Det är inte var dag en tågstation erhåller priset. Senast det skedde var 1973, då tunnelbanestationerna vid KTH och Stadion i Stockholm framhölls som den viktigaste arkitektoniska prestationen. Men att priset går till en offentlig byggnad som demokratiskt tjänar ett samhälle hellre än till ett litet privat projekt är inte särskilt förvånande, bara i enlighet med traditionen. De övriga tre nominerade kunde inte riktigt matcha Triangeln just i detta. Årets pris understryker en politisk dimension. Det skickar ett budskap till samhället, till politiker, stadsbyggare och media om vad som är ett bra initiativ.

Men skickar det därför ett budskap till arkitekterna? Triangeln imponerar. Den är något mer än en vanlig station. Hur den är ritad och sedan genomförd höjer sig över det ordinära och förväntade. Den har ett rumsligt mervärde.  När Arkitektur publicerade den (6/11) konstaterade Gunilla Svensson i sin kommentar ”Malmö stad och alla medverkande aktörer har åstadkommit ett skickligt infrastrukturellt tillägg som har en stor betydelse på lokal, regional och global nivå." Årets Kasper Salin-jury är inne något liknande i sin motivering: ”I en storskalig infrastrukturs möte med staden skapas en ny typ av rum och ljusflöden som underlättar möten mellan människor."

Bostadspriset gick till White arkitekter för atriumradhusen Äppelträdgården i Göteborg. De utvecklar ett miljonprogramområde. Och det känns rätt i tiden att lyfta fram ett av de bättre projekten som arkitekter runtom i landet allt oftare genomför i egen regi.  Juryn är imponerad av utförandet: “Bostäderna är gestaltade med en hög inlevelseförmåga med fin detaljering och utsuddade gränser mellan ute och inne.”

Guldstolen, som i år gick till en gick till en produkt, tillföll Shane Schneck på Office for design för Ru Chair, en stol som juryn anser är funktionell, nyskapande, genomtänkt och ett uttryck för samtiden.

Sienapriset fick Andersson och Jönsson för Stortorget i Gävle, för att det ”gett gävleborna ett centralt stadsrum med stark egen identitet.” (presenterat i Arkitektur 7/2010)

Kritikerpriset tilldelades kulturjournalisten Per Wirtén. I sin bok ”Där jag kommer ifrån” fördjupat bilden av 1900-talets framväxande förorter. (Recenserad i Arkitektur 1/2011)

Kasper Salin-priset har delats ut sedan 1962. Nu är det dags igen. Ser man tillbaka på vilka projekt som har fått det, är det svårt att undvika kopplingen mellan politik och arkitektur. Det samhällsuppbyggande draget. De senaste två åren har priset tillfallit projekt med ekologisk profil, flerbostäderna Urbana villor i Malmö av Cord Siegel och Pontus Åqvist och skivfilteranläggningen på Ryaverket i Göteborg av KUB arkitekter.

Frågan är hur långt den här samhällsprofilen räcker. Jurymedlemmar har medgivit att vinnarna inte varit estetiskt helgjutna. Det är lika mycket syftet som resultatet som har belönats. För många (inte minst för dem som inte tillhör arkitektvärlden) kan nog det här resonemanget framstå som utanför ämnet. Måste arkitektur vara något annat än det är? Räcker det inte med att det är en rumslig upplevelse?

Jag tror egentligen inte att de flesta jurymedlemmar tycker att det behöver vara svårare än så. En stor upplevelse. För dem är problemet snarast att Sverige inte producerar tillräckligt med kvalitativ arkitektur. Sverige har jämfört med många starka arkitekturländer en traditionellt liten byggvolym. Det är inte särskilt konstigt att topparna är för få vissa år.

Ett sätt att bredda underlaget vore att dela ut priset mer sällan. Vartannat år. Man skulle också kunna göra det lite lättare för sig om man slutar gallra ut vissa typer av projekt. En typ som alltid har varit en av de estetiskt starkaste – villorna – har aldrig belönats. Även kommersiella projekt har haft svårt att hävda sig. Och få kontor har fått priset.

Den perfekta prisvinnaren förblir offentlig, stor och demokratisk. Det skulle därför inte förvåna mig om tågstationen Triangeln i Malmö (Arkitektur 6/2011) av KHR och Sweco hör till de nominerade detta år, liksom Kari Nissen Brodtkorps förvaltningsbyggnad Region Skåne, att ett av flera Wingårdhsprojekt (Victoria Tower eller Sven-Harrys konsthall) utmanar och att Johan Celsings Årsta kyrka sedan tilldelas priset.

Själv är jag smått förtjust i Umeå arkitekthögskola av Hennings Larsen Architects och White. Inte minst för att den är en stark upplevelse. Men jag tror att den anses vara för mycket av estetik på modet. Arkitektur måste vara mer än så, hör jag juryn resonera.

Bilden: Arkitekthögskola i Umeå av White och Henning Larsen. Foto: Åke E:son Lindman.