Det kallas Törnrosen Tower – Malmös nya mötesplats och landmärke. Det ska ligga mitt i Rosengård. Fyra arkitektlag tävlar just nu för att vinna uppdraget om Rosengårds eget Turning torso. Uppdraget är att "skapa ett urbant landmärke bestående av ett nytt höghus som innehåller bostäder i tornet, och offentliga funktioner i basen och toppen". Malmö kommunala bostadsboplag MKB är uppdragsgivare och de önskar att Törnrosen Tower ska "vara en naturlig mötespunkt för de boendei  den multikulturella stadsdelen Rosengård"  och den rikt offentliga bottenvåningen ska "fungera som en groplats för ökad komplexitet och urbanitet i lokalområdet". Även de översta våningarna i huset ska vara öppna för allmänheten.

Det kan vara intressant att för ett ögonblick jämföra ambitionerna med de som fanns med Turning torso. I Törnrosen Tower-projektet är själva öppenheten och offentligheten i byggnaden central. I Turning torso råder i princip motsatsen. En stängd, låst och övervakad bottenvåning och en lokal för de boende nästan uppe i toppen. Huset vänder sig mot världen men från platsen. Kan den här skillnaden ha med synen på platsen att göra? Förmodligen. Det finns ingen som antar att de som bor i Västra hamnen ska behöva ha gemensamma platser. De ska klara sig själva med sina bostadslån och skyhöga hyror. När man bygger ett landmärke i Rosengård ser det, tack och lov, annorlunda ut. Då börjar man plötsligt att tänka på det höga husets bidrag till platsen. Något som borde vara självklart vid varje höghusbygge. Och som också var det när förra omgången höghus byggdes i de nya förorterna efter andra världskriget. I den svenska förorten har det höga centrumhuset alltid varit en kollektiv symbol. Det har sällan representerat ett företag eller en stad. I Stockholms förorter blev höghusen inte en manifestation för ett företag utan för grannskapet. Många av de nya folkhemscentrumen fick sådana höga hus. Utropstecken efter utropet: Här är det nya folkhemmet!

Idén om Törnrosen tower lägger sig ganska nära den ambitionen.

De fyra arkitektlag som tävlar är: 1. Neutelings Riedjik Architecten B.V., Nederländerna, Kontur Arkitektkontor AB, Sverige, Mandaworks AB, Sverige och Hosper Sweden AB, Sverige 2. Behnisch Architekten GbR, Tyskland och Schlaich Bergermann und Partner, Tyskland
3. Lundgaard & Tranberg Arkitekter A/S, Danmark, ÅF Infrastructure AB, Sverige, Structor Malmö AB, Sverige och Svend Kirkegaard A/S, Danmark 4. Edouard Francois, Frankrike

Dorte Mandrup Arkitekter har fått uppdraget att rita Ikeas nya kontorsbyggnader vid Svågertorp i Malmö. De kallar det "mötescentrum" och i projektet ingår också konferenslokaler, ett p-hus och ett hotell. "Att rita en byggnad som ska spegla IKEAs själ och samtidigt utgöra en entré till Malmö stad är en fantastiskt spännande utmaning", säger Dorte Mandrup-Poulsen. Ikea pratar nu inte om kontor, utan om "ateljékänsla" och "här jobbar vi annorlunda". En demokratisk och ickehierarkisk känsla, menar Dorte Mandrup. Ikea gör en Google? Googleplex, Googles huvudkontor, är arbetsplats där det enligt googles egen information är så här: "eftersom alla känner sig delaktiga och vet att de bidrar till Googles framgång är det ingen som tvekar inför att ställa en vass fråga till Larry eller Sergey på fredagsmötena, eller safta iväg en volleyboll över nätet mot någon i företagsledningen". Är Ingvar Kamprad redo att ta den bollen?

Kasper Salin-priset har delats ut sedan 1962. Nu är det dags igen. Ser man tillbaka på vilka projekt som har fått det, är det svårt att undvika kopplingen mellan politik och arkitektur. Det samhällsuppbyggande draget. De senaste två åren har priset tillfallit projekt med ekologisk profil, flerbostäderna Urbana villor i Malmö av Cord Siegel och Pontus Åqvist och skivfilteranläggningen på Ryaverket i Göteborg av KUB arkitekter.

Frågan är hur långt den här samhällsprofilen räcker. Jurymedlemmar har medgivit att vinnarna inte varit estetiskt helgjutna. Det är lika mycket syftet som resultatet som har belönats. För många (inte minst för dem som inte tillhör arkitektvärlden) kan nog det här resonemanget framstå som utanför ämnet. Måste arkitektur vara något annat än det är? Räcker det inte med att det är en rumslig upplevelse?

Jag tror egentligen inte att de flesta jurymedlemmar tycker att det behöver vara svårare än så. En stor upplevelse. För dem är problemet snarast att Sverige inte producerar tillräckligt med kvalitativ arkitektur. Sverige har jämfört med många starka arkitekturländer en traditionellt liten byggvolym. Det är inte särskilt konstigt att topparna är för få vissa år.

Ett sätt att bredda underlaget vore att dela ut priset mer sällan. Vartannat år. Man skulle också kunna göra det lite lättare för sig om man slutar gallra ut vissa typer av projekt. En typ som alltid har varit en av de estetiskt starkaste – villorna – har aldrig belönats. Även kommersiella projekt har haft svårt att hävda sig. Och få kontor har fått priset.

Den perfekta prisvinnaren förblir offentlig, stor och demokratisk. Det skulle därför inte förvåna mig om tågstationen Triangeln i Malmö (Arkitektur 6/2011) av KHR och Sweco hör till de nominerade detta år, liksom Kari Nissen Brodtkorps förvaltningsbyggnad Region Skåne, att ett av flera Wingårdhsprojekt (Victoria Tower eller Sven-Harrys konsthall) utmanar och att Johan Celsings Årsta kyrka sedan tilldelas priset.

Själv är jag smått förtjust i Umeå arkitekthögskola av Hennings Larsen Architects och White. Inte minst för att den är en stark upplevelse. Men jag tror att den anses vara för mycket av estetik på modet. Arkitektur måste vara mer än så, hör jag juryn resonera.

Bilden: Arkitekthögskola i Umeå av White och Henning Larsen. Foto: Åke E:son Lindman.