Arkitekturmuseets femtioårskris – en intervju

Taggar: 
I helgen firar Arkitekturmuseet femtio år med stort kalas. Lagom till 50-årsjubileet stormar det kring Arkitekturmuseet. Igen. Lena From har träffat arkitekturmuseets chef Lena Rahoult och samordningsansvarige Monica Fundin Pourshahidi för ett öppet samtal om den stora förebilden Louisiana, om kritiken mot oförmågan att göra egna utställningar och om namnbytet.

Lagom till 50-årsjubileet stormar det kring Arkitekturmuseet. Igen. Vindarna blåser från flera håll: Från designivrarna - som ännu inte fått som de vill - för ett Formmuseum, från formområdet som ser sig osynliggjort i en promemoria vi snart skall återkomma till, från arkitektprofessionen som inte tycker sig respekteras genom museets utställningar och från historiker och forskare som anser att museets kompetens urholkats. Men hårdast blåser det från regeringen som i sin senaste budgetproposition explicit underkänner museets resultat. Trots ”att verksamheten har utvecklats i positiv riktning under det senaste året” har museet ”inte i tillräcklig utsträckning fungerat som den nationella mötesplats för arkitektur-, form- och designområdet som regeringen avsett”. Detta beror enligt regeringen bland annat på att den själv varit otydlig i sin instruktion till museet. Men också på ”vissa interna brister inom institutionen”.

Eftersom museet självt inte lyckats råda bot på problemen föreskriver regeringen till och med vad som bör göras: Arkitekturmuseet ska byta namn. Och det ska få hjälp av Riksutställningar, som får ”ett fördjupat uppdrag att bidra till utvecklingen av en stark och angelägen nationell arena för arkitektur, form och design”.
Regeringens kritik – och förslag – har sin förlaga i kulturdepartementets promemoria ”Översyn av form- och designområdet – att synliggöra och skapa insikt”. Det var denna promemoria som, sedan den uppmärksammats i SVT:s Kulturnyheterna, fick stormen att blåsa upp på nytt. Och det är för att prata om den, och om budgetpropositionen där promemorian apostroferas, som Arkitekturmuseets chef Lena Rahoult och samordningsansvarige Monica Fundin Pourshahidi träffar Arkitektur för ett öppet samtal.

A: Hur ser ni på kritiken som riktas mot museet?
LR: Upprördheten över promemorian kan jag i viss mån förstå. Formområdet finns till exempel inte med alls, fokus ligger helt på produktdesign, så någon översyn av hela form- och designområdet är den ju inte.
MFP: Jag kan också tycka det är lite orättvist att man gör översynen av hur vi på museet lyckats med vårt nya uppdrag så tidigt som efter bara ett och ett halvt år. Det är först från och med 2010 som vi har uppdraget att fungera också som mötesplats för form och design, och promemorian låg klar redan i februari i år.
LR: Men det är inte promemorian vi har att förhålla oss till i vårt kommande arbete, utan till budgetpropositionen.
MFP: Det är i budgetpropositionen som regeringen tar ställning. Det är i budgetpropositionen som vårt uppdrag tydliggörs. Och det är det många som har missat. Innan vi får vårt nya regleringsbrev i december har vi dessutom själva inkommit till regeringen med vår egen syn på hur vår instruktion kan bli tydligare.

A: Kritiken mot att museet inte lyckats bli den mötesplats som regeringen avsett finns både i promemorian och i budgetpropositionen. Varför har uppdraget misslyckats?
MFP: Vi tycker ändå att vi har lyckats ganska bra, än så länge. Att förändra en verksamhet i grunden tar mycket längre tid än ett och ett halvt år. Det är orealistiskt att tro att man ska kunna göra de stora förändringar som följer av det utökade uppdraget och med så stora förväntningar från så många på så kort tid.
LR: Identitet måste växa inifrån och ut. Det är ett långsiktigt arbete. Vi använde det första året som ett förberedelseår. Det andra året var ett experimentår, och vi har varit oerhört ambitiösa, ibland kanske för ambitiösa. Vi har ökat antalet programpunkter enormt. Nu måste vi välja vad som är viktigast, skala av och bli ännu tydligare.

A: Är uppdraget ni fått realistiskt? Går det att smälta samman verksamheterna som det praktiken handlar om att kulturdepartementet vill att ni ska göra, att döma av hittillsvarande utredningar och dokument: Brittiska CABE, Svensk Forms tidigare mötesplatsuppdrag, det tidigare Rådet för Arkitektur, Form och Design och Arkitekturmuseet?
LR: Jag ser ingen motsättning i uppdraget att vara både ett museum och en mötesplats. Tvärtom är det här en jättemöjlighet att skapa någonting helt nytt. Men jag kan också säga att det hade varit lättare att bygga upp en sådan verksamhet om vi hade kunnat börja från noll. Att ändra en verksamhets identitet är mer komplext och tar längre tid.

A: Ni hade drygt 100 olika samarbetspartners förra året och har som sagt utökat antalet programpunkter med samtalsserier som På tapeten, stadsvandringar i samarbete med till exempel Prideveckan och regionala samarbeten som samtalsserien Arkitekturmuseet Live. Men ni får också kritik för att ni inte lockar publik?
LR: Vi har ökat vår publik med 80 procent de senaste två åren.

A: Vilka kategorier är det som har ökat?
MFP: Det vet vi tyvärr inte exakt idag, men vi kommer att kunna svara på frågan i framtiden genom bättre publikundersökningar. Vår känsla är att det är fler unga och unga vuxna som kommer till oss, det tycker vi oss också kunna se på Facebook och i andra sociala medier. De utländska turistbesöken verkar också ha ökat. Och vi tror att vi har breddat vår publik så att vi når fler utanför professionen.

A: Hur ska ni få bättre koll på fakta?
LR: Vi samarbetar till exempel med Myndigheten för kulturanalys som utvecklar nya metoder för mätning tillsammans med oss. Vi har också tagit fram en helt ny kommunikationsstrategi som vi precis ska börja implementera.
MFP: Vi förväntas ibland nå samma resultat som till exempel Moderna Museet men vi kan inte arbeta som dem. De har hundra anställda – vi är trettio.
LR: Men jag ser det också som en styrka att vi är en liten, mer snabbfotad organisation som kan knyta till oss olika kompetenser för olika projekt. Det arbetar vi med som en mycket medveten strategi, och vi har lyckats bygga nya nätverk med både design- och arkitektvärlden som vi samarbetar med på olika sätt.

A: Urholkar det inte museets egen kompetens att inte kunna anställa till exempel forskare?
LR: Det stämmer att vi inte har fast anställda forskare idag. Det är inte som förr – vi kan inte göra alla lyckliga. Vi har däremot nyrekryterat disputerad personal. Och vi har flera projektanställda forskare knutna till oss, som vitaliserar verksamheten.

A: Hur säkerställer man samlings- och arkivverksamheten i så fall?
LR: Jag har alltid bejakat samlingarna, men man måste börja våga prata om att våra samlingar i framtiden kommer att se annorlunda ut än vad de gjort historiskt. Produktionen av ritningar sker i datorer, så vi måste lära oss att samla också digitalt. Då minskar också behovet av att ha fysiskt stora utrymmen för samlingar, och det är inte nödvändigt på samma sätt som det är med vårt äldre material att knyta det till en speciell plats. Ett av våra största orosmoment idag är att arkitekterna raderar för mycket och att processerna därför inte bevaras.

A: Förbättras möjligheterna att göra Arkitekturmuseet till en mötesplats genom ett namnbyte?
LR: Jag har alltid svarat att jag inte ser ett namnbyte som nödvändigt när jag har fått den frågan. Men nu är det beslutat i budgetpropositionen. Då får vi hålla oss till det.

A: Regeringen har önskat göra Arkitekturmuseet till en mötesplats sedan åtminstone mitten på 1990-talet. Det är tre museichefer sedan. Är det i grunden är en dålig idé?
LR: Det är förstås en fråga man kan ställa sig. Men det kan också vara så att förutsättningarna för att skapa en mötesplats inte varit de rätta förrän nu. Man kan lika gärna fråga varför ingen tidigare vågat ta språnget och genomföra omvandlingen fullt ut. Jag kan förstå oron från professionerna där den ena hela tiden befarar att den ska underordnas den andra. I själva verket kan de, tror jag, stärka varandra. Jag har aldrig förstått att man måste välja mellan att vara en designmänniska eller en arkitekturmänniska. Jag betraktar mig som både och; har alltid gjort det. Och jag bejakar det här uppdraget. En hybrid av museum och mötesplats kan vara exakt rätt väg att gå för ett litet land som Sverige. Vi måste bara tro på det. Vi måste sluta att vara så räddhågsna och i stället se till möjligheterna det ger oss! Och hålla ihop. Då blir vi starkare.

A: Ni hade före budgetpropositionen planerat att börja arbeta med ett nytt namn på museet, där det efterfrågade ordet design finns som underrubrik. En grafisk profil finns redan framtagen. Vad kostar det att byta?
MFP: Från en halv miljon kronor och uppåt. Och visst, jag kan tycka det är tråkigt att vi aldrig fick prova att använda namnet med vår byline, Arkitekturmuseet, centrum för arkitektur, form och design.

A: Riksutställningars utökade uppdrag då, vad innebär det?
MFP: Det vet vi inte än - det var en nyhet för oss också!
LR: Det kan bli spännande! Jag sitter ordförande i Centralmuseernas samarbetsråd, som har regeringens uppdrag att på olika sätt förstärka samarbetet inom den statliga museisektorn. Det uppdraget tangerar Riksutställningars, som har ett eget uppdrag att utveckla samarbeten och som ska utveckla utställningsmediet konstnärligt, pedagogiskt och tekniskt på olika sätt. Jag ser det som att regeringen valt oss för ett pionjärarbete. Vi blir först!

A: Man kan väl också se det som en kritik mot Arkitekturmuseets sätt att göra utställningar? En kritik som finns också inom professionen?
LR: Nja, Riksutställningar gör ju egentligen inte längre utställningar själva. Det handlar i så fall mer om att man förväntar sig en annan utställningsverksamhet än det uppdrag som vi fått. Vi har till exempel inte i uppdrag att vara ett museum för design, utan en mötesplats för design. Vi är inte heller ett museum för branschen, utan för medborgarna. Våra utställningar har kanske varit för sociala för vissa, för lite glamour. Vi tolkar vårt uppdrag så att vi ska diskutera, problematisera och ge bilder av den helhetsgestaltade miljön på ett sätt som är relevant för medborgaren. Och medborgaren anlägger oftast inte ett professionsperspektiv. Här kan och vill vi fungera som en brygga, både mellan professionerna och mellan professionerna och medborgaren.

A: Hur kan utställningarna göras mer angelägna?
LF: Vår stora förebild är Louisiana, som gång på gång lyckas göra utställningar där man kan gå in och få fördjupning genom olika lager, och som riktar sig till fler sinnen än de intellektuella. Där man inte följer utställningen i stationer, utan sugs in i temat på olika sätt. Som i Living till exempel, dit vi åkte med hela personalen.
MFP: Här handlar det också delvis om resurser. På Louisiana kostar varje utställning runt tio miljoner danska kronor, och de kan lägga två år på research inför varje utställning. Det kan inte vi. Det man ska veta också, om man jämför vår verksamhet med vad som görs i Danmark till exempel, är att vi inte har något Realdania i Sverige. Vi har inga stora fonder som stöttar utställnings-, kommunikations- och mötesverksamhet om den byggda och gestaltade miljön.

A: Hur ser de närmsta visionerna ut för museets verksamhet?
LR: Som jag var inne på tidigare måste vi bli tydligare, skala av och välja vad som är viktigast. När det gäller utställningarna kan vi till exempel köpa produktioner men komplettera dem med egna, tydliga tillägg. Vi vill öppna museet ytterligare genom att bjuda in andra att göra utställningar hos oss, och startar snart ett nytt koncept som vi kallar Gäst hos Arkitekturmuseet. När det gäller mötesplatsen ska vi bygga vidare på, och utveckla, de nätverk och samarbeten som vi lyckats bygga upp med till exempel Projektrummet, Loungen, HållBar och Bucky Dome som vi i somras drev tillsammans med Moderna Museet i trädgården härutanför. Vi måste bli tydligare på att kommunicera. Bland annat därför driver vi också frågan om egen entré direkt från Exercisplan (gamla Moderna Museets entré, reds. anm.).

A: Moderna Museets chef Daniel Birnbaum har kallat den idén för ”befängd”. Är Rafael Moneo tillfrågad om planerna?
MLP: Vi ska ju inte flytta entrén - vi öppnar ytterligare en kompletterande entré. Vi ändrar inte Moneos grundkoncept i och med detta. Och vi vill och ska självklart samarbeta med Moderna museet även fortsatt, både vad gäller innehåll och gemensamma ytor.
LR: Med en egen entré blir det lättare för oss att bli synliga med vilka vi är och vad vi gör. Det är centralt för oss. Då blir det också lättare att öppna och utveckla även biblioteket till en större social mötesplats än vad det är idag. Vi vill bli en destination! Ett självklart utflyktsmål, inte bara för turister utan också för Stockholmarna.