"Tänk på Hammarby sjöstad – tänk nu tvärtom". Så skriver fastighetsbolaget Oscar Properties på ett plank runt sin tomt i Hammarby sjöstad i Stockholm. På planket syns unga arkitekter i svart-vitt.

Tänk tvärtom, skriver Oscar Properties. Det är en lockande uppmaning. Vad händer om man vänder på det invanda. Hammarby sjöstad som en bild av präktighet, hållbarhet, kanske ängslighet. Det skulle bli mod, hedonism och det oväntade. Men om man tänkte tvärtom i annat än i en rent arkitektonisk bemärkelse. Vad skulle hända då. Stockholms stad har lanserat den nya stadsdelen Norra Djurgårdsstaden som Hammarby sjöstad 2.0, eller som borgarrådet Joakim Larsson (M) formulerade det "Hammarby sjöstad har betytt mycket för stadens anseende och har verkligen slagit internationellt men är nu nästan lite old news".

Norra Djurgårdsstaden, som vi analyserar ingående i vårt kommande nummer som utkommer den 9/3, verkar nu inte bli Sjöstaden men tvärtom. Snarare just 2.0. Lite dyrare, lite mer ekologisk hållbarhet, lite mindre social dito. Huruvida Oscar Properties projekt i Sjöstaden blir det återstår väl att se. Men om man tänker utmaningen, tanken framåt, var hamnar man då? Lennart Hellsing skrev en gång om staden geografin i Krakel Spektakel: ”Landskapet Allemansland har fyra städer: Näppelunda, Ingalunda, Sålunda och Annorlunda”.

Enligt länsstyrelsens i Stockholms senaste rapport (februari 2012) är behovet av nya bostäder i Stockholm 15 000–20 000 om året den närmaste tioårsperioden, det är en fördubbling av dagens bostadsproduktion.

Vilken möjlighet att forma staden! Men vad är det för stad som ska formas? Vad skulle vara annorlunda?

Malmö har byggt om sig de senaste 20 åren. Men i vinter har charmtrollet Malmö, som lyft sig ur industriaskan, beskrivits som ”laglöst land”. Åtta mord på två månader. I Dagens Nyheter den 2 februari publicerade man en Malmökarta med mordplatserna och beskrivningar som ”så nära laglöst land man kan komma i Sverige, här har gängen tagit över”. Det är bara en karta över brottslighet. Det saknas analyser, det sociala och ekonomiska sammanhanget är borta.

Stadsbyggandet tecknar framtidens kartor. Men hur är det med analysen av de sociala och ekonomiska sammanhangen och följderna?

I november 2010 beslutade politikerna i Malmö att tillsätta Malmökommissionen, som är politiskt oberoende. Kommissionen ska ta fram ett vetenskapligt underlag som bas för politiska beslut om hur ojämlikhet i hälsa ska kunna minskas. Ohälsan är ett bra mått på ojämlikhet i staden. I en debattartikel (Dagens Nyheter 20 februari) skriver kommissionen, med bland andra stadsbyggnadsdirektören Christer Larsson, att staden inte ”hänger ihop socialt och ojämlikheten ökar”. I en av kommissionens första rapporter, Malmö de två kunskapsstäderna (december 2011) av professorn i sociologi Mikael Stigendal, skriver man: ”Mycket som har hänt och gjorts i Malmö under de senaste decennierna är bra och viktigt. Det har dock i allt högre utsträckning bara gynnat en del av befolkningen. Och detta är det stora problemet”.

Malmö vill vara med på rättvisetåget. I Stockholms län gnäller kommuner och byggherrar mest om varför det är så svårt att bygga så många bostäder som behövs. Eller fantiserar om "tvärtom". En fördubbling av antalet bostäder är en perfekt möjlighet för en framtida karta över en rättvis stad. Men var finns kunskapen? Dags för en Stockholmskommission?

Klicka på bilden ovan för en större version.

Ur Ebba Hallin och Pelle Backmans Europanförslag DX123 Delta X
Ett anarkistiskt Europanförslag i Norrköping, två nya böcker om motstånd. Finns det ett alternativt stadsbyggande gömt där?

Ebba Hallin och Pelle Backman vann ett av arkitekttävlingen Europans förstapriser för sitt förslag för en tomt i Norrköping. Juryn kallade det »en briljant uppvisning av arkitekter med stor talang«. Tomten är ett typiskt glest flerbostadsområde från 1960-talet där juryn såg »en motståndshandling mot en stad vars nedmonterade stadsbyggande fastnat  i 1800-talets idé om staden«.
De befintliga vägarna och stigarna genom området kompletteras så att en mer komplex vägverklighet skapas. Tillsammans bildar vägarna grunden för en ny markindelning med många små tomter. Juryn kallar uppdelningen anarkistisk, ett av uttrycken Hallin/Backman använder är »Modern Medieval«. Den ska möjliggöra för en successiv tillväxt av bebyggelsen kring området med delaktighet från medborgarna. Resultatet kan bli allt från potatisodlarlotter till mindre hus. Pionjärer som kommer först, sedan fylls det på successivt. Ett organiskt stadsbyggande.
En motståndsrörelse på gång? Men inte bara som ett sätt att säga nej, utan som ett sätt att hitta alternativ. Två nya böcker ger oss i så fall ett samtidshistoriskt perspektiv på urbant och arkitektoniskt motstånd.
I höstas kom antologin Space for Urban Alternatives? Christiania 1971–-2011, lagom till den autonoma Köpenhamnsstadsdelens 40-årsjubileum och möjligen också dess anarkistiska slutpunkt. I juni 2011 beslutade man på ett stormöte i fristaden att bilda en fond för att kunna köpa loss sin stadsdel. Då hade den danska regeringen i sju år drivit sin idé om en normalisering av stadsdelen.
Samtidigt lade arkitekturhistorikern Christina Pech fram sin avhandling Arkitektur & motstånd, där hon går där till botten med decenniet som föregick postmodernismen: 1970-talets motstånd och sökande efter alternativ. Den reaktion som Pech beskriver var en reaktion mot funktionalismen. Ett av de exempel hon lyfter fram är utställningen Ararat på Moderna Museet, en experimentutställning för ett framtida ekologiskt samhälle, "ett jättelikt flödesschema över naturresurserna filtrerat genom vardag och samhälle". Halmhuset av Klas Anselm, som var ett av bidragen till utställningen, kan man nu se på Arkitekturmuseets utställning om Anselm.
I vår tid skulle motståndet kunna formuleras, som hos Hallin/Backman, mot det homogena stadsbyggandet. Det skulle också kunna vara en rörelse som söker alternativa strategier för att hantera samtida knäckfrågor som klimatförändringar eller den ständigt ökande hemlösheten. Det finns uppgifter för ett arkitektoniskt motstånd.

Bo i Nyköping-kampanjen. Foto: Tobias Regell.
Taggar: 

Vad är den svenska mellanstora staden? Ett Örebro, Västerås, Sundsvall, Nyköping, Nässjö, Lund. Vad är det som skapar den? Ur vad växer den i dag? När Gregor Paulsson gjorde sin makalösa genomgång av den svenska stadens framväxt Svensk stad i två band var det 1960. Efter det kom rivningarna och en ny svensk stad växte fram. Nu är det 2011 och de senaste 20 åren har de svenska städerna förändrats lika mycket som under 1960- och 70-talen. Men till vad?

Ibland tycks det, från en snäv storstadshorisont, som om det finns två lägen. Antingen drömmer dessa stolta handelsstäder eller gamla industriorter om att bli pendlarförorter till större städer och förvandlas till bihang i ett snabbkommunikationsnät, befolkat av pendlare. Som en uppförstorad variant av Ebenezer Howards dröm om satellitstäderna. Eller så målas de upp som storstadens absoluta motpol där trygghet och lugn råder. Vi som bor i Stockholm ser i tunnelbanan varje vecka hur Nyköpingsbor i nyvunnen frihet springer med hästar längs stränderna. Nu viftar sedan tio år kommunaltjänstemän och politiker som fågelskrämmor med sina slogans och konkurrensfördelar för att mota bort olyckskorparna som vill hävda att just deras stad är en förlorare i det marknadsekonomiska spelet. Den där ambitionen får oundvikligen också arkitektoniska och stadsmiljömässiga konsekvenser. Och risken är, som etnologen Orvar Löfgren säger, en ”imitation och en trivialisering som inte förmår ta tillvara den egna platsens speciella förutsättningar”.

Jag för min del hoppas att ingen nöjer sig med det där enkla marknadsspelet. För mig har Sveriges städer alltid varit lika fascinerande som punkterna på kartan i spelet ”Den försvunna diamanten”. Man svänger av motorvägen, man måste alltid svänga av motorvägen numera, förbifartsprincipen är tillsammans med resecentrumsestetiken två enskilda påfund som gjort mycket för att förändra den svenska staden. Men lämnar man förbifarten blir man nästan undantagslöst rikligt belönad med en stad som har något att berätta. Bara man inte förläser sig på broschyrerna.

Publicerad som ledare i Arkitektur 7/2011.

I senaste numret av Arkitektur reser landskapsarkitekten Jonas Berglund till sin barndoms Örebro för att förstå vad det var som gjorde att stadens ombyggda torg och platser inte fått den omsorg de är värda. Under 2012 kommer Arkitektur att besöka fler svenska medelstora städer. Bor du eller verkar du i en och har något att berätta. Om planerna för den, om misslyckanden i den, om förväntingar och frågetecken. Hör av dig till oss.

Bilden från Nyköpings kommuns kampans Bo i nyköping, som gått i flera omgångar i Stockholms tunnelbana. Foto: Tobias Regell. Klicka för fullstorlek.




Så här blir Stockholms nya station för citybanan, Station Stockholm City, intill Centralsiationen. Vi har tidigare skrivit om Jernhusens planer för ett nytt hus snett emot Stockholms Central på Vasagatan (än mer utförligt i Arkitektur 3/2011). Om hur OMA:s förslag, som Jernhusen och Stadsbyggnadskontoret gillade, refuserades av stadens politiker på grund av sin höjd. Uppdraget gick istället till Strategisk Arkitektur. Nu finns ett förslag för den byggnaden färdigt. OMA:s förslag var 69 meter högt, den höjd som då ansågs som rimlig i kvarteret var 39,5, den höjd som nu planeras med bland annat nya bostäder som argument är 49,5 (bostäder i indragna våningar på taken är verkligen det nya växande Stockholms exklusiva svar på bostadsbristen).

Hushöjder i Stockholm fortsätter, också efter det uppmärksammade Stockholms Waterfront, att åka upp och ner. Och det är kanske inte framför allt höjderna som är lite störande, utan trixandet och fixandet med dem. Den där känslan av varken eller, som också finns i planerna för Slussen. Vi går halva vägen, vi gör lite av varje. Är det en god vilja att bemöta kritiken, eller en alltför stor önskan att undvika den?

Stadsbyggnadskontoret slår fast att "platsens läge i staden, närheten till Klara Kyrka, samt med beaktande av de publika funktionerna, innebär att byggnadens arkitektoniska egenskaper håller hög ambitionsnivå och kvalitet, t.ex. vad gäller karaktär, materialval och detaljeringsgrad. Detta även utifrån att planerad bebyggelse föreslås gå en något större volym och höjd jämfört med dagens byggnad."

Edit: höjden är för närvarande (17/9) nere på 43 meter


I Göteborg hålls den här veckan en stor workshop, River City Gothenburg, om älvstaden framtida utveckling. Ett stall av arkitektkonglomerat har valts ut för den diskussionen: West 8 med Stockholms Environment Instutute och White arkitekter, Henning Larsen med SLA och Social Action, Schönherr tillsammans med Architecture Is Made, Güller Güller, GRAU tillsammans med Lars Lerup, East architecture tillsammans med R_E_D och arkitekturkritikern Kieran Long, Sweco under ledning av Ulf Ranhagen, Erik Giudice tillsammans med Atelier Dreiseitl och MA Arkitekter samt ett spanskt team med Olga Tarrasó Climent och Julia Espinàs Casas mfl. Det ambitiösa uppkastet syftar till att stärka Göteborg kring Göta Älv, när staden "står på tröskeln till en ny era" och målet är att hitta en vision och en strategi för framtiden, vid expansionen över älven.

Samtidigt i Stockholm kastar Stockholms stad ut sitt utkast till Arkitekturprogram, Arkitektur Stockholm en strategi för stadens gestaltning, på samråd. Och öppnar en "interaktiv utställning" med titeln "Våra drömmars stad" med ambitonen att "inspirera och stimulera stockholmarna att dela med sig av sina drömmar och visioner om framtidens stad." Arkitektur Stockholm syftar till att "säkerställa och höja kvalitéen i stadsbyggandet och hur vi skapar ett rikt och levande stadsliv. Programmet tar upp arkitekturens möjligheter i utvecklingen av Stockholm, fokuserar på processer och hur vi kan få in nya influenser med fler arkitekttävlingar". Programmet ska bli en bilaga till Översiktsplanen och ersätter det som kallades Stockholms Byggnadsordning, som betraktats för bakåtblickande och hämmande.



En läglig hagelskur drog över Stockholm när det nya slussenförslaget skulle presenteras. Utanför lokalen stod frusna slussenkramare med flygblad och plakat. På dörren ut kunde man läsa den upptejpade uppmaningen: "se till att dörren går i lås". Inne från lokalen mumlet från lyckan hos politiker som får ställa sig på folkets sida. Lokalpressen hade samlats för att beskåda det som politikerna och tjänstemännen samfällt presenterade som "stockholmarnas förslag".

Proteststormen, som hållit till hyfsat lokalt i Stockholms innerstad, ska nu stillas med ett nytt redigerat förslag.

Den tidigare stora offentliga byggnaden mitt på Södermalmstorg blir två glashus (en med vinterträdgård) i två våningar, som ska kännas mer transparenta, men som upphovsmannen Spencer de Gray ser som lika tydliga rumsbildare som det tidigare huset. Om än lägre.

Den föreslagna byggnadsvolymen som la en sorts finlandsbåtsgavel mot det öppna torget har dragits in och givit plats för en park. Siktlinjen ut mot saltsjön bevaras därmed i högre utsträckning.

Byggnadsvolymen är lägre, samtidigt som vistelseytan är större, vilket får räknas inte bara i den ekonomiska ekvationen utan också i den om det förväntade folklivet. Det faktum att man nu också lagt hela bussterminalen i berget bidrar också till minskad rörelse över platsen.

Verklig förändring eller bara ögongodis? I morgon slår utställningen, på Södermalmstorg, upp portarna för den bistra verkligheten.

Renderingar Foster + Partners och Berg Arkitektkontor



I höstas skrev vi att Jernhusen och Stockholms stad inbjudit tre stjärnarkitektkontor att rita på ett nytt hus för Citybanan snett emot entrén till centralstationen. På platsen där den nuvarande Hotel Continental ligger. I det nya numret av Arkitektur visar vi bilderna på arkitektkontoret OMA:s förslag, som Jernhusen och staden pekade ut som det bästa (ovan, klicka för större bilder). Förslagets höjd, 69 meter, gjorde dock att politikerna i stadshuset inte kunde godkänna det.

Förslaget var ett resultat av ett parallellt uppdrag som Jernhusen gett åt tre arkitektkontor våren 2010: Snøhetta, Foreign Office Architecture och OMA. I den processen hade Jernhusen med sig stadsbyggnadskontoret i en bedömningsgrupp tillsammans med Jernhusens ledningsgrupp. Gert Wingårdh och Bjarke Ingels deltog också som experter. Uppdraget var att rita två förslag, ett på 100–150 meter och ett på 50–70 meter. Båda förslagen skulle vara ”en attraktiv byggnad, världsklassarkitektur, hög hållbarhet gällande energi, ett landmärke som skulle förstärka stadsmiljön och manifestera stationen samt ett genomförbart projekt”.

OMA:s vinnande förslag var en delvis offentlig byggnad, med ett pendlar- och människoflöde upp genom hela huset ända upp på takterrassen (det röda flödet i sektionen ovan). En byggnad, som enligt OMA:s analys, låg på gränsen mellan det gamla och det nya Klara och därför kunde gestalta denna gräns med en högre höjd, men också som en sorts funktionell brygga mellan 1960- och 70-talscity och det nya stationsområdet och det planerade Västra city. .

Under våren och sommaren pågick processen. I augusti 2010 gjordes en avstämning. Projektet uppfattades av både stadsbyggnadskontoret och Jernhusen som politiskt förankrat. Inte minst vad gäller den känsliga frågan om höjd i riksintresset Stockholms stad. I november 2011 förordade bedömningsgruppen OMA:s förslag. Jernhusens ledning fattade sedan det officiella beslutet. Det statligt ägda fastighetsbolaget lade fram saken för Stockholms politiker. Och fick nej.

Det var politiskt omöjligt att på den här platsen ens driva ett förslag på ett 69 meter högt hus till ett start-pm från stadsbyggnadskontoret. Projektet hade fram till valet haft en politisk förankring, men efter valet fanns den inte längre.
– Det finns inte politiskt stöd för den höjden, säger stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius till Arkitektur.

Nedan nuvarande Scandic Continental.

En inbjuden tävlin om Vänersborgs så kallade "Kulturaxel" har avgjorts. Det vinnande laget kom från arkitekten Marten Wassman, landskapsarkitekten Martin Arfalk och konstnären David Svensson.

Kulturaxeln i Vänersborg är ett stort och viktigt stadsavsnitt som innefattar bland annat Fisktorget, Residenset, Torget, Plantaget, Kyrkan med kyrkplantage, Huvudnässkolan och Vänersborgs museum. Tävlingsuppgiften innebar att "utifrån områdets unika karaktär utarbeta en sammanhållen gestaltning och helhetslösning för hela Kulturaxeln samt att analysera och visa hur området ska förhålla sig till staden i övrigt". Juryn såg i det vinnande förslaget "ett pärlband av möjligheter". Klicka och zooma i bilden ovan för större version.

Förslagsställarna delar upp kulturaxeln i olika kvarter med egna egenskaper, kvarter som sedan kopplas till varandra. Förslaget bygger också på en vilja att knyta ihop norr med söder och öster med väster.

Hela förslaget finns här (pdf).
Och mer info här.
Taggar: 

Göteborg har ingen stadsarkitekt, men nu har man en ny stadsbyggnadsdirektör. Han heter Bengt Delang, är 60 år och är överste med en lång karriär inom försvaret. Han har också varit förvaltningschef på social resursförvaltning och stadsdelschef i Majorna. Enligt GP har han "fått jobbet för sin sociala kompetens, och hans uppdrag blir, i lite svepande ordalag, att bygga samman staden". 18 stycken hade sökt tjänsten, men ingen av dem fick den, Delang rekryterades utanför de sökande.

– Jag har visserligen ingen erfarenhet av stadsbyggnadsfrågor men jag har många oerhört skickliga medarbetare, säger Bengt Delang till Expressen.

Kanske borde hans första uppdrag vara att skaffa sig ännu en: en stadsarkitekt.

Delang ersätter Lars Ivarson, som gick från sitt jobb som vd för Norra Älvstranden Utveckling AB, till att bli direktör för stadsbyggnadskontore, där han var till sin pension i våras.

Bild från Expressen.

Uppdaterat 1: GT/Expressen kommenterar valet här, inte minst formuleringen att han fick jobbet för sin "sociala kompetens".

Uppdaterat 2: Ingen ny stadsarkitekt säger Byggnadsnämndens ordförande (aj!), som också säger att Delang ska "sätta Göteborg på världskartan" (aj! aj!)

Uppdaterat 3: Malin Lernfelt, GP, citerar Delang: "hur staden bör förändras överlåter han till politikerna"

Sidor