När Blomsterdalen i Liljeholmen i södra Stockholm blev färdig i somras förstärkte den känslan av när att Liljeholmen nu fått ett flertal offentliga rum av hög kvalitet. Liljeholmstorget vid tunnelbanan, den lekfulla badbryggan i vattnet och Sjövikstorget. Och nu Blomsterdalen.

Kanske för att man, pradoxalt nog, i stadsdelen valt att göra de offentliga rummen så små som möjligt. Det har gjort dem tydliga och kanske också höjt kvaliteten per kvadratmeter. Av det lär vi oss dock inte att det ska vara få och små offentliga rum i nya stadsdelar, utan möjligen små, men inte få, utan fler.

Omgärdad av ett staket av liggande granstörar är Blomsterdalen en främmande fågel i den typiska vattennära JM-nyybygget i Liljeholmen. Staden ville ha ett smidesstaket för att göra den mer stadsmässig, men det som brukar kallas raftehägn i Danmark, blev istället en motreaktion mot allt det hårda runtomkring. En annorlundahet. Det är en trädgård som möter en promenadpark som möter en lekpark. Som namnet antyder är det en satsning på perenner som präglar projektet. Med inspiration från Enköpings framgångsrika blomsterparker har man vågat vara lite gammeldags. Det doftar finpark från förra sekelskiftet kring parkbänkarna. Men samtiden gör sig påmind i de uppfinningsrika och följsamma lek- och aktivitetsytorna. Och så betraktad skulle man nog ändå önskat att staden hade låtit den bli större, på bekostnad av ännu ett bostadsrättshus.

Rättmätigt Siena-prisnominerad borde Blomsterdalen få staden att förstå att satsa på fler små parker med hög kvalitet.

Ansvarig arkitekt: Anders Jönsson. Handläggande arkitekt program: Stina Elonsson. Handläggande arkitekt projektering: Håkan Blanck.