Här utplånas mångfalden

Det brokiga industriområdet Kvillebäcken ska förvandlas till Göteborgs nya skyltfönster. Catharina Thörn och Katarina Despotovic har granskat projektet och tagit reda på vad som egentligen döljer sig bakom begreppet hållbar stadsutveckling. Hur, och för vem, är den hållbar? En text ur Arkitektur nr 7/2013.

Den 12 maj 2010 invigs det ”nya Kvillebäcken”. På en ännu inte helt avriven industritomt samlas byggherrar och arkitekter för att se Göteborgs kommunstyrelseordförande Anneli Hultén ta det första spadtaget. Ännu ska det dröja innan själva bygget kommer igång. Fortfarande pågår förhandlingar med mindre fastighetsägare i området om att ta över deras byggnader och riva dem. Ingen från området som ligger precis intill har blivit inbjuden. På finska föreningen rakt över gatan tittar man ut genom fönstret och undrar vad som pågår.
I ett partytält har en modell av det framtida området placerats och på väggarna hänger information om den nya hållbara stadsdelen. Under invigningen genomförs en grävtävling dit allmänheten bjudits in för att fylla spannar med sand med färgglada leksaksspadar. I potten för den som gräver mest sand ligger ett förhandskontrakt på en av de hyreslägenheter som kommer att byggas i området.
Invigningen är ett jippo för att marknadsföra det nya projektet som är tänkt att bli Göteborgs skyltfönster för hållbar stadsutveckling. Invigningen kan också ses som en iscensättning för att markera början på det nya och slutet för det gamla.
Tidigare var detta ett industriområde med en mångfald av verksamheter. När stadsbyggnadskontoret inventerade industriområdet 2001 listades hela 51 verksamheter med allt från bilverkstäder, loppisar, antikaffärer, restauranger och moskéer, i den del av området som nu rivits av. Under de knappa tio år som gått mel­lan invigningen och Stadsbyggnadskontorets inventering har området genomgått både en stigmatiseringsprocess och en avrivning.

I avhandlingen ”Det permanentade provisoriet” (2002) beskriver Gabriella Olshammar det område som i dag går under namnet nya Kvillebäcken. Då var det fortfarande ett område utan namn. Under lång tid har det kallats bortom Backaplan eller Gustaf Dahléns-området – från den gata som löper genom området. Namnet Kvillebäcken har fram till i dag i stället refererat till ett större område mellan Backaplan och Wieselgrensplatsen på Hisingen som också inbegriper ett bostadskvarter med landshövdingehus. Beläget på Hisingen, en kilometer innanför Göta älvbrons fäste, ses detta område som en del av den urbana periferin. Under 1930–40-talen anlades här ett industriområde som sedan kom att avvecklas under 70-talet. Då började plåtfirmor och bilverkstäder etablera sig i de gamla industrilokalerna, och på 80-talet flyttade sedan verksamheter som second hand-marknader, restauranger och föreningar in. Förutsättningen för flera av dessa var de låga hyrorna och möjligheten att själva bygga om lokalerna inuti utifrån de behov som fanns. Länge fanns det planer för området och de flesta verksamheterna fick nöja sig med korttidskontrakt. Planerna till trots fanns inga ekonomiska intressen i en större omvandling och under lång tid hände ingenting. Olshammar myntade därför begreppet permanentat provisorium just för att peka på hur verksamheterna hölls tillbaka av planer som inte blev av och ständigt förlängda korttidskontrakt. Områdets provisoriska karaktär, menade hon, riskerade att skyllas på verksamheterna snarare än de strukturella omständigheter de befann sig i.

Men något händer under 2000-talet: det tidigare perifera området blev genom en ny kartritning centralt. Kvillebäcksprojektet måste förstås i ett större sammanhang där Göteborg genomgår ett stort omvandlingsarbete inför 400-årsjubileet 2021. Under flera år hade frågan hur Göteborgs centrala delar skulle knytas samman med Hisingen diskuterats. City skulle helt enkelt, enligt planen, ligga på båda sidor älven. Bortglömd mark längs med älven blev plötsligt attraktivt cityläge och förutsättningarna för området vid Backaplan förändrades. Göteborgs planer är storslagna – ett helt nytt centrum som ska växa fram – tidigt talades det om 30 000 bostäder och 40 000 arbetsplatser i det nya området. Älvstaden är bara fortsättningen på den förändring av hamnen som påbörjades på 1980-talet när Hisingens södra strand omvandlades till Norra Älvstranden.
Likt många andra hamnstäder söker Göteborg en ny identitet, bortom lastfartyg och containers. Men Göteborg är inte ensamt om detta och i kölvattnet av stora stadsomvandlingsprojekt världen över har det växt fram en hel industri kring stadsplaneringens nya ABC.
Det urbana landskapet har i allt högre grad i många städer omvandlats till ett policylandskap där nya utvecklingsmodeller ska testas och marknadsföras. Olika zoner i staden blir laboratorier för skilda typer av styrningsmodeller kring hållbarhet, kreativitet, grön stad, spontan planering etcetera. Dessa paketeras och marknadsförs till andra städer.

I dagens stadsutveckling är det lika viktigt att ha skyltfönster för hållbar stadsutveckling att marknadsföra som det är att ha ikonbyggnader eller stora idrottsarenor. När Göteborgs
kommun sökte pengar hos Delegationen för Hållbara städer för att utveckla Kvillebäcken angavs också att projektet skulle användas för att ”stärka Göteborg som föregångsstad inom hållbar stadsutveckling” (Göteborgs Stad, 2010, citerat ur Bratt 2012). Flera studier har dock visat att stadsutvecklingen i allt högre grad handlar om att marknadsanpassa det urbana landskapet
och begreppens innehåll styrs därför av vad som fungerar på marknaden.
I boken Fluid City visade arkitekturprofessorn Kim Dovey hur omvandlingen av stora hamnområden i Melbourne, Australien helt tas över av privata intressenter, och hur allmänhetens intresse i den politiska debatten likställs med ekono-miska intressen. Detta menar Dovey utgör ett stort problem då det finns en mängd sociala dimensioner i stads­planeringen som inte är ”marknadsmässiga” utan kräver politisk reglering. Han tar upp frågan om billiga bostäder som från början fanns med på agendan i planeringen men som sedan helt prioriterades bort.

Det nya Kvillebäcken marknadsförs även som ett socialt hållbart stadsutvecklingsprojekt och i rapporten Socialt hållbar stadsutveckling, publicerad 2010 av Boverket, är Kvillebäcken med som ett gott exempel redan innan det var byggt. Projektet presenterades där med orden: ”I Kvillebäcken, en ny stadsdel på Hisingen i Göteborg, ska ödsliga platser i Backa­plansområdet bebyggas, så att detta område i stället bidrar till att knyta ihop Hisingen och centrala Göteborg” (Boverket sid 56).
Att området kunde beskrivas som ”ödsligt” var möjligt just för att rivningarna påbörjades redan 2007 – flera år innan byggprojektet tog vid. Denna tidsrymd mellan rivningar och byggande möjliggjorde också att det nya projektet kunde byggas utan hänsyn till det förflutna.
Två argument återkommer hos kommunen och byggherrarna för att legitimera rivningarna. Det första är att det handlade om ett ”nedgånget och kriminellt område" och det andra att marken var dåligt utnyttjad. I bloggen på Kvillebäckskoncernens hemsida går det till exempel att läsa: ”Satsningen i Kvillebäcken gör att ett område med ett brokigt förflutet får chansen att utvecklas till något nytt. Centralt dåligt utnyttjad mark kommer i stället att brukas och bli till bostadstillfällen i en ny stadsdel.”
Men vad är det egentligen som händer med området under 2000-talet? Hur kan Kvillebäcksprojektet läsas som både en del av en generell stadsutveckling och som ett specifikt lokalt projekt?

Under 1980- och 90-talen förändras Göteborgs hamnområde. Norra Älvstranden växer fram med bostadsområden, IT-kluster och kontorslokaler. En motorled skiljer området från resten av Hisingen och genom sitt namn (Norra Älvstranden snarare än Södra Hisingen) ses det som en del av City snarare än av Hisingen. När Stadsbyggnadskontoret 1996 gav Näringslivssekretariatet (nuvarande Business Region Göteborg) uppdrag att utifrån sitt perspektiv lämna synpunkter på områdets framtida utveckling var grundfrågan ”vilken karaktär och vilket innehåll området bör ha för att bidra till en positiv utveckling för Göteborg och Göteborgsregionen” (1996:1). I rapporten hävdas att ”Hisingens karaktär av industriområde och ’arbetarstadsdel’ /…/ fortfarande /torde/ påverka dess attraktivitet för de mer ’borgerliga’ tjänsteföretagen” och vidare att Näringslivssekretariatet ”ser det som väsentligt att hela Hisingens image förstärks” (1996:7). Det påpekas också att områdets största förtjänst är dess geografiska läge medan dess största brist är den ”nedgångna” och ”skräpiga” miljön som ger intrycket av ”ett industriområde i förfall” (1996:3). I stället för storskalig omvandling förordade Näringssekretariatet dock en successiv förändring mot ett ”prydligt och vårdat arbetsområde för tjänsteföretag” (1996:9). Platsen kring Gustaf Daléns-området, med dess forna industrilandskap, ses som påminnelse av ett industriellt förflutet som Göteborg ska lämna bakom sig.
I artikeln Race, Waste, and Space: Brownfield Redevelopment and Environmental Justice at the Hunters Point Shipyard (2013) analyserar geografen Lindsey Dillon omvandlingen av forna industriområden som hon menar kan förstås som del av en generaliserad urban strategi som markerar en ny historisk era. ”Industriell ödemark” (industrial wasteland) har kommit att bli platser för nyinvesteringar, värdeökningar och omvärdering av staden, från produktion till konsumtion. Det engelska begreppet ”waste” är centralt här. Det signalerar både ödeland, skräp, svinn, slösande och förstörelse. I den officiella retoriken återkommer tanken på platserna som ödsliga men också, på grund av de fabriker som legat här tidigare, giftiga.
Det är platser som behöver saneras, i flera bemärkelser. ”Waste”, skriver Dillon är själva motsatsen till värde:  smuts, skräp, tomhet, slöseri och förorening.

2002 presenterade Stadsbyggnadskontoret ett nytt planprogram för området där det första gången får ett tydligt namn – Östra Kvillebäcken. Vi ska dröja kvar vid några av formuleringarna som förekommer i programmet. Här anges att det är ”det centrala läget i staden som motiverar förnyelsen”. Vidare står det: ”Östra Kvillebäcken är ett centralt beläget område med brokigt innehåll. Området har många fastighetsägare och en blandning av små och stora byggnader med verksamheter och handel av olika slag. Delar av området ger i dag ett ovårdat och förfallet intryck med flera avrivna tomter. Samtidigt kan det upplevas som varierat och charmigt.”

Valet av adjektivet brokigt är särskilt intressant också med hänvisning till att det brokiga senare ska ersättas av ”blandstad”. Vidare står det att området ”ger” ett ”ovårdat och förfallet intryck” men att det ”kan” upplevas som ”varierat och charmigt”. Det förfallna och ovårdade ges här en objektiv status, något som är – medan det charmiga är en subjektiv känsla, en upplevelse. Denna uppdelning understryks i följande stycke: ”Området ger ett skräpigt och ostädat intryck. Socialt sett är området av splittrad karaktär. Det finns gott om billiga lokaler vilket har lett till en ansamling av verksamheter som är beroende av såväl goda kommunikationer som låga hyror. Etniska föreningar, prylmarknader, bazarer, småverkstäder och MC-klubbar trängs med butiker, kontor, lunchrestauranger och ateljéer.”

Emfasen som läggs på att beskriva området som ”skräpigt och ostädat” är värd att lyftas fram. Det ger föreställningen om ett område som inte tas om hand. Att området var socialt blandat, vilket skulle kunna beskrivas positivt (en blandstad) ges här negativ klang, det har en ”splittrad karaktär”. Att det finns mycket verksamheter tas upp, men även
i negativa ordalag, som ”en ansamling av verksamheter”. För att ytterligare ge emfas till detta påstående räknas ett antal verksamheter upp (notera uttrycket ”etniska föreningar”) med beskrivningen att de ”trängs” med varandra. Vi är nu långt ifrån den tidigare beskrivningen från Boverket att ”ödsliga platser bebyggs”.  Tvärtom beskrivs området som mer än fullt. Inte heller kan det ses som ”dåligt utnyttjad mark”, den motivering som är återkommande, då verksamheter enligt beskrivningen 2002 ”trängs” på varandra. Motiveringen till omvandlingen måste i stället sökas i andra formuleringar. Följande går att läsa
i planprogrammet: ”Stadsutveckling i omgivningen ger nya förutsättningar. Programområdet omges av flera större områden som på sikt kommer att förnyas och ges ett mer stadsmässigt innehåll, till exempel Backaplan, porslinsfabrikstomten, Frihamnen och Ringön.”
Redan 2002 finns det alltså planer på en mer övergripande förändring av områdena i närheten. Ännu har inte begreppet Centrala Älvstaden myntats men det går att ana att en mer genomgripande förändring av Hisingens stadslandskap till ett mer ”stadsmässigt innehåll” är på gång.   

Det finns en ambivalens i planprogrammet. Trots de negativa beskrivningarna lyfts ändå mångfalden av verksamheter i området fram som en social kvalitet. Det står: ”Östra Kville­bäcken kännetecknas av en mångfald av verksamheter. En förutsättning för dessa verksamheter torde vara låga lokalkostnader, som ger små företag en chans att existera och kanske på sikt växa för att sedan få möjlighet till expansion och kanske flyttning till ett mer exklusivt område. Flera av de verksamheter som finns i området i dag drivs av människor som kan ha svårt att slå sig in på den konventionella arbetsmarknaden. Området fyller alltså en betydande social funktion och har förmodligen en betydelse för tillväxt av nya företag. Verksamheten är således av stor betydelse för samhället.”
Detta stycke står för sig självt i programmet – inga konsekvenser dras av påståendet att verksamheten har ”stor betydelse för samhället” eller att området fyller en ”betydande social funktion”. Från ett socialt perspektiv skulle detta område, med andra ord och utifrån kommunens eget perspektiv, kunna karakteriseras som väl utnyttjad central mark. Men det finns intresse för en helt annan utveckling av det forna industriom­rådet vid Backaplan.
Så småningom får Älvstrandsbolaget ta över ansvaret för omvandlingen. De bildar ett konsortium tillsammans med sex byggherrar och signerar vad de kallar för Kvillebäcksfördraget. Därefter påbörjas processen av att köpa upp området och säga upp hyresgäster. I samband med denna process kommer stigmatiseringen av området att intensifieras.
Under några år i mitten av 2000-talet kommer några händelser att markant påverka bilden av industriområdet och senare göras till skäl för omvandlingen.
Fyra år efter planprogrammet om Östra Kvillebäcken började media kalla området för Gazaremsan, hela tiden med hänvisning till ”folkmunnen”.  När Göteborgstidningen skriver detta i början av 2006 har ännu inte de två spektakulära våldsbrotten skett som senare ofta refereras till – våldsbrott som inte äger rum i det området som kommer att rivas utan i dess närhet.

Första artikeln vi hittat där uttrycket Gazaremsan används är i GT med rubriken: ”Laglöst land mitt i Göteborg”. Längre ned i artikeln står det: ” – I folkmun kallas området Gazaremsan. Några smågator på Hisingen där olika klubbar och kulturföre­ningar ligger på rad.” (Patrik Micu 060320 GT) Ett år senare har uttrycket Gazaremsan flyttat upp till rubriken när GT publicerar artikeln: ”Slummen ska rivas. Snart slut på mord och våld i Gazaremsan” (Nisse Wadström 070731 GT).  2008 skriver också Göteborgs-Posten artikeln ”1  700 nya bostäder ska ge Kvillebäcken bättre rykte”. Under rubriken står det: ”Ökända kvarter ska jämnas med marken och ge plats åt 1  700 nya bostäder i Kvillebäcken”.  GT kallar också området för en ”kåk- och barackstad” en artikel från 2007 (Mats Wångersjö & Jan Wiridén 070412 GT).

Denna stegrade stigmatisering av området kommer samtidigt som området köps upp och tillfälliga hyreskontrakt inte längre förlängs. Under 2007 påbörjas också rivningarna i området –
det är samma år som det äger rum tre mord i områdets närhet. Enligt intervju med polisen som vi gjort var kriminaliteten i området framförallt kopplad till två adresser (Polisen 120424). När båda dessa stängde blev det lugnt. Den ena av dessa adresser låg på Ångpannegatan (det var också vid denna adress som morden 2007 skedde) – den del av industriområdet som inte omfattades av rivningarna. Även om kriminaliteten senare har angetts som skäl till stadsförnyelsen var detta beslut redan taget när media började skriva om området.

I en intervju med representanter för Älvstrandsbolaget hävdas ändå att det var kriminaliteten som utgör bakgrunden till beslutet. Och på frågan när de fick ta över ansvaret för området svarar de: ”Fem, sex någon gång (2005–06 vår anm). Det var ju då när man sköt varandra här på Kvillebäcken, nästan ett mord i veckan under en viss period då, och till slut sa politiken bara ’Åk dit och städa upp! Nu måste vi göra något nytt utav det.’ Och då började vi fundera, ’Vad gör man med det?’. Och det var ju bostäder, för det står ju i planen som staden hade gjort, och Stadsbyggnadskontoret har ju ett planansvar, så tillsammans med dom så satte vi oss: ’Hur ska vi fylla det? Med vad ska vi fylla det? Vilka partner ska vi ha med oss?’ För vi jobbar ju efter en modell som vi kallar Älvstrandsmodellen där vi bjuder in en massa aktörer att vara med och utveckla stadsdelen. Och det är lite grann att dom som ska investera i området ska ha möjlighet att påverka områdets utformning och framtid.”

I en intervju i GP från slutet av 2007 står följande: ”Men det var inte rådande brottslighet som gjorde att planerna fick förtur, enligt Mats Andersson, vd på Älvstranden Utveckling AB.
– Det fanns suspekt verksamhet som förgiftade några kåkar bland övriga jättefina företag och klubbar också i Östra Kville­bäcken. Men man kan inte planlägga efter var det sker brott. Viktigare orsaker var det centrala läget, närheten till bra kollektivtrafik och att befintliga fastigheter var i så dåligt skick, säger han.” (GP 071213)

Klart är att planerna att riva området var oberoende av den kriminalitet som senare rapporteras om i media. Och trots att kriminaliteten tydligt är kopplad till två adresser är det området i sin helhet och i synnerhet området som rivs som kommer att associeras till ”tung kriminalitet”. I sin studie av den svenska strukturella rasismen, Even in Sweden: Racisms, Racialized Spaces, and the Popular Geographical Imagination (2000), pekade geografen Allan Pred på ”smutsiga metonymiska trick” varmed isolerade incidenter som involverar individer kopplas samman med hela grupper eller stadsdelar. I detta fall kan vi se hur kriminalitet som äger rum i områdets närhet flätas in i områdets historia och tillsammans med associationerna till Gaza ges bilden av ett område utanför kontroll. 

Mer grundläggande för stadsomvandlingen än kriminaliteten är dock områdets centrala läge. Genom att rita om Göteborgs karta och göra båda sidor om älven till city går området vid Gustaf Dalénsgatan från att vara perifert till att bli central attraktiv mark. Att marken är ”dåligt utnyttjad” ska förstås från ett strikt ekonomiskt perspektiv – det handlar om att göra staden attraktiv genom att öka värdet på mark och fastigheter – en viktig strategi som används av städer världen över för att anpassa städerna till den globala kapitalismens krav på tillväxt. I denna utveckling spelar gentrifiering en central roll för att uppgradera stadens centrala områden.

I boken The New Urban Frontier: Gentrification and the Revanchist City (1996) skriver geografen Neil Smith att gentrifiering bygger på myten om den urbana (ut)kanten. Han hämtar sin tankegång från den amerikanske historikern Frederick Jackson Turner som i essän The significance of the frontier in American History (1893) understryker att utkanten ligger i mötet mellan civilisation och vildmark – det vill säga vid ”den urbana fronten”. Den starka kulturella föreställningen om en ”vildmark” som ska civiliseras kom, menar Smith, under senare halvan av 1900-talet att överföras från fjärran länder till ”den urbana djungeln”.

Efter att flera amerikanska innerstäder under 1970-talet börjat skildras som övergivna, förstörda och förvildade formulerades en politik med fokus på ”återtagande” av innerstaden. Den urbana fronten, menar Neil Smith, är inget annat än en myt, i filosofen och författaren Roland Barthes mening, som kapar banden mellan den geografiska och den föreställda platsen. Ju mer den föreställda bilden av platsen är frånkopplad den fysiska miljön desto starkare blir myten. Myten inbegriper därför inte bara en omkodning av platsens fysiska gestaltning utan även av dess historia. Till frontlinjens mytologi hör föreställningar om övertagandet av en plats genom att uppgradera den – civilisera den – uttryckt i samtidens begreppsapparat om ”trygghet”, ”stadsmässighet” och ”urbana livsstilar”. Den urbana frontlinjen, skriver Neil Smith, är lika mycket en stil som en plats. Till mytologin om frontlinjen hör ett närmast kolonialt språkbruk om erövrande av mark – i Göteborg sägs det att stadskärnan ska ”expandera” till andra sidan älven. 

Låt oss återvända till invigningen den där kyliga majmorgonen 2010. Det var kommunstyrelsens ordförande Anneli Hultén som skulle ta första spadtaget och hålla invigningstalet. Innan hon presenterades underhölls publiken av vissångaren Stefan Andersson som inlett med att berätta om hur Göteborg blev till när dansken jagades ut från Hisingen. Efter en sång på detta tema, med refrängen ”Allé, allé, ta din här och försvinn härifrån”, välkomnar han kommunstyrelsens ordförande, soci­aldemokraten Anneli Hultén upp på scenen. Med hänvisning till dansken som tidigare funnits på Hisingen slår han fast ”nu ska vi bygga svenskt”. Anneli Hultén inledde med en berättelse om när hon kört igenom området med bil:  ”Och jag tyckte att jag skymtade Owe [Owe Nilsson, dåvarande ordförande i fastighetsnämnden] någonstans. ’Ta din här och försvinn härifrån!’ Jag menar inte dig Owe, utan jag tänker på den dagen då vi – vad är det… sex, sju år sedan vi körde runt här med bil. Det såg helt annorlunda ut, det var andra härar här då, inte den danska hären, men en ganska brokig skara hus och aktiviteter som fanns just på Östra Kvillebäcken. Owe låste bildörrarna. Och sedan sa vi ’Nej vi åker härifrån!’.”
Vid tiden för invigningen fanns fortfarande flera byggnader kvar – däribland en turkisk moské som ligger ett femtiotal meter från den plats där Hultén höll sitt tal. Även i det närliggande området som inte var föremål för omvandling i detta skede ligger flera moskéer och föreningar. När hon talade om områdets karaktär då nybyggnadsplanerna formulerades, knöt Hultén tillbaka till sången och återvände till liknelsen med härar, ”det var andra härar här då, inte den danska hären”.  Att hon liknade övertagandet av Kvillebäcken vid en krigssituation är påfallande. Hennes beskrivning av bilfärden i området ger bilden av ett inte bara otryggt utan mycket farligt område. Detta trots att hon angav tidpunkten till 2003–2004, en relativt kort tid efter att Stadsbyggnadskontorets planprogram hade angett att området fyller en stor social funktion.
Och hon fortsatte: ”Och sedan åkte vi över till polishuset på andra sidan och så satte vi oss faktiskt med Wallenstam och NCC den gången och började diskutera – ’Vi kan inte ha det på det här sättet. Det går inte att ha en sådan central del av Göteborg som ser ut som precis det som folk kallar det för – Gazaremsan’. Jag var faktiskt ute på ett möte i förra veckan och pratade om Östra Kvillebäcken och folk såg lite frågande ut, men dom säger ingenting. En del är ju så himla finkänsliga. Sedan säger dom, ’Du var är det där Östra Kvillebäcken’, och så var det någon som sa, ’Är det Gazaremsan du menar?’ –’Ja’. Och då fattade alla var det var någonstans. Och precis så var ju känslan för det här området. Ingen ordning alls! Sedan började vi.”

Området karakteriserar hon med orden ”ingen ordning alls”. I sitt tal återger hon också att området kallades av ”folk” för ”Gazaremsan” – en liknelse som hon reproducerar genom uttrycket som direkt följer ”precis så var känslan för det här området”. Hennes berättelse måste ses som en efterhandskonstruktion. Det var först flera år efter hennes biltur i området som media myntade begreppet Gazaremsan. Värt att lyfta fram är också att enligt hennes berättelse åkte de till den närliggande polisstationen och hade möte med NCC och Wallenstam, de två stora fastighetsägarna i området. Vid tiden för detta möte, enligt talet runt 2003–04, fanns ett planprogram; frågan var hur det skulle få kraft att genomföras. Planerna kring området har varit många och alltid gått i stå. I sitt tal ger kommunstyrelsens ordförande Hultén bilden av att det möte som låg till grund för de fortsatta planerna hölls på mycket informella grunder. Talet kan ses som symptomatiskt för den så kallade Göteborgsandan där stadens stora aktörer tillsammans sätter sig ned för att lösa problem och skapa handlingskraft. Trots att Göteborgsandan länge varit associerad med goa gubbar menar jag att den bör ses som ett strukturellt fenomen, en politisk kultur bland Göteborgs ledande elit som syftar till att på smidigaste sätt anpassa staden efter den globala kapitalismens krav. Det är en kultur som underminerar den ideologiskt styrda politiken och dess konfliktytor till fördel för en samförståndskultur där eliten odlar en gemensam vision. Den samförståndskultur vi ser i dag har sina strukturella förutsättningar i 70- och 80-talens ekonomiska kris och får djupgående konsekvenser för hanteringen av dagens såväl ekonomiska som politiska kris, något som också lyfts fram i utredningen Tillitens gränser (2013) som skrevs av den granskningskommission som tillsattes efter den stora korruptionsskandalen 2010 

i byggbranschen i Göteborg. Utredningen citerade där Hultén invigningstal i Kvillebäcken som ett exempel på Göteborgs­andans kontinuitet och stabilitet. När Älvstrandens kommunikatör intervjuades av P4 Göteborg i december 2012 fick han frågan vilka människor som kommer att bo i det nya Kvillebäcken. På denna fråga svarade han ”jag tror det är mer moderna människor”. Det intressanta med detta svar är inte bara föreställningen om att nyinflyttarna ska vara ”moderna” utan också att de är ”mer moderna”. I hans svar finns med andra ord en referens till det förflutna. Och det är tydligt i marknadsföringen av området att det nya Kvillebäcken är tänkt att utgöra ett brott med det gamla.

I marknadsföringsfilmen Kvillebäcken – kontinentalt och göteborgskt, producerad av det kommunala utvecklingsbolaget Älvstranden AB i Göteborg, flimrar bilder av det tänka livet i området förbi. Bilderna tagna från andra platser ska ändå illustrera människor som dricker latte med laptopen i knät, promenerar och cyklar eller ligger och läser i gräset. Återkommande uttryck
i berättelsen är ”skönt”, ”härligt”, ”atmosfär” och ”mötesplatser”. De framtida invånarna föreställs vara personer som äter ekologiskt, cyklar, tar hand om sin hälsa och konsumerar smart. Men det som kanske är mest slående är att i stort sett alla människor som flimrar förbi på bilderna är vita. Det finns inte heller några bilder på människor som utför kroppsarbete. Det är helt enkelt bilder på en medelklass som lever ett urbant liv som visas upp.
En kvinnlig speakerröst, som ska föreställa en framtida Kvillebäcksbo, berättar om livet i stadsdelen ackompanjerat av ett bildspel som ska illustera det vardagliga livet: ”Vi som bor i Kvillebäcken älskar stadslivet och uppskattar det okonventionella, det som överraskar, det som bubblar av liv, kreativitet och mångfald. Vi är engagerade i samhälls- och miljöfrågor och samtidigt ”vardagslivsnjutare” av stora mått. Vi ser oss gärna som något av banbrytare. Det är nog därför vi gillar att den ursprungliga själen från gamla Kvillebäcken finns kvar som en charmig ingrediens i det nya Kvillebäcken som har vuxit fram.”

Att ordet banbrytare används är ingen tillfällighet. Tvärtom förekommer detta ord ofta tillsammans med pionjär eller nybyggare när gentrifierade områden ska marknadsföras. Neil Smith menar att det hänger samman med föreställningen om den urbana frontlinjen – utmarken – som ska tas över och ”civiliseras” eller med gentriferingens språk  ”göras stadsmässig”. Pionjärerna porträtteras då som några som är de ”första” som flyttar in i ett område och sätter ribban för den form av livsstil och aura som kommer att utvecklas i området. Kanske är det heller ingen tillfällighet att när det första huset kom på plats i området sattes en enorm reklamvepa upp med orden: ”Välkommen. Här byggs Kvillebäckens första lägenheter”. För de förbipasserande grannarna i bostadsområdet i närheten, som under lång tid kallats just Kvillebäcken, framstår denna mening som obegriplig.

Det talas också om ”den ursprungliga själen” från det gamla Kvillebäcken – det är dock oklart vad det är som avses eller ens vilket geografiskt område som hänvisas till (minns att industriområdet faktiskt inte hade något namn). Det har förekommit att den nya saluhallen tagits upp som exempel på hur det gamla inlemmas i det nya, på konsortiets hemsida beskrivs till exempel saluhallen som: ”Nu förverkligas visionen om en saluhall i Kville­bäcken. Saluhallen kommer att ligga vid Vågmästareplatsen och spegla områdets kontinentala atmosfär och verka som en viktig mötesplats i området. Byggnaden kommer att vara enkel men originell och förstärka det som finns på insidan, det vill säga en mångfald av närproducerat med inslag av det exotiska.”  Den kontinentala atmosfären, ett avslappnat uteliv på serveringar, kopplas ofta till stadsmässighet. Det är också värt att notera formuleringen ”mångfald av närproducerat med inslag av det exotiska”.

Kvillebäcken saluförs som det nya gröna området i Göteborg. Att iscensätta hur livet i området ska gestalta sig är därför centralt i marknadsföringskampanjerna. Då projektet är tänkt att vara Göteborgs skyltfönster för hållbar stadsutveckling räcker det inte med att ha installerat viss typ av miljöteknik i husen – ”rätt” invånare måste också flytta in. Bloggen som återfinns på konsortiets hemsida startades våren 2010 och beskrevs som ”att informera om viktiga händelser i utvecklingen av nya Kvillebäcken”, samt att ”inspirera våra läsare med intressanta inlägg om sådant som exemplifierar vår vision om ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart byggande.” (31/3 -10). Här återfinns inlägg om ”gröns­kande tak”, ”gröna trender”, ”resa grönt”, ofta ackompanjerade av bilder som föreställer blommor, gröna ängar och olika djur.

Det urbana är påfallande frånvarande här, i synnerhet det urbana i form av trafik, trängsel och stress. Det kroppsarbete som visas på filmen är helt relaterat till fritid och att ta hand om sin kropp. Människorna på bilderna har både tid för vila och sport men också kroppar som inte har slitits ut av fysiskt hårt arbete. Att de kommande invånarna har ett ”miljötänk” är av stor betydelse för marknadsföringen och det tas också upp i filmen: ”Hela Kvillebäcken är en förebild när det gäller hållbar utveckling. Här gör vi helt enkelt medvetna val och omtanken om miljön har blivit en viktig del i Kvillebäckens själ. Alla hus är förstås byggda på ett miljöriktigt sätt. Och vi går eller cyklar i första hand. Cyklarna har säkra och bekväma parkeringsplatser under tak. Våra cykel- och bilpooler har blivit en självklar tillgång. I lägenheterna har vi den allra senaste miljötekniken som bland annat hjälper oss att agera och konsumera miljösmart.”

De framtida invånarna är tänkta att ”göra medvetna val” (notera uttrycket ”helt enkelt” – det går lätt för dem att välja ”rätt”). Det är också denna kvalitet som utgör grunden för den nya själen
i området. Att invånarna ses som konsumenter understryks av att tekniken i husen ska hjälpa dem att ”konsumera miljösmart”.
Flera internationella studier pekar på framväxten av så kallad ekologisk gentrifiering. Med detta begrepp avses hur områden omvandlas med hänvisning till hållbarhet och miljö men att de i grunden skapar bortträngning av låginkomsttagare. Vanligt är att dessa projekt kopplar ekologi och miljö uteslutande till konsumtion snarare än en omställning av samhälleliga strukturer.  I förhållande till forna industriområden blir denna fråga allt mer tydlig. Det tidigare området vid Backaplan byggde i hög grad på reparationer och återvinning. Trots detta ställs det gamla i motsättning mot det nya gröna området som sägs växa fram.
I Göteborgs översiktsplan från 2009 finns en uppmaning: ”Göteborg är en segregerad stad. Det ser vi som den största utmaningen av bryta”. Vidare står det: ”Tänk på maktperspektivet i processen. Analysera vem som får komma till tals i planeringsprocessen och vem den nya satsningen kommer till gagn, och vilka intressen som får stå tillbaka.” (ÖP09:87)

Men rivningen av området innebar att flera verksamheter tvingades flytta på sig. Föreningar, affärsverksamheter och bilverkstäder skulle ge plats åt det nya. Några har flyttat till det industriområde som finns kvar precis bredvid medan andra gått i konkurs eller flyttat ännu längre bort. Men byggprojektet har inte bara konsekvenser för dem som var verksamma i området som rivits. På kort sikt påverkades direkt affärsverksamheter på andra sidan gatan som förlorade den stora kundgenomströmning som tidigare funnits, när området i sin helhet utgjort ett kluster av småbutiker, verkstäder, loppisar och moskéer. På längre sikt kommer troligtvis hela det bostadsområde som ligger i byggprojektets närhet att genomgå en ”uppgradering” med höjda hyresnivåer som följd.
Det finns anledning att analysera och granska vad som egentligen döljer sig bakom mantrat hållbar stadsutveckling. För vem är den hållbar, och utifrån vilka mått?
I en stor utvärdering av 13 urbana omvandlingsprojekt lyfte geografen Erik Swyngedouw med flera fram hur dessa ofta fallerar när det gäller de demokratiska och sociala värdena. Stora omvandlingsprojekt menade de används för att legitimera en stadsutveckling utanför de gängse ramarna, inte sällan med hänvisning till att beslut måste kunna tas snabbt och smidigt. Det resulterar i att den övergripande stadsplaneringen får stå tillbaka till fördel för olika projekt i skilda delar av staden – vars konsekvenser för staden som helhet sällan utvärderas. Vidare pekade de på att det har lett till att planerare i allt högre grad talar om rumslig snarare än social utveckling. Den rumsliga utvecklingen kan mätas isolerat, att stadsdelen blivit mer attraktiv, medelinkomsten ökat och andelen sociala problem minskat. Att de människor som bott där tidigare tvingats flytta på sig nämns sällan.

”Hållbar utveckling” har i allt högre grad kommit att bli en etikett som fästs på olika projekt som kan inkludera viss innovativ miljöteknik men i övrigt saknar en genomtänkt plan för projektets förhållande till stadssamhället i övrigt.
Flera studier av omvandlingar av forna industriområden pekar också på hur de nästan alltid bygger på en stigmatisering och bortträngning av de forna verksamheterna. Därför är det av stor vikt att granska både de miljömässiga och sociala målen i denna form av projekt med avseende på staden som helhet. Är det möjligt att bygga en hållbar stad med hjälp av ett fåtal ”skyltfönster” som främst används för att stärka stadens varumärke och därigenom öka dess mark- och fastighetsvärden? Och vilka konsekvenser får det för de människor som skrivs ut ur berättelsen om den framtida gröna staden?

Catharina Thörn är forskare vid institutionen för kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet.

Katarina Despotovic är dokumentärfotograf.

Texten är hämtat ur Arkitektur nr 7/2013. Beställ numret här.

Läs mer:

Theodor Bratt: Diskutera mera? Om kommunikativa processer i hållbara stadsbyggnadsprojekt. Magisteruppsats (2012)

Kim Dovey: Fluid City (2005)

Gabriella Olshammar: Det permanentade provisoriet (2002)

Lindsey Dillon: ”Race, Waste, and Space: Brownfield Redevelopment and Environmental Justice at the Hunters Point Shipyard” ur Antipode
(online publikation) (2013)

Allan Pred: Even in Sweden: Racisms, Racialized Spaces, and the Popular Geographical Imagination (2000)

Neil Smith: The New Urban Frontier: Gentrification and the Revanchist City (1996)

Erik Swyngedouw, Frank Moulaert and Arantxa Rodriguez:  ”Neoliberal Urbanization in Europe: Large–Scale Urban Development Projects and the New Urban Policy” ur Antipode (2002) 34:3