Vallastaden

Senaste nytt

Kulturhuset Väven vann årets Kasper Salinpris

2014-11-28 17:36 Norska Snøhetta och White ritade årets hus

Belatchew arkitekter får Svensk Forms pris Design S

2014-11-27 15:24

Buzz Building kan göra Sverige självförsörjande på protein

Arkitema ritar nya Tingstorget i Alby

2014-11-17 11:31

Ett projekt med 480 bostadsrätter.

Kulturhuset Väven vann årets Kasper Salinpris
2014-11-28 17:36
Belatchew arkitekter får Svensk Forms pris Design S
2014-11-27 15:24
Arkitema ritar nya Tingstorget i Alby
2014-11-17 11:31
Tomas Lauri om kulturhuset Väven – årets bästa svenska byggnad
Umeå har fått en ny fixpunkt. På väg in mot staden från flygplatsen är Väven den första byggnad som syns. Kyrktornet tornar numera upp sig först som tvåa. På avstånd är årets Kasper Salin-vinnare ett typiskt svenskt höghus av den gamla skolan som sätter staden ”på kartan”. Men ju närmare jag kommer byggnaden desto svårare är den att tydligt greppa.   Om det nu går att se hela det 25 000 kvadratmeter stora komplexet, som rymmer scener, verkstäder, restauranger, bibliotek, hotell och kontor, som en byggnad. Snarare har flera byggnader vävts samman till en. Helheten är både hög och bred och spretar i flera riktningar. Skalan är det stora köpcentrats. Jag associerar till en amöba eller parasit, en varelse som bitit sig fast och helt tagit över ett äldre kvarter med sekelskiftesarkitektur. Ingen av de satsningar som Balticgruppen varit med och sponsrat de senaste åren (Bildmuseet, Arkitekthögskolan med flera) kan mäta sig med Väven i omfång och betydelse. Det är en byggnad som definierar och symboliserar vad Umeå utvecklats till. Norrlands huvudstad. En stad som kräver nya institutioner för att den vuxit och växer. Väven är också synonymt med vad Sverige blivit. Det är länge sedan kommunala medel fungerade som ett sätt att bygga landet. Mecenatskapet eller privatintresset, som Balticgruppen utövar, har blivit en förutsättning för att över huvud taget kunna skapa en kulturinstitution. Lokaliseringen av biblioteket och annan kultur i byggnaden var inte självklar från början. Som projekt föregick volymen sitt innehåll. Till att börja med var Väven bara en del av den visionsplan White gjort med syfte att flytta staden närmare Umeälven. När visionsplanen antogs jobbade White i två år med att sätta ihop programmet. Beslutet att flytta biblioteket dit, delvis i syfte att kunna locka unga och andra närmare läsandet, var det som till sist gjorde att Väven kunde bli av. Snøhetta kom in som samarbetspartner tack vare sin insats i den arkitekttävling som ursprungligen hölls om området 2004. Framförallt har kontoren samarbetat om själva huset. Den lösa interiören har White själva svarat för och bara förankrat hos sina norska kollegor. Det är en interiör som inte känns särskilt nydanande, snarast typisk och lågmäld, lite tillbakadragen. Det har förklarliga skäl. Byggnaden har en styrande form. Det saknas hörn. Rummen flyter med fönsterbanden och staden och landskapet utanför är en ytterst viktig del av rummen. Där verkstäder eller teknikutrymmen blockerar utsikten blir det därför lite instängt och intetsägande. Som vilket bibliotek som helst.  En tydlig princip har styrt valen. De vita fönsterbanden går vid det här laget att se som en av vår tids estetiska arketyper, en slags organisk modifiering av de klassiska modernistiska fönsterbanden. När jag pratar med arkitekterna förklarar de det med att man väl velat efterlikna björkstammar. Vita band med mörka fönster är att se som vit bark med svarta fläckar. På kvällen blir dessutom byggnaden omvänd. De mörka fönstren lyses upp och de vita banden blir mörka fläckar. Anledningen till att undertaken interiört är gjorda som ljusa träribbor och att det är parkett på golvet beror på vad man skulle kunna kalla björkprincipen. När björkens stam sågas itu blottas ljust trä i snittytan. Tack och lov är byggnaden inte så närsynt genomförd att björk har använts i snickerierna. I stället är det ljus ek. Men det går inte att undvika att den generella principen känns onödigt styrande. En reflektion jag gör när jag går i de mörka trapphallarna är att jag då befinner mig inne i en kvist. Samma sak tänker jag i det mörka lite torftiga teaterrummet för 700 personer. Jag har då nått björkens mörka kärna. Imponerande är däremot fasadens förmåga att hålla ihop den disparata byggnaden. Huset är så många saker. Ibland är den en bro över den väg som går igenom den, ibland är den en generös balkong, ibland ett hotelltorn, ibland ett klassiskt kontor. Ständigt undanglidande, på väg. Men fönsterbanden håller allt samman. De fungerar både på nära och på långt håll, har grafisk skärpa och är väl genomförda i detalj. Hade banden varit i något annat än glas hade den visuella effekten varit dämpad. De hade inte varit lika dynamiska och på samma gång lätta i sitt uttryck. I ett skarpt solljus löses nästan byggnaden upp. Är det molnigt framträder banden skarpt. Reflektionerna är betydande: Molnen som glider förbi, en gatumiljö som får en diffus kopia, din egen spegelbild. Det är en ytterst tillgänglig byggnad med entréer från flera håll. Alla ska kunna gå in och ut, passera, kanske stanna till. Om nu någon aktivitet fångar intresset? Mycket av attraktionen kommer an på aktiviteterna. Efter ett tag, när byggnaden inte längre har nyhetens behag, kommer detta att bli ännu tydligare. Byggnadens form och skal hjälper till att göra jobbet. Huset har en lockelse. Men väl inne i byggnaden har arkitekturen även sina anonyma sidor. Steget till att befinna sig i en shoppinggalleria med sina stråk, sin food-court och sina biosalonger är inte särskilt långt. Faktum är att Väven lätt skulle kunna byggas om till galleria. Den är en del av en rumslig tradition där generalitet är en upphöjd fråga. Det är en arkitektur som försöker inteckna all framtid från början. Alla möjliga hyresgäster. Resultatet blir därefter. Huset är svårt att uppfatta som nischat. Det är inte gjort speciellt för ändamålet, inte omhändertagande. Kulturen är en gäst. Hur länge blir den kvar? 
annons:

Banner Svenska kakel

Glappen på bostadsmarknaden kan fyllas med innovativ arkitektur. Om man vågar tänka stort på nya sätt. Det skriver Dan Hallemar i nya numret av Arkitektur.

Introtext till Arkitektur 7/2014 med tema Bostad sökes:

Dagens bostadssituation är en berättelse om glapp. Glapp mellan det som byggs och det som behövs. Glapp mellan var det byggs och var det behövs byggas, glapp mellan vad de allra flesta har råd att lägga på en bostad och vad den kostar.

Några siffror: I Stockholm 2014 behöver man, med dagens mycket låga ränta, en disponibel inkomst på 30 300 kronor per månad för att köpa en lägenhet som har en boendeutgift i medianvärdet, alltså den lägenhet som kostnadsmässigt ligger i mitten av hela utbudet. För att köpa en av de 10% billigaste lägen­heterna i staden behöver man en disponibel inkomst på 18 600. 
Det står att läsa i Boverkets marknadsrapport för september i år. 

I Uppsala är motsvarande siffror 24 000 respektive 20 700. I Göteborg är de 22 200 respektive 15 000. I Malmö 15 700 respektive 14 000. Om räntan skulle höjas till 5,5 % – vilket är det många banker räknar med för ett lån – skulle siffrorna i Stockholm vara 42 900 respektive 26 100. I Uppsala 33 900 respektive 29 400. I Göteborg 30 900 respektive 20 400. I Malmö 20 100 respektive 15 300.

Fler siffror: 57 % av alla mellan 20–29 år har en disponibel inkomst under 18 000 kr. 77  % av alla studerande har en disponibel inkomst på under 18 000 kronor. Slutsatsen är enkel, det byggs i princip inga bostadsrätter som studerande och yngre kan köpa. Det behövs alternativ för att fylla glappet mellan utbud och efterfrågan . Malmö tycks vara det enda alternativet. Till det kan vi lägga att 40 % av alla mellan 30 och 64 tjänar under 18 000 i månaden. 

För att ytterligare komplicera den här ekvationen så är siffrorna ovan beräknade på att man lägger en tredjedel av disponibel inkomst på boendeutgift och att man lånar till hela beloppet. Det vanliga är att man behöver kapital för att köpa, vilket 80 % av alla under 35 saknar, enligt siffror från Veidekke. Det finns fler glapp i bostadsmarknaden.
Som hur trångboddheten ökar. På en karta över Stockholm som arkitekt- och ingenjörs­företaget WSP har tagit fram på uppdrag av Veidekke ser man hur boendetätheten har förändrats i Stockholms län mellan 1997 och 2009. Boendetätheten här räknad som antal kvadratmeter boyta per invånare. Man ser hur staden rumsligt har kluvits mellan de som bor på större och större ytor – eller samma – och de som bor trängre och trängre. Den totala boytan i Stockholms län har dock vuxit nästan exakt lika snabbt som befolkningen under den studerade perioden. 

Tore Englén på WSP förklarar det som att problemet inte är att vi har för liten bostadsyta i Stockholm utan att den är ojämnt fördelad mellan olika socioekonomiska grupper. De rika bor stort och de fattiga bor trångt. Ett  dilemma är att det största bostadsbehovet finns i grupper där inkomsterna är för låga för att kunna driva efter­frågan på nyproducerade lägenheter.

I annan bearbetad statistik från WSP syns befolkningstillväxten i Stockholms län. Politiker i Stockholm älskar att säga att det kommer två busslaster människor till staden varje dag. Som en bild av tillväxt. Den här studien visar att på de här bussarna sitter 40 % nyfödda barn och 50 % nyanlända flyktingar. 10 % kommer från andra delar av Sverige. Men bilden som målas upp är trots det den av busslaster med nyutexaminerade akademiker eller studenter som behöver små studentbostäder. Människor med stor köpkraft eller unga med hög flexibilitet. När det i själva verket är personer som inte alls kan efterfråga det som byggs i dag. 

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Brinkåsen, Vänersborg. Sjögren Arkitekter. Foto Åke :son Lindman
Kommunhus kristallen, Lund. Christensen & Co. Foto Adam Mørk.
Kulturväven Umeå. Snøhetta och White Arkitekter. Foto Åke E:son Lindman
Terminalbyggnader, Strömkajen, Stockholm. Marge Arkitekter. Foto Johan Fowelin
Sveriges störstas arkitekturpris Kasper Salin-priset brukar gå till offentliga projekt med stora gester. Vågar man frångå det i år? Tre av fyra nominerade återfinns i genren. Tomas Lauri kommenterar Kasper Salin-nomineringarna.

Traditionellt brukar Kasper Salin-priset tillfalla ett större projekt av offentlig karaktär. En byggnad som demokratiskt bygger upp staden och samhället. Bakom det hela skymtar en präktig arkitektursyn som vår nya kulturminister säkert skulle kunna skriva under på. Årets nomineringar är en klassisk skara i den bemärkelsen. Ett antal samhällsbärande projekt. Men för att skrapa ihop fyra sådana projekt har juryn fått leta sig bakåt i tiden.

Rättspsykiatrin Brinkåsen av Sjögren arkitekter (överst) publicerade i Arkitektur redan 2012. En byggnad som redan då diskuterades som en möjlig nominerad. Projektets styrka är det stora draget, att låta avdelningarna bilda en ring runt en vacker gård. Det är avväpnande och ledigt. En värdig miljö att bli omhändertagen i. Men är greppet tillräckligt för att få det finaste av arkitekturpris? Själva byggandet, detaljeringen, kunde ge mer.Det är fint med tegel. Men en viss alldaglighet råder över fönstersättning och förband, likaså interiören. En institutionell bismak infinner sig.

Kristallen (näst överst) av danska Christensen & Co i Lund (Arkitektur 5/2104) och Whites och Snøhettas samarbete Kulturhuset Väven (tredje från ovan) i Umeå (Arkitektur 8/2014 utkommer 4 december) dras lite med samma åkomma. Båda har raffinerade exteriörer med sinavälprojekterade glasfasader, utan att imponera interiört. De liknar många andra ställen. Snøhettas och Whites samarbete är vassast av de två. Fasad, plats och stadsbyggnad hänger samman på ett nära sätt. Det är ett samhällsbygge av rang. Men också ett projekt med ettstänk av ödslighet. Av att vara som bäst just som ett skal. Det är en generell byggnad vars interiör är lätta att uppfatta somutbytbar allt eftersom hyresgästerna kommer och går.

Marge Arkitekters terminalbyggnader (nederst) på Strömkajen (Arkitektur 6/2013) är ett projekt som på ett helt annat sätt tar tag i staden. Det är ett tillägg, ingen totallösning, en tonartshöjning av en plats. Hantverksmässigt är projektet med sin kopparfasad en pärla. Men väger projektet alltför lätt som samhällsbygge?

En trolig vinnare är nog Kulturhuset Väven i Umeå.

Samtidigt går det att kritisera juryn för att ha missat ett samhällsprojekt som Dorte Mandrups Råå förskola. Ett projekt där insida och utsida hänger nära samman och det rumsliga experimentet är en viktig aspekt. Hade juryn haft estetiskt mod hade de också nominerat Tham& Videgård arkitekters villa Creek House i södra Sverige. Båda dessa skulle varit en värdig vinnare. Kanske dags att sluta ge pluspoäng för stora demokratiska gester? Även små gester kan bygga landet.

Tomas Lauri

Vinnaren presenteras på Arkitekturgalan den 28 november. 

Foto Terminalbyggnader Johan Fowelin

Foto Kulturhuset Väven och Brinkåsen Åke E:son Lindman

Foto Kristallen Adam Mørk

Taggar: 
Vem får sova på stationen? Vad ska torg programmeras med? Och vilket är Finlands bästa hus?

Jernslepp. Jernhusen gick först ut med att ingen som inte hade biljett skulle få sitta på bänkarna på deras stationer. Ett beslut som man sedan backade ifrån. Men frågan är ändå intressant: Vad är en offentlig plats och vem har rätt till den. En kort resumé: Den 31 oktober skrev Östgöta Correspondenten om hur Jernhusen vid sin station i Linköping har förbjudit dem som inte har giltiga färdbiljetter att sitta på stationens bänkar med formuleringen ”Jernhusens stationer och vänthallar är till för resenärer med biljetter, mötande och våra hyresgästers kunder”. Enligt dagensarena.se kommer vakter att be personer som inte ska resa att lämna byggnaden: ”I första hand vill vi ha en dialog, men om det behövs får man kontrollera vem som har biljett”, sa Cecilia Granath, pressansvarig på Jernhusen till dagensarena. Juridikbloggen tog upp frågan och klargjorde en hel del, som att butiksägare inte får avvisa ens kända snattare får sina butiker, enligt en dom från 1995. Detta eftersom en butik anses vara en plats dit allmänheten har tillträde. Man kan alltså enligt denna dom inte göra sig skyldig till olaga intrång när man går in på en butik. ”Att ett utrymme är allmänt går alltså”, skriver juridikbloggen, ”före den privata äganderätten”. Järnvägsstationer är allmänna platser, även om de numera ägs av det privaträttsligt organiserade bolaget Jernhusen. Så även om man bortser från det etiskt tvivelaktiga i att avhysa folk som fryser och svälter så har de även juridiken på sin sida. En kunskap att ta med sig ut i vintern.

Digitala torg. Apropå centralstationer, tävlingen om Lunds centralstation och området kring den avgjordes idag. Det vinnande förslaget är ritat av White arkitekter tillsammans med konstnären Ebba Matz och Atkins. För en distinkt och lågmäld helhet om man ska tro juryn. En central tanke med förslaget som är tilltalande är den att Clemenstorget skall vara som en pelarsal där skall gå att välja vilken väg som helst mellan träden. Överprogrammeringen av våra offentliga ytor är något som de senaste tio åren kommer att behöva stå till svars för. Det verkar finnas ganska lite av lokal identitet och krimskrams i förslaget vilket kan båda gott. Vi som ofta går omkring med 14 procent laddning på våra telefoner och datorer kan också glädjas åt en annan detalj i förslaget nämligen de metallprickar som fälls ut och blir eluttag för laddning av telefon. Kanske har vi en framtid framför oss där programmeringen av offentliga platser handlar om enkelhet i den fysiska gestalten och avancerad digital kommunikation i själva infrastrukturen under ytan. Det hade varit något. 

Finlands bästa hus i Warszawa. Det är tre veckor kvar till Sveriges finaste arkitekturpris delas ut, Kasper Salin, på en arkitekturgala. I Finland delar man i år för första gången ut ett liknande pris – man kallar det Finlandiapriset. Och vinnaren meddelades det idag är ett hus ritat av finska arkitekter men utanför landets gränser: The Museum of the History of Polish Jews i Warszawa (bild ovan). Lahdelma & Mahlamäki Architects vann en tävling om projektet 2005, och huvudutställningen öppnade för allmänheten för bara en vecka sedan. Juryn konstaterar att ”byggnadens blygsamma och återhållna anslag känns helt rätt”, men om framsidan är mörk och stängd så öppnar sig baksidan mot en omgivande park. Juryn ser en byggnad perfekt i sina detaljer men också en som gör rörelser inom huset lätta. Projektet vann i konkurrens med till exempel Helsingfors nya stadsbibliotek.

Ps Ni har väl inte missat att Arkitekturs nya nummer om bostäder kom ut i veckan. Beställ här om ni vill se landets intressantaste bostadsprojekt och få en inblick i de glapp som präglar bostadsmarknaden idag och hur jakten på att fylla dem ser ut. 

 

Nytt nummer:

Arkitektur 7/2014

TEMA: BOSTAD

Nya numret av Arkitektur plockar upp bostadsfrågan. Dagens bostadssituation är en berättelse om glapp. Glapp mellan det som byggs och det som behövs. Glapp mellan vad de allra flesta har råd att lägga på en bostad och vad den kostar. Vi visar en karta av hur trångboddheten ökar i flera delar av Stockholm.  Medan man i andra delar av staden får allt större yta att bo på per invånare. Staden har kluvits mellan de som bor större och större och de som bor trängre och trängre. Ändå vänder sig bostadsmarknaden till den förra gruppen. 

Det finns inga givna svar på hur glappen ska fyllas men att de måste fyllas råder det inget tvivel om. Läs diskussionerna om hur och varför det blev så här i senaste numret av Arkitektur. Där vi också ger oss ut på en jakt efter de billiga bostäderna.

Vi presenterar landets intressantaste bostadsprojekt: bostadstorn som vill vara skulpturer i Stockholm, olika svar på små billiga lägenheter i Malmö och Örebro, bykänsla i Mölnlycke och ny-folkhem i Malmö. Dessutom 1900-talets viktigaste bostadsinnovationer i Sverige samt berättelsen om de bostadssociala experimenten i 1960-talets jakt på ett nytt samhälle.

Innehållsförteckning för detta nummer finns här.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 7 2014
Regeringens budget vill stoppa in Arkitektur- och designcenter i Moderna museet, Frank Gehry går vilse i Bois de Boulogne och David Chipperfield bygger ett tomt museum i Berlin.

Budgetmix. Regeringen presenterade sin budget i veckan. Två arkitekturintressanta punkter (pdf) fanns med. Den nya regeringen menar att det kan finnas fördelar med att Arkitektur- och designcentrum (Arkdes) går ihop med Moderna Museet i en gemensam myndighet. I budgeten konstaterar man om Arkdes att ”det funnits brister i myndighetens ekonomistyrning och i samarbetet med andra aktörer”. Ett arbete med att ”analysera och belysa förutsättningarna för en organisationsförändring har inletts inom Regeringskansliet”. Man kan ju då förstås undra vilka risker det finns med att arkdes hamnar som underkonsult till ett stort modernt museum med ganska bred repertoar. Om det är dolkstöten eller om det är elixiret? Man föreslår också i budgeten investeringsbidrag för renoveringar av hus i miljonprogrammen. Man talar då om att ta ”helhetsgrepp om livsmiljön” här. Och vill se fler mötesplatser för kulturella aktiviteter och upplevelser samt ”insatser för att öka möjligheten för invånarna att påverka hur dessa områden utvecklas”. Statens kulturråd får i uppdrag att i dialog med myndigheter, kommuner, institutioner, organisationer i det civila samhället, boende och andra ta fram former för hur de tilldelade medlen ska fördelas samt hur satsningen ska följas upp och utvärderas. Ännu en god vilja riktad mot miljonprogrammet. Det finns få exempel på när det blivit bra. Nu vågar man igen. Kanske borde man ta en vända tillbaka till det som en gång hette storstadspolitiken – samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin – och se vad som gick snett den gången.

Stå för fiolen. Tydligen har arkitekten Frank Gehry – skev nästan stjärnarkitekten och det kunde man nästan kanske göra eftersom han var den som på 1990-talet blev själva ursprunget till den samtida betydelsen av ordet – färdigställt en ny blobb i Paris Boulognerskog (bild ovan). Dagens Nyheters Birgitta Rubin föll på knä inför ”detta mogna mästerverk”. På redaktionen misstänkte vi att det inte var riktigt ett moget mästerverk utan mer ett tröttsamt upprepat mantra från en svunnen tid. Till vår räddning kom då The Guardian som fortfarande skickar arkitekturkritiker för att skriva om ny arkitektur. Under rubriken ”Frank Gehrys Foundation Louis Vuitton shows he doesn't know when to stop” skriver Oliver Wainwright att huset ”helt säkert är ett spektakel men det får dig att undra vad det ska vara bra för”. Gehry säger till museets curator på invigningen att han gjort en fiol – rubriken Gehry står för fiolerna poppar upp i huvudet – och att det är upp till dem att spela den nu. Wainwright undrar stilla om det inte hade varit bättre om han hade spänt strängarna och stämt den först. Ord och inga visor.

Curerad konsumtion. I senaste numret av Architectural Review (oktober 2014) skriver Adam Sharr om David Chipperfields – han som står bakom Stockholms nya Nobel center – tillägg till Berlins klassis­ka kulturella centrum MuseumInsel – musei-ön. Chipperfield har ritat det som kallas James-Simon-Galerie och som ska stå klart 2015. Det som skiljer den här senaste byggnaden från de andra stora museerna på ön är att den inte har någon samling eller ens är ett museum. Däremot är den, menar Adam Sharr, en perfekt representant för vår tids syn på museer, ”det ultimata samtida museet”. Den är en stor foajé där man kan äta, handla och köpa biljetter. Den ska fungera som en portal in till de andra museerna som man nu kan besöka med en biljett, och blir därmed också den byggnad som ”brandar” de fem museerna ihop. De är inte längre magnifika enskildheter 
utan ett sammanhållet kvarter av museer. De är, hävdar Sharr, curerad konsumtion: ”Byggnaden innehåller alla möjligheter till handel utan att man behöver bekymra sig över det bekymmersamma uppvisandet av artefakter och deras märkliga mångsidiga tolkningar”.

Nobelvecka. De smartas tid. Vi tipsar om tre kloka böcker för en helg i läsningens tecken.

Det är nu en gång för alla nobelprisvecka. Alltså påbjuden läsning. Men eftersom så många tipsar om Patrick Modiano så har vi några alternativ bland nya böcker på redaktionens skrivbord.

Dolda historier.  Antologin "Forskning i centrum" från Arkitektur- och designcentrum som landade på redaktionens bord idag. Här får man följa med forskare, konstnärer och historiker, arkitekter in i museets samlingar. Boken har ett omslag som är perforerat med hål, som en bild av att en del är dolt och annat saknas.En av de mest fascinerande sakerna med arkiv och samlingar är det som är dolt, som ligger där och väntar på att upptäckas. Men också det som inte finns där, och frågan om varför det inte finns. I boken skriver Emma Göransson, konstnär, arkeolog och forskare vid Arkitektur och designcentrum, om skogssamernas kulturlandskap, som är en del av forskningsprojektet Postnomadiska landskap. Om de bortglömda skogssamerna, och den borträngda koloniala historien och om det landskap som blev spelplatsen för utplåningen av en hel kultur. I en annan text ger sig konst- och arkitekturhistorikern Catharina Nolin på jakt i museets samlingar efter kvinnliga landskapsarkitekter och konstnären Monica Sand samtalar med arkitekten Erik Stenberg om en typ av bostäder som helt saknas i samlingarna: miljonprogrammets bostäder. 

Gå på tur. I boken Gåturer (Svensk byggtjänst) presenterar arkitekten Suzanne de Laval en metod för dialog och analys av stadsdelar. Idén med gåturer som metod är att man rör sig i staden med brukare, boende, hyresgäster, förvaltare, byggare, experter. En gemensam promenad. Allt för att få igång en dialog. I tjugo år har de Laval promenerat och utfört ungefär 120 utvärderingar med den här metoden. Det är oglamoröst och uthållighetskrävande. Och med hjälp av boken kan alla som tror att det går att googla fram verkligheten få en knäpp på näsan. Gåturen är besläktad med den idéhistoriska trend som synts framför allt i brittisk litteratur den senaste tioårsperioden, där man pratar om political walks, politiska promenader. Ett sätt att fysiskt tvinas ta in orättvisor och skillnader i staden. Ingen imageskapande "promenadstad" utan politik, nyfikenhet och grova skor.

Staden och aktivismen. En viktig påminnelse om det gemensammas betydelse finns i etnologen Ulf Stahres nyutkomna bok En stad för de många eller för de få (Atlas). I ett antal essäer beskriver Stahre Stockholms radikala förändring det senaste halvseklet. Men de ingrepp som gjorts för att skapa en konkurrenskraftig storstad har inte varit utan konflikter. Stahre ställer den just nu extra relevanta frågan: För vem ska staden byggas? I veckan publicerade vi Daniela Lazorskas text "En enad förort kan aldrig besegras" här på webben (texten finns i vårt senaste nummer om bland annat nya rörelser i staden och arkitekturen som kan köpas här). Lazorska skriver om städer, protester och meningsfulla samarbeten. Som av en händelse så handlar det nya avsnittet av podcasten Staden som släpps idag om Städer och aktivism. Där skärskådas gränserna mellan aktivism och turism och söker svaret på frågan om var den nya aktivismen finns och hur den ser ut.

När politikerna misslyckades med Järvalyftet tog ungdomar kontroll över situationen. Daniela Lazoroska skriver om städer, protester och meningsfulla samarbeten.

När jag föreläser frågar de mig: ”Berätta vad det är som händer i förorten. Det är så spännande!”. Nej, det är inte spännande alls! Det är en tragedi! Det är en tragedi att marginaliserade ungdomar tar ansvaret som kommunen och staten inte har tagit! Detta var ungdomsledaren Murats* ord, en sorgedikt som framfördes i Rinkebys fyllda kulturhus. Diktens ton hade påverkats av flera års erfarenhet av att arbeta i Stockholms miljonprogramsområden; områden som under årtionden har fångat mediernas intresse (eller sensationsbehov). Vilket, som många av människorna jag träffade under mitt antropologiska fältarbete i Husby under 2012 och 2013 har berättat, inte har resulterat i någon meningsfull påverkan för deras livsvillkor och möjligheter.
De kritiska rösterna höjdes redan innan miljonprogramsområdena var färdigbyggda. Ett exempel är Olle Bengtzons bok Rapport Tensta (1970), som deklarerade Stockholms stad som inkompetent i planeringsfrågor redan två år innan Tensta byggdes klart. Anledningarna till kritiken har varit både estetiska och politiska (om dessa två så enkelt kan separeras). Faran för segregation som dessa ”betongförorter” utgjort är det som oftast betonats. Megaprojektet som skulle bana väg för framtidens jämlika Sverige, har genom årtiondena kopplats ihop med stigande arbetslöshetsstatistik, kriminalitet, och en stor mängd sätt att vara exkluderad från samhället på.

Vem hade ansvaret? Politikerna, de boende, eller de ”experter” inom stadsplanering och arkitektur som lekte utopi mellan 1965 och 1974? Debatterna ljuder fortfarande.
Ganska nyligen fördes en om miljonprogramsområdet Järva, som sedan 2007 har upprustats under namnet Järvalyftet. Järvalyftet fokuserar på att renovera befintliga bostäder och att bygga nytt. Det syftar också till att höja människors sysselsättningsgrad, känsla av trygghet och kvaliteten på utbildningen (se Vision Järva 2030, 2009). Men Järvalyftet har regelbundet hamnat i rampljuset som ett hot mot precis dessa mål.
Intressant nog har Järvalyftets vassaste opponenter varit ungdomar, en vanligtvis marginaliserad grupp. Deras ursprungliga uppgift var att representera de boende i området. Men efter ett tag började de ifrågasätta grunderna för Järvalyftets legitimitet. Som en av dem uttryckte det: ”De [inom Järvalyftet] gjorde ingenting med dessa idéer som vi hade samlat in, även om vissa av dem var små saker, som att fixa en basketkorg”. Ungdomarna kunde, genom protester, publicering av artiklar i olika tidningar, petitioner, möten med stadens tjänstemän och olika politiska aktörer, omförhandla sin position. De opponerade sig mot vad de uppfattade som politiska beslut som inte gynnade de lokala invånarna.
Kritiken som riktades mot Järvalyftet var inte mot renoveringen i sig. Problemet var att människor inte kände sig meningsfullt engagerade och att de inte fick delta i betydelsefulla beslut, till exempel i samband med propositioner om att bygga bort trafiksepareringen. Protester under 2005 uppmanade till att förbättra de lokala villkoren.
Ungdomarna började kämpa för tillhörighet, kontroll och representation över ”våra områden”. Denna nära relation till platsen beskrevs i trycken på deras t-tröjor: ”Jag kommer aldrig att flytta härifrån, jag svär”. Deras ursprungligen konsultativa arbete utvecklades till att stärka tillhörighetsgränser, utveckla ”lokal kunskap”, samt att forma allianser inom och utanför staden och landet (!) med grupper och individer som kunde känna igen sig i deras historier. De kallade detta En kamp för ett rättvist samhälle.

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
En ny regering. Med en bostads- och stadsutvecklingsminister och en kulturminister med förankring i civilsamhället. Vad gör det med bostadspolitiken och arkitekturen?

Nu är förväntningarnas tid, löftenas. En ny regering, obefläckade statsråd vars förflutna genomlysts för att inget ska uppdagas. De kan stå rosiga och vi kan projicera allt vi hoppas ska hända på dem och för ett ögonblick förtränga att det är mycket mini – som i minoritet – över den här regeringen.

Som vi har skrivit tidigare: Ett Samhällsbyggnadsdepartement med en samhällsbyggnadsminister hade varit det bästa. Men det näst bästa kan vara det som Stefan Löfven presenterade idag. En bostads- och stadsutvecklingsminister på Näringsdepartementet: Mehmet Kaplan (MP). Stefan Attefall var civil- och bostadsminister och satt under Göran Hägglund på Socialdepartementet. På Näringsdepartementet hamnar bostadspolitiken tillsammans med infrastrukturen och energipolitiken, samt med regionala tillväxtfrågor och får en högre investeringsmässig status. Och det är investeringar som behövs. Och omläggningar av skattesystemet. Detta kan man från Näringsdepartementet hävda tydligt eftersom man sysslar med tillväxtnäringar. Att bostadsbristen är tillväxthämmande är – i denna tid – den viktigaste hävstången för att få upp den aktiva, också finansieringsmässigt aktiva, bostadspolitiken på agendan.

I Regeringsförklaringen sa Stefan Löfven: "Investeringarna i infrastruktur, bostäder och klimatomställning ska öka. Bostadspolitiken är en nationell angelägenhet. Bostadsbristen ska mötas med ökat bostadsbyggande, inte minst i hyresrätter. Målet är minst 250 000 nya bostäder till år 2020. En bostadsmiljard införs till kommunerna för ökat byggande". Här kopplas klimatomställning, bostäder och infrastruktur till varandra. Det är bra. Här finns också kopplingen till utvecklingen av näringslivet i landsbygden. Mehmet Kaplan är också till skillnad från Stefan Attefall en person förankrad i den svenska förorten. Den som nu står inför stora renoveringar. Han flyttade nyligen från hyresrätt till radhus i Akalla. Han är kritisk till att rot-avdragen bara går till de som äger sitt boende, till exempel. Kanske vågar han ta kampen med de priviligierade ägarna av bostäder och deras stora subventioner, som HSBs förbundsordförande Anders Lago föreslår i senaste numret av Arkitektur.

Arkitekturen hamnar under kulturministern. Med Alice Bah Kuhnke (också hon nyligen konverterad till MP) får vi en kulturminister som mer än något annat kommit att personifiera civilsamhället, de verksamheter och institutioner som varken kan placeras i den offentliga sektorn eller i det privata näringslivet. En kultur och civilsamhällsminister? Det talas också i regeringsförklaringen om amatörkultur och ideellt arbete som ska stärkas. Det heter att ”folkbildning, folkrörelser, bibliotek – jämlik och kostnadsfri tillgång till platser där kulturella och mänskliga möten kan ske.” Var hamnar arkitekturen och arbetet med den nya arkitekturpolitiken i det här? I bästa fall i något som kan hittas den danska modellen, där särskilda insatser för platser som inte har tillgång till just detta genomfördes, därbyggandet av en sorts välfärdens infrastruktur blev en viktig arkitektuppgift. 

När man kommer till en ny stads bibliotek infinner sig känslan av oerhörd lyx. En stor plats att försvinna in i. En känsla som präglar hela staden, och är lika giltig för mindre städer som för större städers förorter. Ett gott exempel är biblioteket i Bispebjerg i Köpenhamn av COBE och Transform (bild ovan). Här skapades ett nytt bibliotek, med ett kulturhus på gården. Kulturhuset ersatte det ungdomshus på Jagtvej på Nørrebro som revs med kravaller som följd 2006. Kulturhuset vid biblioteket är nu ett självstyrande ungdomshus för aktivistgrupper. Generöst och radikalt. En befintlig rörelse förstärktes, vilket förankrade projektet lokalt. Det går att förnya välfärden, den behöver inte vara stor och imponerande. Inte ropa efter märkesbyggnader vid vattnet. Den kan vara mindre platser, utspridda, som understödjer rörelser som finns eller som skulle kunna finnas. Det håller nog Alice Bah Kuhnke med om och kanske kan den nya arkitekturpolitiken styra åt det hållet. Det vore något att önska.

 

I Stora sjöfallets naturum som invigs i helgen hörs ekot av en bortglömd arkitekturpolitik, i Göteborg utmanar man avsaknaden av en bostadspolitik med en marknadens social housing och i Umeå undersöker man staden med konst och film.

Ekopolitik. Precis vid älven snett mittemot Stora Sjöfallet ligger Laponia naturum som invigs i helgen. Huset är ritat av Wingårdh arkitektkontor. Laponia sätter därmed punkt för den storartade satsning på statligt finansierad arkitektur som startade i samband med det arkitekturpolitiska programmet Framtidsformer som kom 1998 då man slog fast att i skattefinansierade projekt ska kvalitet och skönhetsaspekter ”inte underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden”. Naturvårdsverket tog uppdraget ad notan och började uppföra nya naturum. När satsningarna tio år senare ansågs ta för mycket pengar från arbetet med biologisk mångfald bromsades allt upp. Naturumen hade blivit för dyra. Laponia är det sista storslagna ekot av en arkitekturpolitik som ingen längre minns. Nu finns en ny utredare för en ny arkitekturpolitik. Vad kommer vi se för arkitektoniska spår av denna? 

Social marknad. Anders Lagos text i senaste numret av Arkitektur – som kom ut i veckan och finns att köpa här – som vi la upp här på webben i veckan har delats mycket på de sociala medierna. Att bygga för de som inte har fickan full med pengar är på väg upp på den politiska dagordningen. Men alla orkar inte vänta på att det offentliga ska fixa detta. I Göteborg vänder man sig till marknaden. I tidningen Byggndustrin idag skriver man om Älvstaden i Göteborg och hur det kommunala bolaget Älvstranden Utveckling vill ”skapa det som brukar kallas social housing, billiga bostäder som är särskilt riktade mot resurssvaga grupper i samhället. I samband med en kommande markanvisning i utbyggnadsområdet Frihamnen efterlyser de byggherrar som vill bygga hyresrätter med en snitthyra på cirka 1 000 kronor per kvadratmeter och år.” Målet för hela Frihamnen är att av de 20 000 bostäderna ska 2 500 vara hyreslägenheter med en så låg hyresnivå.

”Det går inte att bygga så billigt att man når målbildens hyresnivå”, säger Ulrika Palmblad, fastighetsutvecklingschef på Älvstranden Utveckling och fortsätter: ”Eftersom det är den hyresnivån som folk har råd att efterfråga är min slutsats enkel - det måste subventioneras. Staten gör inte det och då vänder vi oss till branschen och frågar om man kan åstadkomma det på något annat sätt”. Hur är inte klart än. Kanske genom tredimensionell fastighetsbildning, där dyrare lägenheter kan finansiera de billigare. Men ambitionen är klar ”Göteborg är en segregerad stad. Vi har en tydlig vision - att alla ska kunna bo i Älvstaden. Vi har inte de verktyg med statligt social housing som andra länder har. Därför testar vi det här, säger Hanna Areslätt, projektchef för Frihamnen på Älvstranden Utveckling.

Här finns utrymme för en kreativ marknad men en annan slutsats kan ju vara att det nu är läge för det som Anders Lago förde fram och där han har många forskare med sig, att staten kliver in och börjar se över det skattesystem som konsekvent gynnar de som äger sina bostäder.

Umeås ambitioner. I en pågående konstnärlig undersökning av Vasaplan i Umeå har landskapsarkitekterna Åsa Drougge och Göran Lindberg tillsammans med konstnären Beatrice Hansson skapat ”Väntans torg”. Med hjälp av 400 pallar som formgivits för tillfället ville de ”förstå hur händelser och fysiska tillägg på platsen förändrar hur vi ser på den och på människorna som använder den.” (bild ovan) I fem dagar pågick fullskaleprojektet. Det är den andra fascinerande undersökningen av Vasaplatsen i Umeå på kort tid. Nyligen kunde vi skriva om hur Nyréns arkitekter använde en dokumentärfilm som medborgardialog. Kanske kommer Vasaplan bli landets mest undersökta plats. Förväntningarna på vad det kommer innebära för gestaltningen av den är nu höga. Och för alla som i och med detta – med rätta – blivit nyfikna på Umeå som en stad med en intressant politik för det offentliga rummet kan man delta ett heldagsseminarium med temat kulturdriven stadsomvandling i nästa vecka, den 3/10. Är allt det här bara bloss på kulturhuvudstadens himmel eller är det början på Umeå som Sveriges huvudstad för offentliga rum?

 

Sidor