Tomas Lauri kommenterar:

När man fråga runt om Domkyrko­forum märker man snabbt att det pro­vocerar. Flera personer som säger sig vara kännare av Lund har svårt med projektet. Först svarar de besvärat, som om de inte vill framstå som reaktionära, och sedan tar ilskan över. Domkyrkoforum är för dem en anomali i Lunds kropp, ett onödigt brott mot ordningen, eller grammatiken om man så vill.

Jag har lite svårt att följa särskilt de som är hårdast i sin bedömning. Betraktar man centrala Lund runt Domkyrkan är det en stad sammansatt av hus med rätt markanta individuella skillnader. En del hus är äldre, en del moderna, en del höga, en del låga, en del mörka och i tegel, en del ljusa och i puts. Det är en kaka av olikheter där husen står tätt packade. Domkyrkoforum med sin mässingsfasad är inget undantag till det. Lund är också en stad där man vågat bygga samtida och modernt när det väl har byggts. Jag tänker på byggnader som Stadsbiblioteket från 1970-talet av dansken Flemming Lassen. Det är gjort med en förståelse för stadens skala, trots sin rättframma och för sin tid typiska stil.

Det finns ändå skäl att se Domkyrkoforum som en provokation. Jag står på Kyrkogatan framför huvudentrén, går runt huset och försöker föreställa mig det som en fristående volym. Det är en rätt märklig byggnad betraktad på så sätt. Märklig sett till de flesta hus i Lunds centrum. Närmast formlös. Vad är det för slags typologi? En liten aning får man om man går igenom planen och ser hur huset ansluter sig till byggnaderna runt om.

Till viss del handlar dess form om att det fanns ett mellanrum som gapade tomt. Detta är samtidigt lite missvisande. Domkyrkoforum är ett hus som tar till­vara på kontexten. Påtaglig är lanterninen som sticker ut mot Domkyrkan som ett pekfinger. Gesten är inte överdriven. Den sätter sig inte upp mot hierarkin i stadsrummet, där Domkyrkan är kung. Den upprättar en relation. Inifrån är gesten lätt att ta till sig. När man sitter i en av bänkarna i hörsalen är den ett förtydligande av vad man ska och kan se. Man har Domkyrkan lite snett ovanför sig som en tavla i rummet.

Carmen Izquierdo är genomgående noga med att relatera yttre och inre rum. Både på baksidan och vid huvudentrén har hon skapat rum framför fasaden. Huset drar sig tillbaka från gatulivet. På håll är Domkyrkoforum diskret, först nära inpå framstår det i sin helhet. Man blir överraskad. Mässingen i fasaden stärker effekten. Plötsligt får man en dos av ett guldgult varmt välkomnande sken. Det är som att byggnaden tar tag i en och drar en inåt, in mot det entrétorg med dubbel takhöjd, som utgör dess mitt.

Insidan är till skillnad mot utsidan dämpad, klosterlik, kall och tung. Det mesta är i betong – golv, väggar och tak – och har behandlats med vitt pigment. Först undrar jag över varför betongen inte bara exponerats som den är, lämnats rå. Sedan inser jag att det vita reflekterar ljus bra. Många av de lösningar som Carmen Izquierdo har valt handlar om att bättra på dagsljusförhållandena och leda in ljuset i en djup huskropp. Hade hon låtit insidan vara grå hade de mörkaste delarna av entrén kunnat ge ett avslaget profant intryck. Det är också en förvånansvärt transparent byggnad. Ett bra exempel är kontorsvåningen en trappa upp. Även när man befinner sig långt in har man alltid en eller två möjligheter att blicka ut och ibland ser man rakt igenom.

Programmet i den slutgiltiga byggnaden är ett annat än det var när Izquierdo vann tävlingen 2004 om besökscentrum vid Lunds Domkyrka. Det är ändå inte svårt att känna igen byggnaden. Den är funktionellt ledig och smidigt sammanfogad med de intilliggande byggnader som tillhör kyrkan. Överlag är de flesta av rummen precisa. De löser det de ska, men är också förfinade där det behövs med små medel. Hörsalen har sin särställning med sin lanternin. I lektions­salen har en vägg en specialmönstrad panel som gör rummet mer gemytligt. Mötesrummet på övre plan har en passande avlång proportion.

Det rumsliga grepp som Izquierdo vann tävlingen med har varit tåligt. Det har visat sig tillräckligt starkt för att ta sig igenom processen. Ska jag ha en invändning är det mot entréytorna med sitt torg. Dessa är lite lösa i kanten. De är väl tilltagna och rör sig och öppnar sig åt alla håll. Jag känner igen problemet från många samtida byggnader där allt ska vara i rörelse och det mesta leder vidare till något annat. Känslan av att befinna sig i en passage blir påtaglig.

Även om Domkyrkoforums interiör inte övertygar på alla punkter, håller den sig inom ramarna. Tonsäker. Asketisk. Jag tvekar aldrig om att jag är i en kyrklig byggnad. Den största behållningen är ändå hur huset landar i staden och balanserar mellan att anpassa sig och tillföra något nytt. De kritiska rösterna jag hör om Domkyrkoforum är ett kvitto på att det är frågan om arkitektur som ska diskuteras. Det lämnar inte besökaren likgiltig. Intressant arkitektur gör inte det.