Fasaderna får de flesta i området att haja till. Galvad plåt mitt i trädgårdsstaden där nästan alla kör Volvo V70 och lever som lyckliga familjer med två barn i de gulliga trähusen från 1920talet. Det är som om främlingar flyttat in. Ändå landar husen mjukt. Galvad plåt i en homogen villaidyll är något annat än i en betongförort. Där hade det lätt sett hårt och nedsättande ut. Nu blir det exklusivt, förgyller hellre än befläckar, även om det känns långt till de schweiziska förlagor som Joliark har blivit inspirerade av. Det är trots allt för mycket av ett ordinärt bygge och dålig koll på detaljer för att hålla hela vägen.

Husens elegans har egentligen lite med plåten att göra. Snarare bidrar skalan mest till känslan av förfining. Husen är hemma där de står. Trygga. Till viss del handlar det om historisk förankring. Små flerfamiljshus har visat sig landa väl som infill bland villor tidigare. Bara på samma gata finns ett antal exempel på det. Det är frågan om sansade hus som passar in i sitt sammanhang. Att planerna är vällösta utan att sticka ut känns kongenialt.

Mest uppseendeväckande är de ovanligt stora fönsterytorna i vardagsrummen. För de flesta innebär det ingen jobbig insyn, bara rymd och frihet. om man inte bor i markplan. Där kan man med lätthet stå på trottoaren utanför och följa med händelserna på tvskärmarna. Kanske inte riktigt okej.

Köp hela Arkitekturs nummer 6 här.