Nya Årsta kyrka inspireras av WH Auden och Tomas Tranströmer fick nobelpriset. Dags att tala om poesin i den svenska arkitekturen?
Den senaste tiden är vi många som tänkt på Tomas Tranströmer. Själv stod jag utanför en tunnelbanestation i Berlin när nobelpris-sms:et kom. Snart började var man felcitera rader ur minnet. Kan bra poesi inspirera till bra arkitektur? Bo Setterlind uppges som en av medarbetarna när Sigurd Lewerentz listar murare och materialproducenter för byggandet av Markuskyrkan och St Petri Kyrka, fyra dikter av poeten sitter ingjutna i klocktornets klockor. Kanske är poesin särskilt lämplig när man ritar kyrkor. I nästa nummer av Arkitektur presenterar vi en ny kyrka, Årsta Kyrka av Johan Celsing. Han uppger WH Auden och Inger Christensen som inspiratörer och hänvisar till Christensens sonettcykel Fjärilsdalen som ett exempel på hur en sträng form kan ge upphov till, och kanske delvis frigöra, ett innehåll.
Poesi för att göra arkitektur. Varför inte? Tranströmer, som har skrivit så många dikter om att köra bil att Göran Greider i en DN-artikel dubbade honom till "poesins Christer Glenning", slår ju fast att "Vi måste lita på hjulaxlarna som bär oss på motorvägen, i en trehundra gånger förstorad bisvärm av stål. Men ingenting är värt vårt förtroende. De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat." Tilliten till höljet och tilliten till något mer.
Arkitekten som poet är ju också en egen karaktär, Lars Mikael Raattamaa och Björner Torsson till exempel. Och i senaste numret av tidskriften Arche skriver Gert Wingårdh två dikter, en om Öijared och en om Göteborg.
Den tranströmerdikt som är mest arkitektur är Romanska bågar, som utspelar sig i Markuskyrkan och på Markusplatsen i Venedig, men den finaste han skrivit som närmar sig arkitekturen är "Svenska hus ensligt belägna" (ur Den halvfärdiga himlen). Den innehåller raderna: "Och i ett annat väderstreck / står nybygget och ångar / med lakanstvättens fjäril / fladdrande vid knuten / mitt i en döende skog". Hela kan ni läsa här. Gör det innan ni tar helg och går in i det här (Youtube) Tranströmerläget, en dikt som nyligen fått en fin tolkning på engelska av Loney Dear här (Spotify)
Snart dags för årets Kasper Salin-prisnomineringar. Vilka blir nominerade och varför?
Kasper Salin-priset har delats ut sedan 1962. Nu är det dags igen. Ser man tillbaka på vilka projekt som har fått det, är det svårt att undvika kopplingen mellan politik och arkitektur. Det samhällsuppbyggande draget. De senaste två åren har priset tillfallit projekt med ekologisk profil, flerbostäderna Urbana villor i Malmö av Cord Siegel och Pontus Åqvist och skivfilteranläggningen på Ryaverket i Göteborg av KUB arkitekter.
Frågan är hur långt den här samhällsprofilen räcker. Jurymedlemmar har medgivit att vinnarna inte varit estetiskt helgjutna. Det är lika mycket syftet som resultatet som har belönats. För många (inte minst för dem som inte tillhör arkitektvärlden) kan nog det här resonemanget framstå som utanför ämnet. Måste arkitektur vara något annat än det är? Räcker det inte med att det är en rumslig upplevelse?
Jag tror egentligen inte att de flesta jurymedlemmar tycker att det behöver vara svårare än så. En stor upplevelse. För dem är problemet snarast att Sverige inte producerar tillräckligt med kvalitativ arkitektur. Sverige har jämfört med många starka arkitekturländer en traditionellt liten byggvolym. Det är inte särskilt konstigt att topparna är för få vissa år.
Ett sätt att bredda underlaget vore att dela ut priset mer sällan. Vartannat år. Man skulle också kunna göra det lite lättare för sig om man slutar gallra ut vissa typer av projekt. En typ som alltid har varit en av de estetiskt starkaste – villorna – har aldrig belönats. Även kommersiella projekt har haft svårt att hävda sig. Och få kontor har fått priset.
Den perfekta prisvinnaren förblir offentlig, stor och demokratisk. Det skulle därför inte förvåna mig om tågstationen Triangeln i Malmö (Arkitektur 6/2011) av KHR och Sweco hör till de nominerade detta år, liksom Kari Nissen Brodtkorps förvaltningsbyggnad Region Skåne, att ett av flera Wingårdhsprojekt (Victoria Tower eller Sven-Harrys konsthall) utmanar och att Johan Celsings Årsta kyrka sedan tilldelas priset.
Själv är jag smått förtjust i Umeå arkitekthögskola av Hennings Larsen Architects och White. Inte minst för att den är en stark upplevelse. Men jag tror att den anses vara för mycket av estetik på modet. Arkitektur måste vara mer än så, hör jag juryn resonera.
Bilden: Arkitekthögskola i Umeå av White och Henning Larsen. Foto: Åke E:son Lindman.
