Kinnarps trendrapport

Senaste nytt

Bygg skydd för utsatta i Hornstull

2015-03-18 12:50

Vi arkitektur vill bygga vindskydd istället för exklusiva bostäder i det gentrifierade området Hornstull i Stockholm.

Pris till kontorsbyggnad av White

2015-03-18 12:32

Würths nya huvudkontor och centrallager i Örebro tog hem förstapriset i MIPIM Awards 2015. 

Så blir de första husen i Oceanhamnen

2015-03-05 14:54

7 vinnare i tävlingen om H+.

Bygg skydd för utsatta i Hornstull
2015-03-18 12:50
Pris till kontorsbyggnad av White
2015-03-18 12:32
Så blir de första husen i Oceanhamnen
2015-03-05 14:54
Skandal i Danderyd när Léonie Geisendorfs första villa byggs till. Kommunen har inte förstått dess unika arkitektoniska värde. Gör om, gör rätt och befria kommunen från sin dumstrut.

ARKITEKTURSKANDAL. Vi dedikerar veckans fusklapp till en skandal. Léonie Geisendorf var en av de mest tongivande arkitekterna under svensk efterkrigstid. En av få kvinnliga arkitekter som steg fram under perioden men också en arkitekt som tolkade sitt arv från modernismen på ett annat sätt än sina generationskamrater. Hon var en kvinnlig arkitekt med samma betydelse som Ralph Erskine. En främmande fågel med en helt egen röst i den svenska modernismen. Men till skillnad från Erskines verk är Léonie Geisendorfs ständigt hotade. Hennes St Görans Gymnasium byggs om till studentbostäder.

Och nu har Danderyds kommun givit bygglov till en av Geisendorfs två helt unika villor i kommunen, Villa Ranängen som hon ritade tillsammans med sin man Charles Eduard Geisendorf. Det finns en handfull bevarade projekt av hennes hand. Att bygga till ett av dem är en skandal. Och man har svårt att tro att något liknande skulle hände någon av de framträdande manliga arkitekter som kommunen skryter om. En Villa Pauli av Ragnar Östberg eller – den mer samtida med Geisendorf – Villa Markelius av Sven Markelius. Villa Ranängen är Geisendorfs första utförda projekt. Den stod klar 1951 och var ritad åt en polioskadad kvinna, Titti Leyton och representerar enligt arkitekturhistorikern Fredric Bedoire "på ett utomordentligt fint sätt den både sofistikerade och samtidigt vardagliga 'International style' som spreds efter andra världskriget" .

När Léonie Geisendorf själv beskriver villan i en intervju som Charlie Gullström gjorde för Arkitekturs temanummer om Léonie Geisendorf som kom för ett år sedan sa hon: "Över huvud taget lade vi ner mycket omsorg på den här bostaden. Titti var en fantastisk uppdragsgivare med mycket tydliga funktionella behov förstås". Nu har bygglovet överklagats till Länsstyrelsen där en av grannarna tagit på sig rätten att framföra att "en samlad värdering av villans arkitektoniska betydelse för området inte har genomförts". I överklagandet står också att man har kontaktat Léonie Geisendorf som är 100 år, 101 i april, gammal och lever i Paris om ärendet och hon uttrycker uppskattning för de försök som nu görs för att rädda hennes verk.

Om inte Länsstyrelsen godkänner överklagandet och upphäver bygglovet så har man öppnat vägen för en skandal som är på samma nivå som om man i Kalifornien skulle bygga om och till de sk Case Study-husen. Länsstyrelsen har nu möjligheten att i efterhand plocka av kommunen dess dumstrut.

annons:

Banner Svenska kakel

Arkitektur och stadsbyggande har drabbats av mätbarhetens apostlar. Nu är en svensk hållbarhetscertifiering av stadsdelar på gång. Per Haupt ser risker med certifieringssystem som vill arbeta med stadsbyggande. De riskerar att missa den helhetssyn som behövs när man bygger städer. Men här finns också möjligheter för de som äntligen vill fylla ordet hållbarhet med verklig betydelse, skriver Per Haupt.

Sverige kommer att få ett eget certifieringssystem för hållbara städer. Efter fyra år av analyserande av utländska förebilder och tester på svenska stadsutvecklingsprojekt har nyligen ett viktigt beslut fattats. Den här artikeln försöker ringa in vad det kan betyda för svensk stadsutveckling och hållbarhet. 

Men först, hållbar stad, vad är det egentligen? Städer samlar enorma fysiska resurser, parasiterar på resten av planeten, hålls vid liv av flöden och transporter, koncentrerar konsumtion och producerar avfall och utsläpp: ”Trots att städer endast upptar 3 % av jordens markareal konsumerar städer 75 % av den globala energin och står för 80 % av de globala växthusgaserna (Taylor, 2012). Därtill beräknas en stad behöva upp till 1 000 gånger sin egen storlek för att ta hand om de avfallsprodukter den genererar (FAO, 2010).” Men städer är också platser för ekonomisk vitalitet och exploatering, social utveckling och segregation, och oväntad biologisk mångfald. Hur vi bygger om och ut våra städer under kommande decennier kommer med andra ord att ha stor betydelse för våra chanser att ställa om mot ett mer hållbart samhälle.

Samtidigt är begreppet hållbar halt och lider av inflation. Den flitiga användningen, från reklam och politik till forskning, har gjort att många osäkrar sin pistol när det dyker upp. Visst finns det en uppsjö av kloka och användbara definitioner, men som ofta med stora och oundvikliga begrepp så är det först när det konkretiseras som det avslöjar sina styrkor och svagheter. 

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Post Carl Malmstens-borgerligheten, Otto Freis såpbubblor och rösta på din favoritstad.

Daterad livsstil. I tidningen Arbetet skriver Jonna Sima om varför Madonna borde få Polarpriset – det pris som i år gavs till Emmylou Harris. Hennes analys av varför Madonna inte fått det, medan det bland annat tilldelats Björk är att Björk är ”kvalitetsmusik enligt borgerliga ideal, lika okontroversiellt som en Carl Malmsten möbel. I det sammanhanget är Madonna fortfarande kitsch”. När de verkligt borgerliga idealen ska fram är det möblerna som synas. Och idén om den viskande finkulturen sitter tydligen fortfarande bäst i en malmsten-möbel. Det är fascinerande att en så gammal metafor fortfarande fungerar. Vem som lyssnar på Björk eller ens gillar Björk sitter i en Carl Malmsten möbel. Sannolikheten är nog större att hen åker på en fixed gear-cykel. Det är dags att uppdatera livsstilsmetaforerna, borgerligheten bor inte i salonger längre.

En hållbar bubbla. Årets Pritzker pris, ett av de mer prestigefyllda internationella arkitekturpriserna tilldelades Otto Frei, bara en dag efter hans död. En av Otto Freis första arkitektoniska förebilder var såpbubblan. Otto Frei var en av de som tillsammans med Buckminster Fuller tog ingenjörskonsten in i arkitekturens allra lättaste och mest magiska värld. Ett ständigt utforskande av materialens och ingenjörskonstens gränser. Ett av hans projekt var faktiskt till 2008 års polarpristagare Pink Floyds konsertscenografi i USA 1977 (bild ovan). Hans papperspaviljong för Expo 2000 i Hannover tillsammans med Shigeru Ban slår en bro mellan japansk och västerländsk konst och arkitektur. Han reprenteradt den långsiktiga och taktila sidan av den organiska arkitektur som de senaste tjugo åren spridits över världen, men som vid närmare inspektion bär på såpbubblans ytlighet men inte dess spänning.

Rösta på stad. När ni slutat trycka på knappar för att rösta i kvällens melodifestival kan ni gå över till att rösta om framtidens Stockholm. I dagens Dagens Nyheter presenteras ett forskningsprojekt av Alexander Ståhle på KTH och framtidsforskaren Noah Raford där man tagit fram tre scenarior för framtidens stad: Ekostaden, Teknostaden och Marknadsstaden. De tre scenarierna har tagits fram genom att 400 experter på vitt skilda områden utfrågades om framtiden. ”Det resulterade i flera tusen trender av olika omfattning och styrka som forskarna noga analyserat så att de kan visa tänkbara scenarier för hur vi bor lever – och inte minst – förflyttar oss år 2050”. Nu vill forskarna att du ska rösta för att kunna meddela de som styr över vad folket vill ha. Ett möjligt problem är att ett av alternativen – marknadsstaden– framställs som så oerhört elakt att det är som att rösta på stora stygga vargen i sagan om de Tre små grisarna. Så nog vill de att vi ska rösta på den präktigaste grisen, eller? Kopplat till forskningen är också en konferens

Arkitektur som bröd till skådespel, kultur som äter upp snabbmaten och ny-sultanens galna megaprojekt som hotar hela Istanbul.

Bröd och arkitektur. Mycket tyder på att en av de närmsta årens viktigaste förändringar i den svenska arkitekturen blir de tillfälliga tillägg som görs i städer. Städer har börjat förstå värdet av det tillfälliga och det överraskande. Det som stadsaktivister och graffiti-målare förstått länge. Stockholms stad har nyligen upphävt sin nolltolerans mot just graffiti och börjat föreslå lagliga väggar runtom i staden. I Göteborg invigdes för ett par veckor sedan en bastu byggd av återvunnet material i Frihamnen, ritad av RaumblaborBerlin (bild ovan), beställd av kommunala Älvstranden Utveckling AB och är en del av Jubileumsparken som ska etablera Frihamnen som plats med händelser och evenemang. Omklädningsrummens väggar är byggda av 12 000 återvunna glasflaskor. Bastun är byggd ute i älven på en förankringsanordning, tidigare använd för fartyg – en betongdykdalb. Allt är väldigt Berlin. Det är roligt med knasiga små idéer även om man ibland får känslan av ni vet det där gamla talesättet om bröd och skådespel. 

Kulturen äter upp snabbmaten? När Stockholms stadsbibliotek nu ska renoveras och byggas om – istället för den stora tillbyggnaden som ledde till en av världens största arkitekttävlingar men som aldrig blev av – vill man, erfar Biblioteksbladet; kasta ut snabbmatsrestaurangerna i de basarer som Gunnar Asplund ritade i gatuplanet. Asplunds idé – ganska radikal – var att just tillåta enklare kommers i basarerna. Mötet mellan kulturens monument och den enkla handeln. Nu finns tankar att bibliotekets verksamhet ska börja redan nere vid gatan. Det är en tanke som passar bra in på hur man börjat betrakta bibliotek de senaste åren. Om de tidigare varit just monument där en kunnig och bekväm kulturell klass kunnat röra sig närmar man sig nu mer det direkta tilltalet och slinka-in-kulturen. Bibliotek i tunnelbanor i Stockholm eller i gathörn där Seven eleven brukar ligga i Göteborg. Det borde mana till efterföljd. Kulturens svar på food-trucks - bokbussen - har ju funnits långt längre än de trendiga mobila mathaken, och bör nu i logikens namn spridas i större antal.  

Diktatoriska megaprojekt. Nytt avsnitt av podcasten Staden idag, del två om Istanbul. På torget i den sömniga landsortsbyn Salizbosna fem mil från Istanbul har fem fastighetsmäklarkontor etablerat sig. Byn ligger intill den planerade kanalen från norr till söder – mellan Svarta havet och Medelhavet. Ett projekt som ska utgöra ryggraden i president Erdogans planering av en ny stad för fyra miljoner människor. 2009 antog staden Istanbul en ny masterplan för att fortsätta växa från öst-väst. President Erdogan har kastat denna Istanbuls konstitution över bord. Med kanalen, med den tredje flygplatsen i norr – som kommer utplåna stora delar av Belgradskogen och hotar vattenreservoarerna som staden får sitt vatten ifrån – och med den tredje bron över Bosporen ska en ny plats för Istanbul som en ”global city” etableras. Erdogans politiska karriär bygger till stora delar på stadsförnyelse. Hans löften till folket handlar om nya städer. I skuggorna av den urbanpolitik som nu förs finns en stad som hotar att utplåna själva förutsättningarna för sitt eget liv.

I samband med öppningen av arkitekturfoto-utställningen Constructing worlds på ArkDes i Stockholm visar vi tre olika nya bilder av arkitektur. Modernism i fejkat förfall, filmer av tekno-apokalypsen och arkitekturkritikerns amatörfoton.

Idag öppnar Arkitektur- och designcentrum, ArkDes, utställningen Constructing worlds. En utställning med arkitekturfotografi. Eller kanske snarare fotografi med arkitektur, från olika sidor. Vi på tidskriften Arkitektur har i samarbete med ArkDes gjort en katalog till det svenska appendixet till utställnmingen med fotgrafier ur ArkDes arkiv. Som ännu en plusläsning till utställningen, här tre andra bilder av arkitektur:

Photoshoppad värld. Den belgiske konstnären Xavier Delory använder photoshop för att bygga om eller förändra arkitektur. Hans version av Le Corbusiers Villa Savoy som ett hus i förfall med graffiti, slitna fasader och krossade fönster kan få en arkitekturälskare att sätta i halsen. Men säger Delory till tidskriften Mark, som svar på om det är en hädelse: ”Jag är lika fascinerad av ruinestetik som Le Corbusier var, för mig så överlever hans verk förfallet och vandalismen”. Bilden som är en del i serien "En pilgrimsfärd i moderniteten" är istället menar han ett sätt att ge oss möjlighet att reflektera över vårt samhälles förlust av utopiska idéer, dess rädslan för framtiden och längtan efter nostalgi. Hans andra fascinerande bildserier har namn som ”Stängt på söndagar” – köplador i formen av tidiga katolska kyrkor – och Habitat – små vardagliga tegelhus utan fönster. 

Pèlerinage sur la Modernité, Xavier Delory (c)

Samsung-staden. I sin dystopiska futuristiska serie ”New city” som finns på Vimeo gör arkitekten Liam Young verkliga men överdrivna animationer av städer i en ”technopocalypse”. En möjlig framtid i Samsung city eller i Edgeland. ”De krafter som formar våra städer”, säger Young, är inte fysiska, ”de är nätverk, de är Wi-Fi”. Samsung-staden är inspirerad av hur Samsung i Syd­-korea har börjat investera i fastighetsutveckling och att Apple har en omsättning som är större än många länders BNP. Med sina filmer, som i stort sett är stillbilder som det rör sig i, vill han ”visa på en spekulativ urbanism, en överdriven version av verkligheten".

Liam Young New City (Vimeo)

Twitterfoton. Guardians arkitekturkritiker Oliver Wainwright utnyttjar sociala medier för att publicera en alternativ bild av de byggnader som Guardian visar – vilket i princip endast är byggnader av stjärnarkitekter. Hans recension i tidningen trycks tillsammans med den officiella bilden av till exempel Fondation Vuitton i Paris. Men hans tusentals följare på Twitter (@ollywainwright) får se de mindre perfekta bilder han tagit med mobilkamera (som bilden nedan från just Gehrys byggnad). Om detta och hur social medier kan förändra bilden av arkitekturen kan man läsa i senaste numret av Architectural Review. 

Oliver Wainwright (c)


Taggar: 
Städer bör se en möjlighet i den sociala aktivismen, skriver Arkitekturs chefredaktör Dan Hallemar.

När kung Carl XVI Gustav skulle inviga den nya Sundsvallsbron ville staden flytta på det tillfälliga husvagnsläger som en grupp EU-migranter slagit upp i närheten av bron. ”Av säkerhetsskäl”, sade kommunen. Ledarskribenten på Sundsvalls Tidning Sofia Mirjamsdotter skämdes för Sundsvall, för att staden gång på gång ”visat sig så fullständigt inkompetent när det gäller marknadsföring och att sätta staden på kartan”.

Hovet protesterade och husvagnarna fick vara kvar under invigningen. ”Frågan är hur man sätter en stad på kartan”, skriver Mirjamsdotter och svarar retoriskt: ”Världens längsta luciatåg?”. För att sätta en stad på kartan krävs autenticitet och äkta engagemang, menar hon. Ett engagemang som kommer från ”människorna som bor och lever här”.

Hur en stad förhåller sig till kriser och det tillfälliga säger mycket om den. Svenska städer står inför en typ av utmaningar man inte sett på länge. Informella bosättningar till exempel. Hur ska man förhålla sig till det? Den ”rätt till staden” man pratade om på 1960- och 70-talen intresserade sig främst för ”arbetarklassen”, skriver Helena Holgersson i sin avhandling Icke-medborgarskapets urbana geografi (2011), medan de exempel som används i dag, av till exempel geografen Don Mitchell, handlar om ”hemlösa” som befinner sig i det offentliga rummet men sällan ses som en legitim del av det: ”I stället används deras närvaro som en indikator på hur stort behovet av upprustning och privatisering är”.

Holgersson skriver också om städers arbete att ”hamna på kartan” och ställer i sin studie frågan vilken plats asylsökande och utvisningsbara har i ”kunskapsstaden” och ”evenemangsstaden”. En stad som blir ett varumärke måste gå att kontrollera – som London eller Sotji vid ett OS eller Rio vid ett fotbolls-VM. Eller som i Sundsvall när rampljuset faller på en invigning. När nationalmonumentet kungen ska komma på besök.

Men en stad är inte en nation. I motsats till nationer, skriver Helena Holgersson, kan städer beskrivas som ”konkreta realiteter som inte karakteriseras av föreställningar om etnisk, kulturell och religiös gemenskap, utan av livet som levs i detta rum, eller mer precist denna mångfald av rum”. 

Städer kan bestämma sig för att kriser eller utmaningar – om man vill se det så – bör förändra staden. Man har verktygen: allmännyttiga bostadsbolag och ett kommunalt planmonopol. Den nya aktivismen – engagemanget som Sofia Mirjamsdotter skriver om – är social. Den kopplar ihop motstånd med socialt engagemang. Det finns och syns överallt i våra städer. Det är nu upp till tjänstemän och politiker att se den och förstå den som en väsentlig del i det man kallar bilden av staden. 

Dan Hallemar

chefredaktör, Arkitektur

Bild: Anslagstavla, Sundsvall (Foto: Dan Hallemar)

Eldunderstöd för sänkta hushöjder, nyanser i det grå och stadsförnyelse som auktoritär tillväxtstrategi.

Försvarsmakter. Försvaret vill sänka den byggnad som skulle skicka Stockholm i topp på den svenska skyskrapekartan, Tellus tower vid Telefonplan (bild ovan). Försvarsmakten har gjort en teknisk analys och kommit fram till att tornet stör de tekniska systemen. Från 237 meter till 45 meter vill man sänka det. Den aggressiva stadsbyggandskampen har alltså fått ännu en aggressor, försvarsmakten. Det finns säkert flera debattörer i fler städer som skulle önska sig det eldunderstödet. Man ser hur de hugger omkring sig och sänker hushöjder. Man ser också hur ingen självklart vågar säga emot dem, SSM fastigheter som ska bygga tornet valde att inte kommentera. Nationalskalden Ulf Lundell såg nyligen arkitekten bakom Tellus tower Gert Wingårdh i Göteborg och som vi tidigare meddelat skrev på sin blogg ”Passerade arkitekt Gert Wingårdh på Avenyn, han som ritat och uppställt Himlatrappan på Lilla Stenshuvud, även kallat Kukmätarkullen, bredvid betongtornet”. Så nu är Wingårdh ansatt från försvarsmakten från en sida och Ulf Lundell från en annan. Vilken perfekt storm.

Nyanser av grått. När allmänheten och faktiskt inte sällan stora kulturredaktioner ska tala om arkitektur så är ordet ”gråa hus” en vänligt förekommande uppfattning om vad arkitektur är. I helgen har den omtalade filmatiseringen av boken 50 shades of grey premiär. Recensenterna är besvikna över att den inte i tillräcklig utsträckning får det att ”rycka i baguetten”. Inte tillräckligt sexig alltså. Men om man för ett ögonblick fokuserar på det intressantaste i den där filmen, nämligen ordet nyans i titeln, så kanske det finns något här att plocka upp för de som arbetar med att berätta om arkitektur. Det är inte att det ska ”rycka i baguetten” – det är väl mer det som mäklare sysslar med – utan att nyanserna i det till synes grå ska börja framträda. Här finns en uppgift för ett Arkitektur- och designcenter liksom för de som debatterar och skriver arkitektur och stadsbyggande. Lösningen finns inte i de uppenbara polariseringarna mellan det grå och det färgglada, mellan det täta och det glesa, utan i nyanserna.

Förnya genom att förstöra. Idag släpps ett nytt avsnitt av podcasten Staden. Om Istanbul. De rörelser som finns i Sverige finns också här, bara i en större förstoring och i en aggressivare form. Det pågår en urban utrensning och massförflyttning i Istanbul. En miljon Istanbulbor står inför hotet att förlora sin bostad. Tarlabasi, Sulukule, Dolapdere, Sarigöl är bara några av namnen på de stadsdelar där det styrande AKP-partiet genomför sin stadsförnyelsepolitik. Mot små ersättningar drivs invånare mot det statliga bostadsbolaget Tokis nybyggda massprojekt i stadens utkanter, hem de sällan har råd med. Fastighetsekonomin har pumpat upp Istanbuls tillväxt genom urban förnyelse av centrala stadsdelar och ständig nyproduktion i periferin. Stadsförnyelse som auktoritär tillväxtstrategi. En svällande stadskropp som äter upp sig själv.

 

Är göra sin grej-grejen på väg ut? Håller nysakligheten på att hitta ett nytt fäste i Göteborg? Kan villorna spränga det arkitektoniska glastaket?

Göra sin grej. Hur man bygger till det gamla säger mycket om samtiden. När Handelshögskolan i Göteborg byggdes till förra gången var idén att ansluta till det befintliga, att ordna en stor men sömlös övergång mellan Carl Nyréns första uppförda verk från 1948 och det nya (Erséus, Frenning och Sjögren). Tillägget belönades också med Kasper Salinpriset som årets bästa byggnad 1995. De senaste å¨ren tycks tanken på att göra tillägg som sticker ut och hävdar sig själva varit det önskvärda. Nu ska Handelshögskolan byggas till igen och samtidigt vara en integrerad stationsuppgång för den framtida pendeltågsstationen Haga. På förslagen kan man se hur förslagen divergerar åt två olika håll. Tre förslag fortsätter göra sin grej och struntar ganska mycket i det som finns på platsen, medan de andra tre tycks vilja backa tillbaka in i historien, om än i lite olika skala. Kanske bevittnar vi här en rörelses nedgång – kaxiga blobbar – och en ny rörelses uppgång: Nysakligheten.

Nysakligt. Det finns nämligen en annan sak som blir synlig i förslagen för tillbyggnad till Handelshögskolan, en rörelse som snart verkar kunna knytas till Göteborg. Tre av förslagen fortsätter på den en rörelse som vi skulle kunna kalla ny-konserativ nysaklighet eller ny-ny-klassisk (bild ovan). Och flera av föregångarna återfinns i Göteborg: Saluhallen i Kvillebäcken (arkitekt Gustav Appell) är ett exempel, den nya tillbyggnaden till Stadsbiblioteket (Erséus arkitekter) en annan liksom ett nytt bostadshus i Chalmers närhet (KUB arkitekter). En arkitektur som knyter an till 1920-talets stramhet och inte är rädd för att vara torrt saklig, gärna i tegel. Är det en paradox at detta sker i evenemangsstaden? Eller är det en reaktion på det, ett famlande efter den där konsthallsfasaden i Götaplatsens fond som en sorts idé om ett annat Göteborg?

Glastaket. I veckan släppte Arkitektur förlag en efterlängtad tredje bok med nya villor och fritidshus: Svenska villor. När man bläddrar igenom boken är det tydligt att det är i villa-arkitekturen som de nya tankarna kring bostadsbyggande återfinns. Både i den arkitektoniska närvaron och i det hantverksmässiga utförandet som så ofta saknas i större projekt men också de nya idéerna. Här finns billiga villor byggda av enkla prefabsystem, här finns postmoderna hus som leker med svenska typer som det röda huset, här finns villor som ger sig in i massivträ-genren och på riktigt söker efter den hållbarhet alla pratar om. Om man vill se hur högt glastaket skulle kunna vara i svensk arkitektur om beställare och arkitekter var på den nivå som de vågar och kan vara i mindre projekt så ska man läsa den här boken. Köpa den kan man göra i vår monter på möbelmässan eller här

- - -

De tävlande i tillbygganden av Handelshögskolan i Göteborg är

Yellon + Kim Utzon Arkitekter + WSP + Atkins, Sverige och Danmark

Johan Celsing Arkitektkontor, Sverige

Johannes Norlander Arkitektur + Arup, Sverige och Storbritannien

Lundgaard & Tranberg Arkitekter, Danmark

XDGA + Contekton + Integra engineering + Andersson & Hultmark, Belgien och Sverige

Nieto Sobejano Arquitectos, Tyskland och Spanien

 

Årets upplaga av Stockholm Furniture Fair öppnade idag. Sällan har frågan om ännu fler produkter varit mer befogad, skriver Arkitekturs utsända Ingrid Sommar. Men hon ser också kritiskt granskade designprocesser och ovanligt många diskussioner på det vanligtvis så kommersiella mässgolvet.

”Ju mer digitala vi blir desto viktigare är den fysiska omgivningen”, deklarerade brittiska designern Ilse Crawford när Stockholm  Furniture & Light Fair slog upp portarna i Älvsjö i morse. Crawford är mässans Guest of Honour, vilket betyder åtskilliga framträdanden på olika scener. Medialt skapas ofta en fiktiv motsättning mellan det digitala och det fysiska, fortsatte hon. ”Vi är ständigt digitalt uppkopplade, men fysiskt alltmer isolerade och ensamma”.

Mässvimlet, produktlanseringarnas eldorado, känns dock extremt fysiskt påtagligt. Nya möbelmodeller vart ögat än skådar, så att Ilse Crawfords klassiska fråga i mässloungen – behöver vi verkligen ytterligare en ny stol – framstår som löjligt befogad. Själv jobbar hon, via byrån Studioilse, med välbefinnande och upplevelse som centrala inslag i design- och inredningsuppdragen. Så att en blandning mellan gammalt och nytt är gängse inslag.
Samtidigt rymmer årets mässa ovanligt många diskussioner, föredrag och idébaserade utställningar på det annars så strikt kommersiella mässgolvet. Stockholm Design Talks, som introducerades förra året, har utvecklats ambitiöst med ett lockande program. Många internationella hotshots som Pearson Lloyd, Werner Aisslinger och Tonny Holtrust bland deltagarna, sistnämnda från Design Academy Eindhoven. Missa heller inte tidskriften Arkitekturs event om villaarkitektur med Elding Oscarsson, Petra Gipp och företrädare för redaktionen på scenen (5 feb, kl 16-16.45).

Bland de fria utställningarna väljer jag två. Dels ”Twelve”, med dussinet etablerade, egensinniga designers, sammanställda av chefredaktören för Disegno, Johanna Agerman-Ross. Dels duon Fredrik Färgs och Emma Marga Blanches ”Inside Scandinavian Design” (se bilden ovan), ett fascinerande samarbete med Trä- och Möbelindustriförbundet, TMF. Under ett vackert flätat trätak, som ger besökaren känslan av att befinna sig inne i en möbel, har samlats 10 stolsmodeller från 1980-talet och framåt. Objekten är valda utifrån vilka idéer och värden de kommunicerar, liksom hur de producerats. En hantverksmässigt framställd möbel som Jasper Morrisons ”XL December” (2012) för finska Nikari kan stå sida vid sida med Peter Opsviks ”Capisco” (1984) för norska  RH, som tillverkas i robotiserad produktlinje och ger känslan av högeffektiv ergonomi . Bägges bakomliggande processerna visas upp med mördande detaljrikedom. En riktig höjdare som åskådliggör vitsen med begreppet transparens. Att den faktiskt är möjlig.

Text: INGRID SOMMAR

Foto: OLA HOLLSTEN

I helgen pratar vi om den gångna veckans väckelsemöten. Japanske Junya Ishigami beundrades i Stockholm, Bjarke Ingels sprider Minecrafts evangelium och till sist: mötet om hur arkitektur ska bli en folklig angelägenhet.

Japanskt väckelsemöte. Den japanska stjärnan Junya Ishigamis Stockholmsframträdande i tisdags kväll var så populärt att horder av människor tvingades vända i dörren på den extra stora lokal Stockholms arkitektförening abonnerat. Redan när Ishigami var student gjorde han succé på SANAA. Projekten han presenterade den här kvällen var bland annat ett nio meter långt vibrerande bord och den enorma kubiska heliumballong som fyllde ett atrium i Ishigamis Tokyo Museum of Contemporary art (se bilden ovan).
Hans vinnande tävlingsförslag för Kinmen Ports färjeterminalbyggnad i Taiwan, som har formen av taiwanesiska gröna gräsbevuxna kullar är anmärkningsvärt, liksom huset med inomhusträdgård. Att höra om det vetenskapliga sätt som en till synes genomurban människa tar sig an naturen, väcker tankar om urbaniseringens konsekvenser, som är svåra att föreställa sig i Sverige.
Frågestundens väckelse-atmosfär var ofrånkomlig. Ishigamis budskap verkar, trots de skilda horisonterna,  väcka Stockholmsarkitekternas stora beundran och kärlek.
– Du kommer att förändra världen med din arkitektur, sa en medelålders man med darr på rösten. Du kommer att förändra världen.

Bjarkes eget Legoland. I veckan har vi även kunnat ta del av ett annat väckelsetal. I en video, som effektivt spridits via sociala medier, förkunnar Bjarke Ingels läran om "Worldcraft – creating architecture that focuses on turning surreal dreams into inhabitable space".
Arkitektur är verklighetens fiktion, säger han medan han sitter på golvet och tecknar, precis som han gjorde som barn. Varför är nya hus så tråkiga? frågar han sig.
Bjarke är inte direkt först med att upptäcka Minecrafts affärspotential – där massor av människor redan bygger egna fantasivärldar, som i ett slags obegränsat Legoland.
Men arkitektur handlar om att förvandla fiktion till fakta, menar Bjarke.  Hur vi kan göra surrealistiska fantasier till verklighet. Arkitekturen gör att vi kan bo i höghus och samtidigt ha en trädgård. Arkitekturen gör att vi kan åka skidor i centrala Köpenhamn. Effektivt reklammakeri, där Bjarke nu utser sig själv till trollkarlen som kan förvandla Minecraft till verklighet.
Se videon här.  

Gestaltad livsmiljö für alle. Mötet hade kanske inte riktigt väckelsekaliber. Men samstämmigheten var stor när arkitekter och andra intresserade samlades på Arkdes igår torsdag för ett seminarium om Gestaltad livsmiljö – arbetet med Sveriges nya arkitekturpolitik. Det finns en stor tro på arkitekturen som problemlösare. Extra stor är denna tro naturligtvis bland dem som sysslar med arkitektur och i synnerhet bland alla som samlats här.
Den stora utmaningen blir att nå ut, att också få övriga världen att förstå potentialen hos kvalitativ arkitektur och stadsbyggnad. Alla ska med. Näringsliv och politiker  Men även en bredare allmänhet måste engageras om arkitektur inte ska fortsätta att vara en klassfråga i Sverige. Människor kan själva påverka och förändra arkitekturen i sin omgivning. Men att sprida kunskap i dessa frågor kräver stora insatser – med start redan i grundskolan.

Sidor