Att stationen Triangeln av Sweco architects och KHR architects skulle vara en av de nominerade till årets Kasper Salin-pris förutspådde vi i senaste numret av Arkitektur. Ett väl genomfört samhällsbygge till gagn för många. I linje med de uttalanden som undsluppit juryn. Men att tre projekt, som alla är privata och exklusiva på olika sätt, skulle vara nominerade ett år då det har byggts förhållandevis många intressanta mer tydligt offentliga byggnader är lite överraskande. Furillen av debutprisvinnaren Andreas Forsberg på AQ Arkitekter är en konstmecenats hybrid mellan sommar- och gästbostad och galleri, Tomtebo av Meter Arkitektur är en badanläggning för ett fritidshus från sent 1800-tal och kursgården Norra Ekskäret av Anders Landström drivs av en stiftelse och är till för livsåskådningsläger för barn- och ungdomar.

Alla är de byggnader som hänger ihop med frågor som landar i upplevelser bortom ett urbant liv, rekreation, livet som det ter sig när man lämnat staden bakom sig. Konst, religion och sinnliga bad. Allt iscensatt i naturen. Någonstans uppstår frågan varför tre liknande projekt? Varför inte bara ett av dessa projekt som utspelar sig i en svensk tallskog? Hade det varit en bra tanke att låta lite andra projekt komma fram? För det kan väl inte vara så att till exempel Årsta Kyrka av Johan Celsing inte håller måttet som arkitektur?