Dramatiserad arkitektur

När White arkitekter anlitar fotografer för att dokumentera deras projekt utgår numera tydliga instruktioner om att få med människor på bilderna. Det får inte längre bara vara tomt. Liknande tankar har hörts från Sweco, för att låta arkitekturfotot också illustrera livet i staden. Ett problem infinner sig när man ska fotografera hus och ha med människor: Människor beter sig sällan som man har tänkt.Arkitekturfotografens svar på arkitektkontorens önskemål kan då bli att anlita statister som står på vissa utvalda platser, rör sig i vissa riktningar.

Om de tomma rummen i ett arkitekturfotogafi är ett försök att fånga den perfekta orörda arkitekturen blir det här i stället ett försök att sälja in den perfekta bilden av arkitekturens funktion.Det paradoxala med ambitionen att befolka arkitekturfotografiet är att det närmar sig idén med en rendering. Fotografiet blir inte ett försök att visa den verklighet som huset faktiskt landat i utan den idé, renderingen, som arkitekten sålde in projektet med.
Men man har också kunnat ana, både i fotografier och renderingar, en vilja att ta sig ur köp- och säljkänslan, en rörelse bort från den lismande mäklarbilden av arkitekturen. Och det tycks då som om man vänder sig till iscensättningens och agerandets självklara slutpunkt: dramat.

Titta på bilden ovan, titta noga. Det är en bild av Christian Pottgiessers prisbelönta Maison L. Människorna uppställda på gräsmattan, i fönster och längs väggar som i en Jane Austen-filmatisering i samtidsklädsel. I en annan bild sitter en man och läser samtidigt som han nonchalant sträcker ut sitt vinglas för att få det påfyllt. Det ligger en dialog under bildytan.

Samtidigt skriver Mir, ett företag för arkitekturrenderingar i Oslo, att de skapar »porträtt av obyggd arkitektur«. En ny aktör gör entré: arkitekturmålaren, bilderna står för sig själva, eller som Mir formulerar det »great images tell their own story«. De torftiga och sakliga renderingarna, exakta och redovisande, ersätts i Mirs renderingar av dramat. Ett kraftverk vilar nedanför mörka klippor, i isen, som i en Caspar David Friedrich-målning.
Svaret på kravet på människor i bilderna behöver inte vara reklam, men inte heller realistiskt reportagefoto. Det kan vara stråk av humor och iscensättning, inom den överenskommelse om arkitekturfotografiet och renderingen som vi alla redan känner: Det här är inte verkligheten.