Anders Kling kommenterar:

Det var bäddat för succé. Det största parkprojektet i Stockholm på 20 år skulle genomföras. Platsen: ett fantas­-tiskt läge med en slottspark i ryggen,  ett vattenläge i fonden och de täta nybyggda bostadskvarteren på Nordvästra Kungsholmen som stöd på ena sidan. På våren 2005 presenterades det vinnande för­slaget av Sydväst arkitektur och landskap. Ett pampigt offentliggörande i Stadshuset. Inga moln på himlen.

Styrkan i Stockholms parker och grönområden har alltid legat i sambanden – de gröna stråken – hur park länkats till park, sammanhang till sammanhang, vy till vy. Det hela grundlades under storhetstiden på 1950-talet med stadsträdgårdsmästare Holger Blom och hans ständige vapendragare Erik Glemme. Parken som luckrade upp staden. Det kom att benämnas Stockholmsskolan. Stockholm var under några årtionden världsledande i parkplanering (även om benämningen ”världsklass” aldrig användes på den tiden).

Den nya Kristinebergs strandpark var tänkt att bli en fortsättning på detta. Likt en modern variant av Rålambshovs­parken – i dalgången mellan bebyggda höjder – skulle parken sträcka sin långa gröna arm ut mot det stora vattenrummet. Kristinebergs strandpark skulle knytas till ett 3,5 kilometer långt parkstråk. Den skulle bli en förlängning av Norr Mälarstrand och Fredhällsparken – själva sinnebilden för Stockholmsskolan och den felande länken mellan Ulvsundasjön och Riddarfjärden,
den gröna pusselbit som möjliggjorde 1700-talsslottet Kristinebergs koppling mot vattnet.

Det fanns bara ett problem. Janne Lundquist tennishall. En blekgul plåtlåda med ett sjögrönt tak på en ditintills bortglömd tomt som levt ett ganska obekymrat liv sedan dess tillkomst i mitten av 1970-talet. Mitt i den planerade parken, mitt i det där siktstråket, blockerandes varje tillstymmelse till vy ut över Ulvsundasjön. Utåt sett var hallen en icke-fråga. Det var en självklarhet att den skulle rivas. Den nämndes inte ens i bakgrundsmaterialet till arkitekttävlingen. 2006 fastslogs detaljplanen. Planbeteckningen tennis­hall ersattes med planbeteckningen parkmark. Projekteringen rullade på. Allt verkade frid och fröjd.

Men ganska snart stod det klart att frågan om lokalisering inte var löst. Från Stadshuset tisslades det om att det var svårt att hitta en ersättningsplats, trots att stadsbyggnadskontoret pekat ut ett antal lämpliga. Bakom kulisserna pågick ett lobbyarbete för att behålla tennis­hallen. I februari 2011 kom överraskningen. Stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius, flankerad av Björn Borg och folk från exploateringsnämnden presenterar ett vidareutvecklat förslag signerat AIX arkitekter. Tennishallen skulle finnas kvar men med gräs på taket för att ”smälta in i den omgivande parken”. Den antagna detaljplanen visade sig inte vara något värd. De nyinflyttade på Nordvästra Kungsholmen hade fått en vingklippt park och ingen på Sydväst var informerad.

Ett politiskt spel följde där opposi­tionen och delar av de styrande motsatte sig förslaget. I dagsläget finns ingen politisk majoritet för grästaket. Nu utreder man möjligheten att gräva ner hela rasket. Det skulle antagligen göra Janne Lundquist-hallen till Sveriges dyraste tennisarena. Parallellt höjs röster om att lokalisera hallen närmare Essingeleden, men då måste stadsbyggnadskontoret få ett politiskt uppdrag för att hinna utreda frågan före sommaren 2012. Det börjar med andra ord bli akut tidsnöd i en fråga som skulle varit utredd för flera år sedan.

Tills vidare kan man gå och titta på en park som är oerhört välgjord i sina två delar – med en ful ankunge i mitten. En ankunge som kan tjäna som symbol för ett halvfärdigt planeringsarbete, politisk flathet och hur ett särintresse kan få förödande konsekvenser i byggandet av en stad. För parken är värd ett mycket bättre öde. Flyttas hallen kan Stockholm få en av sina mest välgjorda parker.

Sydväst har arbetat med ett klassiskt grundgrepp. En byggd intensiv östlig långsida med funktioner och händelser står mot en ondulerande vegetativ västsida. Däremellan finns ett öppet parkrum. Parken är en skicklig kombi­nation av den klassiska parkens rum
och sammanhang och samtidens krav på aktiviteter.

Här finns även en nyfikenhet i be­handlingen av växtmaterialet. Vege­ta­tionshanteringen är något av en uppenbarelse och en slags pånyttfödelse för vad man kan göra med vegetation som arkitektoniskt uttrycksmedel. Landskapsarkitekturen har länge varit insnöad på hårda rum. Det har nästan varit lite status att säga att man inte vet så mycket om växter.

I Kristinebergs strandpark märks inte mycket av detta. Här har expertis från slu kallats in. Parkens östsida är en uppfinningsrik palett av olika vegetativa rum och parkens västsida, den ondulerande, närmast ett arboretum av olika små­plantor där större träd successivt ska gallras fram.

Kristinebergs strandpark som idé är en planeringsmässig triumf. Den behandlar parken som ett avgörande stadsbyggnadsmässigt element på ett sätt som vi sett för lite av i Stockholm under det senaste årtiondet. I Hammarby sjöstad blev stadsdelsparken, Luma­-parken, alldeles för liten och ostrategiskt placerad. På Liljeholmskajen saknas
en större samlande park. I det pågående Norra Stationsområdet är den planerade parken mest en bred grön remsa mellan två vägar.

Jag ber en stilla bön att den sista toppade forhanden snart är slagen i Janne Lundquist tennishall. Game, set och match – Kristinebergs strandpark?

Anders Kling
Landskapsarkitekt verksam i Stockholm.