Taggar: 
Lena From rapporterar från Venedig

Det är knappt man tror det är sant, men faktiskt: En ny paviljong har sett dagens ljus i Venedigs gamla stadspark, där det sedan årtionden råder strikt nybyggnadsförbud. Det är Australien som inför årets konstbiennal lyckats utverka tillstånd att ersätta sin ursprungliga paviljong (Philip Cox 1988) med en ny. Enligt uppgift med motiveringen att den ursprungliga paviljongen var ”tillfällig”. Melbourne-kontoret Denton Corker Marshall låter en tvåvåning, granitklädd, rektangulär betongstruktur kraga ut över den lilla kanalen som flyter genom parken (bild ovan).

Genom att låta en ramp flyta runt byggnaden lyckas de behålla den ursprungliga entrépunkten, och samtidigt skapa en utomhuspromenad till utställningsrummen som på vägen ger olika panoramor över utställningsområdet. Hade Australiens nationella utställning varit bättre hade konsten kunnat bli vandringens klimax. Nu blir det i stället plattformen för mingel, och vackert så. Denton Corker Marshall har verkligen lyckats vända på förhållandena för Australien vars paviljong tidigare saknat både framsida och egen karaktär. Icke desto mindre framstår denna för konst faktiskt väl fungerande byggnad som på tok för stor för sin plats. 

På det hela taget finns gott om arkitekturinslag på årets Venedigbiennal. Island har till exempel valt att, genom den schweiziske konstnären Cristoph Büchel, omvandla den katolska 1000-talskyrkan Santa Maria della Misericordia till moské. Det religiösa rummet har skruvats till hyperverklighet med bland annat Mecca-colaautomater och detaljerade anvisningar för tvagningsritualen. Att det under utställningsperioden kommer att fungera för muslimernas bön har förorsakat stor kontrovers i Venedig där polisen klassat ”moskén” som säkerhetsrisk. För Venedigs muslimer innebär paviljongen att de för första gången i historien har en moské att gå till och slipper den timslånga färden till fastlandet.

David Adjaye har i år axlat uppdraget som huvudutställnings arkitekt, biennalen pågår till den 21 november, särskilt utvald av överkommissarie Okwui Enwezor. En curator som tveklöst väljer konst framför rum, inte minst i jämförelse med Rem Koolhaas arkitekturbiennal Fundamentals förra året. Enwezors och Koolhaas tar båda sin utgångspunkt i det förtvivlade världsläget, präglat av krig, flyktingmigration, rasism, ekonomisk kris och miljöförstöring. Men där Koolhaas tog det historiska repslageriet till hjälp för att visuellt framhålla hur arkitekter och arkitektur kan ändra världen till det bättre, målar Okwui Enwezor genom sina val av verk upp den ena dystopin efter den andra inom ramen för den vita kubens utställningsparadigm.

Utställningstiteln till trots, skymtar i förstone intet hopp. All the worlds futures tycks i stället innebära ett liv i mörker och ruiner, fyllt av meningslöst arbete och i avsaknad av kvinnor och barn. Det tar tid att upptäcka den maning till fred som trots allt bildar klangbotten under de teoretiska överbyggnaderna av verks- och katalogtexter. Den konventionella utställningsarkitekturen underlättar möjligheterna att finna detta fokus. Rationellt och utan att pocka på egen uppmärksamhet slussar den effektivt mellan rummen där det faktiskt finns plats att vila i verken.

Sonia Leber & David Chesworth utmärker sig med Zaum Tractor

Omvandlingen från destruktivitet till konstruktivitet är en trop som löper genom flera verk på utställningen, där duon Sonia Leber & David Chesworth utmärker sig med Zaum Tractor (bild ovan). En lustfylld hyllning till ungdomlig skaparkraft och framtidstro, mitt i sönderfallet. Verket utspelar sig parallellt i en vattenfylld fabriksruin från 1800-talet, och ett luggslitet modernistiskt bostadsområde med bedagad utomhusscen. Videon är filmad i södra Ryssland när konstnärerna var på ett tre månader långt residens i Rostov-on-Don, och bilderna överlagras med autentisk musik och filmklipp från futurismens era av kreativitet, lekfullhet och framtidshopp. Redan högläsningen av futuristisk performancepoesi – zaum – är värd att köa för. http://leberandchesworth.com/filmworks/zaum-tractor/

den holländska paviljongen, konstnären Herman de Vries på Isola di Lazzaretto nouvo, det nya sjukhusets ö

Till det bästa med konstbiennalen hör som alltid möjligheterna att komma in i annars stängda venetianska palats och glömda öar. En av de senare uppmärksammas särskilt av den holländska paviljongen, där konstnären Herman de Vries huserar (bild ovan). Han arbetar naturnära, visar stenar och hängen han funnit på olika håll och har med pensel och pigment omvandlat en av paviljongväggarna till en jordprovkarta av världen. En del av utställningen är förlagd till Isola di Lazzaretto nouvo, det nya sjukhusets ö. Där övertrumfas snart den lågmälda konsten av arkitekturhistoriens kraft. Sjukhuset har inte bara gett upphov till ordet lasarett, utan också gjort att Venedig under 1400-talets andra hälft klarade sig undan pesten.

Ön fick efter detta fortsatt liv som karantänö för varor som skulle till Venedig och senare som krutförråd och militärförläggning. Idag är anläggningen övergiven och arkitekturen kraftigt decimerad. Icke desto mindre är den kvarvarande delen imponerande gigantisk, idag också omsorgsfullt omhändertagen av den ideella föreningen Ekos Club. Allt restaureringsarbete sker med traditionella metoder och material i syfte att återställa så mycket som möjligt. Scenograferna till en teveserie om Marco Polo 1982 har omedvetet gjort arbetet en tjänst: Deras hänsynslösa miljömålningar fungerar idag som skyddande lager för 1500-talets handelsmäns väggförda bokförings- och lageranteckningar.

Idealisterna hoppas kunna skapa ett Venedigs stadsmuseum, staden som brukar beskrivas som ett museum över sig själv. Som hopp och hopplöshet, ruin och samtid, historia och framtid, försvarar hela ön sin plats på årets konstbiennal. http://www.lazzarettonuovo.com

Christoph Büchel har för Islands räkning konverterat en tidigare katolsk kyrka till moské – Venedigs första.

Christoph Büchel har för Islands räkning konverterat en tidigare katolsk kyrka till moské – Venedigs första.

Foto (utom  Sonia Lebers och David Chesworth Zaum Tractor): Jeff Werner

 

 

 

 

Veckans fusklapp om konsthallen som perfekt objekt, livet efter festivalerna och det gryende slaget mellan stat och kommun.

Konstbox. Som vi berättade här på webben igår så är förslagen på tillbyggnad till Liljevalchs konsthall i Stockholm nu offentliga. En intressant sak man kan notera är deras dragning mot att vara skulpturer. Och gärna lysande sådana. Flera av renderingarna visar lysande objekt, något till och med på ett litet podium. I ett av förslagen, Avtryck, skriver man att man vill skapa "en solid, gjuten kropp". Arkitekturen vid konsthallen blir ett av objekten man ska stanna till och förundras över, ett smycke, eller kanske snarare ett skrin för konsten att förvaras i. Det är långt ifrån idén om konsthallen som en plats där verksamheten ska synas, märkas. Med ett undantag, förslaget Artyard (bild ovan), med sin form som ett skeppsbyggarvarv, för tankarna till ett öppet och pågående kulturbygge.

Post-festival. I Borlänge sitter man och funderar över vad staden ska vara sedan Peace and love gick i konkurs. Hela stadens självbild som upprorisk och framåt fick sig en törn. Det postfestivala samhället doftar avslagen öl. Det är festival i alla Sveriges tre stora städer denna sista helg innan skolstarten. Malmöfestivalen startar, Göteborgs kulturkalas och Stockholms kulturfestival avslutas. Borde nu inte de stora städerna ägna sig åt utlokalisering av festival-staden. För trettio år sedan var det stora regionalpolitiska projektet Stålverk 80 i Luleå. Nu är det kanske upplevelser och festivaler. Så istället för att som i somras när Hultsfredsfestivalen kom till Stockholm/Arlanda så borde kanske storstadsfestivalernas pengar utlokaliseras till städerna där festivalerna betyder något på riktigt. Som till Borlänge.

Staten vs kommunen. Sista helgen på sommarlovet och på måndag känns det som att valrörelsen skulle kunna börja. Ett år kvar. En av de tydligaste stridslinjerna har börjat bli synlig, inte minst när det gäller byggande. Det blir en kamp mellan staten och kommunen (en stridslinje där andra valfrågor som skolan också utspelar sig). Senaste var det Stefan Attefalls utfall om att kommunerna inte får ha för höga miljökrav på bostäder eftersom det tar tid och byggandet måste gå snabbare. Samtidigt, åt andra hållet, pågår diskussionen om att ändra på riksintresset eftersom kommuner menar att länsstyrelser alltför ofta hindrar och fördröjer byggprojekt. Tankesmedjan Levande staden skrev inför Almedalen i somras en rapport om vad riksintresset gör med byggandet. "Planlös och slumpmässig" kallar de implementeringen av riksintresset. Kommunerna utmanas från flera håll. Hur ser deras svar ut?