banner Bo2016

Senaste nytt

Chipperfield vann Nobel Center

2014-04-09 16:20

David Chipperfields vinnande förslag kan få hög internationell klass. Men byggnadens storlek är kontroversiell, skriver Arkitekturs kritiker Tomas Lewan. 

Elding Oscarson vann Skissernas museum

2014-04-07 09:40

Ritar nya utbyggnaden i Lund

Erskinemålning funnen på hotell

2014-03-19 08:47

I Hotell Borgafjäll gjorde Ralph Erskine ett konstverk på en vägg. Nu har den restaurerats.

Chipperfield vann Nobel Center
2014-04-09 16:20
Elding Oscarson vann Skissernas museum
2014-04-07 09:40
Erskinemålning funnen på hotell
2014-03-19 08:47
Bostadsbranschen tävlar om att bygga litet och billigt när den borde ta ett ansvar för behovet av mångfald och variation, skriver Irma Ortega och Vanda Kehr från organisationen Jagvillhabostad.nu.

Tänk er ett Sverige i framtiden där människorna bor i rymliga, funktionella bostäder till en rimlig kostnad. Ett land där medborgarnas behov och efterfrågan av boende styr utbudet av bostäder. Ett land där det finns olika men rättvisa möjligheter att bilda ett hem.
I dag är bristen på bostäder som unga kan efterfråga akut. 2013 fick endast 40 personer under 25 år lägenhet via Stockholms stads bostadskö. 86 000 unga väntar fortfarande på sin tur. Även studenter drabbas, de hinner utbilda sig i fem år innan de erbjuds en studentbostad. Detta är inte bara ett storstadsproblem, 56 procent av alla landets kommuner uppger att de har brist på bostäder som unga kan efterfråga. I hela landet saknar nästan 300 000 unga vuxna mellan 20 och 27 år en egen bostad. En av fyra av dem bor just nu hos sina föräldrar, de flesta ofrivilligt. Vad händer med ett land som saknar realistiska möjligheter för unga människor att skaffa sig ett eget hem?
Unga i dag bor trångt, flyttar ofta, betalar ockerhyror, har långt till kommunaltrafiken, kan inte bilda familj och tvingas säga nej till utbildning och jobb. De lösningar som presenteras för dem innefattar att bo i en friggebod, mini-lägenheter om 8,9 kvm, bo dyrt i andra hand eller bo kvar hos föräldrarna. Bostadsbristen gör att de inte kan påbörja ett eget vuxet liv.
Ränteavdrag, Rot-avdrag, slopad fastighetsskatt, avdrag för att hyra ut sin bostad och nu möjligheten att tjäna extra pengar genom att hyra ut friggebodar är resultat av dagens bostadspolitik. En politik som endast gynnat dem som redan har det gott och tryggt på bostadsmarknaden. 

Unga bostadssökande i dag består inte av en homogen grupp som alla har likadana boendebehov, livsstilar eller resurser. Ändå pratas det om att bygga bostäder som är anpassade till en föreställd bild av hur denna grupp ”vill bo”. Det räcker inte enbart att bygga bort bristen, vi måste även bygga värdiga hem med mångfald. När arkitekter och planerare ritar och tar fram bostäder anpassade till den orättvisa bostadspolitik som förs i dag bidrar de till att begränsa ungas liv då alla tvingas in i samma trånga mall.
Bostadsbristen är ett samhällsproblem som berör oss alla. Det är många olika grupper som tvingas stå utanför bostadsmarknaden. Bland dem finns en stor andel pensionärer som konkurrerar med unga om samma typ av yteffektiva, tillgängliga, billiga bostäder i områden med god tillgång till kommunikationer och service.
Vi vill att fler engagerar sig i att lösa denna kris. Till att börja med vill vi ha en bostadspolitik som tar ansvar för att ge alla medborgare bostäder, oavsett ålder eller tjocklek på plånboken. Vi vill även att kommunerna ska föra en aktiv markpolitik och utnyttja planmonopolet bättre. Byggindustrin måste ta sin del av ansvaret genom att produktutveckla, öka konkurrensen, pressa byggkostnaderna och bygga upp sin kapacitet. Även arkitekter och planerare har ett ansvar och bör engagera sig i att ta reda på vilken typ av boende som verkligen efterfrågas i stället för att okritiskt anpassa sig till en politik som inte tillåter mångfald och valmöjligheter.

Branschen måste ta ett ansvar för vilken typ av samhälle de är med och bidrar till när de i stället för att ta fram vettiga hem tävlar om att bygga så litet och billigt som möjligt.
Vi vill att det läggs minst lika mycket kraft och omtanke på personer utan bostad som det läggs på dem som redan har boende, trygga arbetsvillkor och kapital.
Utmana er själva och branschen genom att tänka om och nytt. Inkludera unga i olika delar av byggprocessen och använd deras expertis i form av kunskap och perspektiv. Det är dags att bryta de maktstrukturer som utestänger och marginaliserar unga från att forma sina egna liv. Det är dags att göra bostadsbristen till en samhällsfråga som berör oss alla. Tillsammans kan vi skapa en framtid där det finns olika men rättvisa möjligheter för alla att bilda ett hem.

Irma Ortega är Verksamhetschef för Jagvillhabostad.nu. 

Vanda Kehr är Projektledare på Jagvillhabostad.nu. 

 

Fotmot. Genom jagvillhabostad.nu, SSCO och Arkitektstudenterna finns ekonomiskt stöd om 50 miljoner kronor att söka för innovativt byggande åt unga.

annons:

Banner Svenska kakel

David Chipperfields vinnande Nobelcenter kan få hög internationell klass. Men byggnadens storlek är kontroversiell, skriver Arkitekturs kritiker Tomas Lewan.

Att det blev David Chipperfield som tog hem tvåstegstävlingen om ny byggnad för Nobelstiftelsen var inte helt oväntat. Efter tävlingens första steg hade han det mest övertygande förslaget bland de tolv inbjudna internationellt erkända arkitektkontoren. Till tävlingssteg två kvalificerade sig utöver vinnaren Johan Celsing Arkitektkontor och Wingårdh Arkitekter. De två svenska bidragen omarbetades en hel del inför slutomgången – särskilt gällde det Wingårdhs förslag som mer eller mindre får ses som ett omtag.
Chipperfield däremot kunde i stället göra justeringar utifrån en fördjupad tolkning av programmet. Projektet effektiviserades och en storslagen men inte helt motiverbar, sydvänd lobby överst i byggnaden arbetades bort. Förslagets rektangulära planform som främst ansluter sig till Blasieholmens kvartersstruktur bibelhölls och likaså huvudnumret: auditoriet överst med möjlighet till storslagna Stockholmsvyer.
Chipperfields och medarbetaren vid Berlinkontoret Christoph Felgers förslag karaktäriseras dessutom av ett vertikalt fasadraster som det kommer att bli en utmaning för arkitekterna att utveckla och anpassa till platsen. Förslaget har en skala som trots modest form och volym måste ses som kontroversiell, och som enbart är försvarlig om utförandet blir i paritet med angränsande Nationalmuseums och andra byggnaders höga klass.
Mot bakgrund av att Stockholm på senare år haft svårigheter med att genomföra arkitekttävlingar måste den nu fullföljda tävlingen om en nybyggnad på Blasieholmen ses som en framgång. Tvåstegsförfarandet har använts på ett för allmänheten belysande vis, och särskilt intresserade har haft möjligheter att både orientera sig om den pågående tävlingen och lägga synpunkter.
Om Chipperfields förslag till slut genomförs får Stockholm det man länge saknat: En arkitekturbyggnad av absolut högsta internationella klass som kan bli en välbehövlig länk mellan det historiska Stockholm och samtiden.

Tomas Lewan

Boken som en termometer i stadens kulturliv, förvandlingskonstnären Gert Wingårdh och Köpenhamn kliver än en gång fram som arkitekturens huvudstad i Norden. Nu med en stor filmfestival

Bokstad. Snart inviger Göteborg sitt om- och tillbyggda stadsbibliotek. Men litteraturstaden Göteborg (bokmässan!) blev i veckan stukad. Det kommunala fastighetsbolaget Higab, som ska ”främja intressen för mindre företag och organisationer” höjde i veckan hyran i Lagerhuset med 33 procent. I Lagerhuset fihar Nätverkstan haft långt gångna planer på att skapa ett Litteraturhus. David Carlsson på Nätverkstan säger till GT att ”just nu, när möjligheten uppstår och Lagerhuset är mer spännande än någonsin, vill Higab slå sönder alltihop. Om de fortsätter driva den här linjen blir hela idén meningslös”. Det där med böcker sätter ofta fingret på städers förändring. Senaste numret av nya danska arkitekturtidskriften 21st har bibliotek som tema och håller till exempel fram Köpenhamns satsning på ett bibliotek och kulturhus i Bispbjerg som ett föredöme. Ett expressivt guldhus med en interiör med många rum för kultur. Också i Umeå sätter böckernas flytt fingret på staden som kulturstad. Flytten av biblioteket från centrala lokaler till det nybyggda Kulturväven slår sönder den alternativa rörelsen i det kommersiella centrumet menar motståndarna. Böcker som en termometer för kulturstadens tillstånd.

Förvandlingskonstnär. En av de största snackisarna i arkitekturkretsarna de senaste veckorna har varit Wingårdhs förvandling i Nobelcentertävlingen i Stockholm. Wingårdh blev tillsammans med David Chipperfield och Johan Celsing utvalda att tävla vidare i prestigetävlingen. Men när Wingårdhs förslag dök upp igen efter en bearbetning så var det tidigare fyrkantiga huset förvandlat till ett runt baldakinliknande hus (bild ovan). Vilken förvandling. Varför? Det kan väl inte vara så att Wingårdh tagit intryck av Per Gudmundssons kritik mot de tre förslagen i Svenska Dagbladet om tröstlösa lådor på lådor som han fört fram både angående Nobelcenter och om Wingårdhs vinnande förslag för tillbyggnad av Liljevalchs. På det senare svarade ju Gert Wingårdh, Ingegerd Råman och Rasmus Wærn hårt att lådan är en tidlös form. Å andra sidan avslöjade de ju också att deras Liljevalchsförslag i första omgången varit ”spektakulärt” men att man sedan ändrat sig och istället valt en hantverksmässig låda. Wingårdh framträder som arkitekturens främste förvandlingskonstnär. Allt är möjligt.

Arkitekturhuvudstad. I onsdags invigdes första upplagan av Copenhagen Architecture x film, en festival som pågår till och med söndag 30/3. Ett fullspäckade programmet gör det omöjligt att hinna allt man vill se. Fokus ligger på sex teman, bland annat landskapsarkitektur, personliga rum, arkitektoniska rum och modernism. I serien Cathedrals of Culture visas till exempel Wim Wenders nya film om Berliner-Filharmonien, i samband med en rundvisning av DR:s Koncerthus av Jean Nouvel. Ikväll håller DAC en paneldebatt om arkitekturtävlingarnas villkor, i samband med visningen av Angel Borrego Cuberos dokumentär The Competition. Det intryck festivalen framför allt ger är att den danska arkitekturvärlden – i alla fall på filmduken – härmed riktar sina blickar utåt, mot tendenser och dilemman utomlands. Ännu ett tecken detta är den diskussion som hölls på torsdagen om Köpenhamns internationella arkitekturkonferens. Den hålls för första gången under våren 2015, och är en tydlig signal om att Köpenhamn steppar upp ytterligare i sin självpåtagna roll som arkitekturens huvudstad i Norden.

Nytt nummer:

Arkitektur 2/2014

I nya numret av arkitektur synar vi det exklusiva. De dyra villorna, som blir allt fler, men också de små mikrohusen som flyr ut i naturen. Tre nya villor: En gedigen tegelvilla vid havet av Tham & Videgård, ett glasat hus i syndens Mölle av Elding Oscarson och en barockarkitektur i vita kuber av Jonas Lindvall visar att viljan att manifestera sitt välstånd med arkitektur skapar förutsättningar för arkitektur som bryter ny mark. Vi har också listat de 20 lyxvillor som gjort just detta sedan 1492. Från Palladio till David Adjaye. Katrine Kielos konstaterar att vi tycks vara tillbaka i 1800-talet där förmögenheter läggs på hög och går i arv. De skuldsatta medelklasshushållens bostadsrätter får sällskap av den rikaste procentens lyxvillor. Vid sidan av detta pågår jakten på det lilla, det begränsade. Vi har analyserat tre mikrohus, varav ett i papper, som tycks vilja vända världen ryggen. Dessutom ett sensationellt avslöjande för den arkitekturintresserade: I Ronneby har en gul villa ansetts vara Gunnar Asplunds första verk. Nu kan Eva Eriksson visa att så inte är fallet. Den är ritat av Lars Israel Wahlman, hans läromästare. Istället stiger nu en annan Ronnebyvilla ut ur anonymiteten som Gunnar Asplunds första. Utöver detta: en introduktion till en av världens mest självständiga arkitekter Valerio Olgiati, arkitekturkultur med böcker och utställningar, svaret på frågan "Vad bör göras?" och orden på allas läpper just nu.

Till innehållsförteckningen för detta nummer.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 2 2014
Köpcentrumens eventuella död, städer som återvinningsstationer och gangsterstaden Borlänge.

Döda köpcentrum. I januari stod Rick Caruso, VD:n på en av USA:s största fastighetsföretag Caruso Affiliated på en scen i New York och sa: ”Om 10-15 år har det typiska amerikanska köpcentrumet, om det inte genomgår en total transformation, blivit en historisk anakronism. En 60 år gammal avvikelse som inte längre möter folks förväntningar, eller butikernas eller samhällets”. Det kunde man läsa i en artikel i New Yorker i veckan. Caruso såg dock en möjlig transformation. Att köpcentrumet flyttar utomhus (han talar i egen sak Caruso investerar i utomhus-malls). Det är en intressant och lockande tanke. Kommer imitationen av städer innebära utomhus-köpcentrum á la Vällingby 1958? Eller kommer stadens idé kommer att förstärkas och medialiseras så att förebilden för den nya, transformerade, köpcentrumet inte blir storgatan utan dess kopia ”the strip” i Las Vegas? På Mall of Scandinavia som öppnar i Solna hösten 2015 har man svaret. De möter den eventuella köpcentrumsdöden med ambitionen at t"förändra normen" och tycks ta utgångspunkt i Las vegas med ett stänk av Carl Larsson, "i en shoppingdestination med inspiration från de fyra elementen; vatten, vind, eld och jord har Wingårdh Arkitektkontor skapat en innovativ miljö som förenar internationell atmosfär med klassisk skandinavisk design".

Döden i staden. Mer konsumtion. I Ronneby berättade man i veckan att man i en workshop med tre arkitektlag ska arbeta fram en idé för hur arbetssättet cradle to cradle kan användas i stadsbyggnadssammanhang. Tidigare har begreppet oftast synts i samband med produkt- och inredningsdesign. Enligt cradle to cradle ”kan alla material genom rätt grunddesign bli näring antingen åt mikroorganismer eller industriella processer”. Kanske man kan säga att det är dödens insteg i stadsbyggandet. Eller insikten om att allt kött är hö. Inget material förstörs, allt är en cirkulär ekonomi. Och, här kommer löftet till samtiden det här innebär att ”tillväxt, produktion och konsumtion är av godo”. I boken ”Det förflutna i framtidens stad” (Nordic academic press) som landar i bokhandeln om en vecka kan man i en text av Maria Håkansson, där hon förtjänstfullt plockar isär begreppet "Hållbar utveckling", läsa om konsumtionskulturen och en samtid "präglad av en stark tilltro till (eller kanske ett önsketänkande om) att en fortsatt tillväxt är möjlig och att en del av lösningen är att miljöanpassning och social medvetenhet driver den ekonomiska utvecklingen". Frågorna är kanske än så länge fler än svaren.

Vitt skräp. Så heter den gangsterfilm som ska spelas in i Borlänge med Ola Rapace i huvudrollen. Borlänge kommun ser här en möjlighet att få nya arbetstillfällen till kommunen. Att surfa på identiteten som gangsterstaden. Enligt Dalarnas Tidning skjuter kommunen till 150 000 kronor till filmbolaget och lovar dessutom att ställa upp med ”praktiska insatser” värda ytterligare 100 000 kronor. Som motprestation förbinder sig filmbolaget att ”köpa bränsle till bilpoolbilarna, vandrarhems- och hotellboende till produktionspersonal och skådespelare, samt råvaror till maten som kommer att tillagas av Borlänge kommuns personal”. Filmen ska hoppas också kommunen gynna turismen. Dalarnas Tidnings chefredaktör Jens Runnberg anmälde sig som skeptiker till kalkylen i veckan. Och ställde satsningen i relation till kampen om ett bibliotek i stadsdelen Domnarvet för ett år sedan. Biblioteket stängdes trots protester. Besparingen, skriver Jens Runnberg, 300 000 kronor. Gangsterfilm eller bibliotek. Så ser de nya prioriteringarna för Sveriges kommuner ut.

Deltagarkultur i dansk arkitekturpolitik, på museum och film och på svenska villatomter samt ett minnesmärke som läker sår.

Deltagarkultur 1. I den nya arkitekturpolitik som Danmark presenterade i veckan (pdf) var kärnan delaktighet. Titeln på politiken var ”Människor i centrum. Viktiga rubriker i den är ”Arkitektur och demokrati” och ”Mötet med arkitekturen”. Idag öppnar Arkitektur- och designcentrum i Stockholm en utställning med titel Blockholm - den fantastiska staden. Den bygger på ett flera månader långt projekt i spelet Minecraft där tiotusen personer har byggt virtuella hus på en verklig markkarta över Stockholm. Några av husen har nu byggts upp på museet. Men kärnan i utställningen handlar om delaktighet. Att påverka och se sin stad växa fram. Som geografen och antropologen David Harvey uttryckt det ”The freedom to make and remake our cities and ourselves is, I want to argue, one of the most precious yet most neglected of our human rights”. Den här helgen avslutas också Dokumentärfestivalen Tempo i Stockholm där en av de medverkande filmerna är ”A Short History of the Highrise”: Det senaste projektet i Katerina Cizeks interaktiva serie Highrise. Dokumentären är uppbyggd som en interaktiv berättelse om höghuset, från Babels torn till idag, där tittaren själv styr berättelsen och deltar och fördjupar sig. Bara en av många filmer på den här festivalen där deltagarens val blir avgörande för filmens rörelse framåt. Den nya deltagarkulturen kommer att bryta sig in också i vår fysiska verklighet.

Deltagarkultur 2. Eller deltagarkulturen har ju en lång tradition i Svenskt stadsbyggande. I veckan fick Regeringen veta det. Bostadsministern Stefan Attefalls stora nummer inför sommaren om en ny friggebod på 25 kvadratmeter sågades hårt av Lagrådet i veckan. Lagrådet konstaterar att förslaget ”innebär att grannars nuvarande möjlighet att överklaga bygglovet och därigenom hindra byggnadsverk som orsakar olägenheter helt tas bort”. En lång svensk tradition av deltagarinflytande bryts i så fall och Lagrådet gör sällskap med David Harvey och hänvisar till mänskliga rättigheter, i deras fall Europakonventonen och skriver: ”Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser”. Nu återstår att se om Riksdagen ändå driver igenom förslaget som vissa uppskattat ska kunna innebära 150 000-200 000 nya hus. Eller om deltagarkulturen i den svenska plantraditionen, och mänskliga rättigheter, stoppar det hela.

Utøyasåret. Den svenske konstnären, och en gång arkitektstudenten, Jonas Dahlberg valdes ut som vinnare i tävlingen om ett minnesmärke på Utøya i Norge. Och vi var många som blev stående gapande inför hans idé att dela ön i två delar. ”Ett sår eller ett snitt genom naturen”, som ”en reflektion av något hastigt och för evigt borta”. Orsaken till att han valde att förlägga minnesmärket i naturen, beskriver han, var att naturen i sig var inne i en läkningsprocess. Medan husen bar på spåren konkret och smärtsamt fanns det i naturen ett ständigt återskapande. Dahlberg kontrasterar verkets inåtvändhet mot hur man i Norge har exploaterat det fantastiska, utblicken, med sina turistvägar. Här är det istället ett försök att placera besökarna i ett tillstånd av reflektion. Dahlberg tar sedan naturmaterialet från Utøya och använder det för att skapa det minnesmärke som ska skapas i regeringskvarteren i Oslo. Naturen i staden som en reflektion. Ett liknande koncept användes vid WTC i New York, när Michael Arad och Peter Walker skapade en skog med två vattenfall i mitten. Naturen läker sår.

En bilist upptar 100 kvadratmeter i staden, en cyklist bara 10. Ska städer bli cykelstäder måste de fördela utrymmet annorlunda, säger Michael Koucky, miljövetare och expert på cykling i städer.

Publicerad i Arkitektur 1/2014.

”I Sverige har vi gott om utrymme i våra städer, men vi använder ytan för transporter ganska ineffektivt. Här kanske det inte ens behövs en ny stor investering och nya, väldigt dyra lösningar, eftersom vi har investerat miljarder under många år i ett vägtransportsystem. Om vi pratar om cykeltrafik så är den befintliga infrastrukturen fullt användbar rent tekniskt. Problemet är att den är upp­tagen. Om man hårdrar det så försöker man i dag att klämma in cykeln med ett skohorn i de utrymmen som finns utan att våga störa biltrafiksystemet. Då flyttas konkurrensen och cyklarna konkurrerar med de gående, vilket är det sista man vill.
Vi måste frångå tanken att se gående och cyklister som en enhet. I staden är det ofta större hastighetsskillnad mellan gång och cykel än mellan cykel och bil. Att lägga ihop gång- och cykelbanor är därför ingen bra ide. Huvudförklaringen till att konflikten mellan gående och cyklister finns är att man slåss om det lilla utrymme som blir över efter bilen. Man bör i stället relatera cykeln till bilen och ge den plats i staden i relation till den.
Vill man ha en förändring mot mer cyklande så måste man få ett långsammare tempo i staden. Höghastighetsstaden på marknivå kräver för mycket plats. En bil tar ungefär 100 kvadratmeter utrymme i staden. En cykel kräver 10 kvadratmeter, kollektivtrafiken ungefär detsamma per person. En gångtrafikant ungefär tre. Då är det givet att om man vill förflytta en halv miljon människor dagligen, som i Stockholm, på en given yta måste man fundera på hur man gör det.

I slutänden handlar det om en kamp om stadsutrymmet, en fördelningsfråga. Hur många procent av befolkningen använder hur många procent av ytan och av investeringarna? En sak som inte kräver någon investering är att sänka hastigheten på biltrafiken. Från de 50 km/h man har i tätort i dag ner mot 20 km/h. Det gör det lättare att utnyttja det befintliga gatunätet. Om du har låga hastigheter kan du ha gator som tryggt kan användas av både bil och cykel och även korsningspunkter förenklas.Följden blir också att cykelåkandet ökar och då ökar utrymmet. För varje bilförare du tar från bil till cykel eller kollektivtrafik frigör du 90 kvadratmeter stad.

Sedan ska man så klart investera i specifika cykelstråk, även om de inte som i Foster & Partners förslag för London, behöver ligga i luften. Då handlar det om att se var folk rör sig, det skiljer sig inte från hur man planerar kollektivtrafik eller biltrafik. Stråk, med en minimering av antalet stopp, som gör att man vinner tid på att cykla.
Vi har funderat en del på väderskyddade cykelbanor men forskning visar att väder inte är ett så stort hinder för att cykla som man kan tro. Det är däremot is- och snöröjning. Också där handlar det om status. Om du låter cyklarna ta plats tillsammans med bilarna så kommer de också bli en del av den snöröjning som bilarna får och som i dag är prioriterad framför den på gång- och cykelbanor. Det finns dock goda exempel på städer som röjer cykelbanorna före bilvägarna. Nederländerna har inte ett perfekt cykel­väder, men runt 30 procent av alla resor där görs med cykel, nästan lika många är det i Köpenhamn. I Göteborg är andelen runt 9 procent, i Stockholm runt 7–8 procent och i Malmö runt 23 procent. När minst 20 procent av alla resor sker med cykel kan man kalla sig en cykelstad tycker jag.

Man bör alltså placera in cykeln jämställt med bilen. I Köpenhamn och på flera platser i Nederländerna har man kommit över tröskeln där man inte längre är en cyklist för att cykla. Det är inget som definierar dig. Du behöver inte köpa prylar eller en stil. Även människor med högprestigejobb kan ses på cykel. Se bara på exemplet av den danska regeringen som vid sin installation cyklar till drottningen.”

Michael Koucky har en MSC inom miljövetenskap, är seniorkonsult på Koucky & Partners AB och har arbetat med hållbara transporter och cykling i mer än 15 år.
Berättat för Dan Hallemar.

Med små hus för hemlösa, anpassningens arkitektur och gott om ved till valbrasan.

Platta paket. I förra veckans fusklapp kunde vi berätta om Ikeas platta huspaket för flyktingläger. Nu i veckan dök nästa välgörande platta paket upp. Brittiska Rogers Stirk Harbour presenterade i samarbete med YMCA ett platt hus-paket för hemlösa. Det beskrevs i The Guardian som ”ett stort rött monopolhotell” till formen. Andy Redfearn från YMCA förklarade att ”målet är att tillhandahålla ett flyttalternativ som deras boende kan ha råd med men som inte kräver ett bygglov”. Detta eftersom de som lämnar YMCA-boendena ofta hamnar i osäkra hyreslägenheter hos privata värdar. Det första försöket innebär 36 små hus runt en gård. Är det tillfälliga en möjlig väg att hantera olika former av bostadsbrist? Eller är det cyniskt att låta människor leva under den osäkerheten? Är det att kapitulera eller att acceptera? Är det en viktigare fråga att fundera kring vad bygglovsbefriat kan betyda för de som verkligen behöver bostad istället för de som vill ha en till på tomten? Medan man funderar på det kan man läsa de 63 förslag som Nybyggarkommissionen (en lobbygrupp kring byggande formad av Ncc, Nordea och Tyréns) presenterade i veckan. Samma vecka för övrigt som man i Stockholm vräkte de bostadslösa rumänska Romerna i den tillfälliga kåkstaden i Högdalen.

Anpassningens konst. Tillbyggnadsförslagen till Liljevalchs konsthall som presenterades för jul blev tagna i örat eftersom de blev för stora. Konsthallen och Fastighetskontoret i Stockholm hade önskat sig för mycket. Juryn fick i uppdrag att revidera tävlingsprogrammet tillsammans med ”ett väletablerat arkitektkontor”. Nu har de nya förslagen kommit. De tävlande är fortfarande en imponerande samling arkitekter som försöker anpassa sig: Snøhetta, Wingårdhs, Lundgard & Tranberg, Kengo Kuma och Petra Gipp. Två av förslagen har i alla fall kvar sina motton från första omgången. Som en studie i begränsningens och anpassningens konst kan det bli ett intressant material för forskningen. Ett förslagen har nämligen humorn att kalla sitt förslag för ”liten”. Oklart om det är samma kontor som i första omgången kallade sig ”Så mycket som möjligt”.

Valbrasor. Nu är det valår och partier lanserar stadsbyggnadsprojekt för att synas i debatten och fiska röster. I Sundbyberg presenterade Centerpartiet i veckan en trästad, Råstastaden, med studentbostäder på 25 kvadratmeter med ”en medeltida stadskärna”. I Stockholm dök Miljöpartiet upp med en skiss för att förvandla en bilväg i Solna till en boulevard. På bilderna av den framtida boulevarden syns Jay Z och Beyoncé samt en elefant. Bostads- och stadsbyggnadsfrågor seglar in i valrörelsen. Kulturgeografi Erik Clark skriver idag på SVT:s debatt att bostadspolitiken om en bostadspolitik som drivs utifrån målet om en “långsiktigt, väl fungerande bostadsmarknader”, men, menar han. ”Idén om en ”fri” marknad är en myt. Staten har i högsta grad varit delaktig i att skapa och institutionalisera bostadsmarknaden”. Kärnan i den förda bostadspolitiken är, skirver Clark, att ”resursstarka hushåll subventioneras på bekostnad av resurssvaga hushåll.” I veckan rapporterade också SVT:s ABC att Allmännyttans vinst i Stockholm hade kunnat användas till 14 000 hyresrätter. Se där. Valåret har bara börjat. Frågorna väntar som vedklabbar vid huggkubben. Bara att lägga på elden.

Veckans fusklapp med danskjävlar, små och stora paket från Ikea och romantiska arkitekter.

Danskjävlar. Den 27 februari presenterar den danska regeringen sin nya arkitekturpolitik. Den danska kulturministern Marianne Jelved förklarar att den största förändringen i den nya politiken handlar om brukarna. Att man först fråga människorna som ska bruka arkitekturen innan man bygger den. För att alla ska få veta vad det här innebär bjuder man in till ett seminarium om den nya arkitekturpolitiken med fyra ministrar: miljöministern, kulturministern, klimat- energi och byggnadsministern samt ministern för städer, landsbygdspolitik och bostäder. Bra uppställning av ministrar där. Vad Sveriges regering sitter och knåpar med under tiden? Lite regeländringar så att Friggebodarna kan växa till Attefallosar

Ikeapaketet. Nyligen ändrade sig den politiska majoriteten i Stockholm och vill inte alls ha ett centralt Ikeavaruhus i den nya promenadstaden vid Globen. Man hade hoppats, menar man, att Ikea skulle bygga ett showroom, vilket Ikea tillbakavisar. Nu säger Per Ankarsjö (C) att man "inte accepterar ett konventionellt varuhus". Eftersom det i intentionsavtalet stod att varuhuset skulle omfatta etablering av en handelsanläggning omfattande köpcentrum och IKEA-varuhus, totalt ca 136 000 kvm BTA”  så är det svårt att tro att just ett showroom var det som möbeljätten tänkt sig. Men Ikea kan tänka litet. Det visade sig i veckan när man blev nominerade till ett designpris för de små hus för flyktingläger och katastrofområden, hopvikbara till ett platt paket, som man skapat tillsammans med SVID. Där man bygger i förälängningen av sentensen att om man är väldigt stor måste man också vara väldigt snäll. 

Romantiska arkitekter. Det är Alla hjärtans dag och faktum är att bara bagare är vanligare än arkitekter i romantiska komedier. Särskilt den ensamma manliga mjuka arkitekten då. Som i Huset vid sjön (Keanu Reeves), The Last Kiss (Zach Braff), Three To Tango (Matthew Perry), Sömnlös i Seattle (Tom Hanks), Mitt super ex (Luke Wilson), Love Actually (Liam Neeson), Just like heaven (Mark Ruffalo), och It’s Complicated (Steve Martin). I One fine day finns den mer ovanliga kvinnliga arkitekten spelad av Michelle Pfeiffer. Men då inte alls mjuk och känslig som så många av de manliga motsvarigheterna utan ett kontrollfreak. Men romantisk komediestetik tycks också kunna sälja hus, vilket Småa visar i sin nya reklamfilm för A1 Arkitekters radhus i Kärrtorp, Stockholm, där vi får följa ett par från fritt storstadsliv till kärnfamiljens drömmar. Ett av dem är nu ute till försäljning, för alla romantiska spekulanter.

Bild från Mäklarhuset.

Lee Sanghyeoks stol i serien Useful Living.
Lätta möbler för lättflyttade hem. Julia Svensson bloggar från Stockholm Furniture Fair.

Att unga i bostadsbristens tidevarv lever mer hopfällbara liv sätter, av allt att döma, sina spår även i möbeldesignen.
2013 års mottagare av det danska Time to design-priset är den koreanska designern Lee Sanghyeok, som bor i Berlin. Serien Useful living, som består av hyllor och en stol, speglar hans eget nomadiska liv – han lever utomlands och tvingas ständigt montera ned sitt liv och sedan bygga upp det på nya platser. Möblerna är tillverkade i nätta rundstavar av ek, som skruvas samman med mässingsfästen. Mässingsfästena symboliserar livets tyngd, och att skruva ihop dem är en handling som skapar ett mer bekvämt liv.
Danska Anita Johansen, utexaminerad från Kunstakademiets designskole i Danmark, har gjort en låg enkel dagbädd, som visas av Menu. Stativet i såpad ek är robust, men har ett lätt uttryck. Den spartanska bädden kan träs av och på ramen tack vare en fin rundstavskonstruktion.
Bland de intressanta inslagen i de ungas Green Room finns koreanska Choi Kunsik, som arbetar och studerar i Sverige sedan 2012. Hans ”Double faced desk” är både hopfällbar, och har två olikfärgade sidor Bordets sidor kan fällas ihop likt ett pussel, och bordet förvandlas då till en sex centimeter tjock skiva, smidig att bära. 

Missa inte heller:
Finska BE Design. I år har BE Design, som drivs av två systrar, tagit steget från Green Room till stora mässgolvet. Föremålens uttryck hämtas från uppväxten bland hästar och natur på en gård i Finland.
Industridesignern Matilda Dahlquist. Hon tillverkar möbler inspirerade av bohuslänsk folkkonst. Skåpens ljusa lätta utsida vägs upp av en insida med stiliserade motiv i starka färger. Med ett enkelt handgrepp kan dörrarna vikas upp och motiven visas även på utsidan. Som origami, fast från västkusten.

Sidor