Granholmen av Olsson Lyckefors Wikholm lever bäst upp till drömmen om det enkla fritidshuset, skriver Gert Wingårdh.

Sommarhus, i all sin enkelhet

I boken Svenska fritidshus hittar Gert Wingårdh en parad av bra arkitektur men han saknar de riktigt små och fiffigt lösta husen.

Drygt tjugo hus för fritid. Precist beskrivna av arkitekterna i tre korta stycken. Fotografier, situationsteckning och förstås husplan(er). Kunde man, som nörd, få ett detaljsnitt också?

Noga räknat är dock inte alla av projekten fritidshus. Ett är ett avskalat väderskydd, någon är en ateljé och ett saknar helt utrustning för matlagning. I inledningen konstaterar bokens redaktör Dan Hallemar att fritidshusen åter söker enkelhet. Och här presenteras elegant lösta småhus.

De präglas av en stadig modernism, med små sovrum för barn och obetydlig klädförvaring för fåfänga vuxna. Bärverkets möjligheter ger rytm och förklarar fönsterplaceringar. Det mesta vilar tryggt på marken. En tredjedel svävar försiktigt på plintar medan ett par vågar ta språnget upp och låta naturen ostört passera under. ”Inte nudda mark” är också titeln på en av Katarina Rundgrens fyra betraktelser om samtida svenska fritidshus som varvas med projekten. Anslaget är, som sig bör, ytterst lätt. Tilltalet skrämmer ingen.

Men det som slår mig mest är storleken. Är det inte lite överraskande att husen är så stora? Bara sex är mindre än hundra kvadrat. Minst fyra är större än tvåhundra. Många liknar de villor vi ritade under lånereglerna på sjuttiotalet, som uppmuntrade att maxa kring 160 kvm. Var är de riktigt små, men fiffigt lösta? Var är lusten till det verkligt enkla?

Jag stöter ofta på lite äldre detaljplaner där husens yta begränsats till sjuttiofem kvadrat eller mindre. I boken är det ett blekgrönt hus på Kallaxön av Andreas Lyckefors och Josefine Wikholm som bäst lever upp till just den enkla drömmen. Ett lyxigt och ärgat koppartak sätter tonen på en modest sadeltaksvolym. Med knappa mått får man mat och umgänge, plats bland sex sängar, lejdare och kamin. Dessutom är det dubbel takhöjd över måltidsplatsen. ”Mycket går åt, men lite räcker till!” sa min mor.

Varken tillgänglighets- eller energikrav jagar sommarboendet. Det gäller minst sexhundra tusen av landets hus. Vissa kommuner godkänner inte ens själva begreppet ”fritidshus” längre. Krasst har 
de insett att allt fler av dem blir året-runt-bostäder. Räknar vi fritidshusen så finns det lika många bostäder på mark som i flerfamiljshus. Den problematiseringen uteblir.

När jag fingranskar bilderna hittar jag dessutom varken solpaneler, batterirum eller jordkällare. Väggtjocklekarna är blygsamma, här leks det vare sig med lera, halm eller hampakalk. Bara ett enda hus fångar upp det fritt flytande guldet, regnvattnet.

Med det sagt: det här är en riktigt trevlig bok, herr Hallemar har hittat en uppsjö goda byggnader. Mest framåtblickande är Arrhov Fricks uppstolpade fritidshus på Väddö. Köket är diskret sidoordnat (alla ska väl inte fokusera på mat), utelivet hyllas i skyddat orangeri (ja, vi uppskattar Lacaton Vassals nyenkelhet och korrugerade plast) och planens spel med kvadrater är stringent (hjärnan behöver se bärande ramverk).

Hade jag fått önska något mer kanske urvalet skulle vara snäppet snävare. Och saknar jag något så är det de postmodernt lekfulla husen – för visst byggs de?
Gert Wingårdh

Mer innehåll om ämnet