Ebba Hallin och Pelle Backman vann ett av arkitekttävlingen Europans förstapriser för sitt förslag för en tomt i Norrköping. Juryn kallade det »en briljant uppvisning av arkitekter med stor talang«. Tomten är ett typiskt glest flerbostadsområde från 1960-talet där juryn såg »en motståndshandling mot en stad vars nedmonterade stadsbyggande fastnat  i 1800-talets idé om staden«.
De befintliga vägarna och stigarna genom området kompletteras så att en mer komplex vägverklighet skapas. Tillsammans bildar vägarna grunden för en ny markindelning med många små tomter. Juryn kallar uppdelningen anarkistisk, ett av uttrycken Hallin/Backman använder är »Modern Medieval«. Den ska möjliggöra för en successiv tillväxt av bebyggelsen kring området med delaktighet från medborgarna. Resultatet kan bli allt från potatisodlarlotter till mindre hus. Pionjärer som kommer först, sedan fylls det på successivt. Ett organiskt stadsbyggande.
En motståndsrörelse på gång? Men inte bara som ett sätt att säga nej, utan som ett sätt att hitta alternativ. Två nya böcker ger oss i så fall ett samtidshistoriskt perspektiv på urbant och arkitektoniskt motstånd.
I höstas kom antologin Space for Urban Alternatives? Christiania 1971–-2011, lagom till den autonoma Köpenhamnsstadsdelens 40-årsjubileum och möjligen också dess anarkistiska slutpunkt. I juni 2011 beslutade man på ett stormöte i fristaden att bilda en fond för att kunna köpa loss sin stadsdel. Då hade den danska regeringen i sju år drivit sin idé om en normalisering av stadsdelen.
Samtidigt lade arkitekturhistorikern Christina Pech fram sin avhandling Arkitektur & motstånd, där hon går där till botten med decenniet som föregick postmodernismen: 1970-talets motstånd och sökande efter alternativ. Den reaktion som Pech beskriver var en reaktion mot funktionalismen. Ett av de exempel hon lyfter fram är utställningen Ararat på Moderna Museet, en experimentutställning för ett framtida ekologiskt samhälle, "ett jättelikt flödesschema över naturresurserna filtrerat genom vardag och samhälle". Halmhuset av Klas Anselm, som var ett av bidragen till utställningen, kan man nu se på Arkitekturmuseets utställning om Anselm.
I vår tid skulle motståndet kunna formuleras, som hos Hallin/Backman, mot det homogena stadsbyggandet. Det skulle också kunna vara en rörelse som söker alternativa strategier för att hantera samtida knäckfrågor som klimatförändringar eller den ständigt ökande hemlösheten. Det finns uppgifter för ett arkitektoniskt motstånd.

Det kallas Törnrosen Tower – Malmös nya mötesplats och landmärke. Det ska ligga mitt i Rosengård. Fyra arkitektlag tävlar just nu för att vinna uppdraget om Rosengårds eget Turning torso. Uppdraget är att "skapa ett urbant landmärke bestående av ett nytt höghus som innehåller bostäder i tornet, och offentliga funktioner i basen och toppen". Malmö kommunala bostadsboplag MKB är uppdragsgivare och de önskar att Törnrosen Tower ska "vara en naturlig mötespunkt för de boendei  den multikulturella stadsdelen Rosengård"  och den rikt offentliga bottenvåningen ska "fungera som en groplats för ökad komplexitet och urbanitet i lokalområdet". Även de översta våningarna i huset ska vara öppna för allmänheten.

Det kan vara intressant att för ett ögonblick jämföra ambitionerna med de som fanns med Turning torso. I Törnrosen Tower-projektet är själva öppenheten och offentligheten i byggnaden central. I Turning torso råder i princip motsatsen. En stängd, låst och övervakad bottenvåning och en lokal för de boende nästan uppe i toppen. Huset vänder sig mot världen men från platsen. Kan den här skillnaden ha med synen på platsen att göra? Förmodligen. Det finns ingen som antar att de som bor i Västra hamnen ska behöva ha gemensamma platser. De ska klara sig själva med sina bostadslån och skyhöga hyror. När man bygger ett landmärke i Rosengård ser det, tack och lov, annorlunda ut. Då börjar man plötsligt att tänka på det höga husets bidrag till platsen. Något som borde vara självklart vid varje höghusbygge. Och som också var det när förra omgången höghus byggdes i de nya förorterna efter andra världskriget. I den svenska förorten har det höga centrumhuset alltid varit en kollektiv symbol. Det har sällan representerat ett företag eller en stad. I Stockholms förorter blev höghusen inte en manifestation för ett företag utan för grannskapet. Många av de nya folkhemscentrumen fick sådana höga hus. Utropstecken efter utropet: Här är det nya folkhemmet!

Idén om Törnrosen tower lägger sig ganska nära den ambitionen.

De fyra arkitektlag som tävlar är: 1. Neutelings Riedjik Architecten B.V., Nederländerna, Kontur Arkitektkontor AB, Sverige, Mandaworks AB, Sverige och Hosper Sweden AB, Sverige 2. Behnisch Architekten GbR, Tyskland och Schlaich Bergermann und Partner, Tyskland
3. Lundgaard & Tranberg Arkitekter A/S, Danmark, ÅF Infrastructure AB, Sverige, Structor Malmö AB, Sverige och Svend Kirkegaard A/S, Danmark 4. Edouard Francois, Frankrike

När modernismens dagar var räknade försökte många arkitekter gjuta nytt liv i den genom att injicera lite historia i dess kropp. De sökte sig till klassicism, men också till agrar arkitektur, sådan den sedan urminnes tider hade sett ut på landsbygden med sina arketyper och sitt hantverks­kunnande. Det agrara inslaget har fortsatt leva under de senaste årtiondena. Men det klassicerande draget har haft det lite svårare, inte minst för att det gick att koppla till fascistisk arkitektur. Kanske är det för att kopplingen känns avlägsen som det sedan en tid åter blivit intressant att korsa modernism och klassicism. Som man gjorde under 1920-talet.

Det går inte att bortse från att det hela har något konservativt över sig – ett ja till herresäten, tweed och rävjakt. Men det är likafullt en reaktion mot vår tids kortsiktighet. Det refereras till beständighet och hållbarhet, ett uttryck som inte är belastat av någon mode-ism, i nästan alla sådana här projekt. Så är fallet när Landskronas stadsbyggnadsdirektör Per-Fredrik von Platen lägger ut texten om Johan Celsings vinnande förslag till nytt kulturhus i staden. Av de tre inbjudna tävlande är han ensam om att inte försöka vara unik och samtida. Med saklighet ger förslaget uttryck för att historien har en betydelse.

Johan Celsing är inte den ende som levererar den här typen av arkitektur. En grupp brittiska arkitekter med Tony Fretton och David Chipperfield i spetsen har gjort det sedan länge. Sedan en tid har flera unga arkitektkontor hakat på.  Det intressanta är att ingen av dem ställer modernismen mot historien. De gör den till en gren av historien. Bågar, valv och fönster, allt ska helst utföras med ett repetitivt manér. General Architecture har levererat den här typen av förslag.

När Gustav Appell vinner den allmänna tävlingen om Kvillebäckens saluhall är det i samma anda. Ordning och reda med formella medel. Men att bryta ny estetisk mark är det inte direkt tal om. Snarare tar förslaget udden av myten att det skulle behövas göras ständiga estetiska framsteg. Ett drag av retro har blivit arkitek­turens framtid.

Under tre dagar kommer 141 bidrag från hela världen att tävla om världsherravälde på mässan CCIB i Barcelona. Det ska avgöras vilket uppfört skolhus som är världens bästa, hur en shoppingmiljö bör se ut, hur en villa och ett flerbostadshus ska lösas och hur hotell, sjukhus, stadsplaner ska ritas. 26 vinnare i lika många kategorier ska koras.

Första tävlingsdagen är den stora svenskdagen. Fyra svenska förslag blir bedömda. Tidigt på förmiddagen är det dags för Tham & Videgård med det gula daghemmet Tellus i Liljeholmen. Det tävlar om bästa skolhus. I samma kategori deltar också Wingårdhs med ett annat färgglatt hus, Kuggen, Chalmers nya portalbyggnad. Tham & Videgård tävlar dessutom med sin spegelblanka koja för trädhotellet i Harads i kategorin turistbyggnader. Metro arkitekter fullbordar svenskdagen med Malmö centralstation, som ska upp i kategorin transportbyggnader.

Tävlingen gäller inte bara färdigställda byggnader. Det ska också tävlas om bästa framtidsbyggnad i tio kategorier. I kategorin för experimentella förslag går Kjellgren & Kaminsky, upp på torsdagen upp med sitt Tower of nests, ett slags höghus för djur som drivits bort från sina naturliga boplatser. På torsdagen hamnar även White under luppen med sitt naturum Vattenriket i Kristianstad i kategorin utställningsbyggnader.

Alla som är med på WAF är på sätt och vis redan vinnare. De är ett av de utvalda projekten av 704 inskickade från 59 länder. Ett tiotal har hållit måttet i varje kategori.

När det blir dags att kora världens bästa byggnad på fredagen är det en superjury med Michael Sorkin och Ben van Berkel i spetsen som väljer ut en av alla arton kategorivinnare. En fråga man kan ställa sig är om det verkligen är världens bästa byggnad de kommer att utse? Säkert kommer det att koras en bra vinnare. Men är det den allra bästa? Man kan naturligtvis sakna en del tunga namn och många byggnader. Att över tjugo av alla nominerade är från Australien speglar kanske inte hur saker och ting ser ut i världen. Men många som har haft framgång återkommer gärna till WAF. De har gjort det till sin festival. Som Zaha Hadid. I fjol kammade hon hem priset för bästa byggnad med museet Maxxi i Rom.  I år är hon här med Guangzhou Opera house. Kan de svenska bidragen mäta sig med henne om arkitekturens världsherravälde?

Det blir ett badhus i Ängelholm av ÅWL arkitekter. Efter alla turer.

2009 vann ÅWL den internationella tävlingen om ett nytt badhus. De hann fram till systemhandlingar när kommunen fick kalla fötter. Sjukhuset i Ängelholm var i behov av rehabiliteringsbad. Varför inte göra gemensam sak?

Kommunen köpte upp en tomt på sjukhusområdet och lät handla upp en byggare och förvaltare. Tre team anmälde sitt intresse och valde ÅWL, Erseus arkitekter och Liljevalchs arkitekter att skissa fram en lösning på den nya tomten. ÅWL:s förslag var överlägset, enligt de tio tjänstemännen som har bedömt resultatet, uppger kommundirektören Jan-Inge Hansson.

ÅWL kan skatta sig lyckliga. De har fått sin belöning i efterhand. Men det är ett annat förslag än det som vann som kommer att bli byggt. Ett förslag som är enklare att bygga än vårt vinnande förslag 2009, och som passar den nya tomtens förhållanden, säger Malin Pappila, ansvarig på ÅWL.

Vad är det med ett tävlingsresultat som skrämmer? Speciellt resultatet i öppna tävlingar tycks vara svårsmält. Sametinget, Hudiksvalls nya badhus, Visans Hus i Västervik, Sundsvall konst och teater, Glashus i Borås stadspark, för att inte tala om Stockholm stadsbiblioteks tillbyggnad, dessa tävlingar har gemensamt att resultatet har gett kalla fötter av en eller annan anledning. Plötsligt blir väldigt många väldigt övertygade om att det inte går att bygga tävlingsresultatet, att den byggda verkligheten måste vara annorlunda.