Förväntningarna ligger i luften ovanför de låga radhusen när man reser in i Blackpool. Det första löftet är det höga Blackpool Tower, Eiffeltornetkopian byggt några år efter originalet, som vaktar över staden och blickar ut över havet. Blackpool blev under andra hälften av 1800-talet Norra Englands, ja ett tag hela Englands, nöjes- och semesterstad nummer ett.

Här samsades den nya teknikens fantasier på nöjesfältet med filmindustrins kulisser i Winter Gardens och de tre pirerna med sina teatrar, restauranger och arkadspel vilade över vattnet som hägringar om livet bortanför det dagliga arbetet. Miljoner och åter miljoner kom från kolfälten och fabrikerna. Det var arbetarklassens nöjesliv som utspelade sig här. En masskultur.

Det kan tyckas länge sedan nu. Strömmarna av människor avtog efter 1970-talet. Kanske drog Benidorm och Cypern mer än den nordengelska kusten. Kanske var det teven. Idag är Blackpool en stad som försöker återupptäcka sitt populära förflutna. Man renoverar sitt ärevördiga Winter Gardens och satsar mer och mer på de årliga Illuminationerna och representanter från staden sägs ha varit i Las Vegas för att hitta förebilder till en uppväxling av nöjeslivet.

Samtidigt har staden sedan en längre tid blivit en spelplats för den ökande fattigdomen i England. Det är hit man kommer om man har förlorat allt, säger socialarbetarna. Här är fastigheterna billiga och de oseriösa fastighetsägarna är villiga att hyra ut undermåliga rum i gamla pensionatshus där ingen längre bor. Ett mörker rinner genom gatorna, samtidigt som man riggar för ännu en helg av Northern Soul-danser och Elvis Tributes. Billy Ocean var i stan också på ett utsålt Operahus. Nostalgin säljer i Blackpool, framtiden är ännu osäker.

Tack till

Carl Carrington, chef för kulturarvet i Blackpool

Duncan Jump, nöjesarbetare

Vanessa Tomlin, professor Sheffields universitet