Senaste nytt

BIG ritar Västerås nya resecentrum

2015-06-08 15:01

Stationen ska bli livlig stadsdel

Stockholmarnas favorit

2015-06-03 17:42

Kajen 4 i Liljeholmen, av Wingårdh Arkitekter blev årets Stockholmsbyggnad 2014.

Arkdes kan bli en del av Moderna Museet

2015-04-02 14:57

ArkDes försvinner som en egen avsändare och som ett eget varumärke när man blir en del av Moderna museet.

BIG ritar Västerås nya resecentrum
2015-06-08 15:01
Stockholmarnas favorit
2015-06-03 17:42
Arkdes kan bli en del av Moderna Museet
2015-04-02 14:57
Upplev den senaste arkitekturen på Sverigeresan i sommar! Inför semestern har vi listat de bästa och mest intressanta projekten från norr till söder – som du kan läsa allt om i Arkitekturs senaste åtta nummer. Glad sommar!

Naturum Laponia, Stora Sjöfallets nationalpark. Arkitekt Wingårdh arkitektkontor.
Wingårdhs nya naturum i Laponia är formad för att snön effektfullt ska driva upp mot väggarna på vintern. Men platsen är mer lättillgänglig på sommaren.
Publicerat i Arkitektur nr 4/2015.

Resecenter HaparandaTornio. Geigant arkitekter. 
Den som reser långt norrut med kollektivtrafik får anledning att besöka detta nya resecentrum som samordnar svensk och finsk busstrafik. Publicerat i Arkitektur nr 6/2014.

Väven, Umeå. Arkitekt Snøhetta och White arkitekter.
Bilda dig en uppfattning om 2014 års Kasper Salinpristagare. Kolla även in Rådhusparken av Combine när du ändå är i stan. Publicerat i Arkitektur nr 8/2014. 

Paviljong Best Western Hotel Baltic, Sundsvall. Arkitekt The Common Office.
The Common Office tar upp Sundsvalls arv som blomstrande sekelskiftesstad i denna lekfulla paviljong. Ta en kaffe och dröm dig tillbaka. Publicerat i Arkitektur nr 3/2015.

Sjöterrassen, Fittja. Arkitekt Kjellander+Sjöberg.
Ett av landets bäst gestaltade miljonprogramsområden har fått tillägg med radhus, och arvet av prefabricerade, billiga bostäder lever vidare. Passa på att även spana in gårdsupprustningen av Chet Kanra på Krögarvägen, och ta en meze-buffé på Mångkulturellt Centrum. Publicerat i Arkitektur nr 7/2014.

Radhus Kransbindarvägen, Midsommarkransen i Stockholm. Arkitekt Petra Petersson.

Mitt i den enhetliga folkhemsförort som växte fram kring LM Ericssons fabriker i Hägersten har 38 nya radhus infogats. Arkitektur nr 8/2014.  

Ture nr 8, Stockholm. Arkitekt Vera arkitekter. 
Vera arkitekter har lagt ribban högt för vad prefabricerad betong kan vara med detta exklusiva flerbostadshus på GrevTuregatan. Arkitektur nr 6/2014.

Aesop, Stockholm. Arkitekt In praise of shadows.
Butiksinredning med nordisk inspiration från Lars von Triers och Ingmar Bergmans melankoliska filmvärldar. Arkitektur 1/2015.

Uppfinnarverkstaden Katedralen, Linköping. Arkitekt Petra Gipp.
Det kunde ha blivit en helt vanlig plåtklädd låda i ett industriområde. Istället denna suggestiva byggnad, som är verkstad för audiovisuella uppfinningar. Arkitektur nr 6/2014. 

Jubileumsparken, Frihamnen, Göteborg. Arkitekt RaumlaborBerlin mfl. 
Bastu och flytande älvbad av tyska Raumlabor, rollerderbybana, sandstrand, odlingar och vattenskulptur växer fram i industrimiljö – är Frihamnen landets intressantaste park just nu? Avgör själv. Arkitektur nr 4/2015.

Made in China, Göteborg. Arkitekt Isabella Eriksson/Main Office.
Restaurangen har flyttat in i Auktionsverkets nu ombyggda byggnad. En kinakrog i rå och avskalad form. Arkitektur 1/2015.

Villa Forsberg, Visby. Arkitekt AQ Arkitekter. 
Något så unikt som en nybyggd villa innanför Visbys ringmur. Expressiva detaljer i en robust och tålig tradition. Arkitektur nr 4/2015.

Landsarkivet i Lund. Arkitekt FOJAB. 
Bernt Nybergs legendariska byggnad har omgestaltats och blivit studentbostäder. Projektet har kritiserats – åk dit och bedöm själv! Arkitektur nr 6/2014.

Malmö Live, Malmö.
Konserthus i världsklass samt hotell och skybar med utsikt över hela Öresund - blygsamhet var inget ledord för Malmös nya signaturbyggnad. Publiceras i Arkitektur nr 5/2015. Passa också på att kolla in World Maritime University, precis intill (se bilden ovan) – en byggnad som allmänheten tyvärr inte får komma in i. 
Passa också på att promenera länge Rosengårdsstråket, i ny landskapsarkitektur i en helt annan del av stan. Publicerat i Arkitektur nr 6/2014.

Ystad Arena Bad, Ystad. Arkitekter: Sweco Architects och Henning Larsen Architects.
Halvdansk utformning på flott badhus. Kvällstid skiftar fasaden färg och lyser som en liten anemon. Publicerat i Arkitektur nr 8/2014. 

Foto: Torben Eskerod.

annons:

Banner Svenska kakel

Den här veckan snackar vi om Stockholms skrotade arkitekturplaner. Och om stans allra nyaste hus: KTHs arkitektskola av Tham Videgård (bilden).

Staden och de två tornen. Härom veckan var arkitekten Reinier de Graaf från OMA i Stockholm för att prata om Norra Tornen. Allt var klart för byggstart av de 164 meter höga husen, på Torsplan vid nya Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Men nu har Luftfartsverket och Swedavia på Bromma flygplats vaknat – de säger nej till den höjd som klubbats i detaljplanen. Allt över 117.4 meter över havet hotar flygsäkerheten, menar Swedavia. 89 meter säger Luftfartsverket.
Byggbolaget Oscar Properties vill börja bygga till hösten som planerat – intresset för husets 300 exklusiva lägenheter är enligt uppgift enormt. Men om detaljplanen överklagas lär byggstarten försenas.
Det var andra gången på kort tid som planerna på en skyskrapa i Stockholm bromsades – nyligen var det Tellus Tower vid Telefonplan som Försvarsverket ansåg skulle hota Sveriges säkerhet. Förutom att detta medför enorma kostnader för tävlingar och byråkrati som delvis drabbar skattebetalarna, så är frågan hur detta ska tolkas. Kanske vill högre makter att Stockholm ska bygga något annat än skrytsamma torn med lyxlägenheter? Kanske läge att lyssna?

Inget IKEA i promenadstaden. En annan stoppad plan är Ikeavaruhuset i Slakthusområdet, intill Globen i Stockholm. En idé kritiserad redan från början – hur motiverar man en Ikea-lada med tillhörande parkeringsbehov i en ny stadsdel som marknadsförs med ledorden kvartersstad och småskalighet?
Det gick inte att motivera, kom man fram till. De som ställt sig i kö för Ikanos tillhörande lägenheter fick veta att kön upphört.
Dock verkar viss förvirring ha uppstått. Ikea inser nog att det bilburna köpladeshoppandet är ett daterat koncept. Allt fler vill titta på möbler i ett showroom och sedan beställa hemleverans –något man kan göra i stadsdelen Altona i Hamburg sedan ett par år tillbaka. Så Ikea fortsätter spana efter en ny citynära tomt med goda kollektiva förbindelser.

KTHs nya arkitektskola. Huvudstadens svårighet att ta arkitekturprojekt vidare från tävlings- och planeringsfaser har i alla fall ett undantag – i sammanhanget paradoxalt – en arkitektskola.
2007 vann Tham Videgård tävlingen om den nya arkitektskolan på KTH. I veckan visades den för första gången: Cortenfasad med böjda glas i fönsterbanden. Ett organiskt format trapphus med överljus. Rå betong och obehandlat trä. Allt en arkitektstudent kan önska sig 2015. I höst flyttar de in.

I nya numret av Arkitektur har medborgarinitiativet Yimby i Göteborg och vice ordföranden i Byggnadsnämnden i Göteborg reagerat på reportaget om stadens förtätning i Arkitektur 3/2015. Claes Caldenby ger svar på tal.

Yimby i Göteborg: i noterade till vår glädje att Claes Calden­by ägnade en stor del av sitt reportage i Arkitektur nr 3/15 till att lyfta fram nätverket Yimby Göteborg. Yimby är ett medborgarinitiativ med över 5 000 mer eller mindre löst anknutna personer. På vår blogg och i vår Facebookgrupp pågår en vital debatt om staden Göteborg. Det som förenar oss är ståndpunkten att en tät och funktionsblandad stad ger de bästa förutsättningarna för ett levande och hållbart stadsliv. 
Göteborg är i dag en mycket gles stad med ett stort behov av förtätning för att komma tillrätta med bilberoende och bostadsbrist. Fortsatt stadsutglesning är ohållbar. Caldenby kallar detta ”förtätningsfundamentalism” men denna insikt delar vi med bland andra UN-Habitat och Göteborgs översiktsplan.

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Nya numret av Arkitektur handlar om att kontext och hållbarhet blir allt viktigare i arkitekturen. Men de riskerar att kidnappas av marknaden, skriver Julia Svensson.

Affärskvinnan Zita Cobb växte upp i en fiskarfamilj på ön Fogo Island vid Newfoundland, Kanada. När ekonomin blev sämre för fiskarna var det inte längre möjligt att leva på ön. Familjen tvingades flytta därifrån.
Flytten var ett så stort trauma att när Zita Cobb som vuxen blev multimiljonär inom it-sektorn ville hon hjälpa sin barndoms ö. Hennes tanke var att lansera Fogo Island som en konst- och arkitekturmagnet. För uppgiften kopplade hon in den kanadensiske arkitekten Todd Saunders, bosatt i Norge, uppvuxen på Newfoundland. 2013 var projektet klart: ett antal mindre fristående konstnärsateljéer och hotellet Fogo Inn (se bilden ovan).
I dokumentärfilmen Strange and familiar – Architecture on Fogo Island (2014) visar regissörerna Katherine Knight och Marcia Connolly projektet i all sin komplexitet. Todd Saunders beskriver arbetet på Fogo Island som en hemkomst. Att komma nära beställaren – hela ön – gjorde projektet mer meningsfullt.
Hänsyn tas till öns speciella kultur, bland annat genom att använda lokal teknik och traditionella material. Dessutom har all inredning – in till minsta stolsdyna – tillverkats av öns befolkning. Zita Cobb hoppas bevara traditionell kunskap i hundra år till. Byggnaderna är inte kopior av de befintliga husen. De tillför något nytt, som platsen inte sett förut, som skapar nya sammanhang. För Fogo Island vill fortsätta att vara relevant.

Det är inte första gången arkitekturen riktar blicken mot det platsspecifika. Den norske arkitekturhistorikern Christian Norberg-Schulz reagerade i slutet av 1970-talet mot det industrialiserade byggan­det. Han skrev boken Genius loci, en titel som i romersk mytologi betyder ungefär "skydds­anden" för en viss plats. Norberg-Schulz var framför allt inriktad på klimat, ljus och landskap som centrala för byggandet. 1993 kom uppföljaren Nattlandene, som behandlade den särskilda byggnadskonsten i de nordiska länderna.
Några år efter Genius loci utvecklade arkitek­ten Kenneth Frampton manifestet Mot en kri­tisk regionalism: sex punkter för en motståndets arkitektur (1983). Han ville att arkitekturens utgångspunkt skulle vara modern men samtidigt förhålla sig till platsers och regioners traditionella idéer och karaktär. Det vill säga arkitektur som använder sig av bådadera, men varken slår över mot modernitetens eller traditionens hegemoni.

Byggandet i dag, både i och utanför Sverige, är långt mer rationaliserat än det sena miljonprogrammet. Detta har väckt liv i diskussionen på nytt. Men nu handlar genius loci – platsens ande – inte bara om form och landskap – även om estetiken fortfarande spelar stor roll. I det här numret försöker vi uppdatera begreppet platsens ande, och hur det kan användas som verktyg för att skapa arkitektur. Fogo Island är ett utmärkt exempel på ämnets komplexitet. Utöver en diskussion om este­tik, tektonik, lokala material och hantverk, bör man i dag tala om ekologi och hållbarhet samt ta hänsyn till kultur, det sociala systemet och människors välbefinnande på platsen.
Förutom dessa kriterier belyser Fogo Island arkitekturens ekonomiska villkor. Ett stort filantropiskt kapital har satt igång aktiviteten på ön som förhoppningsvis på sikt ska bli självförsörjande. Det är även tydligt här hur en lokal och hållbar image kan göra ett projekt säljbart. På Fogo Island är upplevelsen av den lokala fiskebykulturen öns så kallade usp – unique selling point. Platsens ande-begreppets numera politiska underton står inte
i motsatsförhållande till estetik och konstnärlighet. På Fogo Island medför medvetenhet om de olika parametrarna ökade kvaliteter också på de punkterna.

I den nyutkomna boken Local architecture – Building place, craft an community (Princeton Architectural Press 2015) ringas proble­matiken in. Bokens upphovsman, arkitekten Brian MacKay-Lyons, menar att skiljelinjen i dagens arkitektur går mellan dem som designar för ett tillväxtideal och dem som tror att samhället skulle må bättre av ett annat system, med större hänsyn till miljö och människor. Boken identifierar i ett antal essäer och projekt arkitektoniska svar på homogeniteten, det ohållbara och det ojämlika i den globala ekonomin. Dessa storskaliga problem, menar MacKay-Lyons, kan avhjälpas med mer små­skalig arkitektur.
Marknadens roll för arkitekturen är intressant och intrikat.
I en kommersiell värld riskerar historien om och bilden av det hållbara och autentiska också att bli viktigare än den faktiska hållbarheten.  

Kenneth Frampton utvecklar i Local architecture sin ”kritiska regionalism” från 1980-talet. I dag, menar han, måste en kritisk regionalism fokusera på jordens ändliga resurser. Arkitekturen måste ta hänsyn till hållbarhet ända ned till materialen. Hur de skördas, tillverkas, transporteras och konstrueras. En platsens ande som bottnar i materialens innersta kärna.
Verkligt hållbar arkitektur kräver att arkitekter tänker mindre visuellt och mer existentiellt. Arkitekten Juhani Plasma skriver i Local architecture att man måste släppa den ”metaforiska” synen på funktionalism – det vill säga funktionalism som något som bara syns. Det som behövs är en ekologisk funktionalism, som kräver att något inte bara ser ut att vara ekologiskt, utan också är det. Att undersöka byggnaders faktiska ekologiska fotavtryck, in i minsta detalj, är en stor vetenskaplig uppgift.  

Wingårdhs naturum vid Stora Sjöfallet (sid 44) tar vara på platsen genom att besökaren får tillgång till naturen. Men byggnaden i sig är en skulptur, som liknas vid ett vindskydd. Arkitekturs kritiker Mikael Bergquist efterlyser en konstruktion där de estetiska värdena hämtades mer ur material och byggnadsteknik. Det skulle göra projektet – för hållbarhetens skull – mer förankrat i platsen. Han refererar till en skrift av den tidige modernisten Adolf Loos som menar att den arkitekt som bygger i bergen bör utgå från hur lokalbefolkningen bygger och har byggt, som alltid är det mest kloka och ekonomiska sättet. Detta då erfarenheten lett till de bästa lösningarna att bemästra snö, regn och vind.
Huset Dar Mim i staden Hammamet(se bild ovan), som Emilia Jansson från Septembre Architecture beskriver på sidan 54, är ett fint exempel. Genom byggnadsteknik och material har de skrivit in huset i en lokal tradition med kringbyggda, murade gårdshus, även om de inte finns i den direkta omgivningen. Men trots traditionellt byggnadssätt är platsens sociala dimension det mest centrala för Septembre.
Petra Peterssons RealArchitektur i Berlin (sid 58) arbetar också kontextuellt. Hon arbetar mycket med om- och tillbyggnader, och med hänsyn till det befintliga vill hon skapa en ny helhet. I Graz, där hon är professor, utbildar hon arkitekturstudenter i att analysera byggnader, omgivning och den egna vardagen. Hon tror på att sätta samman funktionalismens grundidéer med postmodernismens tankar om stadsbyggnad och det individuella. Att varje projekt är individuellt gestaltat.

I stadsutvecklingsprojekt – som ofta har ekologi som ett försäljningsargument – stöper man ofta om platsers själ. Det är ett sätt att göra ett bostadsområde attraktivt för en ekonomiskt mer bemedlad grupp, så att hyresvärdar och byggbolag kan tjäna mer på sina fastigheter. Det kan ske genom rivningar och nybyggad på en plats, men också genom exklusiva renoveringar med stora hyreshöjningar och tvångsförflyttningar som följd, som Catharina Thörn resonerar kring på sidan 70. Platsens ande bör alltså också användas som argument för att uppnå social hållbarhet.
RaumlaborBerlins bastu i Frihamnen i Göteborg (sid 28) är ett litet projekt som använt sig av både ekologiska, kulturella och sociala argument. Genom bastun ges människor tillträde till en plats som tidigare varit reserverad för containerfartyg. På så sätt, skriver Ylva Frid, länkas nuet med en planerad framtid, där bostäder ersätter industri. Bastun har gjorts med små medel – återvunnen infrastruktur och material. Men projektet är också ett sätt att marknadsföra Göteborg. Och en bastu bygger ingen stad.

Målet för all ny arkitektur bör vara att leva upp till platsens ande-parametrarna: miljömässig, kulturell, ekonomisk och social hållbarhet. Det är en av de viktigaste och svåraste förändringarna arkitekturen stått inför sedan modernitetens genombrott.
Särskilt för arkitektur i Sverige, som ofta lider brist på dessa egenskaper. Den är resultatet av en annan ekvation, där prioriteten oftast är ekonomisk och kortsiktig.
Fogo Island är utmärkt inspiration. Men en avgörande utmaning för dagens och framtidens arkitekter – och byggföretag – är att även skapa platsens ande-kvalificerad vardagsarkitektur. 

Julia Svensson

 

I nya numret undersöker vi vilka vägar diskussionen om plats och kontext tar hos arkitekter i Sverige och utomlands.

Nya numret är här! Under temat En ny platsens ande undersöker vi  hur arkitekter i Sverige och utomlands förhåller sig till begreppet plats.
Vi har besökt RaumlaborBerlins bastu i Frihamnen i Göteborg (omslaget) och Wingårdhs naturum Stora sjöfallet i Laponia.
Arkitektkontoren Realarchitektur och Septembre Architecture, som drivs av svenskar i Berlin, Paris och Dakar, berättar om hur de arbetar med kontext.
I ett samtal med forskaren Catharina Thörn diskuteras också ansvaret för det sociala sammanhanget på en plats när man renoverar eller bygger nytt. 

Taggar: 
Lena From rapporterar från Venedig

Det är knappt man tror det är sant, men faktiskt: En ny paviljong har sett dagens ljus i Venedigs gamla stadspark, där det sedan årtionden råder strikt nybyggnadsförbud. Det är Australien som inför årets konstbiennal lyckats utverka tillstånd att ersätta sin ursprungliga paviljong (Philip Cox 1988) med en ny. Enligt uppgift med motiveringen att den ursprungliga paviljongen var ”tillfällig”. Melbourne-kontoret Denton Corker Marshall låter en tvåvåning, granitklädd, rektangulär betongstruktur kraga ut över den lilla kanalen som flyter genom parken (bild ovan).

Genom att låta en ramp flyta runt byggnaden lyckas de behålla den ursprungliga entrépunkten, och samtidigt skapa en utomhuspromenad till utställningsrummen som på vägen ger olika panoramor över utställningsområdet. Hade Australiens nationella utställning varit bättre hade konsten kunnat bli vandringens klimax. Nu blir det i stället plattformen för mingel, och vackert så. Denton Corker Marshall har verkligen lyckats vända på förhållandena för Australien vars paviljong tidigare saknat både framsida och egen karaktär. Icke desto mindre framstår denna för konst faktiskt väl fungerande byggnad som på tok för stor för sin plats. 

På det hela taget finns gott om arkitekturinslag på årets Venedigbiennal. Island har till exempel valt att, genom den schweiziske konstnären Cristoph Büchel, omvandla den katolska 1000-talskyrkan Santa Maria della Misericordia till moské. Det religiösa rummet har skruvats till hyperverklighet med bland annat Mecca-colaautomater och detaljerade anvisningar för tvagningsritualen. Att det under utställningsperioden kommer att fungera för muslimernas bön har förorsakat stor kontrovers i Venedig där polisen klassat ”moskén” som säkerhetsrisk. För Venedigs muslimer innebär paviljongen att de för första gången i historien har en moské att gå till och slipper den timslånga färden till fastlandet.

David Adjaye har i år axlat uppdraget som huvudutställnings arkitekt, biennalen pågår till den 21 november, särskilt utvald av överkommissarie Okwui Enwezor. En curator som tveklöst väljer konst framför rum, inte minst i jämförelse med Rem Koolhaas arkitekturbiennal Fundamentals förra året. Enwezors och Koolhaas tar båda sin utgångspunkt i det förtvivlade världsläget, präglat av krig, flyktingmigration, rasism, ekonomisk kris och miljöförstöring. Men där Koolhaas tog det historiska repslageriet till hjälp för att visuellt framhålla hur arkitekter och arkitektur kan ändra världen till det bättre, målar Okwui Enwezor genom sina val av verk upp den ena dystopin efter den andra inom ramen för den vita kubens utställningsparadigm.

Utställningstiteln till trots, skymtar i förstone intet hopp. All the worlds futures tycks i stället innebära ett liv i mörker och ruiner, fyllt av meningslöst arbete och i avsaknad av kvinnor och barn. Det tar tid att upptäcka den maning till fred som trots allt bildar klangbotten under de teoretiska överbyggnaderna av verks- och katalogtexter. Den konventionella utställningsarkitekturen underlättar möjligheterna att finna detta fokus. Rationellt och utan att pocka på egen uppmärksamhet slussar den effektivt mellan rummen där det faktiskt finns plats att vila i verken.

Sonia Leber & David Chesworth utmärker sig med Zaum Tractor

Omvandlingen från destruktivitet till konstruktivitet är en trop som löper genom flera verk på utställningen, där duon Sonia Leber & David Chesworth utmärker sig med Zaum Tractor (bild ovan). En lustfylld hyllning till ungdomlig skaparkraft och framtidstro, mitt i sönderfallet. Verket utspelar sig parallellt i en vattenfylld fabriksruin från 1800-talet, och ett luggslitet modernistiskt bostadsområde med bedagad utomhusscen. Videon är filmad i södra Ryssland när konstnärerna var på ett tre månader långt residens i Rostov-on-Don, och bilderna överlagras med autentisk musik och filmklipp från futurismens era av kreativitet, lekfullhet och framtidshopp. Redan högläsningen av futuristisk performancepoesi – zaum – är värd att köa för. http://leberandchesworth.com/filmworks/zaum-tractor/

den holländska paviljongen, konstnären Herman de Vries på Isola di Lazzaretto nouvo, det nya sjukhusets ö

Till det bästa med konstbiennalen hör som alltid möjligheterna att komma in i annars stängda venetianska palats och glömda öar. En av de senare uppmärksammas särskilt av den holländska paviljongen, där konstnären Herman de Vries huserar (bild ovan). Han arbetar naturnära, visar stenar och hängen han funnit på olika håll och har med pensel och pigment omvandlat en av paviljongväggarna till en jordprovkarta av världen. En del av utställningen är förlagd till Isola di Lazzaretto nouvo, det nya sjukhusets ö. Där övertrumfas snart den lågmälda konsten av arkitekturhistoriens kraft. Sjukhuset har inte bara gett upphov till ordet lasarett, utan också gjort att Venedig under 1400-talets andra hälft klarade sig undan pesten.

Ön fick efter detta fortsatt liv som karantänö för varor som skulle till Venedig och senare som krutförråd och militärförläggning. Idag är anläggningen övergiven och arkitekturen kraftigt decimerad. Icke desto mindre är den kvarvarande delen imponerande gigantisk, idag också omsorgsfullt omhändertagen av den ideella föreningen Ekos Club. Allt restaureringsarbete sker med traditionella metoder och material i syfte att återställa så mycket som möjligt. Scenograferna till en teveserie om Marco Polo 1982 har omedvetet gjort arbetet en tjänst: Deras hänsynslösa miljömålningar fungerar idag som skyddande lager för 1500-talets handelsmäns väggförda bokförings- och lageranteckningar.

Idealisterna hoppas kunna skapa ett Venedigs stadsmuseum, staden som brukar beskrivas som ett museum över sig själv. Som hopp och hopplöshet, ruin och samtid, historia och framtid, försvarar hela ön sin plats på årets konstbiennal. http://www.lazzarettonuovo.com

Christoph Büchel har för Islands räkning konverterat en tidigare katolsk kyrka till moské – Venedigs första.

Christoph Büchel har för Islands räkning konverterat en tidigare katolsk kyrka till moské – Venedigs första.

Foto (utom  Sonia Lebers och David Chesworth Zaum Tractor): Jeff Werner

 

 

 

 

Kranar och lejon på Göteborgssavannen, arkitekternas längtan bort från ritbordet och en arkitekturens generationsroman.

Djur på Göteborgssvannen. Ingvar Oldsberg har köpt en av de hotade kranarna i Göteborgs hamn. Han skänker dem nu vidare till Göteborgs stad och Älvstranden som, enligt teveprofilen, ”lovat att ta väl hand om den”. Det låter som om det vore ett utrotningshotat djur i en djurpark. Och kanske är det just vad det är. Och precis som i djurparkssammanhang så är det djuret, inte platsen som är det viktiga. Ingen tror att det finns lejon i Kolmårdenskogarna. Lejonen är tagna ur sitt sammanhang. Som kranarna. De är berättelser om någonting avlägset. Kanske är det ett pedagogiskt sätt att visa på en biotop som är avlägsen. En hamnstad med ett gloriöst förflutet, eller en savann. Eller så är det bara ett bankande på upplevelseindustrins trummor, staden som en tom behållare för allehanda storytelling.

Bortanför ritbordet. Det går bra för arkitektkontoren. Man nyanställer och växer. En följd av detta tycks vara en allt större önskan – och möjlighet – att vidga sin verksamhet och lämna ritbordet. I dag håller White Arkitekter en Arkitekturfestival i Stockholm, som vill vara ”en plattform för demokratisering av arkitekturen genom workshops, samtal, seminarier, POP UP-park, musik och konst”. Kjellander Sjöberg anordnar sedan en tid en Think Tank, senast om ”The street – a functional and social connector”. Arkitekten Malin Zimm öppnar den 14 maj tillsammans med konstnärerna Mattias Bäcklin och Mikael Goralski konstgalleriet Zimm Hall (!) på Dalagatan 20 i Stockholm, ”ett forum för forskningsrelaterad samtidskonst”. Codesign har startat sitt researchlab som de kallar CoRS, där fem nyutexaminerade arkitekter bedriver forskning som med ”akademiska metoder ges friheten att oberoende undersöka frågor och lyfta på stenar som vanligtvis inte granskas”. Här anas en hunger – som kanske är ett tecken på de vanliga vardagliga arkitektuppgifternas relativa förutsägbarhet. Låt oss då hoppas att de här initiativen så småningom når hela vägen in i arkitektarbetet.

Generationsarkitektur. I en uppfriskande bok från landskapsarkitektkontoret Urbio med titeln Myllrande stadslandskap finns en hel mängd roliga ord som de flesta ringar in samtiden på ett fantastiskt vis. Med visa böcker är det så att de bara kan komma till i en viss tid. Och när de läses om tjugo år kommer de att berätta om den här tiden bättre än några andra. De brukar kallas generationsromaner. det är möjligt att Urbios bok är en sorts arkitekturens generationsroman för mitten på 2010-talet. En sökande tid, som letar nya varianter på ordet hållbarhet, som vågar vara flummiga som sextiotalshippies – ”under asfalten en strand” – men vill bottna i vetenskapen. Det är som om de som byggde ekobyar på 1990-talet nu har flyttat in till staden och vill förändra den inifrån istället. Man kan läsa om ”polykyltur i stadsgrönskan”, ”spännande naturlab – debritorium”, ”stadens receptiva ytor”, ”motionspendlarens dröm - stråkstaden” och ”urbana signalarter”. Vad som blir verklighet är inte det viktiga, det är generationsromanens befriande hybris man ska andas in.

Bild: Urbio: Grannverkstäder

Nytt nummer:

Arkitektur 3/2015

Den nya täta staden. En fördjupning i städer som förtätar sina stadskärnor.

Det nya täta Stockholms city
Stockholms city byggs om igen. Den största förändringen av Stockholms city sedan 1960-talet. Hus rivs och ersätts med nya högre, gamla hus byggs på med trevåningar. Vi har sökt drivkrafterna bakom Stockholms citys nya siluett.

En klassiker i lyxförpackning
Göteborgsklassikern Avenyn går just nu igenom en extreme makeover. År 2021 när Göteborg fyller 400 år kommer ingen att känna igen den. Först ut är två hus av Wingårdhs. Vi har analyserat och kritiserat ett lyxigare förpackat Göteborg.

Hantverkshus för den kreativa klassen
Det är en omöjlig plats att lägga till ett hus på. Innanför Visbys världsarvsmärkta ringmur. Men Andreas Forsberg har gjort det. Ett hus fullt av fyndiga lösningar som är tillåtande och praktiska. Som en ekonomibyggnad för den kreativa klassen.

Innehållsförteckning till detta nummer hittar du här.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 3 2015
De nya husen i stadsdelen Kvillebäcken ser billiga ut. Var dessa hus vad politiken ville ge Göteborg? Det handlar inte bara om pengar, utan om att ha kunskap att efterfråga god kvalitet, skriver Gert Wingårdh.

Fisken är bättre i Göteborg. Nästan all Nordsjöfisk landas i dag i Hirsthals i Danmark. Trålarna får korta gångtider och kan ligga ute längre. Rätt hanterad kan fisken lagligen kallas färsk i tre veckor. Från Danmark går sen kylbilarna via färja till Göteborg, Malmö eller Umeå. Förutsättningarna är rätt lika när torskarna väl hamnar på den lokala fiskhandlarens is. Ändå är fisken bättre i Göteborg.

Det är helt enkelt en mer kvalificerad efterfrågan i hamnstaden på västkusten. Generationers fiskätande har lärt handlarna att bara erbjuda fiskar med röda gälar och klara ögon. Första sortering där råvaran klarat sig bäst i den obrutna kylkedjan. Kräsna kunder ratar direkt sekunda fiskar. Kilopriset på fisk är detsamma i Göteborg, Malmö och Umeå (okej, det kan vara högre både i Malmö och inte minst i Umeå) trots att det skiljer i kvalitet. Det lönar sig att veta vad man sysslar med, att kunna sin bransch. 

I Göteborg har politiken länge velat satsa på Hisingen, ön norr om älven. Det var här varven, Volvo och mycket av verkstadsindustrin låg, skild från sydsidans bostäder och kommers. Här ligger också den nya stadsdelen Kvillebäcken tätt på ett externt köpcentrum kallat Backaplan (jo, det ska snart förtätas till blandstad) och en hållplats bort, Hjalmar Brantingsplatsen, knutpunkt för tre spårvagnslinjer och minst sex stombusslinjer.

Det är här Göteborgs nyaste bostads­område precis har fötts. Allt har samverkat för att få allting rätt. Konsortiet har bildats tidigt med allmännytta och stabila privata aktörer. Hela pk-listan är avbockad: stenhus (check), blandstad (check), hyresrätt (check), bostadsrätt (check), miljöprofil (check), arkitektur (check, eller…) 

När såg jag sist ett område så präglat av betongelementskarvar? 

Både i Malmö och Umeå uppförs hus rationellt och prisvärt utan att de just ser så påtagligt ”billiga” ut. I Stockholm bannlystes betongelementhusen från Hammarby Sjöstad (jo, Folkhem har ett fiffigt, runt hus uppfört i svarta betongelement) på ett nästan fundamentalistiskt sätt. Det är klart att det inte är något ont i ett material eller en teknik. Det är bara en fråga om hur det görs. I en TED-föreläsning från Marrakech pratar David Chipperfield om ett betongelementhus i en Londonförort. 

Han beskriver hur husets enda visuella berättelse är den om att det gick snabbt (billigt) att bygga det av kvickt (prisvärt) hopkomna betongelement som uppenbart ingen behövt ägna någon större tankemöda (kostnadseffektivt). Hans poäng är att historien är så tydlig att ingen missar den. Alla inser att de bor i ett hus vars enda estetik är att det är uppfört till låg kostnad. 

Inget kan dölja den sanningen, människor är inte dumma.

Det hjälper inte med varierad färgsättning när den bara accentuerar betongelementens rationella format, det funkar inte med ädel natursten när formatet är tunt och utföran­det oengagerat. Variation är något som måste uppstå på riktigt, inte som en på-
klistrad kuliss.

Var det detta politiken ville ge Göteborg­arna? Bostadshus som såg påtagligt påvra ut. Det har säkert funnits ambitioner att hålla i ekonomin, men blir inte priset för högt när självbilden blir så arm?

När Björn Siesjö precis hade tillträtt som stadsarkitekt blev jag uppringd av en stor Göteborgsbyggare. Han hade blivit uppskrämd över att den lättast byggda arki­tekturens tid var förbi i Göteborg. Kanske måste vi anstränga oss lika mycket som i Stockholm eller Malmö. Anlita och lyssna till arkitekter med gestaltningsvilja. Det kanske till och med skulle vara nödvändigt att vända sig till undertecknad antydde han försiktigt...

En gång var Kvillebäcken gränsvatten mot Danmark/Norge. I dag är stadsdelen bara ett lågvattenmärke. Jag tror inte byggandet behöver vara krångligt och dyrt! Det gäller som alltid att hitta balans. Det handlar inte bara om pengar utan om kunskap att efterfråga. Fisken är bäst i Göteborg men inte husen. 

Debattinlägget finns i nya numret av tidskriften Arkitetur som du kan beställa här

Bild: Kvillebäcken Lott H/Wallenstam

 

De senaste tjugo åren har fastighetsägarnas idé om vad staden ska vara kommit att bli den gemensamma idén. Det offentliga utgör inte längre den nödvändiga motvikten, skriver Dan Hallemar i nya numret av Arkitektur.

När man läser reportagen från Göteborg och Stockholm i det här numret är en sak slående. Att stadens – alltså det offentligas – intressen sammanfaller med fastighetsägarnas.

När jag frågar Stockholms stadsarkitekt Karolina Keyzer om fastighetsägarnas roll i förändringarna av Stockholms city svarar hon: ”I dag är det vanligt att fastighetsägarna genomför tävlingar och parallella uppdrag där flera olika strategier prövas. Vad kan man uppnå med befintlig bebyggelse, ombyggnad eller nytillskott? Hur integreras stadsmiljön bäst? Poängen är att gemensamt med förslagsställarna löpande ta fram bra beslutsunderlag i relation till helheten.” Man tar fram förslag gemensamt. 

Men är inte deras intressen ofta motstridiga?

I boken Stad till salu. Makten i stadskärnan och det offentliga rummet, som kommer på Daidalos i höst, skriver Catharina Thörn, Mats Franzén och Nils Hertting bland annat om en intresseförskjutning mellan 1983 och 1997 i Göteborg. Genom att läsa den omfattande Cityundersökning som Göteborgs stadsbyggnadskontor genomförde under 15 år avläser de hur begrepp och relationer förändras: ”Föreställningen om intressekonflikter som fanns på 1980-talet kom senare att ersättas med odlandet av ett ‘gemensamt intresse‘ ”, skriver de. 1983 framställdes kommunen som  ”en aktör med egna intressen – avskilt från andra intressen runt stadskärnan – och kommunen antogs både ha förmåga och ett ansvar att reglera och balansera mellan dessa – genom sitt eget fastighetsinnehav men också genom att ställa krav på fastighetsägarna”.

Men sedan hände något. Inte över en natt, men successivt.

I den rapport som kommer 1997 omnämns City som ”stadens ansikte” där ”ett vackert och attraktivt City bidrar till att ge en positiv bild av hela staden”. Det talas nu om ”det gemensamma intresset” ett intresse som knyts till positiva ord som attraktivitet, trivsel och trygghet. 

Thörn, Franzén och Hertting sammanfattar det som att framväxten av ett gemensamt intresse ”har kommit att fungera som en ideologisk fästpunkt som osynliggör andra möjliga utvecklingsvägar och andra gruppers anspråk på stadsrummet. Utvecklingen från 1980-talet fram till vår tid visar hur fastighetsägarna etablerar en hegemonisk ställning och formulerat sina intressen såsom allmängiltiga och nödvändiga”. 

När de banker – som nu byggs om – i Stockholms city byggdes på 1960-talet förekom en kohandel mellan politiker och banker för att få näringslivet med på förändringarna av city. Motståndet avväpnades i slutna rum. Den stad av bankpalats som växte fram var ett resultat av det. Den "öppna stad" som nu skissas tycks förmodligen lika självklart god  för dem som håller i pennorna. Men det är stadens – det offentligas – roll att resa sig upp vid bordet och hävda andra möjliga vägar, vara en röst för andra gruppers intressen. Formulera en annan nödvändighet. 

Beställ nya numret av Arkitektur om hur städer förtätas här.

Läs bland annat om:

Det nya täta Stockholms city
Stockholms city byggs om igen. Den största förändringen av Stockholms city sedan 1960-talet. Hus rivs och ersätts med nya högre, gamla hus byggs på med trevåningar. Vi har sökt drivkrafterna bakom Stockholms citys nya siluett.

En klassiker i lyxförpackning
Göteborgsklassikern Avenyn går just nu igenom en extreme makeover. År 2021 när Göteborg fyller 400 år kommer ingen att känna igen den. Först ut är två hus av Wingårdhs. Vi har analyserat och kritiserat ett lyxigare förpackat Göteborg.

Hantverkshus för den kreativa klassen
Det är en omöjlig plats att lägga till ett hus på. Innanför Visbys världsarvsmärkta ringmur. Men Andreas Forsberg har gjort det. Ett hus fullt av fyndiga lösningar som är tillåtande och praktiska. Som en ekonomibyggnad för den kreativa klassen.

Foto: Rickard Westman

 

 

 

dan hallemar är chefredaktör

Sidor