Tomas Lauri om projektet:

Vandkunsten talar själv om Laröd Hage som en summa som är större än husen. Det hela hänger till viss del samman med att de enplaniga atriumhusen är en del av en större plan som kontoret ritat. Men det indikerar också något om hur själva husen fungerar. Det är svårt att avgöra exakt var de börjar och slutar. De är en del av en flytande rumslig ordning där privata, halv­privata och gemensamma ytor hakar i varandra.

Det finns skäl att tala om hus ritade med inlevelse. Som boende är man hela tiden stimulerad och omhändertagen. Vandkunsten är noggranna med att styra möjlig­heten till inblick- och utblickar  och medvetna om var gränsen går mellan det privata och det som tillhör alla boende i området. Där finns till exempel stora glasade ytor, men ingen av dem är satta så att de gör de boende till statister i ett skyltfönster.

Typiskt är hur en carports-pergola och ett förråd skapar ett halvprivat utrymme mellan hus och gata, samtidigt som stenläggningen pekar ut entrén och den privata innergården skymtar. Mot baksidan är övergången mellan det privata och de allmänna vidsträckta fälten utanför direkt och oförmedlad. Något att drabbas av.

Hela området hålls samman av tegel. Atriumhusen har fått säckskurat gult tegel. Det hela leder tankarna till ett tätt och lågt 1970-tal. En guldålder som be­höver återupplivas?