Vallastaden

Senaste nytt

Kulturhuset Väven vann årets Kasper Salinpris

2014-11-28 17:36 Norska Snøhetta och White ritade årets hus

Belatchew arkitekter får Svensk Forms pris Design S

2014-11-27 15:24

Buzz Building kan göra Sverige självförsörjande på protein

Arkitema ritar nya Tingstorget i Alby

2014-11-17 11:31

Ett projekt med 480 bostadsrätter.

Kulturhuset Väven vann årets Kasper Salinpris
2014-11-28 17:36
Belatchew arkitekter får Svensk Forms pris Design S
2014-11-27 15:24
Arkitema ritar nya Tingstorget i Alby
2014-11-17 11:31
Geografiskt är årets kulturhuvudstad Umeå och författaren Amanda Svenssons hemstad Malmö motpoler. Men i sin radikala ande ligger städerna nästgårds. Amanda Svensson flanerar bland gräsrötterna i två städer i förändring. Illustration av Emma Hanquist.

Mina första möten med Umeå skedde i form av vittnesmål från Umebor i exil. Sådana finns det nämligen gott om i min hemstad Malmö, ett faktum som jag länge tyckte var lustigt. De hade ju trots allt flyttat till Umeås absoluta motsats: från nordöst till sydväst, från snö till snålblåst, från färja till Finland till bro till Köpenhamn. Om de nu ville till en större stad, varför flyttade de inte bara till Stockholm? Ofta tänkte jag väl att de helt enkelt ledsnat på stan, tagit sitt pick och pack och flytt så långt de kunnat inom Sveriges gränser.
Och visst, geografiskt sett är Umeå och Malmö kanske varandras motpoler – men långt borta är trots allt de dagar då geografin var det enda som spelade roll när människor valde ny hemvist. Så fort de före detta Umeborna började tala om sin hemstad förstod jag: de hade inte flyttat till Malmö för att det var något annat än Umeå. De hade flyttat till Malmö för att det var ungefär som Umeå. Fysiskt må Umeå och Malmö vara skilda med 120 mil, men i anden ligger de nästgårds.
Såväl Malmö som Umeå är städer med rykte om sig att vara hem för diverse alternativa och radikala strömningar, politiskt så väl som kulturellt. Malmö har sina svartklubbar, sin mångkultur, sina fria teatergrupper, sina barfotahippies och sin ikoniserade falafel. Umeå har sitt vitala musikliv, sin gör det själv-anda och sin historia av militant veganism och straight edgekultur. Uttrycken är olika, men springer ur samma anti-etablissemangsanda.

Att Malmö och Umeå står i ett intimt förhållande till varandra gick för mig, på ett privat plan, från teori till emotionellt laddad sanning när jag träffade en kille från Umeå. Uttrycket ”min bättre hälft” fick plötsligt en ny innebörd, när jag i och med förvärvandet av denne man fick Umeå på köpet. Är det inte trots allt så att Umeå är Malmös bättre hälft – bättre som i radikalare, tolerantare, aktivare, mer på riktigt? Malmö vill gärna vara Sveriges Berlin, en självbild vars förankring i verkligheten man för all del kan diskutera. Umeå, däremot, vill inte vara Sveriges någonting. Möjligen Sveriges resta långfinger.
Sanningshalten i detta sista påstående kan i och för sig också diskuteras, framförallt sett i ljuset av det pågående Kulturhuvudstadsåret. För vad är detta Kulturhuvudstadsår, annat än en del i Umeås plan att bli en urban metropol i norra Sverige? Som journalisten Po Tidholm skriver i sin mycket läsvärda essä om Umeås plats i Norrland och världen, ”Ligger Umeå i Norrland?”: ”Umeå har en hunger. Umeå vill växa, erövra, bli stor, större störst. Om det är man överens i både politisk ledning, opposition och i det fastighetsbolag som dominerar staden.”

Huruvida man är överens med sina medborgare, framför allt kring hur och på vilka villkor denna expansion ska komma till stånd, är en annan fråga. Som få andra städer i Sverige präglas Umeå av en kamp mellan makten och medborgarna, där all­ting som kommer ovanifrån mottas med skepsis av dem det ytterst berör. Hur ska en stad med tillväxtdrömmar hantera en sådan situation? Naturligtvis genom att väva in själva motståndet i planen.
För att växa som stad tycks det i det post-industriella samhället bara finnas en framkomlig väg: storytelling och varumärkesbygge. Så har till exempel berättelsen om Malmös omvandling från dyster och döende arbetarstad till pigg kunskaps- och arkitekturstad upprepats så många gånger att den blivit sann. I Umeå har man i stället valt att profilera sig med hjälp av kulturen. Arvet från 90-talets explosiva gräsrotskultur, då Umeå blev Sveriges punk- och hardcorecentrum med bandet Refused i täten, är en viktig del i den berättelse som Umeå nu vill förmedla till omvärlden. Att just kulturskaparna känner sig överkörda och utnyttjade, och vägrar hålla tyst om det, tycks vara ett mindre problem för dem som styr. Lite bråkiga kulturentreprenörer är ju bara ett plus när man vill bli känd som en stad av ”kulturdriven tillväxt”. Egentligen en snilleblixt: Man rycker upp gräsrötterna ur jorden för att dingla dem framför världens kameror: Titta, så många engagerade kulturutövare vi har! Kom och köp!

Nå, oavsett vem som äger berättelsen om Umeå är det bevisligen en berättelse som lockar och förför. Umeå växer så att det knakar, även om det ännu är långt kvar till det kaxiga målet om 200 000 invånare. På ett personligt plan har jag ibland funderat över det faktum att jag i början upplevde min killes Umeå­anknytning som en inte obetydlig del av hans tjuskraft. Än 
i dag blir jag på något sätt stolt över detta faktum. Jag tröttnar aldrig på att säga det, jag säger det oftare än vad som egentligen är påkallat: ”Min kille kommer från Umeå.” Jag tänker väl att det skänker ett slags glans över min egen person, som vore jag också ett barn av straight edgekultur och kulturell gör det själv-anda. Ett slags lokalpatriotism by proxy, formad av alla de vittnesmål jag fått mig till livs genom åren om Umeå som ett på samma gång snällare och radikalare Malmö.

För en utböling – som jag själv trots allt är – kan Umeås självbild som ett motkulturens och toleransens Shangri-La ändå ibland framstå som något självgod. Vissa omkväden i hyllningssången till Umeå har jag hört så ofta att de börjat ringa falskt. ”Umeå är den enda stad i världen där McDonalds misslyckats med att etablera sig!”, hör man till exempel allt som oftast som ett exempel på hur Umeborna, som de enda i världen, förmått stå emot det kapitalistiska monster som förslavat alla mindre heroiska städer som kommit i dess väg. Det är en berättelse av rent bibliska proportioner, tänk David mot Goliat, som dessutom bara är halvsann – det tog dem visserligen ett andra försök, men nu är McDonalds där, rotade mitt i stadskärnan. ”I Umeå mobi­liseras hela stan så fort en rasist visar sitt bruna tryne”, lyder en annan refräng. Och visst finns det en mycket stark antirasistisk rörelse i Umeå, men också här gick Sverigedemokraterna framåt utan att marken rämnade. 

Den viktigaste ingrediensen i berättelsen om det alternativa Umeå är dock just den om gräsrotskulturens dominerande plats i stadens kulturliv, ja stadens liv överhuvudtaget. Det är förstås ironiskt att det delvis är den bilden av Umeå som man från kommunens sida försöker profitera på, men det gör inte utgångspunkten mindre sann: Umeå är en stad där kulturen i högre grad än någon annanstans i Sverige kommer underifrån.
I Malmö talar man ibland om ”spontankulturen” som en viktig del av stadens dragningskraft på de unga och kreativa. Ett diffust begrepp som snarare beskriver ett kulturellt klimat än specifika kulturyttringar, även om det blev kalabalik i kommunhuset när Kulturnämnden i en undersökning antydde att ett främjande av spontankultur kunde innefatta en avslappnad inställning till svartklubbar.
Umeås kulturliv, å andra sidan, är inte präglat så mycket av spontanitet som av slit. Det är kanske detta som slår mig tydligast, varje gång jag kommer till Umeå: Att den beryktade gör det själv-andan verkligen existerar, och aldrig tycks mattas av. Folk harvar på i sina kulturföreningar och klubbverksamheter, organiserar, främjar, skapar, ordnar, samarbetar, fixar, donar, bygger och peppar. Vare sig det är EU-jippo i stan eller inte, vare sig kommunen ignorerar en eller försöker slå mynt av en. Om Malmö och Umeå skulle mötas i ett battle om titeln som Sveriges mest alternativa kulturstad skulle jag tveklöst bli tvungen att erkänna: ni vinner i alla fall i flit. I Umeå är kulturarbetarna de ivriga små bävrarna – minus det privata vinstintresset, förvisso – som bygdens dotter Maud Olofsson en gång talade sig varm om. I jämförelse tycks vi i Malmö mest vara som lata katter. Vi jäser i solen på Möllevångens uteserveringar, för att någon gång då och då explodera i spontan jakt på ett byte.

Slutligen kan jag som Stockholmsskeptiker inte låta bli att tänka att det finns en stark beröringspunkt mellan Umeå och Malmö just i förhållandet till huvudstaden. När jag återvänder till början av den här texten slår det mig att det trots allt finns en geografisk likhet mellan Malmö och Umeå: båda städerna ligger på nästan exakt samma avstånd från Stockholm. Lika men också olika graviterar Malmö och Umeå mot varandra, som om den stora staden där i mitten inte fanns. Kanske ligger den största förklaringen till äktenskapstycket mellan Malmö och Umeå i detta faktum. På säkert avstånd från landets kulturella centrum har det helt enkelt funnits utrymme att skapa varsitt eget.

Amanda Svensson är författare. 

Emma Hanquist är illustratör.

annons:

Banner Svenska kakel

Nytt nummer:

Arkitektur 8/2014

Umeå har en särskild energi. I nya numret av Arkitektur har vi givit oss ut i jakt på den. Vi ser på det nya kulturhuset Väven som fick Sveriges finaste arkitekturpris. En arkitektur som vill vara som en björkstam och en väv som vill förena kultur och kommers. Hur förändrar det staden? Var det här vad staden behövde? Kan den otvivelaktigt fina arkitekturen få fäste i den befintliga stadens väv? Vi har besökt det alternativa kulturhuset i de ockuperade lokstallarna och letat en annan drivkraft bakom kulturproduktion, Erik Persson har klivit in i en kontorsbyggnad med namnet X där fastighetskoncernen Balticgruppen har fått rollen som ett stadsbyggandets privata dubbelkommando och Amanda Svensson hittar en gemensam radikal anda hos Umeå och Malmö: ”Umeå är en stad där kulturen i högre grad än någon annanstans i Sverige kommer underifrån”, skriver hon.

Dessutom åker vi längs två av landets största nyöppnade infrastrukturprojekt: E4 mot Sundsvall med den svängiga bron över Sundsvallsfjärden och Norra länken i Stockholm som efter en 24 år lång process nu är färdig och har blivit en hyllning till naturen.

Dessutom ett unikt radhusområde i Midsommarkransen med både hyresrätts- och ägandehus av Berlinbaserade Realarchitektur.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 8 2014
"Skejtkultur möter motorvägsarkitektur". Dan Hallemar om Sveriges bästa utemiljö 2014

I Stockholm har under flera år stadens populäraste sommarklubb Trädgården huserat under en bro i jakten på den där urbana känslan av tillfällighet som möter utkanter. När (nod) c-o-m-b-i-n-e fick i uppdrag att rita en park under Essingeleden kom uppdraget med det oväntade kravet att ”parken inte skulle uppmana till vistelse”. Detta eftersom det passerar farligt gods på vägen ovanför. Parken hämtar sina formmässiga förebilder från skejtkulturen men också från motorvägarnas skärningsbranter, det lite kala och extrema.

Det svarta grova gruset mot det ljusa, de räta linjerna som för tankarna till en formalism som Gunnar Martinsson, det upplysta kala trädet på platsens mitt (konstnär Albin Karlsson) där mekaniska blommor slår ut slumpmässigt. Ödesmättat och spännande vägg i vägg med nyproducerade dyra bostads- och hyresrätterna med vattenläge på det som ibland kallas Västermalm. En stadsdel som nu fått en plats där man inte får uppehålla sig. Ett verkligt backstage. Formen på platsen och dess tilltal av baksida lockar bland annat skejtare. Om staden hade velat ha en plats där ingen stannade hade man nog lyckats bättre med en frodig perennpark med bänkar under bron. Nu framstår den som ännu mer lockande. 

Brovaktarparken

Arkitekt: (nod) c-o-m-b-i-n-e

Arkitekt projektering: White arkitekter AB genom Sofia Waernulf

Konstnärlig utsmyckning: Albin Karlsson

Beställare: Exploateringskontoret, Stockholms stad genom Ewa Reuterbrand

Foto: Måns Berg

Presenterad i Arkitektur nr 3/2014.

Tomas Lauri om kulturhuset Väven – årets bästa svenska byggnad

Umeå har fått en ny fixpunkt. På väg in mot staden från flygplatsen är Väven den första byggnad som syns. Kyrktornet tornar numera upp sig först som tvåa. På avstånd är årets Kasper Salin-vinnare ett typiskt svenskt höghus av den gamla skolan som sätter staden ”på kartan”. Men ju närmare jag kommer byggnaden desto svårare är den att tydligt greppa.   Om det nu går att se hela det 25 000 kvadratmeter stora komplexet, som rymmer scener, verkstäder, restauranger, bibliotek, hotell och kontor, som en byggnad. Snarare har flera byggnader vävts samman till en. Helheten är både hög och bred och spretar i flera riktningar. Skalan är det stora köpcentrats. Jag associerar till en amöba eller parasit, en varelse som bitit sig fast och helt tagit över ett äldre kvarter med sekelskiftesarkitektur.

Ingen av de satsningar som Balticgruppen varit med och sponsrat de senaste åren (Bildmuseet, Arkitekthögskolan med flera) kan mäta sig med Väven i omfång och betydelse. Det är en byggnad som definierar och symboliserar vad Umeå utvecklats till. Norrlands huvudstad. En stad som kräver nya institutioner för att den vuxit och växer. Väven är också synonymt med vad Sverige blivit. Det är länge sedan kommunala medel fungerade som ett sätt att bygga landet. Mecenatskapet eller privatintresset, som Balticgruppen utövar, har blivit en förutsättning för att över huvud taget kunna skapa en kulturinstitution. Lokaliseringen av biblioteket och annan kultur i byggnaden var inte självklar från början. Som projekt föregick volymen sitt innehåll. Till att börja med var Väven bara en del av den visionsplan White gjort med syfte att flytta staden närmare Umeälven. När visionsplanen antogs jobbade White i två år med att sätta ihop programmet. Beslutet att flytta biblioteket dit, delvis i syfte att kunna locka unga och andra närmare läsandet, var det som till sist gjorde att Väven kunde bli av. Snøhetta kom in som samarbetspartner tack vare sin insats i den arkitekttävling som ursprungligen hölls om området 2004. Framförallt har kontoren samarbetat om själva huset.

Den lösa interiören har White själva svarat för och bara förankrat hos sina norska kollegor. Det är en interiör som inte känns särskilt nydanande, snarast typisk och lågmäld, lite tillbakadragen. Det har förklarliga skäl. Byggnaden har en styrande form. Det saknas hörn. Rummen flyter med fönsterbanden och staden och landskapet utanför är en ytterst viktig del av rummen. Där verkstäder eller teknikutrymmen blockerar utsikten blir det därför lite instängt och intetsägande. Som vilket bibliotek som helst.  En tydlig princip har styrt valen. De vita fönsterbanden går vid det här laget att se som en av vår tids estetiska arketyper, en slags organisk modifiering av de klassiska modernistiska fönsterbanden. När jag pratar med arkitekterna förklarar de det med att man väl velat efterlikna björkstammar. Vita band med mörka fönster är att se som vit bark med svarta fläckar. På kvällen blir dessutom byggnaden omvänd. De mörka fönstren lyses upp och de vita banden blir mörka fläckar. Anledningen till att undertaken interiört är gjorda som ljusa träribbor och att det är parkett på golvet beror på vad man skulle kunna kalla björkprincipen. När björkens stam sågas itu blottas ljust trä i snittytan. Tack och lov är byggnaden inte så närsynt genomförd att björk har använts i snickerierna. I stället är det ljus ek.

Men det går inte att undvika att den generella principen känns onödigt styrande. En reflektion jag gör när jag går i de mörka trapphallarna är att jag då befinner mig inne i en kvist. Samma sak tänker jag i det mörka lite torftiga teaterrummet för 700 personer. Jag har då nått björkens mörka kärna. Imponerande är däremot fasadens förmåga att hålla ihop den disparata byggnaden. Huset är så många saker. Ibland är den en bro över den väg som går igenom den, ibland är den en generös balkong, ibland ett hotelltorn, ibland ett klassiskt kontor. Ständigt undanglidande, på väg.

Men fönsterbanden håller allt samman. De fungerar både på nära och på långt håll, har grafisk skärpa och är väl genomförda i detalj. Hade banden varit i något annat än glas hade den visuella effekten varit dämpad. De hade inte varit lika dynamiska och på samma gång lätta i sitt uttryck. I ett skarpt solljus löses nästan byggnaden upp. Är det molnigt framträder banden skarpt. Reflektionerna är betydande: Molnen som glider förbi, en gatumiljö som får en diffus kopia, din egen spegelbild. Det är en ytterst tillgänglig byggnad med entréer från flera håll. Alla ska kunna gå in och ut, passera, kanske stanna till. Om nu någon aktivitet fångar intresset? Mycket av attraktionen kommer an på aktiviteterna. Efter ett tag, när byggnaden inte längre har nyhetens behag, kommer detta att bli ännu tydligare. Byggnadens form och skal hjälper till att göra jobbet. Huset har en lockelse.

Men väl inne i byggnaden har arkitekturen även sina anonyma sidor. Steget till att befinna sig i en shoppinggalleria med sina stråk, sin food-court och sina biosalonger är inte särskilt långt. Faktum är att Väven lätt skulle kunna byggas om till galleria. Den är en del av en rumslig tradition där generalitet är en upphöjd fråga. Det är en arkitektur som försöker inteckna all framtid från början. Alla möjliga hyresgäster. Resultatet blir därefter. Huset är svårt att uppfatta som nischat. Det är inte gjort speciellt för ändamålet, inte omhändertagande. Kulturen är en gäst. Hur länge blir den kvar?

Glappen på bostadsmarknaden kan fyllas med innovativ arkitektur. Om man vågar tänka stort på nya sätt. Det skriver Dan Hallemar i nya numret av Arkitektur.

Introtext till Arkitektur 7/2014 med tema Bostad sökes:

Dagens bostadssituation är en berättelse om glapp. Glapp mellan det som byggs och det som behövs. Glapp mellan var det byggs och var det behövs byggas, glapp mellan vad de allra flesta har råd att lägga på en bostad och vad den kostar.

Några siffror: I Stockholm 2014 behöver man, med dagens mycket låga ränta, en disponibel inkomst på 30 300 kronor per månad för att köpa en lägenhet som har en boendeutgift i medianvärdet, alltså den lägenhet som kostnadsmässigt ligger i mitten av hela utbudet. För att köpa en av de 10% billigaste lägen­heterna i staden behöver man en disponibel inkomst på 18 600. 
Det står att läsa i Boverkets marknadsrapport för september i år. 

I Uppsala är motsvarande siffror 24 000 respektive 20 700. I Göteborg är de 22 200 respektive 15 000. I Malmö 15 700 respektive 14 000. Om räntan skulle höjas till 5,5 % – vilket är det många banker räknar med för ett lån – skulle siffrorna i Stockholm vara 42 900 respektive 26 100. I Uppsala 33 900 respektive 29 400. I Göteborg 30 900 respektive 20 400. I Malmö 20 100 respektive 15 300.

Fler siffror: 57 % av alla mellan 20–29 år har en disponibel inkomst under 18 000 kr. 77  % av alla studerande har en disponibel inkomst på under 18 000 kronor. Slutsatsen är enkel, det byggs i princip inga bostadsrätter som studerande och yngre kan köpa. Det behövs alternativ för att fylla glappet mellan utbud och efterfrågan . Malmö tycks vara det enda alternativet. Till det kan vi lägga att 40 % av alla mellan 30 och 64 tjänar under 18 000 i månaden. 

För att ytterligare komplicera den här ekvationen så är siffrorna ovan beräknade på att man lägger en tredjedel av disponibel inkomst på boendeutgift och att man lånar till hela beloppet. Det vanliga är att man behöver kapital för att köpa, vilket 80 % av alla under 35 saknar, enligt siffror från Veidekke. Det finns fler glapp i bostadsmarknaden.
Som hur trångboddheten ökar. På en karta över Stockholm som arkitekt- och ingenjörs­företaget WSP har tagit fram på uppdrag av Veidekke ser man hur boendetätheten har förändrats i Stockholms län mellan 1997 och 2009. Boendetätheten här räknad som antal kvadratmeter boyta per invånare. Man ser hur staden rumsligt har kluvits mellan de som bor på större och större ytor – eller samma – och de som bor trängre och trängre. Den totala boytan i Stockholms län har dock vuxit nästan exakt lika snabbt som befolkningen under den studerade perioden. 

Tore Englén på WSP förklarar det som att problemet inte är att vi har för liten bostadsyta i Stockholm utan att den är ojämnt fördelad mellan olika socioekonomiska grupper. De rika bor stort och de fattiga bor trångt. Ett  dilemma är att det största bostadsbehovet finns i grupper där inkomsterna är för låga för att kunna driva efter­frågan på nyproducerade lägenheter.

I annan bearbetad statistik från WSP syns befolkningstillväxten i Stockholms län. Politiker i Stockholm älskar att säga att det kommer två busslaster människor till staden varje dag. Som en bild av tillväxt. Den här studien visar att på de här bussarna sitter 40 % nyfödda barn och 50 % nyanlända flyktingar. 10 % kommer från andra delar av Sverige. Men bilden som målas upp är trots det den av busslaster med nyutexaminerade akademiker eller studenter som behöver små studentbostäder. Människor med stor köpkraft eller unga med hög flexibilitet. När det i själva verket är personer som inte alls kan efterfråga det som byggs i dag. 

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Brinkåsen, Vänersborg. Sjögren Arkitekter. Foto Åke :son Lindman
Kommunhus kristallen, Lund. Christensen & Co. Foto Adam Mørk.
Kulturväven Umeå. Snøhetta och White Arkitekter. Foto Åke E:son Lindman
Terminalbyggnader, Strömkajen, Stockholm. Marge Arkitekter. Foto Johan Fowelin
Sveriges störstas arkitekturpris Kasper Salin-priset brukar gå till offentliga projekt med stora gester. Vågar man frångå det i år? Tre av fyra nominerade återfinns i genren. Tomas Lauri kommenterar Kasper Salin-nomineringarna.

Traditionellt brukar Kasper Salin-priset tillfalla ett större projekt av offentlig karaktär. En byggnad som demokratiskt bygger upp staden och samhället. Bakom det hela skymtar en präktig arkitektursyn som vår nya kulturminister säkert skulle kunna skriva under på. Årets nomineringar är en klassisk skara i den bemärkelsen. Ett antal samhällsbärande projekt. Men för att skrapa ihop fyra sådana projekt har juryn fått leta sig bakåt i tiden.

Rättspsykiatrin Brinkåsen av Sjögren arkitekter (överst) publicerade i Arkitektur redan 2012. En byggnad som redan då diskuterades som en möjlig nominerad. Projektets styrka är det stora draget, att låta avdelningarna bilda en ring runt en vacker gård. Det är avväpnande och ledigt. En värdig miljö att bli omhändertagen i. Men är greppet tillräckligt för att få det finaste av arkitekturpris? Själva byggandet, detaljeringen, kunde ge mer.Det är fint med tegel. Men en viss alldaglighet råder över fönstersättning och förband, likaså interiören. En institutionell bismak infinner sig.

Kristallen (näst överst) av danska Christensen & Co i Lund (Arkitektur 5/2104) och Whites och Snøhettas samarbete Kulturhuset Väven (tredje från ovan) i Umeå (Arkitektur 8/2014 utkommer 4 december) dras lite med samma åkomma. Båda har raffinerade exteriörer med sinavälprojekterade glasfasader, utan att imponera interiört. De liknar många andra ställen. Snøhettas och Whites samarbete är vassast av de två. Fasad, plats och stadsbyggnad hänger samman på ett nära sätt. Det är ett samhällsbygge av rang. Men också ett projekt med ettstänk av ödslighet. Av att vara som bäst just som ett skal. Det är en generell byggnad vars interiör är lätta att uppfatta somutbytbar allt eftersom hyresgästerna kommer och går.

Marge Arkitekters terminalbyggnader (nederst) på Strömkajen (Arkitektur 6/2013) är ett projekt som på ett helt annat sätt tar tag i staden. Det är ett tillägg, ingen totallösning, en tonartshöjning av en plats. Hantverksmässigt är projektet med sin kopparfasad en pärla. Men väger projektet alltför lätt som samhällsbygge?

En trolig vinnare är nog Kulturhuset Väven i Umeå.

Samtidigt går det att kritisera juryn för att ha missat ett samhällsprojekt som Dorte Mandrups Råå förskola. Ett projekt där insida och utsida hänger nära samman och det rumsliga experimentet är en viktig aspekt. Hade juryn haft estetiskt mod hade de också nominerat Tham& Videgård arkitekters villa Creek House i södra Sverige. Båda dessa skulle varit en värdig vinnare. Kanske dags att sluta ge pluspoäng för stora demokratiska gester? Även små gester kan bygga landet.

Tomas Lauri

Vinnaren presenteras på Arkitekturgalan den 28 november. 

Foto Terminalbyggnader Johan Fowelin

Foto Kulturhuset Väven och Brinkåsen Åke E:son Lindman

Foto Kristallen Adam Mørk

Taggar: 
Vem får sova på stationen? Vad ska torg programmeras med? Och vilket är Finlands bästa hus?

Jernslepp. Jernhusen gick först ut med att ingen som inte hade biljett skulle få sitta på bänkarna på deras stationer. Ett beslut som man sedan backade ifrån. Men frågan är ändå intressant: Vad är en offentlig plats och vem har rätt till den. En kort resumé: Den 31 oktober skrev Östgöta Correspondenten om hur Jernhusen vid sin station i Linköping har förbjudit dem som inte har giltiga färdbiljetter att sitta på stationens bänkar med formuleringen ”Jernhusens stationer och vänthallar är till för resenärer med biljetter, mötande och våra hyresgästers kunder”. Enligt dagensarena.se kommer vakter att be personer som inte ska resa att lämna byggnaden: ”I första hand vill vi ha en dialog, men om det behövs får man kontrollera vem som har biljett”, sa Cecilia Granath, pressansvarig på Jernhusen till dagensarena. Juridikbloggen tog upp frågan och klargjorde en hel del, som att butiksägare inte får avvisa ens kända snattare får sina butiker, enligt en dom från 1995. Detta eftersom en butik anses vara en plats dit allmänheten har tillträde. Man kan alltså enligt denna dom inte göra sig skyldig till olaga intrång när man går in på en butik. ”Att ett utrymme är allmänt går alltså”, skriver juridikbloggen, ”före den privata äganderätten”. Järnvägsstationer är allmänna platser, även om de numera ägs av det privaträttsligt organiserade bolaget Jernhusen. Så även om man bortser från det etiskt tvivelaktiga i att avhysa folk som fryser och svälter så har de även juridiken på sin sida. En kunskap att ta med sig ut i vintern.

Digitala torg. Apropå centralstationer, tävlingen om Lunds centralstation och området kring den avgjordes idag. Det vinnande förslaget är ritat av White arkitekter tillsammans med konstnären Ebba Matz och Atkins. För en distinkt och lågmäld helhet om man ska tro juryn. En central tanke med förslaget som är tilltalande är den att Clemenstorget skall vara som en pelarsal där skall gå att välja vilken väg som helst mellan träden. Överprogrammeringen av våra offentliga ytor är något som de senaste tio åren kommer att behöva stå till svars för. Det verkar finnas ganska lite av lokal identitet och krimskrams i förslaget vilket kan båda gott. Vi som ofta går omkring med 14 procent laddning på våra telefoner och datorer kan också glädjas åt en annan detalj i förslaget nämligen de metallprickar som fälls ut och blir eluttag för laddning av telefon. Kanske har vi en framtid framför oss där programmeringen av offentliga platser handlar om enkelhet i den fysiska gestalten och avancerad digital kommunikation i själva infrastrukturen under ytan. Det hade varit något. 

Finlands bästa hus i Warszawa. Det är tre veckor kvar till Sveriges finaste arkitekturpris delas ut, Kasper Salin, på en arkitekturgala. I Finland delar man i år för första gången ut ett liknande pris – man kallar det Finlandiapriset. Och vinnaren meddelades det idag är ett hus ritat av finska arkitekter men utanför landets gränser: The Museum of the History of Polish Jews i Warszawa (bild ovan). Lahdelma & Mahlamäki Architects vann en tävling om projektet 2005, och huvudutställningen öppnade för allmänheten för bara en vecka sedan. Juryn konstaterar att ”byggnadens blygsamma och återhållna anslag känns helt rätt”, men om framsidan är mörk och stängd så öppnar sig baksidan mot en omgivande park. Juryn ser en byggnad perfekt i sina detaljer men också en som gör rörelser inom huset lätta. Projektet vann i konkurrens med till exempel Helsingfors nya stadsbibliotek.

Ps Ni har väl inte missat att Arkitekturs nya nummer om bostäder kom ut i veckan. Beställ här om ni vill se landets intressantaste bostadsprojekt och få en inblick i de glapp som präglar bostadsmarknaden idag och hur jakten på att fylla dem ser ut. 

 

Nytt nummer:

Arkitektur 7/2014

TEMA: BOSTAD

Nya numret av Arkitektur plockar upp bostadsfrågan. Dagens bostadssituation är en berättelse om glapp. Glapp mellan det som byggs och det som behövs. Glapp mellan vad de allra flesta har råd att lägga på en bostad och vad den kostar. Vi visar en karta av hur trångboddheten ökar i flera delar av Stockholm.  Medan man i andra delar av staden får allt större yta att bo på per invånare. Staden har kluvits mellan de som bor större och större och de som bor trängre och trängre. Ändå vänder sig bostadsmarknaden till den förra gruppen. 

Det finns inga givna svar på hur glappen ska fyllas men att de måste fyllas råder det inget tvivel om. Läs diskussionerna om hur och varför det blev så här i senaste numret av Arkitektur. Där vi också ger oss ut på en jakt efter de billiga bostäderna.

Vi presenterar landets intressantaste bostadsprojekt: bostadstorn som vill vara skulpturer i Stockholm, olika svar på små billiga lägenheter i Malmö och Örebro, bykänsla i Mölnlycke och ny-folkhem i Malmö. Dessutom 1900-talets viktigaste bostadsinnovationer i Sverige samt berättelsen om de bostadssociala experimenten i 1960-talets jakt på ett nytt samhälle.

Innehållsförteckning för detta nummer finns här.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 7 2014
Regeringens budget vill stoppa in Arkitektur- och designcenter i Moderna museet, Frank Gehry går vilse i Bois de Boulogne och David Chipperfield bygger ett tomt museum i Berlin.

Budgetmix. Regeringen presenterade sin budget i veckan. Två arkitekturintressanta punkter (pdf) fanns med. Den nya regeringen menar att det kan finnas fördelar med att Arkitektur- och designcentrum (Arkdes) går ihop med Moderna Museet i en gemensam myndighet. I budgeten konstaterar man om Arkdes att ”det funnits brister i myndighetens ekonomistyrning och i samarbetet med andra aktörer”. Ett arbete med att ”analysera och belysa förutsättningarna för en organisationsförändring har inletts inom Regeringskansliet”. Man kan ju då förstås undra vilka risker det finns med att arkdes hamnar som underkonsult till ett stort modernt museum med ganska bred repertoar. Om det är dolkstöten eller om det är elixiret? Man föreslår också i budgeten investeringsbidrag för renoveringar av hus i miljonprogrammen. Man talar då om att ta ”helhetsgrepp om livsmiljön” här. Och vill se fler mötesplatser för kulturella aktiviteter och upplevelser samt ”insatser för att öka möjligheten för invånarna att påverka hur dessa områden utvecklas”. Statens kulturråd får i uppdrag att i dialog med myndigheter, kommuner, institutioner, organisationer i det civila samhället, boende och andra ta fram former för hur de tilldelade medlen ska fördelas samt hur satsningen ska följas upp och utvärderas. Ännu en god vilja riktad mot miljonprogrammet. Det finns få exempel på när det blivit bra. Nu vågar man igen. Kanske borde man ta en vända tillbaka till det som en gång hette storstadspolitiken – samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin – och se vad som gick snett den gången.

Stå för fiolen. Tydligen har arkitekten Frank Gehry – skev nästan stjärnarkitekten och det kunde man nästan kanske göra eftersom han var den som på 1990-talet blev själva ursprunget till den samtida betydelsen av ordet – färdigställt en ny blobb i Paris Boulognerskog (bild ovan). Dagens Nyheters Birgitta Rubin föll på knä inför ”detta mogna mästerverk”. På redaktionen misstänkte vi att det inte var riktigt ett moget mästerverk utan mer ett tröttsamt upprepat mantra från en svunnen tid. Till vår räddning kom då The Guardian som fortfarande skickar arkitekturkritiker för att skriva om ny arkitektur. Under rubriken ”Frank Gehrys Foundation Louis Vuitton shows he doesn't know when to stop” skriver Oliver Wainwright att huset ”helt säkert är ett spektakel men det får dig att undra vad det ska vara bra för”. Gehry säger till museets curator på invigningen att han gjort en fiol – rubriken Gehry står för fiolerna poppar upp i huvudet – och att det är upp till dem att spela den nu. Wainwright undrar stilla om det inte hade varit bättre om han hade spänt strängarna och stämt den först. Ord och inga visor.

Curerad konsumtion. I senaste numret av Architectural Review (oktober 2014) skriver Adam Sharr om David Chipperfields – han som står bakom Stockholms nya Nobel center – tillägg till Berlins klassis­ka kulturella centrum MuseumInsel – musei-ön. Chipperfield har ritat det som kallas James-Simon-Galerie och som ska stå klart 2015. Det som skiljer den här senaste byggnaden från de andra stora museerna på ön är att den inte har någon samling eller ens är ett museum. Däremot är den, menar Adam Sharr, en perfekt representant för vår tids syn på museer, ”det ultimata samtida museet”. Den är en stor foajé där man kan äta, handla och köpa biljetter. Den ska fungera som en portal in till de andra museerna som man nu kan besöka med en biljett, och blir därmed också den byggnad som ”brandar” de fem museerna ihop. De är inte längre magnifika enskildheter 
utan ett sammanhållet kvarter av museer. De är, hävdar Sharr, curerad konsumtion: ”Byggnaden innehåller alla möjligheter till handel utan att man behöver bekymra sig över det bekymmersamma uppvisandet av artefakter och deras märkliga mångsidiga tolkningar”.

Nobelvecka. De smartas tid. Vi tipsar om tre kloka böcker för en helg i läsningens tecken.

Det är nu en gång för alla nobelprisvecka. Alltså påbjuden läsning. Men eftersom så många tipsar om Patrick Modiano så har vi några alternativ bland nya böcker på redaktionens skrivbord.

Dolda historier.  Antologin "Forskning i centrum" från Arkitektur- och designcentrum som landade på redaktionens bord idag. Här får man följa med forskare, konstnärer och historiker, arkitekter in i museets samlingar. Boken har ett omslag som är perforerat med hål, som en bild av att en del är dolt och annat saknas.En av de mest fascinerande sakerna med arkiv och samlingar är det som är dolt, som ligger där och väntar på att upptäckas. Men också det som inte finns där, och frågan om varför det inte finns. I boken skriver Emma Göransson, konstnär, arkeolog och forskare vid Arkitektur och designcentrum, om skogssamernas kulturlandskap, som är en del av forskningsprojektet Postnomadiska landskap. Om de bortglömda skogssamerna, och den borträngda koloniala historien och om det landskap som blev spelplatsen för utplåningen av en hel kultur. I en annan text ger sig konst- och arkitekturhistorikern Catharina Nolin på jakt i museets samlingar efter kvinnliga landskapsarkitekter och konstnären Monica Sand samtalar med arkitekten Erik Stenberg om en typ av bostäder som helt saknas i samlingarna: miljonprogrammets bostäder. 

Gå på tur. I boken Gåturer (Svensk byggtjänst) presenterar arkitekten Suzanne de Laval en metod för dialog och analys av stadsdelar. Idén med gåturer som metod är att man rör sig i staden med brukare, boende, hyresgäster, förvaltare, byggare, experter. En gemensam promenad. Allt för att få igång en dialog. I tjugo år har de Laval promenerat och utfört ungefär 120 utvärderingar med den här metoden. Det är oglamoröst och uthållighetskrävande. Och med hjälp av boken kan alla som tror att det går att googla fram verkligheten få en knäpp på näsan. Gåturen är besläktad med den idéhistoriska trend som synts framför allt i brittisk litteratur den senaste tioårsperioden, där man pratar om political walks, politiska promenader. Ett sätt att fysiskt tvinas ta in orättvisor och skillnader i staden. Ingen imageskapande "promenadstad" utan politik, nyfikenhet och grova skor.

Staden och aktivismen. En viktig påminnelse om det gemensammas betydelse finns i etnologen Ulf Stahres nyutkomna bok En stad för de många eller för de få (Atlas). I ett antal essäer beskriver Stahre Stockholms radikala förändring det senaste halvseklet. Men de ingrepp som gjorts för att skapa en konkurrenskraftig storstad har inte varit utan konflikter. Stahre ställer den just nu extra relevanta frågan: För vem ska staden byggas? I veckan publicerade vi Daniela Lazorskas text "En enad förort kan aldrig besegras" här på webben (texten finns i vårt senaste nummer om bland annat nya rörelser i staden och arkitekturen som kan köpas här). Lazorska skriver om städer, protester och meningsfulla samarbeten. Som av en händelse så handlar det nya avsnittet av podcasten Staden som släpps idag om Städer och aktivism. Där skärskådas gränserna mellan aktivism och turism och söker svaret på frågan om var den nya aktivismen finns och hur den ser ut.

Sidor