadeckarna och Noréns gamla SVT pjäserna ett svunnet folkhems kvalitetssatsningar på billiga bostäder åt alla?

Emoji-arkitektur. Igår fick den klassiska sloganen I love Hjo sällskap av ännu en kärlekskrank slogan när Nyréns Arkitektkontor vann en tävling om ny stadsdel i Burlöv, Skåne, med sloganen BurLOVE. Helt i Eurovision anda. Emoji-arkitektur. Är arkitekter de nya schlagersångarna? Är smörarkitekturen på väg in i samtiden? Kommer vi få se fler hus och platser nu som tar avstånd från den gängse bilden av arkitekturen som sval electronica och skänker hjärta och smärta i arkitekturen. Eller ska vi tolka det som att arkitekterna bjuder upp till en revolution med den gamla Nick Lowe dängan ”What’s so funny about peace, love and understanding”? Den nya emoji-arkitekturen är den hippie-gubbrock eller schlager?

Veckans fusklapp: Infrastruktur som drama, sossestäder och nymoderata öknar och bibliotek med balkon

Sossestad. Idag släpper popgruppen Kent skivan Tigerdrottningen. Att just de släpper en skiva på Valborg, denna ungdomens bistra och dystra epicentrum, är helt rimligt. Och två formuleringar på två av låtarna sätter ljuset på något intressant. Jocke Berg ylar i Din enda vän: "Vi kom från sossestäder (bortom gränser som alla andra har). Där allt näsblod som vi spillt (blev till gränser som man måste dra)." Det där att komma från en sossestad och att det är en identitet. Att det formar en, och att det är kombinationen av politik och stad. I en annan formulering på låten Skogarna i sjunger Berg: "Den här stan är fördömd. Du förlorar hur du än försöker. En garanterat solidaritetsfri nymoderat öken regnet blir snö". Städer och politik, hur de fysiskt känns som delar i en politik. En sossestad med näsblod och en nymoderat öken med snöblandat regn. Samma land, men avståndet däremellan. En lång politisk promenad. Imorgon är det första maj. Passa på att formulera din politiska vision. Det kan komma att behövas. Sossestad eller nymoderat öken? Eller något helt annat.

Livsstilsbibliotek. För en vecka sedan invigdes Göteborgs ombyggda stadsbibliotek. Den gamla tegelgula sextiotalsfasaden har fått en påbyggnad. Med balkong. Det är något syndigt men samtidigt lockande över att hänga en balkong på ett så allvarligt hus som ett bibliotek. Som om den där livsstilstanken som är balkongen inte riktigt ryms inom bibliotekets idé. Bibliotek med uteservering. Det kopplar nu upp Göteborgs gamla bibliotek mot de senaste tjugo årens biblioteksbyggande som handlat mycket om att släppa in ljus men också göra bibliotek som platser att ses och synas på. Men det som också kopplade upp Göteborgs bibliotek mot den samtida staden var ju de filialer som öppnade när det var stängt, som den som hette 200 kvadratmeter. Gathörnsbiblioteken. Det är bara att hoppas att balkongen får sällskap av fler gathörn.

Bildrama. Idag blossade åter debatten om Förbifart Stockholm upp när finansborgarrådet i Stockholm Sten Nordin hotade att stoppa tunnelbaneutbyggnaden om Miljöpartiet säger nej till Förbifarten. Uträkningar gör gällande att Förbifart Stockholm kostar tio gånger så mycket för varje transporterad resenär jämfört med tågsatsningen Citybanan i Stockholm. Kampen för och emot biltrafik har nu funnits så länge att den kan bli drama. I New York planerar man att sätta upp en opera om kampen mellan Jane Jacobs och Robert Moses. I centrum står kampen om nedre Manhattan på 1950-talet, där Jane Jacobs då bodde, och som hotades av Robert Moses motorvägar. "Det ska bli en berättelse om två briljanta, visionära, urbanteoretiker som gjorde sin teori till praktik och förändrade New Yorks landskap för alltid". Den pulitzerbelönade poeten Tracy K Smith skriver librettot om kampen mellan bilen och staden. Man kan fundera på vilka svenska strider som skulle kunna bli opera. Öresundsbron. Almstriden. Trädkramarna på Västkusten. Alla handlar de ju om infrastrukturens möte med människor. Det finns ett 1900-tals drama i den motsättningen.

Nytt nummer:

Arkitektur 3/2014

Léonie Geisendorf är en av den svenska arkitekturens legender. I efterkrigstidens Sverige steg hennes arkitektur, präglad av Le Corbusier, fram som en främmande fågel. Hennes verk som blev byggda: St Görans Gymnasium, Riksrådsvägen och Villa Delin är klassiker.

I nya numret av Arkitektur har Charlie Gullström träffat den nyblivna hundraåringen för en lång intervju om hennes livsverk men också om oron när St Görans gymnasium ska byggas om till studentbostäder. Vi har nybesökt alla hennes hus, letat fram opublicerade skisser och ritningar och tecknar ett helporträtt av en kvinna som kanske var för tuff och odiplomatisk för sin tid och vars största verk därför aldrig kom till utförande: En katolsk kyrka mitt i Stockholms city.

Dessutom: nya parkprojekt som vågar präglas av stadens baksidor, arkitekturkultur, kommentar till David Chipperfields vinnande förslag till Nobelcenter och debatt om ett Umeå som glömmer sina medborgare.

Läs innehållsförteckningen till detta nr här.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag Arkitektur 3 14
Bostadsbranschen tävlar om att bygga litet och billigt när den borde ta ett ansvar för behovet av mångfald och variation, skriver Irma Ortega och Vanda Kehr från organisationen Jagvillhabostad.nu.

Tänk er ett Sverige i framtiden där människorna bor i rymliga, funktionella bostäder till en rimlig kostnad. Ett land där medborgarnas behov och efterfrågan av boende styr utbudet av bostäder. Ett land där det finns olika men rättvisa möjligheter att bilda ett hem.
I dag är bristen på bostäder som unga kan efterfråga akut. 2013 fick endast 40 personer under 25 år lägenhet via Stockholms stads bostadskö. 86 000 unga väntar fortfarande på sin tur. Även studenter drabbas, de hinner utbilda sig i fem år innan de erbjuds en studentbostad. Detta är inte bara ett storstadsproblem, 56 procent av alla landets kommuner uppger att de har brist på bostäder som unga kan efterfråga. I hela landet saknar nästan 300 000 unga vuxna mellan 20 och 27 år en egen bostad. En av fyra av dem bor just nu hos sina föräldrar, de flesta ofrivilligt. Vad händer med ett land som saknar realistiska möjligheter för unga människor att skaffa sig ett eget hem?
Unga i dag bor trångt, flyttar ofta, betalar ockerhyror, har långt till kommunaltrafiken, kan inte bilda familj och tvingas säga nej till utbildning och jobb. De lösningar som presenteras för dem innefattar att bo i en friggebod, mini-lägenheter om 8,9 kvm, bo dyrt i andra hand eller bo kvar hos föräldrarna. Bostadsbristen gör att de inte kan påbörja ett eget vuxet liv.
Ränteavdrag, Rot-avdrag, slopad fastighetsskatt, avdrag för att hyra ut sin bostad och nu möjligheten att tjäna extra pengar genom att hyra ut friggebodar är resultat av dagens bostadspolitik. En politik som endast gynnat dem som redan har det gott och tryggt på bostadsmarknaden. 

Unga bostadssökande i dag består inte av en homogen grupp som alla har likadana boendebehov, livsstilar eller resurser. Ändå pratas det om att bygga bostäder som är anpassade till en föreställd bild av hur denna grupp ”vill bo”. Det räcker inte enbart att bygga bort bristen, vi måste även bygga värdiga hem med mångfald. När arkitekter och planerare ritar och tar fram bostäder anpassade till den orättvisa bostadspolitik som förs i dag bidrar de till att begränsa ungas liv då alla tvingas in i samma trånga mall.
Bostadsbristen är ett samhällsproblem som berör oss alla. Det är många olika grupper som tvingas stå utanför bostadsmarknaden. Bland dem finns en stor andel pensionärer som konkurrerar med unga om samma typ av yteffektiva, tillgängliga, billiga bostäder i områden med god tillgång till kommunikationer och service.
Vi vill att fler engagerar sig i att lösa denna kris. Till att börja med vill vi ha en bostadspolitik som tar ansvar för att ge alla medborgare bostäder, oavsett ålder eller tjocklek på plånboken. Vi vill även att kommunerna ska föra en aktiv markpolitik och utnyttja planmonopolet bättre. Byggindustrin måste ta sin del av ansvaret genom att produktutveckla, öka konkurrensen, pressa byggkostnaderna och bygga upp sin kapacitet. Även arkitekter och planerare har ett ansvar och bör engagera sig i att ta reda på vilken typ av boende som verkligen efterfrågas i stället för att okritiskt anpassa sig till en politik som inte tillåter mångfald och valmöjligheter.

Branschen måste ta ett ansvar för vilken typ av samhälle de är med och bidrar till när de i stället för att ta fram vettiga hem tävlar om att bygga så litet och billigt som möjligt.
Vi vill att det läggs minst lika mycket kraft och omtanke på personer utan bostad som det läggs på dem som redan har boende, trygga arbetsvillkor och kapital.
Utmana er själva och branschen genom att tänka om och nytt. Inkludera unga i olika delar av byggprocessen och använd deras expertis i form av kunskap och perspektiv. Det är dags att bryta de maktstrukturer som utestänger och marginaliserar unga från att forma sina egna liv. Det är dags att göra bostadsbristen till en samhällsfråga som berör oss alla. Tillsammans kan vi skapa en framtid där det finns olika men rättvisa möjligheter för alla att bilda ett hem.

Irma Ortega är Verksamhetschef för Jagvillhabostad.nu. 

Vanda Kehr är Projektledare på Jagvillhabostad.nu. 

 

Fotmot. Genom jagvillhabostad.nu, SSCO och Arkitektstudenterna finns ekonomiskt stöd om 50 miljoner kronor att söka för innovativt byggande åt unga.

David Chipperfields vinnande Nobelcenter kan få hög internationell klass. Men byggnadens storlek är kontroversiell, skriver Arkitekturs kritiker Tomas Lewan.

Att det blev David Chipperfield som tog hem tvåstegstävlingen om ny byggnad för Nobelstiftelsen var inte helt oväntat. Efter tävlingens första steg hade han det mest övertygande förslaget bland de tolv inbjudna internationellt erkända arkitektkontoren. Till tävlingssteg två kvalificerade sig utöver vinnaren Johan Celsing Arkitektkontor och Wingårdh Arkitekter. De två svenska bidragen omarbetades en hel del inför slutomgången – särskilt gällde det Wingårdhs förslag som mer eller mindre får ses som ett omtag.
Chipperfield däremot kunde i stället göra justeringar utifrån en fördjupad tolkning av programmet. Projektet effektiviserades och en storslagen men inte helt motiverbar, sydvänd lobby överst i byggnaden arbetades bort. Förslagets rektangulära planform som främst ansluter sig till Blasieholmens kvartersstruktur bibelhölls och likaså huvudnumret: auditoriet överst med möjlighet till storslagna Stockholmsvyer.
Chipperfields och medarbetaren vid Berlinkontoret Christoph Felgers förslag karaktäriseras dessutom av ett vertikalt fasadraster som det kommer att bli en utmaning för arkitekterna att utveckla och anpassa till platsen. Förslaget har en skala som trots modest form och volym måste ses som kontroversiell, och som enbart är försvarlig om utförandet blir i paritet med angränsande Nationalmuseums och andra byggnaders höga klass.
Mot bakgrund av att Stockholm på senare år haft svårigheter med att genomföra arkitekttävlingar måste den nu fullföljda tävlingen om en nybyggnad på Blasieholmen ses som en framgång. Tvåstegsförfarandet har använts på ett för allmänheten belysande vis, och särskilt intresserade har haft möjligheter att både orientera sig om den pågående tävlingen och lägga synpunkter.
Om Chipperfields förslag till slut genomförs får Stockholm det man länge saknat: En arkitekturbyggnad av absolut högsta internationella klass som kan bli en välbehövlig länk mellan det historiska Stockholm och samtiden.

Tomas Lewan

Sidor