2013 år det tänkt att bygget av Förbifart Stockholm ska påbörjas. Det är ett av landets största vägprojekt. Argumenten för projektet är att Stockholm växer och behöver bättre kommunikationer mellan norra och södra delarna av staden. I förstudierna fanns tre alternativ där Förbifarten var ett. Det andra var en mer stadsnära dragning och det tredje en kombination av kollektiv spårtrafik och nya trängselavgifter. Det tredje alternativet, som alltså togs fram som ett alternativ till vägdragningarna, avslogs sedan eftersom det inte erbjöd »tillräckligt hög trafikkapacitet«.

Om det här kan man läsa i studien "Not planning a sustainable transport system – Swedish case studies" (pdf) som presenterades i maj av KTH-forskarna Göran Finnveden och Jonas Åkerman. Där menar de att Förbifart Stockholm leder till ökade utsläpp av växthusgaser. Man slår fast att man underskattat trafikökningen som Förbifarten ger och överskattat andelen förnybara bränslen och elbilar. 

Slutsats: Förbifart Stockholm bidrar inte till att Naturvårdsverkets miljökvalitetsmål nås och är därför inte i linje med regeringens transportpolitiska mål. När beslutet om Förbifart Stockholm togs fanns inga klimat-, miljö- eller hållbarhetsaspekter med. Den, och alternativen, borde genomgå en sådan analys. Svaret skulle bli självklart ohållbart för det liggande förslaget. Man kan sedan välja att bryta mot miljökvalitetsmålen och de transportpolitiska målen. Men då med öppna ögon.