Vi sonderar framtiden med hjälp av det gångna året.

Så är det 2012. Om man arbetar med idén om teser och antiteser tar man bäst utgångspunkt i 2011 för att förutse 2012. 2011 var året då:

Det ensamma huset i tallskogen blev arkitekturens flaggskepp, både i de nominerade till Kasper Salin och i vårt eget debutpris, dessutom placerade den amerikanske regissören David Fich mördarens bostad i The girl with the dragoon tatoo i ett hus på en klippa bland tallarna, Aborrkroken ritad av John Robert Nilsson, påpassligt på omslaget till Arkitektur förlags nya bok om villor. Naturromantikens år 2011. Blir det, i reaktionens namn, ett helt urbant coolt 2012? Den urbana massans år blir det i vart fall om man får tro trendspanarfirman trendwatching, mer specifikt just den urbana stora mängden, i Sverige allt fattigare, låginkomsttagare.

Blin-bling-arkitekturen blev vardag. I Arkitektur nummer 8/2011 konstaterade  Tomas Lauri att det var bling-blingets år: "Glimret har till sist nått fram till husens fasader. I Cobes och Transforms utbyggnad av ett kulturhus i Köpenhamn  används guldfärgad sträckmetall. ECDM har ritat ett guldfärgat social-housing projekt i Lyon. När det nyligen tävlades om ett rockmuseum i Roskilde var guld en självklar referens för nästan alla finalister. Anders Wilhelmsons förslag till nytt kulturhus i Landskrona är täckt med ett guldfärgat glas. Det är också mässing lite varstans. Carmen Izquierdos domkyrkoforum i Lund är ett exempel, likaså Sven- Harrys konstmuseum av Wingårdhs i Stockholm." Läs hela Tomas Lauris text här (pdf). Så 2012 som ett år i den blygsamma nålfiltens tecken? Eller kanske som vi föreslagit den nya formalismens återhållna stilglädje.

Protesternas gick genom Stockholm. Men mer slående än själva protesterade mot en nybyggnad av Slussen och mot en rivning av den så kallade tv-eken var kanske ändå att de protesterande gick förlorande ur bägge striderna. En förskjutning där kulturellt kapital, i form av trubadurer, författare och en mängd namnkunniga arkitekter, inte längre kunde göra sig gällande mot en politiskt etablissemang som blev allt mer självsäkert ju längre året gick. Vad att vänta av 2012 då? Ökad politisk självsäkerhet i huvudstadens stadsbyggande, kanske lika starkt som det nu har blivit i Malmö där ingenting tycks omöjligt och där det senaste storverket belönades med Kaper Salinpriset 2011? Ett sätt att få en inblick i en huvudstad med stora ambitioner är att gå på Arkitekturmuseets fina utställning om Stockholms stadshus. Det kan också bli ett år av kompromisser, lite som den nya centralstationen som nu planeras i huvudstaden, en kompromiss utifrån Jernhusens och stadens storstilade planer på ett hus av OMA.

Göteborg tog ett stort steg framåt genom att skaffa sig en stadsarkitekt. Den första sedan 1998. Dessutom höll man 2011 en stor workshop om Älvstaden, Rivercity Gothenburg, som visar på en vilja att ta nya steg in i stadsbyggandet i framtiden. Claes Caldenby sammanfattade i en text i Arkitektur nr 8/2011 stadens sju goda steg framåt, som förvisso åtföljdes av sju farhågor. Men ändå lägg till det, två bostadsprojektet: Hyllade Friggagatan och det bostadsprisade Äppelträdgården. Göteborg stack ut lite 2011. Kampen mellan Stockholm, Göteborg och Malmö om mest visionära staden går vidare 2012. Och Göteborg ligger lite bättre till än för ett år sedan. Läs Claes Caldenbys text ur Arkitektur 8/2011 om Göteborg här (pdf).

Gott nytt 2012. Vi ses här och i pappersupplagan!

Bilden: Pepparkaksslussen

 

Johan Celsings vinnande förslag för nytt kulturhus i Landskrona.
Gustav Appels vinnande förslag för saluhall i Kvillebäcken.
Allt oftare syns nu projekt som arbetar med repetition av bågar, valv och fönster. Ajö ny-funkis, hej ny-formalism!

När modernismens dagar var räknade försökte många arkitekter gjuta nytt liv i den genom att injicera lite historia i dess kropp. De sökte sig till klassicism, men också till agrar arkitektur, sådan den sedan urminnes tider hade sett ut på landsbygden med sina arketyper och sitt hantverks­kunnande. Det agrara inslaget har fortsatt leva under de senaste årtiondena. Men det klassicerande draget har haft det lite svårare, inte minst för att det gick att koppla till fascistisk arkitektur. Kanske är det för att kopplingen känns avlägsen som det sedan en tid åter blivit intressant att korsa modernism och klassicism. Som man gjorde under 1920-talet.

Det går inte att bortse från att det hela har något konservativt över sig – ett ja till herresäten, tweed och rävjakt. Men det är likafullt en reaktion mot vår tids kortsiktighet. Det refereras till beständighet och hållbarhet, ett uttryck som inte är belastat av någon mode-ism, i nästan alla sådana här projekt. Så är fallet när Landskronas stadsbyggnadsdirektör Per-Fredrik von Platen lägger ut texten om Johan Celsings vinnande förslag till nytt kulturhus i staden. Av de tre inbjudna tävlande är han ensam om att inte försöka vara unik och samtida. Med saklighet ger förslaget uttryck för att historien har en betydelse.

Johan Celsing är inte den ende som levererar den här typen av arkitektur. En grupp brittiska arkitekter med Tony Fretton och David Chipperfield i spetsen har gjort det sedan länge. Sedan en tid har flera unga arkitektkontor hakat på.  Det intressanta är att ingen av dem ställer modernismen mot historien. De gör den till en gren av historien. Bågar, valv och fönster, allt ska helst utföras med ett repetitivt manér. General Architecture har levererat den här typen av förslag.

När Gustav Appell vinner den allmänna tävlingen om Kvillebäckens saluhall är det i samma anda. Ordning och reda med formella medel. Men att bryta ny estetisk mark är det inte direkt tal om. Snarare tar förslaget udden av myten att det skulle behövas göras ständiga estetiska framsteg. Ett drag av retro har blivit arkitek­turens framtid.