Torget framför Resecentrumet i Uppsala är för de 40 000 resenärer som passerar dagligen. För att avskilja torget från de övriga öppna ytorna har en markbeläggning lagts som en matta av svensk natursten: granit, marmor och diabas. Likt många samtida landskapsprojekt har alltså själva torgets golv liknats vid en matta. Kanske som ett svar på den allt större konkurrensen från inomhustorgen i galleriorna. En inomhuskänsla också utomhus. Med de spridda snurrbara stolarna har man också givit platsen en stämning av samlingsplats men med plats för oberoende. Inte torget som gemensam plats utan som plats för enskildhet. Det individualistiska torget.

Även i Temagruppens andra projekt i Uppsala har man eftersträvat en inomhuskänsla. Dragarbrunnsgatans utformning "hämtar sin inspiration från en hemtrevlig vardagsrumsmiljö". Denna känsla skapas med hjälp av vardagsrumslika belysningsarmaturer, bänkar som påminner om hörnsoffor och en matta av små gatstenar som ger intryck av en ryamatta. Här finns också  konstnärlig utsmyckning av Natasha Dahnberg och Katarina Sundkvist Zohari från konstnärskollektivet Haka. En husvägg pryds av en målad spetsgardin, mönstret av en spetsduk har blästrats in i bänkarna och krukväxter i brons växter upp ur marken.

Att behålla spåren av de gamla industriverksamheterna har blivit en konstart i sig. Från en inställning för tiotalet år sedan där det mesta, förutom naturen. skulle bort har en ny syn på det befintliga utkristalliserats. I västra Eriksberg i Göteborg har Nyréns Arkitektkontor låtit den gamla stapelbädden bli vägen ner mot Göta älv. Genom viss skräpig estetik skapas en annorlunda bild av den nya stadsdelen. En skärva vildhet i det ordnade. En romantisk plats för vår samtid. Det mesta av det befintliga är lagat och sparat. Belysning är tillagt. Ytan kan användas för skateboard, klättring, som sittplats och kanske för evenemang. Tilläggen är av trä som är lätta att ta bort.

Nyréns Arkitektkontor genom Bengt Isling, Staffan Malm, Mårten Setterblad, Per Axelsson m.fl.

När Blomsterdalen i Liljeholmen i södra Stockholm blev färdig i somras förstärkte den känslan av när att Liljeholmen nu fått ett flertal offentliga rum av hög kvalitet. Liljeholmstorget vid tunnelbanan, den lekfulla badbryggan i vattnet och Sjövikstorget. Och nu Blomsterdalen.

Kanske för att man, pradoxalt nog, i stadsdelen valt att göra de offentliga rummen så små som möjligt. Det har gjort dem tydliga och kanske också höjt kvaliteten per kvadratmeter. Av det lär vi oss dock inte att det ska vara få och små offentliga rum i nya stadsdelar, utan möjligen små, men inte få, utan fler.

Omgärdad av ett staket av liggande granstörar är Blomsterdalen en främmande fågel i den typiska vattennära JM-nyybygget i Liljeholmen. Staden ville ha ett smidesstaket för att göra den mer stadsmässig, men det som brukar kallas raftehägn i Danmark, blev istället en motreaktion mot allt det hårda runtomkring. En annorlundahet. Det är en trädgård som möter en promenadpark som möter en lekpark. Som namnet antyder är det en satsning på perenner som präglar projektet. Med inspiration från Enköpings framgångsrika blomsterparker har man vågat vara lite gammeldags. Det doftar finpark från förra sekelskiftet kring parkbänkarna. Men samtiden gör sig påmind i de uppfinningsrika och följsamma lek- och aktivitetsytorna. Och så betraktad skulle man nog ändå önskat att staden hade låtit den bli större, på bekostnad av ännu ett bostadsrättshus.

Rättmätigt Siena-prisnominerad borde Blomsterdalen få staden att förstå att satsa på fler små parker med hög kvalitet.

Ansvarig arkitekt: Anders Jönsson. Handläggande arkitekt program: Stina Elonsson. Handläggande arkitekt projektering: Håkan Blanck.