2013 år det tänkt att bygget av Förbifart Stockholm ska påbörjas. Det är ett av landets största vägprojekt. Argumenten för projektet är att Stockholm växer och behöver bättre kommunikationer mellan norra och södra delarna av staden. I förstudierna fanns tre alternativ där Förbifarten var ett. Det andra var en mer stadsnära dragning och det tredje en kombination av kollektiv spårtrafik och nya trängselavgifter. Det tredje alternativet, som alltså togs fram som ett alternativ till vägdragningarna, avslogs sedan eftersom det inte erbjöd »tillräckligt hög trafikkapacitet«.

Om det här kan man läsa i studien "Not planning a sustainable transport system – Swedish case studies" (pdf) som presenterades i maj av KTH-forskarna Göran Finnveden och Jonas Åkerman. Där menar de att Förbifart Stockholm leder till ökade utsläpp av växthusgaser. Man slår fast att man underskattat trafikökningen som Förbifarten ger och överskattat andelen förnybara bränslen och elbilar. 

Slutsats: Förbifart Stockholm bidrar inte till att Naturvårdsverkets miljökvalitetsmål nås och är därför inte i linje med regeringens transportpolitiska mål. När beslutet om Förbifart Stockholm togs fanns inga klimat-, miljö- eller hållbarhetsaspekter med. Den, och alternativen, borde genomgå en sådan analys. Svaret skulle bli självklart ohållbart för det liggande förslaget. Man kan sedan välja att bryta mot miljökvalitetsmålen och de transportpolitiska målen. Men då med öppna ögon.

Det är inte var dag en tågstation erhåller priset. Senast det skedde var 1973, då tunnelbanestationerna vid KTH och Stadion i Stockholm framhölls som den viktigaste arkitektoniska prestationen. Men att priset går till en offentlig byggnad som demokratiskt tjänar ett samhälle hellre än till ett litet privat projekt är inte särskilt förvånande, bara i enlighet med traditionen. De övriga tre nominerade kunde inte riktigt matcha Triangeln just i detta. Årets pris understryker en politisk dimension. Det skickar ett budskap till samhället, till politiker, stadsbyggare och media om vad som är ett bra initiativ.

Men skickar det därför ett budskap till arkitekterna? Triangeln imponerar. Den är något mer än en vanlig station. Hur den är ritad och sedan genomförd höjer sig över det ordinära och förväntade. Den har ett rumsligt mervärde.  När Arkitektur publicerade den (6/11) konstaterade Gunilla Svensson i sin kommentar ”Malmö stad och alla medverkande aktörer har åstadkommit ett skickligt infrastrukturellt tillägg som har en stor betydelse på lokal, regional och global nivå." Årets Kasper Salin-jury är inne något liknande i sin motivering: ”I en storskalig infrastrukturs möte med staden skapas en ny typ av rum och ljusflöden som underlättar möten mellan människor."

Bostadspriset gick till White arkitekter för atriumradhusen Äppelträdgården i Göteborg. De utvecklar ett miljonprogramområde. Och det känns rätt i tiden att lyfta fram ett av de bättre projekten som arkitekter runtom i landet allt oftare genomför i egen regi.  Juryn är imponerad av utförandet: “Bostäderna är gestaltade med en hög inlevelseförmåga med fin detaljering och utsuddade gränser mellan ute och inne.”

Guldstolen, som i år gick till en gick till en produkt, tillföll Shane Schneck på Office for design för Ru Chair, en stol som juryn anser är funktionell, nyskapande, genomtänkt och ett uttryck för samtiden.

Sienapriset fick Andersson och Jönsson för Stortorget i Gävle, för att det ”gett gävleborna ett centralt stadsrum med stark egen identitet.” (presenterat i Arkitektur 7/2010)

Kritikerpriset tilldelades kulturjournalisten Per Wirtén. I sin bok ”Där jag kommer ifrån” fördjupat bilden av 1900-talets framväxande förorter. (Recenserad i Arkitektur 1/2011)