banner Bo2016

Senaste nytt

Chipperfield vann Nobel Center

2014-04-09 16:20

David Chipperfields vinnande förslag kan få hög internationell klass. Men byggnadens storlek är kontroversiell, skriver Arkitekturs kritiker Tomas Lewan. 

Elding Oscarson vann Skissernas museum

2014-04-07 09:40

Ritar nya utbyggnaden i Lund

Erskinemålning funnen på hotell

2014-03-19 08:47

I Hotell Borgafjäll gjorde Ralph Erskine ett konstverk på en vägg. Nu har den restaurerats.

Chipperfield vann Nobel Center
2014-04-09 16:20
Elding Oscarson vann Skissernas museum
2014-04-07 09:40
Erskinemålning funnen på hotell
2014-03-19 08:47
Taggar: 
Doft av 1960-tal och gyllene lejon-prisat projekt om ockuperat hus på huvudutställningen i Venedig.

Huvudutställning på Venedigbiennalen är curerad av David Chipperfield och sprider sig över nästan hela Arsenale och i huvudbyggnaden på Giardini. Utställningen på Giardini är väl sammanhållen och överraskande.

Den sal som jag personligen tyckte var mest arkitektoniskt övertygande, var intressant nog gestaltat av konstnärer, med fotografier av Thomas Demand under ett svävande innertak av Martin Boyce. Taket är uppbyggd av enstaka vita objekt som reflekterar ljus och skapar olika skuggmönster på pelare och väggar. Associationen leder till arkitektur från 1960-talet men objekten är inte repeterade utan mer komplexa i sin utformning.

På arsenalen har Valerio Olgiati gestaltat ett utställningsrum med ett stort svävande bord och tak ovanför (bild överst, foto Nico Saieh), med titeln Pictograph – Statements of Contemporary Architects. På bordet ligger inramade i små kvadratiska format, 1 till 10 bilder som han hade bett utvalda arkitekter att skicka till honom. Olgiati själv har förklarat att bilderna skulle "referera till sådant som var betydelsefullt för deras arbete som praktiker", och att han valt "arkitekter som jag anser vara de mest unika som är verksamma idag". Bilderna och teckningarna representerar referenser och idéer som inspirerar deras arbete. Intressant är hur mycket dess bilder avslöjar om arkitekternas tankesätt och även om deras karaktär.

Juryns pris, det gyllene lejonet, gick till Urban-Think Tank (Brillembourg, Klumpner, McGuirk). Urban-Think Tank installerar ett provisoriskt café (bild ovan) på Arsenale och ställer ut ett forskningsprojekt de arbetat med om Torre de David i Venezuela, med bilder av Ivan Baan. Det handlar om ett inte färdigställt bankhöghus på 45 våningar från 1990 som ockuperats och används som bostad, en ”vertikal slum”. Byggnaden är en symbol för neonliberalt misslyckande och samtidigt för de fattigas egna initiativ och kamp om medbestämmande. Det spännande är hur positivt överraskad man blir av uppfinningsrikedomen och de sociala banden som har skapats här.

Petra Peterson

not: Olgiatis utvalda arkitekter var: David Adjaye, Francisco & Manuel Aires Mateus, Alejandro Aravena, Mario Botta, Alberto Campo Baeza, Adam Caruso & Peter St John, Preston Scott Cohen, Hermann Czech, Roger Diener, Peter Eisenman, Sou Fujimoto, Anton Garcia Abril, Go Hasegawa, Jacques Herzog & Pierre de Meuron, Steven Holl, Anne Holtrop, Junya Ishigami, Arata Isozaki, Toyo Ito, Bijoy Jain (Studio Mumbai), Momoyo Kaijima & Yoshiharu Tsukamoto (Atelier Bow-Wow), Christian Kerez, Hans Kollhoff, Winy Maas (MVRDV), Peter Märkli, Jürgen Mayer H., Richard Meier, Valerio Olgiati, John Pawson, Cecilia Puga, Smiljan Radic, Richard Rogers, Kazuyo Sejima, Jonathan Sergison & Stephen Bates, Miroslav Sik, Alvaro Siza, Eduardo Souto de Moura, Ben van Berkel, Robert Venturi & Denise Scott Brown, Peter Wilson (Bolles+Wilson) and Peter Zumthor.

annons:

Banner Svenska kakel

Kungsbacka torg, White arkitekter, foto: Per Kårehed
Kungsbacka torg, White arkitekter, foto: Per Kårehed
Illustrationsplan
Kungsbacka torg, White arkitekter, foto: Per Kårehed
Kategori: 
Project: 
Kontor: 
År: 
Plats: 
Den nordiska paviljongen är fin, men har svårt att hävda sig. Petra Peterson blir mer imponerad av Danmarks försök att söka Grönlands framtid och den ryska undersökningen av hemliga forskningsstäder.

Årets utställning i den Nordiska paviljongen sägs vara den som hittills har fungerat bäst med Sverre Fehns enastående byggnad, som i år fyller 50. Som en homage till Sverre Fehns paviljong har 32 arkitektkontor från Finland, Norge och Sverige skapat varsitt objekt som representerar deras egna arbetssätt och intressen men som även är ett bidrag till en gemensam diskurs mellan deltagarna. Ett bra exempel är Kjellander Sjöbergs skulptur, ett objekt med speglar som handlar om ljus, mellanrum och kontext.

Utställning på Nordiska Paviljongen är fin och den får ett extra plus för att man vågat bjuda in unga arkitekter och för att det är så många kvinnor med. Det är inte så självklart som man kanske tror. Den tyska paviljongen lyckades inte bjuda in en enda kvinnlig arkitekt i år till sin grupputställning.

Men den nordiska utställningen har svårt att hävda sig i förhållande till allt annat som finns att se på biennalen.

Danskarna uppmärksammar med ett politisk engagemang och en ärlig, spännande diskurs kring Grönlands framtid i utställningen Possible Greenland (bild överst).

Den ryska paviljongen tar upp 60 hemliga forskningsstäder som uppfördes mellan 1949 och 1985. Gömda på olika ställen i Sovjetunionen fanns det hela samhällen som ingen visste om. Vi får nu se dem genom små förstoringsglas - en nyckelhålseffekt.

På övervåningen får man en läsplatta med vilken man kan scanna koder på väggarna (bild ovan) och fram kommer (lite hemligt) informationen om den nya Science City som planeras just nu med världskända arkitekter. Paviljongen som är kuraterad av Sergej Tchoban fick ett hedersomnämnande av juryn.

Petra Peterson

Petra Peterson har för vår räkning besök arkitekturbiennelen i Venedig. Här är hennes första rapport.

På presskonferensen för Arkitekturbiennalen i Venedig beskrev kuratorn för utställningen, David Chipperfield, temat ”Common Ground” som ett enkelt och tydligt koncept. Han pratade om att han låtit sig inspireras av utställningen på Biennalen 1985, där betydelsen av historiska byggnader presenterades och en ny inriktning av den tidens arkitektur, postmodernismen visades.

Chipperfield bad de inbjudna aktörerna att visa processerna och kommunicera sina inspirationskällor och tankegångar till kollegor och till allmänheten. Därigenom ville han lämna den resultatorienterade presentationen av arkitektur bakom sig, lösa upp konkurrensen mellan arkitekterna och mellan de fastkörda, olika stilriktningarna, för att i stället hitta det gemensamma i processen som leder fram till det byggda.

Just detta har nu ställts ut, i alla fall i de flesta bidragen.

Det har i sin tur delvis lett till att besökaren möts av en stor mängd information. Väldigt spännande projekt, rumsupplevelser, skisser, modeller och skulpturer turas om ihop med mycket multimedia.

Bland allt det framstår de enkla, mer minimala utställningsbidragen som oaser bland all information. En av de mest spännande i den kategorin var den polska paviljongen (bilden), som fick en utmärkelse av juryn. I paviljongen har allt onödigt skalats bort, väggarnas ytor är putsade, golvet lutar och det kombineras med ljud. Ljudet som uppstår i byggnaden spelas in, förstärks och återges. Resultatet är en arkitektonisk upplevelse i många dimensioner.

Betong, arkitektur och ljud, är också temat i Petra Gipp och Kim Hedås bidrag till utställningen på Pallazzo Bembo. Betongkuber med inbyggda membraner svävar på stålrör och släpper fram musiken som Kim har komponerat. Tillsammans med ritningen på projektet är det en mycket finstämd installation.

Även den serbiska paviljongen arbetar med ljud. I paviljongen svävar ett stort vitt bord bara någon meter från väggarna. Besökarna slår på bordet som förstärker ljudet som en trumma. Det finns en stark symbolisk kraft i själva bordet som tillsammans med det gemensamma skapandet av rytmiska ljud enar besökarna.

Petra Peterson

Citybanan i Stockholm ska få en station vid Stockholms central. Danska 3XN ritar. Staden väljer i utställningen av projektet att ge den status av manifest för sin tid. Men vad manifesterar det egentligen.

Centralstationen, Stadshuset, Hötorgsskraporna, Globen. Och nu stationen för Citybanan. I det underlag för utställning där staden nu vill presentera den nya byggnaden intill centralstationen väljer man manifestationskortet. Den ska manifestera ett stort projekt, en idé om samtiden. "Den nya stationen manifesterar och århundradets kollektivtrafiksatsning". Det är intressant att se vilken historia man försöker skriva in sig i, för att motivera huset, som kritiserats för att det bryter mot innerstadens skala. Men om det verkligen var en manifestation av århundradets kollektivtrafiksatsning, är det inte snarare lite lamt? Ett ganska lågt hotell, med en takterrass och en galleria med tågstation. Vad manifesterar då ett fyrdelat hus? Ett hus som är välvilligt trots allt som en rondell. Kanske det 21:a århundradets obeslutsamhet i huvudstaden.

Här syns hela huset.

Här finns hela utställningsmaterialet.

Kvarteret Ametisten, Stockholm. Arkitekt Joliark. Foto: Åke E:son Lindman
Kvarteret Ametisten, Stockholm. Arkitekt Joliark. Foto: Åke E:son Lindman
Kvarteret Ametisten, Stockholm. Arkitekt Joliark. Foto: Åke E:son Lindman
Kvarteret Ametisten, Stockholm. Arkitekt Joliark. Foto: Åke E:son Lindman
Kvarteret Ametisten, Stockholm. Arkitekt Joliark. Foto: Åke E:son Lindman
Entréplan. Kvarteret Ametisten, Stockholm. Arkitekt Joliark.
Kontor: 
Kategori: 
År: 
Plats: 
Taggar: 
Kravet på människor i arkitekturfotot skapar nya förutsättningar för det iscensatta fotografiet. Samtidigt tycks renderingarna gå mot en allt större dos fiktion.

När White arkitekter anlitar fotografer för att dokumentera deras projekt utgår numera tydliga instruktioner om att få med människor på bilderna. Det får inte längre bara vara tomt. Liknande tankar har hörts från Sweco, för att låta arkitekturfotot också illustrera livet i staden. Ett problem infinner sig när man ska fotografera hus och ha med människor: Människor beter sig sällan som man har tänkt.Arkitekturfotografens svar på arkitektkontorens önskemål kan då bli att anlita statister som står på vissa utvalda platser, rör sig i vissa riktningar.

Om de tomma rummen i ett arkitekturfotogafi är ett försök att fånga den perfekta orörda arkitekturen blir det här i stället ett försök att sälja in den perfekta bilden av arkitekturens funktion.Det paradoxala med ambitionen att befolka arkitekturfotografiet är att det närmar sig idén med en rendering. Fotografiet blir inte ett försök att visa den verklighet som huset faktiskt landat i utan den idé, renderingen, som arkitekten sålde in projektet med.
Men man har också kunnat ana, både i fotografier och renderingar, en vilja att ta sig ur köp- och säljkänslan, en rörelse bort från den lismande mäklarbilden av arkitekturen. Och det tycks då som om man vänder sig till iscensättningens och agerandets självklara slutpunkt: dramat.

Titta på bilden ovan, titta noga. Det är en bild av Christian Pottgiessers prisbelönta Maison L. Människorna uppställda på gräsmattan, i fönster och längs väggar som i en Jane Austen-filmatisering i samtidsklädsel. I en annan bild sitter en man och läser samtidigt som han nonchalant sträcker ut sitt vinglas för att få det påfyllt. Det ligger en dialog under bildytan.

Samtidigt skriver Mir, ett företag för arkitekturrenderingar i Oslo, att de skapar »porträtt av obyggd arkitektur«. En ny aktör gör entré: arkitekturmålaren, bilderna står för sig själva, eller som Mir formulerar det »great images tell their own story«. De torftiga och sakliga renderingarna, exakta och redovisande, ersätts i Mirs renderingar av dramat. Ett kraftverk vilar nedanför mörka klippor, i isen, som i en Caspar David Friedrich-målning.
Svaret på kravet på människor i bilderna behöver inte vara reklam, men inte heller realistiskt reportagefoto. Det kan vara stråk av humor och iscensättning, inom den överenskommelse om arkitekturfotografiet och renderingen som vi alla redan känner: Det här är inte verkligheten.

Tham & Videgård Nordiska paviljongen Venedig 2012
Nordmark och Nordmark. Nordiska paviljongen Venedig 2012
Kjellander + Sjöberg. Nordiska paviljongen Venedig 2012
Marge. Nordiska paviljongen Venedig 2012
Kategori: 
År: 
Plats: 

Nytt nummer:

Arkitektur 5/2012

I Arkitekturs höstnummer rör sig arkitekturen en hel del ute i naturen.

Stockholms skärgård har urbaniserats under trettio år och är numera en förort, skriver Ola Andersson. I skärgårdsförorten Värmdö har BabyBjörns grundare Björn Jakobson låtit bygga konsthallen Artipelag. En byggnad som blev arkitekten Johan Nyréns sista stora verk. På andra sidan havsviken har konstnären Mikael Richter byggt ett hus han kallar Älgö Kulturhus, ritat av Spridd och Encore. En lekfull byggnad med drag av industriområde.

Mer natur: I det nya naturumet vid sjön Tåkern är Wingårdhs långt från höga hotellskrapor och skriver istället in sin vassbyggnad i en tradition av kaffe i termos och kånkenryggsäckar. Susanne Skog ser fågellivet bli till reality-tv i husets iscensättning av naturen.

Dessutom analyserar vi den nya stadsdelen Annedal i norra Stockholm som i veckan står värd för en bostadsmässa. Fram träder en både-och-stad, en kompromiss mellan planerarnas längtan efter kvartersstad och byggherrarnas förkärlek för punkthus.

Plus: de nya konsthallsbyggarna, ny arkitektur i norra Spanien, hemligheten bakom Peter Celsings stålkonstruktioner och ett runt hus på åkern i Linköping.

Här kan du hämta innehållsförteckningen för nya numret

 

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 5 2012

Sidor