UpplandsVäsby

Senaste nytt

Okidoki vann i Roslags-Näsby

2014-08-26 12:52

Radhus med villakänsla tog hem markanvisningstävling

Tävling om Lunds nya centrum

2014-08-15 10:57

Tre team utvalda

Växthusbyggnad vid Globen

2014-06-30 15:38

Svenskt-spanskt team slog danskar i Stockholm

Okidoki vann i Roslags-Näsby
2014-08-26 12:52
Tävling om Lunds nya centrum
2014-08-15 10:57
Växthusbyggnad vid Globen
2014-06-30 15:38
Taggar: 
Självförtroende underbyggt av både stat och kapital. Det är hemligheten bakom det danska arkitekturundret, skriver Julia Svensson i Arkitekturs senaste nummer.

Hjälmprydda herrar hetsar omkring på platsen intill Christian IVs gamla brygghus i tegel. När jag cyklar förbi ser jag skyltar som lovar att 2016 kommer en gnistrande hög av asymmetriska glaslådor, noga komponerade av OMA, att torna upp sig på den centrala Köpenhamnstomten. En slående metafor för tillståndet inom dansk arkitektur. Det syns att det händer något stort.

Bryghusprojektet ligger ett stenkast från biblioteket Den Sorte Diamant. Huset är Dansk Arkitektur Centers prestigeprojekt. Det finansieras helt av fonden Realdania, som inte vill uppge en exakt budget för Bryghusprojektet, men berättar via mail att det kostar mer än Skuespilshuset (2008) och mindre än Operaen (2004).
Bryghusprojektet växer fram på Köpenhamns sista obebyggda hamnfront. Det ska länka samman staden med hamnen och kommer att fullständigt dominera stadsbilden. OMAs arkitekturcentrum är möjligen överdimensionerat för den aktuella platsen, men definitivt i paritet med visionerna för dansk arkitekturs roll i världen. Dansk Arkitektur Center, som i dag ligger i ett ombyggt hamnmagasin i Christianshavn, är avsett att vara en institution i världsklass, på uppdrag av regeringen och Realdania. I det nya huset kommer musklerna spännas ytterligare. Bland annat utökas verksamheten till centrum även för dansk design och stadsplanering.

Dansk arkitekturs expansion i Sverige förkroppsligas av Schmidt Hammer Lassen och Lundgaard & Tranbergs höghus som i detta nu reser sig på Universitetsholmen i Malmö. Byggnaderna karakteriseras av sina markant mönstrade fasader. Och det blir väldigt mycket fasad – Schmidt Hammer Lassens Malmö Live har ett hisnande omfång. Turning Torso framstår som en deformerad liten glasspinne i bakgrunden.

 

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
annons:

Banner Svenska kakel

Hem eller bostad, köpcentrum som bland stad och den könsneutrala staden.

Hemarkitekturen. Om man synar valaffischerna kan man skönja en intressant skillnad mellan Alliansens affischer som är kopplade till bostadsbyggandet och oppositionen. På Alliansaffischerna ser man oftare ordet hem som i ”Vi bygger 140 000 nya hem”, medan man på oppositionens affischer hittar det mer avpersonifierade bostad. Hem återfinns ju också i det inför valet så laddade hemhjälp (bostadshjälp?). I nästa vecka presenterar organisationen jagvillhabostad.nu (inget hem där) samarbetet de gjort med det allmännyttiga bostadsföretaget (inte hemföretaget). De kallar det dock varken snabba bostäder eller snabba hem utan Snabba hus. Projektet Snabba Hus handlar om att få till nya lägenheter snabbt ”genom tidsbegränsade bygglov och mobila bostäder”. Under hösten hoppas man bygga 252 mindre lägenheter kan börja byggas på en tomt i Västberga. ”Vi ser bostaden som en grundläggande rättighet”, säger Vanda Kehr på jagvillhabostad.nu. Allt för att fler ska kunna flytta HEMifrån.

Torg vill ha stad. I en uppmärksammad kolumn i Aftonbladet betitlad "Svenska städer dör av sin egen dumhet" konstaterade Peter Kadhammar att Sverige har förvandlats till ett tråkigare land med alla köpcentrum. Utarmning och dysterhet med Rusta och co. Det är inte svårt att hålla med när man står på en luguber parkering intill någon Biltema. Var det hit mänskligheten skulle? Men tänk om det finns lösningar, tänk om de här platserna är torg som väntar på sin stad. När Malmö stad idag delade ut sitt Stadsbyggnadspris så gick det till förvandlingen av Malmös äldsta köpcentrum Mobilia, av Jais Arkitekter och Fojab. Från gammal textilindustri och köpcentrum till vad man idag kallar för en blandad stad. "Nya verksamheter och bostäder har tillkommit, nya stråk och mötesplatser har skapats samtidigt som marken har använts resurseffektivt inom staden", säger Christer Larsson, stadsbyggnadsdirektör i Malmö. Så istället för att gråta över spilld stormarknadsmjölk vid Rusta kanske det är dags att ta upp den utkastade handelsplatsen och förändra den.

Stadhen. Vi förstår att ni inte vill tänka på snöröjning. Men eftersom det nyligen kom en avhandling från KTH som konstaterar att män styr stadens utformning så kommer vi nu att kort nämna snöröjning. Christian Dymén som presenterar avhandlingen "Engendering Spatial Planning – A Gender Perspective on Municipal Climate Change Response" tar snöröjningen som ett av exemplen på hur den här dominansen ser ut konkret: ”Snöröjning är ett annat exempel där det i en kommun blev väldigt tydligt att manliga normer styrde prioriteringarna. De större vägarna, de som leder till manligt dominerade arbetsplatser, plogades först. Gång- och cykelvägar kom i andra hand, trots att den typen av trafikanter råkar ut för fler olyckor i vinterväder.” Det Christian bland annat har gjort i sin avhandling är att" vidareutveckla ett ramverk för utvärdering för att kunna se om en planeringsprocess är mer maskulin eller feminin". I slutändan är målet Stadhen, en balanserad stad. 

PS missa inte att idag utkommer nya numret av Arkitektur. Temat är Dansk våg – så tar danska arkitektur över i Sverige. Över hela landet växer nu en dansk arkitekturvåg fram. De stora danska arkitektkontoren har de senaste fem åren gått från nästan ingen omsättning till miljonomsättningar i Sverige och etablerat nya egna kontor. Istället för att stå vid kusten och ropa ”Danskjävlar” har vi försökt förstå varför de lyckas så bra. Varför vi i Sverige nu ser den danska arkitekturen som något som ska rädda oss från det slätstrukna och förutsägbara, varför Danmark snabbt blir för litet för den med ambitioner och hur den danska arkitektur som nu landar i Sverige ser ut. Beställ numret här

Nytt nummer:

Arkitektur 5/2014

Dansk våg – Så tar dansk arkitektur över i Sverige

I Malmö gamla hamnområde reser sig just nu två byggnader högre än alla andra: Malmö Live och universitetshuset Niagara. De här husen i den här helt nya skalan i Malmö stad ritas av två danska arkitektkontor. De är inte ensamma. Över hela landet växer nu en dansk arkitekturvåg fram. De stora danska arkitektkontoren har de senaste fem åren gått från nästan ingen omsättning till miljonomsättningar i Sverige och etablerat nya egna kontor.

Istället för att stå vid kusten och ropa ”Danskjävlar” har vi försökt förstå varför de lyckas så bra. Varför vi i Sverige nu ser den danska arkitekturen som något som ska rädda oss från det slätstrukna och förutsägbara, varför Danmark snabbt blir för litet för den med ambitioner och hur den danska arkitektur som nu landar i Sverige ser ut. Vi berättar också om den privata stiftelsen Realdania som finansierat stora delar av det som idag kallas det danska arkitekturundret.

Vi sätter tre nybyggda stora danska arkitekturprojekt under lupp: Swedbanks stora kontor i Sundbyberg, Lunds nya kommunhus och Högskolebiblioteket i Falun. Alla tre har de anslående delar som slår upp som ljusfyrar i den svenska arkitekturjorden. Vi har också sökt upp nästa generation danska arkitekter som – tycks det – vänder sig till Sverige för inspiration.

Dessutom om den fega nya göteborgsskrapan, fattigmansdörrar och en av de intressantaste arkitekterna i Schweiz idag Pascal Flammer.

Innehållsförteckning till detta nr finns här.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 5 2014
Taggar: 
Torget utan möten, lögnernas stad och Håkan Hellström-stockholmaren

Torgmöte. Efter att ha hört Linda Carlssons utmärkta dokumentär Torget som försvann om den märkliga handeln med torget i Bollnäs vill man överhuvud taget aldrig mer lita på en kommunpolitiker. För sextio kronor per kvadratmeter – "samma pris som en bit tyg" – såldes torget till ett danskt företag som skulle bygga en galleria på det. För jobben, för företagandet, löftet om framtiden. Torget revs, snoddas-staty och allt, sen gick allt gick åt skogen. Oförmågan att se värden i en stad som inte är direkt ekonomiska, utan kanske rumsliga, upplevelsemässiga eller symboliska är uppenbar och sorglig. I botten skallrar i valtider en tom kommunal retorisk tunna. Rädslan för att sorteras bort, att bli en av de städer som är förloraren i det stora racet om invånare och investeringar, skapar denna retorik som i slutändan utplånar just det som var stadens kvaliteter.

Stadsbyggnadsprosa. Augusti under ett valår är så klart flosklernas tid. Plattityder på löpande band. Ibland rena lögner. Men frågan är om inte stadsbyggnadsvärlden sedan länge – det började väl när mäklarna blev förebilden för språket – har tagit över stafettpinnen som den marknadsplats där de löjligaste och osanna namnen och annonskampanjerna återfinns. Kanske har vi inte sett något liknande sedan tuggummi-industrins storhetstid i biosalongerna på 1980-talet ("a packet full of sunshine"). I veckan presenterades i Stockholm ett nytt kontorshus vid den lilla Hammarby kanal. Namnet: Stockholm Seaside. Med "en egen utgång på kajen". Seaside hette den nyurbana stad som byggdes i Florida och som sedan blev känd i filmen Truman show. Är kontorsarbetarna som flyttar in i den nya filialen (?) Stockholm Seaside informerade?

Livsstilsstaden. Valår som sagt. Ett av de partier som ligger risigt till, inte minst i storstäderna, är centerpartiet. 2006 bildade en undergrupp till Centerpartiet i Stockholm med namnet Stureplanscentern. Ett sätt att modernisera bilden av Centerpartiet. I år har Stockholmscentern givit sig in i valrörelsen med en ny stadskaraktär: Håkan Hellström-stockholmaren. En person som bara tar på sig förebildens yttre attribut. I en valfilm tar centerns starke man i Stockholm upp gitarren och tar oss genom staden tydligt influerad av Håkan Hellström-filmen Känn ingen sorgs sorglösa härlighet. Filmen heter Klöver – det finns alltid en stad (bild ovan). Den kidnappar alla saker som är bra – som tunnelbanan, kärlek och cyklar – och förvandlar dem till ett livsstilsprojekt som är så löjligt att man vill köpa en bensinslukande Volvo och flytta hem och sova på Torbjörn Fälldins kökssoffa.

Omslag Det inhägnade paradiset
Ny bok! Utkommer i september.
Längs vägarna i Sverige finns samtida arkitekturpärlor. Här är några vi valt av de projekt som presenterats det senaste året i Arkitektur.

Varje år presenterar tidskriften Arkitektur över femtio nya intressanta arkitekturprojekt. Här har vi valt ut några av de mest spännande att besöka under era resor i Sverige i sommar. Arkitektur har presenterat svensk arkitektur sedan 1901. Här kan du beställa en prenumeration på Arkitektur. Men nu till guiden, håll till godo:

Förskola i Råå, Kustgatan 1. Arkitekt Dorte Mandrup.

Dorte Mandrup har tagit den danska förskolestilen och attityden till Sverige med den här kaxiga förskolan vid havet.
Presenterat i Arkitektur nr 4/2014

Hasle Havnebad, Bornholm. Arkitekt Fredrik Pettersson/White
Fredrik Petterssons uppföljare till det internationellt hyllade havsbadet i Kastrup, söder om Köpenhamn.
Presenterat i Arkitektur nr 6/2013.

Stadsbibliotek i Göteborg, Götaplatsen. Arkitekt Erséus Arkitekter.
Att bygga ut stadsbiblioteket i Göteborg med en påhängd fasad ovanpå sextiotalsfasaden är djärvt. Funkar det? Döm själva.
Presenterat i Arkitektur nr 4/2014

Brovaktarparken, Stockholm, Hornsbergs strand under Essingeleden. Arkitekt: Nod/Combine
En park som är ödesmättad och spännande vägg i vägg med nyproducerade dyra bostads- och hyresrätter med vattenläge.
Presenterat i Arkitektur nr 3/2014

Skagershuset, Årsta, Stockholm, Skagersvägen 22-26. Arkitekt OWC Arkitekter.
Modulhus som du sällan sett dem förut. Mitt i folkhemsförorten. Passa på att kolla femtiotalstorget ett stenkast bort.
Presenterat i Arkitektur nr 4/2014

Kulturhuset Cyklopen, Högdalen, Stockholm. Arkitekt Viktor Marx.
Självbyggeriprojekt på tillfälligt bygglov i en förort. Enkelt, tydligt och inspirerande.
Presenterat i Arkitektur nr 2/2014

Nya Skogskrematoriet, Stockholm, Skogskyrkogården. Arkitekt: Johan Celsing
Johan Celsings Kasper Salinvinnare är ett tungt och rakt slag i magen. På ett bra sätt.
Presenterat i Arkitektur nr 1/2014

Aula Medica, Nobels väg 6, Solna. Arkitekt: Wingårdh Arkitekter
Den charmigt blingiga fasaden rymmer en massiv träkonstruktion som gör interiören imponerande.
Presenterat i Arkitektur nr 4/2014

Saluhall Kvillebäcken, Vågmästarplatsen, Göteborg. Arkitekt: Gustav Apell.
Stram närmast nykonservativ, men också mitt i samtiden med en ny saluhall för lokalodlat i gammalt industriområde.
Presenterat i Arkitektur nr 7/2013

Lola Geisendorfs St Görans gymnasium, St Göransgatan, Stockholm.
Se Sveriges vackraste modernistiska byggnad innan den byggs sönder av Svenska Bostäder.
Presenterat i Arkitektur nr 3/2014

Högskolebiblioteket i Falun, Högskolegatan, Adept Arkitekter.
Platsen är hemsk, exteriören luguber, men kliv in och drabbas av det finaste biblioteksrummet sedan … Asplund?
Kommer att presenteras i Arkitektur nr 5/2014, efter sommaren.

Vetenskapens hus i Luleå, Storgatan 53. Arkitekt: Lars Erik Lallerstedt (original) Wingårdh (restaurering)

Lallerstedts posthus är en klassiker. Ibland får klassiker den omsorg de förtjänar. Som här i renoveringen.
Presenterat i Arkitektur nr 4/2014

Ting1, bostäder ovanpå Tingshuset i Örnsköldsvik. Arkitekt Wingårdh Arkitekter (Tingshuset ritat av Dick Sjöberg och Mart Uusma)
Om man gör bostadshus med inspiration från en knasig kolorist – ovanpå en klassisk brutalistbyggnad – är man värd uppmärksamheten.
Presenterat i Arkitektur nr 8/2013

Bonus! Två hus på väg upp:
Malmö Live, Citadellsvägen 4, Universitetsholmen, Malmö. Arkitekt: schmidt/hammer/lassen.
Niagara, Norra Neptunigatan 1, Malmö. Arkitekt: Lundgaard & Tranberg
I nästa nummer av tidskriften Arkitektur tar vi en titt på den danska invasionen i svensk arkitektur. Två danska projekt i Malmö är på väg upp, men inte färdigställda. Man kan gott titta på dem eftersom fasaderna är färdiga.

Bonus 2. Guide till Svensk landskapsarkitektur. Under året kom en guide till svensk landskapsarkitektur ut på Arkitektur förlag. Perfekt för handskfacket eller ryggsäcken. Här presenteras 200 projekt från 400 år. Köp den här.

Bilden är från Brovaltarparken. Foto Måns Berg.

Jernhusens verksamhet ger mycket lite tillbaka till järnvägen och passagerarna. Vill man utveckla järnvägarna bör därför Jernhusen återföras till järnvägssystemet, skriver Jesper Meijling i Arkitektur nr 4/2014.

Sedan slutet av 1900-talet har en konflikt byggts in i järnvägssystemet, bit för bit. Konflikten har ett direkt orsakssamband med den speciella ”marknadsmodell” som tillämpats.
”Marknadsmodellen” har haft en enkel och genomgående metod: att stycka – fragmentera – det tekniska systemet som järnvägen utgör för att få fram mindre delar som kan likna marknadsaktörer. I den svenska järnvägsdriften verkar därför numera de inblandade åtskilt, var och en med sitt avgränsade intresse. Spåren sköts separat, liksom trafikledning och trafikinformation; att köra själva tågen utgör en annan verksamhet, fördelad på ett växande antal olika aktörer; befäl och information i vagnarna hanteras av ytterligare andra företag; löpande materielunderhåll av åter andra aktörer; stationsbyggnadernas kommersiella ytor ligger i ett separat företag, medan väntsalar sköts av ett annat, med undantag av plattformar som lyder under åter en annan aktör. Det är några exempel på hur systemet splittrats upp. Det finns också fler olika aktörer som kör samma trafiksträcka.
Mångfalden av aktörer har blivit alltmer uppmärksammad i samband med återkommande händelser som tycks ha att göra med just gränsdragningar mellan olika aktörer som är inblandade i en och samma situation. Vem har egentligen ansvar för tågens framkomlighet och förseningar? Vad har prioritet? Vem ska undsätta? Bland de många olika begränsade intressena som trängs på järnvägen har dessa generella frågor kommit att försvinna nästan helt, inbegripet de mycket större problem det väcker: Hur ska systemet fungera? Samordnas? Styras? Hur ska systemet som helhet kunna utvecklas för framtiden? Och vem kan ansvara för ett sådant helhetstänkande?

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Om frihetens blinda fläckar i stadsbyggandet. Ledare Arkitektur nr 4 2014.

I mars 1969 publicerade tidskriften New Society en artikel om stadsplanering med titeln: ”Non-plan: An experiment in freedom”. De fyra författarna var arkitekterna Cedric Price, Rayner Banham, Peter Hall och Paul Barker. Texten var ett manifest för en annan typ av planering, en planering som inte talade om för människor vad som var bra för dem, som var en del av en rörlig och föränderlig (pop)kultur, som tillät det oväntade att bara hända och människor att ta bilen och flytta dit de ville.
När man läser texten i dag väcks ett antal intressanta frågor: Vad ska ett samhälle uttrycka för vilja? Vad ska man reglera? Vem kommer att stödjas av denna frihet? Vilken riktning tar den?
När idéerna bakom non-plan blev en del av den brittiska politiken var det den nyliberala Thatcherregimen som plockade upp dem. Man skapade icke-planerings-zoner – enterprise zones – och där växte köpcentrum som Gateshead Metro Center och skyskrapor i Canary Wharf fram.
Till vår tids idé om frihet från planering – vars resultat vi ännu inte sett – kan man räkna förslaget att slopa detaljplanen som finns med i propositionen En enklare planprocess som nu ligger på riksdagens bord.  
Det är en stor förändring. ”Hela det moderna Sverige har byggts upp med en detaljplan som grund”, skriver lantmätaren Ulf Sundell i SvD (13/5 2014). Förslaget spåras tillbaka till en rapport från bygg­bolaget NCC i Almedalen 2012 som jämförde ett svensk byggprojekt med ett tyskt och menade att plan- och byggprocessen tar två år från idé till inflyttning i Tyskland, medan det tar tio år i Sverige. Politikens drivkraft mot förenkling – där man riskerar att kasta ut själva kärnan i stadsplanerandet med badvattnet – byggde på en berättelse förmedlad av ett byggbolag. Själva planprocessens del i denna process är i Stockholm, uppger Sveriges Arkitekter, i genomsnitt dessutom bara 19 månader.
Också Non plan-texten hade en symbolisk händelse som utgångspunkt. Ett bostadshus i östra London – The Ronan Point Tower Block – som rasade den 16 maj 1968. En gravsten, menade man, över en planering präglad av arkitekters modenycker. Nej, frihet till folket.
Symboliska händelser och förenklade berättelser präglar verkligheten.
Nu ska riksdagen ta ställning till en frihetsreform – ett bland flera experiment i frihet som större friggebod och bygglovsfria tillbyggnader. Friheten från offentlig planering är en lockande idé. Men vem tjänar på den? Non plan ville ge plats för folkets egen drivkraft, men hamnade i företagens händer. När stadsplanerings roll är att vara en nödvändig motvikt till den privat drivna (bostads)planeringen. Om än gärna på folkets sida.
Varje frihetslängtan har sina blinda fläckar. På de blinda fläckarna visar sig en ny sida av framtiden. Och den ser inte alltid ut som man tänkte sig den.

Dan Hallemar

Ledare Arkitektur 4/2014.

Taggar: 
En tallriksmodell av städers siluetter, den missuppfattade nyttan med att cykla och färglös EU-politik i ny byggnad.

Tallriksmodell. Ni vet när man står på en hög punkt i en stad och pekar på olika byggnader och försöker lista ut vilka de är. Nu kan man ha samma konversation vid köksbordet. Danska BIG och KILO har skapat en servis med storstäders siluetter. Runt tallrikskanten slingrar sig Berlin, London, Köpenhamn. Som tallriksmodeller av städerna. Kanske borde man servera maten med ett set med penslar för de som vill tillföra något till siluetten. Som en variant av den klassiska romantiska tanken om den briljanta idén som tecknas på en pappersservett. Man kan ju också tänka sig ett postmodernt angrepp där man slår sönder tallrikarna och limmar ihop dem slumpmässigt.

Cykelnytta. Alla som cyklar i Stockholm vet att varje dag är en förolämpning. Men så jobbar nu en gång för alla huvudstaden med sina pendlare. Lokaltrafiken förolämpar folk med affischer från Sverigedemokraterna och trafikplanerarna tar sig an cyklisterna. När nu Göteborg gör ett experiment där 38 västsvenska testcyklister fram till oktober ska cykla, blogga, skriva loggbok, mätas och vägas. Projektet heter Testcyklisterna och drivs av Hållbar utveckling Väst ihop med Göteborgsregionens kommunalförbund och sju kommuner. Det är ju en fin idé, även om det där med ”mäta och vägas” och loggas känns lite som om cyklandet måste vara något nyttigt. Det behöver det inte. Det behöver bara vara enkelt och framför allt enklare än att åka bil. Cykling är frihet, anarkism och möjligheten att ta genvägar. Men nu är det kanske som sångerskan Björk en gång sjöng ”I thought I could organize freedom - how Scandinavian of me."

Färglös politik. I helgen är det EU val. Nästa år ska en ny byggnad med just namnet Europa stå klar i Bryssel. Den ska rymma det europeiska rådet. Mitt i byggnaden har arkitekterna, Philippe Samyn and Partners, tänkte sig en rund mötesplats (bild ovan) där vita stolar omges av regnbågens alla färger – för möten som hålls bara fyra gånger per år. Arkitekterna kallar det "en mänsklig samlingsplats" och mattan som också finns i taket för ”mångfaldsmattan” och ser ut som Sveriges Televisions gamla testbild. Kontrasten mellan de vita stolarna, och färgerna på golv och vägg, det är som någon sorts ironisk kommentar till den klonade färglösa politikern/politiken och den mångfaldiga världen. Det känns inte som om färgerna kommer sugas upp i stolarna. 

En fusklapp med selfiearkitektur, förväningar på hus och Ruben Östlunds rädsla för nyanser.

Selfiearkitektur. På onsdag i nästa vecka invigs i New York 9/11 Memorial Museum. Det är norska Snøhetta som har ritat byggnaden, på en plats som efter 2001 har varit skärningspunkten inte bara för ett trauma utan också för så många dispyter kring byggnader och planer att knappt någon minns alla turer. Snøhettas fasad är en reflekterande skev reflekterande fasad som hämtat en del från Daniel Libeskinds första planer för området. Huset har blivit en populär plats för sk selfies – självporträtt tagna med mobilkamera – förklarar arkitekten Craig Dykers i The Guardian och säger också att ”om vi kan få någon att fnittra på en sådan sorgens plats har vi gjort vårt jobb”. En intressant tanke. Arkitekturen som fnitterframkallare i sorgen. Selfiearkitektur. Det finns något vackert och oroande i den ambitionen. Skrattet som påminner om minnen – en arkitektur som inte bara reflekterar det givna – men också den oroande kontrasten i det. Selfieskratt vid Estoniamonumentet mobilbildsmunterhet vid Maya Lins Vietnam Veterans Memorial?

Arkitekturens gräns. Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson blir regeringens utredare av en ny arkitekturpolitik. Eller arkitektur- och designpolitik som det tvångsmässigt heter eftersom en politiker inte får säga arkitektur utan att också säga design. Alla ska med. Nu kan vi kanske hoppas att just valet av Christer Larsson lovar att det snarast är stadens utveckling som hamnar i fokus. Man ska bland annat ”föreslå hur en ny politik för arkitektur, form och design kan utformas utifrån en bedömning av områdets framtida utmaningar”. Det första som slår en när man läser den danska arkitekturpolitiken är tilltron till arkitekturen som kraft, dess betydelse. Det finns goda och onda sidor med den tilltron. Det goda är det allvar med vilket man hanterar stadsrum, arkitektur och landskap. Det möjligt onda är de förväntningar man har på vilket resultat det ska få. Att se arkitekturen som svar på frågor som arkitekturen inte kan lösa. Gränsdragningsfrågan blir en viktig fråga för Christer Larsson. Var slutar arkitekturens ansvar och blir ett politiskt ansvar för bostadsförsörjning och social politik?

Radhusruben. Enligt en intervju i Dagens Nyheter idag vill Ruben Östlund som i dagarna lanserar sin nya film Turist i Cannes ”visa lögnen inom kärnfamiljen”. Han menar att ”kärnfamiljen är ett modernt påfund som kom till för att urbanisering och industrialiseringen krävde detta”. Han romantiserar ”storfamiljen” i bysamhället med många vuxna. Långt ifrån den instängda radhusfamiljen i de snabbt industrialiserade städernas randområden. Men tänk om urbaniseringen och industrialiseringen i sin förlängning också var nyckeln till just individens frigörelse. Att lämna landet och resa till staden. Att bli ny, att utbilda sig, att frigöra sig från familjen. Östlunds oförmåga att hantera urbana rörelsers mångsidighet, stadens tvetydighet, som han visade upp i Play verkar avspegla sig också i hans nya film. Turist heter den. Turist i tillvaron kanske.

Sidor