Utgångspunkten är en lada. Men huset är samtidigt allt som en lada inte är. Väggarna är i falurött, men i betong gjuten mot en brädform. Den långtgående förvandlingen har gjort huset intressant och gåtfullt. Ur Arkitektur nr 4/2012.
Minutiöst hantverk. Johan Örn kommenterar Fritidshus, Lagnö:
När lador avbildas i konsten är det ofta som vemodiga byggnader, övergivna och stadda i förfall. Men konstens lador kan också inge känslan av att det finns en mystik i det till synes vardagliga. Vad döljs bakom alla hemlighetsfullt slutna vädringsluckor och portar? De lador som under senare tid dykt upp i sommarhus- och villaarkitekturen står oftast för något annat. Siluetterna är knivskarpa och detaljeringen raffinerat enkel. Stora skjutglaspartier har ersatt portarna.
Det fritidshus wrb ritat på Langö söder om Norrtälje är en del av denna trend. Men det skiljer sig samtidigt från mängden. wrb har först identifierat de för ladan typiska kännetecknen och sedan låtit var och en av dessa kännetecken ingå i en ny kontext. Fasaderna är inte av faluröd träpanel, utan av röd infärgad betong. Huset står inte som traditionella lador direkt på backen, i stället tycks det sväva över marken, upplyft som det är på en indragen sockel. Den bärande stommen är inte exponerad interiört, utan helt inbyggd i de rums-avskiljande väggarna.
Den östra gaveln, som är det första man skymtar mellan tallarna när man kommer landvägen, är byggnadens mest uttrycksfulla sida. Kompositionen med det stora ljust impregnerade gavelfältet i trä och den röda trappande betongmuren framstår i frontalperspektiv som en arketypisk bild av ett hus.
Ganska snart blir det dock uppenbart att det handlar om mer än bara en bild. Gaveln är en följd av byggnadens tvärsektion och logik. Fönsterytan markerar rumsfilen – matrum, vardagsrum, sovrum – och altanen som löper utmed hela fasaden mot vattnet, medan köket och den indragna entrén och en korri-dor är inordnade bakom det täta murpartiet.
Praktiskt taget ingenting har lämnats åt slumpen i detta hus. Det är konsekvent genomfört, både som idé och som bygge. Hur precist pusslet lagts – och vilken möda arkitekt och hantverkare lagt ned – blir uppenbart först när man börjar skärskåda detaljerna.
Det räcker med att peka på hur ele-gant yttertakets panelbrädor viker av vid takfoten och fortsätter in i interiören. Ett och samma breddmått går igen ute och inne – i tak, väggar, golv och altan. Formspråket skulle kunna beskrivas som minimalistiskt, men med det tillägget att materialen är påtagliga. Den fina lilla teknikbyggnaden är anspråkslös
till formen, men lika välbyggd som huvudhuset.
Det är en krävande väg som wrb valt. Följden blir att inkonsekvenser och avsteg lyser i ögonen. Men nästan allt hänger ihop. Egentligen är det bara i ett avseende som deras strävan efter full-ständig konsekvens har lett fel. Att wc, badrum, förråd och ett gästrum är samlade som två enheter – gestaltade som panelklädda volymer – är i sig ingen dum idé. Men valet att göra insidan på dessa volymer släta och vitmålade har blivit mindre lyckat för hallen. En vit hall är inte särskilt praktiskt i ett sommar-hus, och framför allt slår den an en ton som inte överensstämmer med den rustika karaktär som präglar interiören som helhet.
Matrummet, vardagsrummet och sovrummet vänder sig alla mot den indragna altanen med stora glaspartier som kan skjutas åt sidan i sin helhet. När så sker genomgår fasaden en förvandling och den sömlösa övergången mellan exteriör och interiör kommer till sin rätt. I uppställt läge förändras också planen och det går att cirkulera kring de panelklädda volymerna, samtidigt som man hela tiden är i skydd av taket.
Det här är ett hus som både tycks vilja smälta in i sin omgivning och stå fram som ett objekt. Ladan har varit utgångspunkten, men det färdiga huset har samtidigt vissa drag gemensamma med modernismens glashus. Jag tänker främst på hur huset lyfter sig över marken och på hur de två slutna volymerna tar hand om de funktioner som inte ska exponeras. Gemensam med dessa är också exklusiviteten. Inför det minutiösa hantverket känns de romantiskt skeva ladorna i konsten väldigt avlägsna. Men det långtgående omformandet av före-bilden har gjort huset intresseväckande – och lite gåtfullt. Till en mystisk lada i skogen.
Johan Örn
Forskare och skribent bosatt i Stockholm
