Drag av retro
När modernismens dagar var räknade försökte många arkitekter gjuta nytt liv i den genom att injicera lite historia i dess kropp. De sökte sig till klassicism, men också till agrar arkitektur, sådan den sedan urminnes tider hade sett ut på landsbygden med sina arketyper och sitt hantverkskunnande. Det agrara inslaget har fortsatt leva under de senaste årtiondena. Men det klassicerande draget har haft det lite svårare, inte minst för att det gick att koppla till fascistisk arkitektur. Kanske är det för att kopplingen känns avlägsen som det sedan en tid åter blivit intressant att korsa modernism och klassicism. Som man gjorde under 1920-talet.
Det går inte att bortse från att det hela har något konservativt över sig – ett ja till herresäten, tweed och rävjakt. Men det är likafullt en reaktion mot vår tids kortsiktighet. Det refereras till beständighet och hållbarhet, ett uttryck som inte är belastat av någon mode-ism, i nästan alla sådana här projekt. Så är fallet när Landskronas stadsbyggnadsdirektör Per-Fredrik von Platen lägger ut texten om Johan Celsings vinnande förslag till nytt kulturhus i staden. Av de tre inbjudna tävlande är han ensam om att inte försöka vara unik och samtida. Med saklighet ger förslaget uttryck för att historien har en betydelse.
Johan Celsing är inte den ende som levererar den här typen av arkitektur. En grupp brittiska arkitekter med Tony Fretton och David Chipperfield i spetsen har gjort det sedan länge. Sedan en tid har flera unga arkitektkontor hakat på. Det intressanta är att ingen av dem ställer modernismen mot historien. De gör den till en gren av historien. Bågar, valv och fönster, allt ska helst utföras med ett repetitivt manér. General Architecture har levererat den här typen av förslag.
När Gustav Appell vinner den allmänna tävlingen om Kvillebäckens saluhall är det i samma anda. Ordning och reda med formella medel. Men att bryta ny estetisk mark är det inte direkt tal om. Snarare tar förslaget udden av myten att det skulle behövas göras ständiga estetiska framsteg. Ett drag av retro har blivit arkitekturens framtid.
Visar 7 kommentarer
Fler formspåk frigörs med tiden. Vi närmar oss nu en total postmodernism där hela historien och alla framtider kan användas. Detta inkluderar postmodernismen själv som redan kan kannibaliseras. På många sätt borde detta vara bra eftersom arkitekten kan finna den bästa lösningen utan att oroa sig för förbjudna former. Modernismen har ju sen länge endast existerat som pastish (undantaget äldre arkitekter som fortfarande lever i modernismen, Snozzi, Rocha, Siza) så det moraliska argumentet borde vara förlorat.
Jag tror den klassicerande rörelsen kommer som en motreaktion till kravet på innovation, ikonbygge, nyhet och den resulterande estetiken som liknar innehållet i en skräpkorg på McDonald's. Därför landar politiskt konservativa och politiskt vänsterorienterade arkitekter på samma språkliga plats.
Till listan ovan borde bla. Peter Märkli och Hans Kollhoff läggas som representater för vänster resp höger falangen. Märklis arkaiska uttryck och Kolhoffs Schinkelsläta är väldigt olika och uttrycker tydligt olika världsbilder.
Man skulle tänka sig att Chippies tonläge skulle vara populärt i sverige där ordning och reda är stort. Det är glädjande att se att åtminstone Celsing drar år det mer enigmatiska och inte fullt förklarliga Fretton hållet i detta projekt.
Jag hoppas sveriges arkitekter och studenter studerar Fretton lika noga som Chipperfield och förstår skillnaderna.
Jag kan inte riktigt se att någondera analyserna ovan tangerar den presenterade arkitekturen. Johan Celsing är väl främst nära den egna formvärlden. Att klassicismen efter modernismen haft 'svårigheter' maa vad som inträffade före 1945 är väl knappast sant heller. Den är inte längre komprometterad utan förbunden med en mängd associationsriktningar. Nej, den här sortens snabbanalyser leder verkligen inte särsk. långt..
[i]"Det är nog ingen som ifrågasätter Johan Celsings egensinne."[\i]
Korrekt, jag utryckte mig lite oklart så Gunnars tolkning var möjlig. Skulle också vilja påpeka att måttet klassicism är mycket litet i Celsings förslag och begränsar sig till ett element som knyter samman med den existerande byggnaden. Min jämförelse med Fretton var bara för att jag gillade det lite mer flexibla och specifika förhållningsätt som Celsing visar på i Landskrona.
Klassicismen har ju en otrolig bredd och som jag försökte visa genom att förlänga listan något kan den användas på mycket olika sätt och med vitt skilda bevekelsegrunder. Från kontextuellt som Celsing till strikt reglerande som General Architecture och Gustav Appell.
Den diskussion om stadsmässighet som pågår i europas arkitekturskolor och arkitektkontor har nog gett ett alibi för klassicismen som sedan spridits till pilasterfria miljöer som Täby och Kvillebäcken. Den strikta klassicismen som Mies och italienarna stod för är en skräddarsydd gateway drug för funkisfantaster.
Jag kanske hellre skulle hävda att projektet i Landskrona ser något mindre engagerat ut för att vara JC än hans mer nyskapande "sten i skogen" eller för den delen Årsta kyrka - den senare i pressen misstolkad som traditionalistisk. Vem vet om det i o f s välbemannade malmökontoret hållit i pennan? Calle Waern mfl har ju dessutom lämnat skutan vilket Johan säkert kan manövrera, men även på medarbetarnivå finns ibland betydelsefulla idétillflöden.
Postmodernismen var väl mer än så, den var ju klassicismens pånyttfödelse. Men därmed - beaktat att klassicimen funnits i 3000år och Nazismen i 30 - borde frågan om belastning slutgiltigt vara färdigdiskuterad. Det är bara missledande att föra fram den aspekten menar jag. Och vår tids arkitekturpublik är minst sagt lättledd..
Fram till för ganska länge sedan..
Lägg till ny kommentar