Vallastaden

Senaste nytt

Ängsvillan får Rödfärgspriset

2014-10-27 16:10

Jonas Bohlin får priset för villans självklara förhållningssätt till omgivningen.

Katrineholm kläs till fest

2014-10-08 17:38

Det är partydressen som gör det. Förslaget Klädd till fest kammade hem tävling om Stortorget i Katrineholm.

Linköping C vinnare i World Architecture festival

2014-10-06 17:37

Metros förslag bäst i kategorin Framtida infrastruktur. 

Ängsvillan får Rödfärgspriset
2014-10-27 16:10
Katrineholm kläs till fest
2014-10-08 17:38
Linköping C vinnare i World Architecture festival
2014-10-06 17:37
Dags för din guide till helgens samtalsämnen igen. Fusklappen. Denna vecka: Det norska arkitekturundret synat, testorstoronkvarter i Stockholm och Ikeavaruhus som kvarter i stenstad.

Abdikationsarkitektur. Norge har en uttalat statlig arkitekturpolitik. Många har nog glömt att Sverige också har en. I en krönika i Dagbladet den 19 januari framförde den förre norske kulturministern Åse Kleveland hård kritik mot Statsbygg, Norges motsvarighet till Statens fastighetsverk, den statliga byggherren. Krönikan hade rubriken "Arkitekturpolitisk abdikasjon". Kärnan i Klevelands kritik är att Statsbygg helt slutat med tävlingar och att man sagt att man "ger beställarna det beställarna vill ha" och "inte kan ta några risker". Norska arkitekternas förbund, NAL, ställde sig snabbt bakom kritiken. Statsbygg svarade här. Det här alltså i Norge som setts som en förebild när det gäller statligt beställd arkitektur. Men som, om man får tro Kleveland och NAL, är det alltså en statlig arkitekturpolitik som trots omhuldade satsningar som turistvägssatsningarna (och Oslooperan!), är en dikeskörning. Man skulle i det perspektivet undra vad som kan sägas om den svenska statliga arkitekturpolitiken som togs fram 1998. Vad blev det av statliga arkitekttävlingar, arkitektursatsningar, statlig arkitekturpolitik, som det talades vackert om. Vilken gammal kulturminister är först att vässa pennan?

Industristubb. I veckan presenterade det offensivt satsande byggbolaget Oscar Properties sitt projekt HG7 i Hammarby sjöstad i Stockholm. Det har sålts in under parollen "Tänk Hammarby sjöstad. Tänk tvärtom". Det går inte att undvika tre saker när man betraktar de hus som ska byggas där. Det ena är husens tyngd och genomgående nedtonade färgskala. Inte så mycket av det ljusa, skira och lätta. Mer av ingenjörsanda, industri och saklighet. Hur saker är byggda framgår tydligt. Det andra är att förslagen lätt förknippas med tyskt 1920-tal och Bauhaus. Somliga exempel är, inte bara på grund av spröjsen, nära nog kopior av den där estetiken med sina putsade fasader. De är en stilla avvägd konservatism. Flera av projekten är trots allt intressantare än mycket man ser idag, men ibland är lite mindre träffsäkert och hamnar nära det som redan byggts i Hammarby Sjöstad. Det tredje är arkitekternas skäggstubb. I pressmeddelandet kan vi konstatera att vi har att göra en av de mest testosteronstinna kvarteren på länge. Ett kvarter av tolv unga män ("de skarpaste och mest nytänkande arkitekterna"). Med tanke på att det är ett område där förhandsreklamen har bett oss att ”tänka utanför boxen” måste man fråga sig: Varför fick inga kvinnor som representera framtiden? Vart tog de vägen? Ett par förslag har ratats av Oscar Properties under vägen, här är ett av dem som faktiskt känns lite som Sjöstaden, men tvärtom.

Ikeastaden Det intressantaste inlägget i svensk stadsbyggnadsdebatt kom i veckan från kombon Stockholms stad och Ikea. Staden och företaget har tecknat ett avtal om att Ikea ska få bygga Stockholms tredje Ikeavaruhus i den sk Söderstaden. I Stockholm har man sedan ett par år siktat på att göra det innerstadsnära Slakthusområdet till en ny stadsdel; Söderstaden. Enligt ett antaget inriktningsdokument för den planerade stadsdelen ska det bli "en förlängning av stenstaden en tätare, mer funktionell stadsmiljö". Dessutom ska "tillkommande handelsytor bör vara inriktad mot så kallad shopping än mot volymhandel" Det är inte helt lätt att förstå hur först en stor arena och nu ett Ikeavaruhus (med köpcentrum) ska gå i linje med den inriktningen. Ikea Barkaby som är Stockholms minsta Ikeavaruhus har 4 300 parkeringsplatser, något liknande planeras vid det här nya Ikea i Söderstaden (enligt Metro). Ikea Barkaby har 3 miljoner besökare per år och man får väl anta att det nya varuhuset kommer ha något liknande. Samt att de flesta kommer med bil. Det finns en intressant riktning på svenskt stadsbyggande som blir synlig här. För i Söderstaden liksom i Hyllie, i Malmö, finna ambitiösa tankar om en framtida stad, som börjar med en etablering av en arena och ett gigantiskt köpcentrum, i Malmö Emporia. De stora kolosserna först, staden sedan. Är det här vår tids motsvarighet till handelstorget kring vilket staden växer fram? Eller är det bara exploateringspolitikens seger över stadsbyggandet? Tittar man på hur de stora nya förorterna presenterades och motiverades på 1960-talet så fanns det en stor öppenhet och stolthet över bilens och den nya köpcentrumhandelns närvaro och storlek, och kanske en naiv föreställning om hur det skulle integreras med ambitionerna på en stadsbygd. I det nya stadsbyggandet låtsas man som om inget av dem finns. Den nya förnekelsen är här. Uppdaterat: Tydligen kände inte Ingvar K. till planerna uppger SvD, men koncernchefen ville "trycka på gasen". Ingvar K. har nu inte makt att bromsa längre, hur är det med Stockholms stad?

annons:

Banner Svenska kakel

Fredag och fusklappen att ha i bakfickan vid helgens samtalsbord. Denna vecka skräcken för det komplicerade, fattigdomens bevis och allt som ska smälta in.

Komplexskräck. I morgon öppnar Moderna Museet i Stockholm utställningen Le Corbusiers hemliga laboratorium. Le Corbusier har kallats modernismens fader. Men inget är så enkelt. Temat i utställningen är skriver man "föreningen av två skenbart väsensskilda ytterligheter: förhärligandet av mekaniska ting och sökandet efter lyrisk form". Hur man önskar att samtiden var bättre på föreningen av ytterligheter. För att tydligare illustrera tidens dumhet kommer den norska boken En sort bok om arkitektur, med undertiteln "varför modern arkitektur har blivit så ful", som menar att roten till det onda  är modernismen (arvet efter Le Corbusier) och att ingen arkitektur görs för vanligt folk (seminarium om boken arrangeras av Timbro 31/1). Man kan undra var de varit de senaste tjugo åren. Nittio procent av den nybyggda arkitekturen är ju redan marknadsundersökt innan spaden sätts i jorden. I boken ställs stora betonglådor mot små trälådor. Vad hände med viljan att förena ytterligheter? Att försöka förstå motsättningarna inom oss? Och vad är vanligt folk, egentligen? De som syns i marknadsundersökningarna? Ytterligare insikt i arkitekturens relation till folket, och kanske vatten på hatkvarnen mot enväldiga arkitekter, ges i historien om städerskan i Rem Koolhaas villa i Bordeaux (bilden ovan) som visas på Svt ikväll.

Fattigdomsbevis. I veckan visade Uppdrag Granskning en kritiserat program om fattigdom, där man granskade Rädda Barnen och Bris statistik, delvis förtjänstfullt, men också försökte leda i bevis att fattiga inte alls är fattiga. Susanna Alakoski protesterade övertygande i Dagens Nyheter, liksom Kristian Lundberg i Helsingborgs Dagblad. I veckan kom en roman om ett arkitektoniskt projekt, Fältöversten på Östermalm i Stockholm. Jonas Malmborg skildrar mötet mellan de som 1973 börjar flytta in i hyresrätterna på Fältöversten och de som bor i stadsdelen Östermalm, ett möte mellan rik och fattig, som arkitekturen delvis lade grunden för. Men inte så övertygande som den hade velat. Fältöversten var från början ett mycket ambitiöst bostadssocialt arkitektoniskt projekt av Carl Nyrén. Men någonstans längs vägen handlades projektet upp och förvanskades. Carl Nyrén skrev om Fältöverstenprojektet att "vår avsikt var att den för området (Östermalms) avvikande uppbyggnaden skulle kompletteras i detaljutförandet så att dess läge i stenstaden kunde försvaras". Det möjligen demonstrativa i att lägga hyreshusen på Östermalm skulle försvaras med kvalitet. Det som byggs för de med minst tillgångar måste vara det bästa. Men energikris, besparingar och snålhet kom i vägen. Nyrén skrev själv i sin protestinlaga mot det som till slut blev byggt. Han protesterade mot allt från lägenhetsplaner och ljusförhållanden till inre kommunikationer via den torftiga utomhusmiljön och skrev att "det utförda projektets nuvarande gestalt svarar inte längre mot stadsplanens intentioner". Han tog sitt namn från projektet. Ett fattigdomsbevis. Bygger man för de mest utsatta idag? Och i så fall hur? Kan det billigaste bli det bästa? Hur ser vår tids fattigdomsbevis ut?

Smälta in. Vår tid är tävlingarnas tid. Det finns inte en programidé som går igenom nålsögat på någon tevekanal som inte har ett moment av tävling i sig. Också arkitekturen och synen på hur bra arkitektur blir till är präglad av att tävlingar är lösningen. Igår presenterades de tre nya förslagen för en kongressanläggning på Ångfärjetomten i Helsingborg. Ett projekt som väl illustrerar glappet mellan tanken och viljan att ha öppna tävlingar och den verklighet som förslagen sedan ska landa i. Man skrotade, efter protester från Länsstyrelsen och folket, det första förslaget från Schmidt Hammer Lassen. Enligt politikerna skulle tävlingen resultera i ett förslag som var "offensivt och skulle skicka ut" men nu ville man hellre att "omtaget ska smälta in". Igår presenterade Wingårdh Arkitektkontor och Jais arkitekter de två projekt som staden ska gå vidare med (bilder här). På ledarplats i dagens Helsingborg Dagblad prisas arkitekternas omtänksamhet. Kanske är det bra att processer tas om och att allt till slut blir till det bästa (?) eller så är det sorgligt att de storslagna planerna alltid mals ner. Men man kan ju undra varför det ska stickas ut först, innan det ska smältas in. Som en arkitekturens Idol, där den som till slut förstår reglerna och kan vara mest anpasslig vinner. Och där den som kommer tvåa, är den som överlever och får en karriär. Eftersom de har ett eget uttryck.

 

Fredag, pratdags och veckans fusklapp. Den här veckan och helgen talar vi om att gå fel med Bowie i Berlin, tunnelbaneromatik och medborgarskapet i din telefon.

Gubbcool. I veckan släppte David Bowie, till världens samlade förvåning, en ny singel (spotify). Den utspelar sig i Berlin. Bowie var kanske den som uppfann den moderna Berlinromantiken. På den nya singeln vandrar han omkring i ett nostalgiskt skimmer. Sitter på en gammal nattklubb, Dschungel, där han hängde på sjuttiotalet med Nina Hagen och Iggy Pop. Han sjunger Where are we now? Är han vilse i ett nytt hippt Berlin? Berlin har rest in mot ett kreativa centrum i ett par decennier. Nu finns det delar av Berlin som är smärtsamt alternativa. I Berlin kan man om man är ängslig anlita en cool-hunter vars affärsidé var att erbjuda människor som inte hade tid att sätta sig in i det coola Berlin en kväll av coolhet med honom. Han tar dig till de hippaste vinoteken, de enklaste men godaste snabbmatsrestaurangerna, eller på graffiti-workshop i någon nedlagd fabriksbyggnad. Nu kommer farbror David Bowie och berättar hur det var förr och hur desorienterad han är nu. Lite skönt, man tar väl hellre rygg på honom än på en tjugosjuårig cool-hunter som ligger sömnlös över var man borde vara. Det är den hippa stadens vägskäl (Hej Malmö!), när folk börjar bli oroliga för att gå fel.

Tubromantik. 2013 är året när Londons tunnelbana fyller 150 år. Få platser har betytt så mycket för den moderna populärkulturen som tunnelbanan. Det finns något hårt och urbant i tunnelbanan som passat både punk och hiphopkulturen. Man kan fundera på kommunikationer och populärkultur. Som Springsteens alla låtar om bilar, Göteborgshipstrarnas kärlek till spårvagnen (Håkan Hellström och Jens Lekman). Pendeltåget är ovanligare. Pendlandet där är mer en ständig tristess som Håkan Forsell beskrev i ett blogginlägg nyligen. I veckan drog några unga miljöpartister ut i debattstrid för en reklamfri tunnelbana i Stockholm. Det kan säker förlöjligas. Men faktum är att Stockholms tunnelbana, som invigdes 1950, har behandlats som en menlös yta som man kan göra vad som helst med. Från att ha varit en stadens stolthet när Hjalmar Mehr vid invigningen av Östermalmstorg dansade på perrongen med Siri Derkert till en reklamplats som vilken som helst. Finns det plats för reklamfrihet där? Alla som vill fundera över det kan med fördel testa perrongerna vid T-Centralen eller just Östermalmstorg, för där råder det. Vad händer och varför? Eller kika på vad som hände när varuhuskedjan Selfridges i veckan presenterade en "no noise"-kampanj med en de-branding av ett antal kända produkter (bild ovan) för att stänga ute delar av all information och ge en behagligare upplevelse i affären.

Medborgarapp. Frågan om hur medborgarnas relation till myndigheter och staden förändras med ny informationsteknologi kommer explodera den närmsta tiden. Forskare i Örebro fick i veckan tre miljoner för att utveckla nya former för medborgardeltagande via informationsteknik, i formandet av ett hållbart stadsbyggande. Samtidigt hålls den 22 januari "en global diskussion" om medborgarskap och att vara uppkopplad. Det handlar bland annat om att samla in massornas visdom. Till exempel om hur de agerar när de cyklar istaden, som det här projektet där man fick fram en cyklisternas karta och lista för deras stad. Övervakning eller information? Kunskap om var vi är och till och med hur sociala gemenskaper formas i staden som i projektet Livehoods där incheckningar och aktioner via sociala medier formade en karta över människors relation till sin stadsdel. Som Jane Jacobs men med digitala medier.

I de korta veckornas tid dyker fusklappen upp en torsdag med samtalsämnena trängselskatter i Göteborg, hatet mot institutionerna och ett statligt uppdrag med förhinder. Gott nytt samtalsår!

Trängselskatt. Klockan 06.00 den 2 januari infördes trängselskatt i Göteborg. Som alltid med skepsis från motormännen. Göteborg är kanske den stad i Sverige där bilen fått breda ut sig och diktera stadsbyggandet mest under de senaste sjuttio åren, tre av fyra resor görs med bil i Göteborg mot varannan i Stockholm och Malmö. I GP såg arkitekturskribenten Mark Isitt trängselskatten som ett efterlängtad och modig och ett projekt för en trivsammare stad: "mindre trängsel innebär mindre buller, att mindre buller gör det lättare att umgås på stan". Han fick mothugg på ledarplats i tidningen där man menade att skatten riskerar att förstärka gentrifieringen av staden, öka skillnaderna mellan innanför och utanför: "Total bilfientlighet riskerar utarma staden. De bilar som Isitt vantrivs med är nämligen lika med rörelsefrihet för andra. Det bör alla som vill motverka segregation begripa." Så: Kan man se trängselskatten som ett manifesterat förortshat? Eller är det bara en fråga om alternativen. Och vilka är det som tar bilen i stället för att åka kollektivt? Vilka är det som drabbas hårdast av en dåligt utbyggd kollektivtrafik, dit det är sagt att pengarna från trängselskatten ska gå?

Stathat. I Stockholm blossade en diskussion upp om stadsdelen Marieberg, kanske mest känd för sitt höga tidningshus med Dagens Nyheter och Expressen. Stadsdelen har, just av den anledningen, pekats ut som en utmärkt plats där huvudstaden kan manifestera sin stora längtan efter höga hus. I en debattartikel i veckan protesterade Inga Lena Ångström Grandien mot förslaget. Ett av de exempel hon använde för att gå fram med viss försiktighet var Kjell Ödéens förvaltningsbyggnad för bland annat Luftfartsstyrelsen från 1951 (bild ovan ur Arkitektur nr 26/1951). Senare kom Socialstyrelsen att flytta in. Hon möttes med hån på sociala medier. Hur kunde man vilja bevara miljön kring "socialstyrelsens deppiga tegelkoloss" skrev till exempel Dagens Nyheters Viktor Barth Kron på Twitter, en status som retweetades intensivt. Förutom att det är en väldigt fin byggnad, så är det något med de tre orden: socialstyrelse, deppig och tegelkoloss. Samtidigt kunde man under julhelgen se filmen om Olof Palme och det arv som han fick ta med sig från sextiotalets Sverige, reformerna och alla de tegelkolosser och statliga omsorger de manifesterade. Klarar vi inte manifesterad arkitektonisk omsorg från en gemensam stat längre? Är institutioner provocerande? Är det därför regeringen beslutade att strypa pengarna till nya Naturum runt om i landet. Arkitektur är gestaltad marknad, inte samhällsomsorg?

Hindersprövning. Under december avslutades det fyraåriga uppdraget för den statligt tillsatta Delegationen för hållbara städer. I den rapport som man lämnade in till regeringen förväntade man sig kanske en glättig broschyr om hållbarhetens alla förtjänster, om hur bra allt är. Det hade varit väntat när ordet hållbarhet har gått från att vara en nödvändighet till att bli ett sätt för städer att sälja in sig själva. Inte minst Stockholm har gjort sitt för att boosta hållbarheten till en varumärkesstrategi med "världsklass" som återkommande tagline. Men delegationen förvånade istället med att överlämna skriften "Femton hinder för en hållbar stadsutveckling" (pdf). Bland de hinder man listar finns bland annat: Ökad social och rumslig uppdelning i städerna (fråga att fundera över: menar de trängselskatter?), städer bör inte menar de bidra "till att förstärka segregationen genom att planera för nya ”monokulturer”. Och för att koppla till socialstyrelsens deppiga tegelbyggnader menar delegationen också att konserverande regler för offentlig upphandling är ett hinder eftersom "krav på effektivitet och risk för överklagande leder till att hållbarhetskrav tonas ned och att det utvecklas en upphandlingskultur där lägsta pris nästan alltid vinner." Å andra sidan kan man fundera på vad hållbarhetskraven och alla de certifieringar som kommer i dess släptåg innebär för städer och dess arkitektur. Lurar möjligen en kvalitetssäkrad, evidensbaserad, monokultur bakom fasaderna?

Taggar: 
Veckans fusklapp är som sig bör en radda jul och nyårstips från Arkitekturs redaktion. Håll till godo med allt från hipsterteve till ett besök på Nationalmuseum via hip-hop sprungen ur sprawl.

Julia Svensson:
Girls och Portlandia. Teveserier.
I januari kommer nya avsnitt, så du har jullovet på dig att se gamla säsonger av de geniala amerikanska tv-serierna Girls och Portlandia.Girls är ett humoristiskt porträtt av 80-talisters vardagskamp i den ekonomiska krisens New York. Portlandia är en sketchbaserad skrattfest om den urbana medelklassens vanor och ovanor i kreativitetens Mecka: Portland, Oregon. Närodlad kyckling och bisarra söndagsbruncher utlovas.

Anri Sala på Louisiana. Utställning.
Missa inte den albanske filmkonstnären Anri Salas utställning på Louisiana utanför Köpenhamn. Hans filmer är små skulpturer av känslor, musik och stadsrum. I filmen 1389 dagar utan rött får du följa med på en livsfarlig promenad genom ett belägrat Sarajevo, till tonerna av Tjajkovskijs sjätte symfoni. Pågår t o m 3 februari.

Dorsia. Hotel.
Redan trött på den svenska vintern? Har du vägarna förbi Göteborg ska du definitivt unna dig en flärdfull lunch på nyinredda hotellet Dorsia (bild ovan). Något bättre svar på La Belle Époque finner du inte på Sveriges framsida.

Dan Hallemar:
99% invisible. Podcast.
Podcast om arkitektur, stadsbyggande och urbana fenomen. Ett klassiskt amerikansk public-service-tonfall, pedagogiskt och nyfiket. Om till exempel mystiska försvunna Kowloon-city eller en biografi över misslyckandet med Lawrence Halprins Liberty Square i San Francisco. Lyssna här eller via itunes.

Nils Ahlberg. Svensk stadsplanering. Arvet från stormaktstiden resurs i dagens stadsutveckling. Bok.
Det ritas stadsplaner runt om i Sverige igen, som aldrig förr. Från Kiruna till Sölvesborg. I Stockholm delas staden upp mellan formalister i Albano och lite mer friformare på Årstafältet. Och nu när politker dyker upp som beställare av stadsplaner kan lite gammal kunskap vara på sin plats. Nils Ahlbergs bok Svensk Stadsplanering (Formas 2012) är ett uppslagsverk som innehåller stormaktstidens alla typologier. 500 kartor, mängder av uppslagsord. Inspirerande och fascinerande. Ta inte planerna för bokstavligt bara, kära samtida stadsbyggare.

Nationalmuseum Stockholm. Museum.
Om en månad stänger Nationalmuseum i tre år för en total ombyggnad (Wingårdh/Wikerståhl). Det kommer när täckelsen faller inte alls att vara sig likt. Bland annat lär man ha för avsikt att släppa in ljus i salarna. Så passa på att njuta av den gamla härliga muggigheten innan den 3 februari.

Tomas Lauri:
Kendrick Lamar. good kid, m.A.A.d city. Skiva.
Jag trodde att hip-hopen lämnat in, att den gott vilse i en salig mix av guldkedjor, koks och hörlurar, för evigt fast i tits, ass och bitch. Kendrick Lamar är visserligen där och nosar på good kid, m.A.A.d city, spotify, men kommer undan. Den mörka underströmmen rakt från Compton är inte att ta miste på. Det bästa med urban sprawl på länge.

Ferran Adrià. Familjemiddagen. Kokbok.
Det är svårt att förstå dem som renoverar ett kök av estetiska skäl. Kök är mat. Och en kokbok blir sällan roligare än Familjemiddagen av Ferran Adrià. Under alla år med världens bästa krog elBulli serverade världens bästa kock  varje dag trerättersmiddagar åt personalen.  Sympatiskt och gott. Favorit: Kalv med rödvin och senap.

The Library. Cobe och Transform. Hus.
Vi slår oss gärna på bröstet här hemma och klagar på Ørestadens ödslighet. Men kraften i det köpenhamnska/danska arkitektundret är svår att värja sig emot varje gång jag tar mig över sundet. Långt ut i de invandrartäta nordvästra delarna av huvudstaden ligger Cobes och Transforms guldskimrande bibliotek. Besöket där var ett av 2012:s ögonblick. Inget mästerverk. Men stor arkitekturglädje och en strid ström behövande besökare. Oj, vad det är lätt att sakna publika rum där man inte behöver känna sig som en kund som bör lämna sin stol till näste betalande.

Taggar: 
Fusklappsfredag. Den här helgen kan mingel och adventsfikasamtalen handla om renovräkning, arkitektur som spanar efter det vi inte vet och superhjältarna eller superskurkarna i mark- och miljödomstolen.

Renovräkning. Renoveringshetsen i Stockholms innerstad har redan avhandlats i den offentliga debatten. Vi vet att det hån man får utstå om man installerar en teppanyakihäll med twittermått mätt är betydligt värre än om man slår ut en bärande vägg. Nu riskerar även storstädernas miljonprogramsbestånd att gå teppanyaki-ödet till mötes. För ett tag sedan lanserade kulturvetaren Sara Westin nyordet renovräkning: när fastighetsägarna topprenoverar hyreslägenheter för att kunna chockhöja hyrorna – så att många inte kan bo kvar (Pdf på Sara Westin och Irene Molinas studie om hyreshöjningarnas effekter). Med de stora renoveringsbehov som miljonprogrammet står inför är det en tickande renovräknings-bomb. Renovräkning är precis vad som pågår i det relativt centrala bostadsområdet Pennygången i Göteborg, visade kulturgeografen Catarina Thörn i en video på Youtube i veckan. Hur ska man som arkitekt förhålla sig till beställare som vill lyxrenovera billiga hyreslägenheter? En fråga som tål att avhandlas på adventsfikan på söndag.

Privatspanararkitektur. Imorgon lördag invigs Naturum Kosterhavet på Sydkoster (White arkitekter). Det är en lång process som nu går i mål. Regeringen stoppade det första bygget när man fick kalla fötter 2009 och ansåg att staten inte skulle ägna sig åt stora arkitektursatsningar i hållbarhetens namn. Naturum skulle inte vara exklusiva hus med restauranger. I Kosterhavet fick Länstyrelsen och kommunen gå in som extra finansiärer när staten drog sig tillbaka. Men hus för spaning behöver inte vara statliga skrytbyggen. En märklig variant av naturum invigdes i veckan i Svenstavik utanför Östersund. Ett Storsjöodjurscenter ritat av Testbedstudio arkitekter, Terje Östling och Unsworn Industries. Det ligger i en nedlagd konsumbutik. Centret är "Odjursspanarnas högvkvarter" och är "både en spaningscentral och ett hypoteslabb". Här har vi nästa steg i en den pedagogiska arkitekturen. Arkitektur som spanar inte efter det vi redan vet, utan efter det vi bara kan ana. En arkitektur som, liksom Storsjöodjurcentret "tar hjälp av kryptozoologer, odjursentusiaster och amatörspanare". Först ut ett palmespanarcenter på Sveavägen? Boken Brottsplats Stockholm Alexandra Borg, som kom nyligen, av gör sig till exempel utmärkt som inspiration för olika privatspanarhus runt om i huvudstaden. Andra förslag?

Mark- och miljödomstolen – superhjälte eller skurk. Man kan vara för eller emot, men Mark- och miljödomstolen måste i alla fall fått de av Stockholms samtida proteströrelser som återfinns på södermalm att börja betrakta domstolen som en superhjälte som oväntat angjort stadsdelen. Två domar från domstolen den senaste månaderna, en om Slussen och en om bostadskvarteret Plankan, har samtidigt fått yimbyiter att förvandlas till jokern i sin övertygelse om att världen är en gles och ond plats. I onsdags upphävde Mark- och miljödomstolen Stockholms stads detaljplan för Slussen. Läs mer om varför här. När alla andra 154 överklaganden (däribland Benny Anderssons) avslagits återstod ett ekonomiskt argument. Det bet, money talks. Och hela anti-nya-slussen-rörelsen jublade samstämmigt över att kapitalet bet hårdare än mjuka värden som riksintresse och kulturvärden. Kvar av Fosters förtätningsförslag finns nu i alla händelser inget. Ett i alla avseenden klokt beslut från samma domstol var det om att stoppa bygget inne på gården vid kvarteret Plankan, två tunnelbanestopp från Slussen. Att bygga på den stora parklika sextiotalsgården var en dum idé från dag ett. Också här jublade de protesterande. Jokern Regina Kevius (M) hävdade besviket att "Plankan hindrar Stockholm från att växa". Måste hela Yimby-Nimby-upplägget vara så svart-vitt platt att det gör sig som spelplan för enfaldig superhjälte/skurk-dramatik? En möjlig back-drop till diskussionen kan vara Konstakademin i Stockholm, vars utställning "När Stockholm var modernt. Bilder av Slussen" öppnar på söndag.

Byggrätter framför Glashuset stoppar planen.

Idag upphävde mark- och miljödomstolen i Nacka Stockholms stads första detaljplan för Slussen. I den dom som man meddelade idag står "Mark- och miljödomstolen upphäver Kommunfullmäktiges i Stockholms kommun beslut den 12 december 2011, § 23, att anta detaljplan för Slussen del av Södermalm 7:85 m.fl. i stadsdelarna Södermalm och Gamla stan i Stockholm."

Anledningen till att man upphäver planen är ett överklagande från ägarna (Atrium Ljungberg genom kommanditbolaget TBodarnes) av det så kallade Glashuset (arkitekt Jan Lunding) ut mot vattnet intill KF-huset, som menar att de byggrätter som finns med i detaljplanen kraftigt försämrar deras läge och innebär ett ekonomiskt avbräck, man har "anfört att den nya detaljplanen kommer att medföra stora ekonomiska konsekvenser för dem såsom bl.a. hyresbortfall och förlorad investering". Den nya detaljplanen tillåter byggrätter i 4-6 våninga framför glashuset. På modellbilden ovan syns de planerade husen längst till vänster.

Mark- och miljödomstolen konstaterar att huvuddelen av Glashuset kommer att skymmas av de nya byggnaderna och anser inte, till skillnad från Stockholms kommun, att Glashuset även fortsättningsvis kommer att ha samma överordnade roll i stadsbilden." Mark- och mljödomstolen avslutar: Mot bakgrund av det ovan anförda anser domstolen att Kommanditbolaget TBodarnes enskilda intresse av att bebyggelse inte uppkommer framför Glashusets fasad mot vattnet väger tyngre än det motstående allmänna intresset av fyra tillkommande byggrätter för bl.a. kontorsutrymmen i den delen av planområdet. Detaljplanen ska därför upphävas."

Två frågor inställer sig:

Varför hävdar plötsligt en fastighetsägare att man kommer att förlora pengar på nybyggnation vid Slussen? En konspirationsteori som man skulle kunna lansera är att delvis KF-ägda fastighetsbolaget Atrium Ljungberg som äger glashuset blev förbannade på Stockholms stad när de tog tillbaka markanvisningen för KF-fastigheter och Folksam för en ny galleria vid Slussen. Pengar förlorade. Möjligen hade man kunnat motivera förlusterna i glashuset om man fått markanvisning för gallerian. Men så inte nu. Därför överklagade man de byggrätter som staden lagt i detaljplanen.

Men varför fick man rätt? Får man inte bygga framför hus i Stockholm. Domstolen hävdar att man ska räkna med att det kan byggas framför ens hus om man har en fastihet i Stockholm, men just i det här fallet har man inte  kunnat räkna med att någon skulle bygga framför glashuset: "Glashuset ligger i nära anslutning till kajen vid Franska Bukten och dess konstruktion bygger på att huset ligger med fri sikt mot vattnet. Med hänsyn härtill och till de skyddsbestämmelser som finns för glasfasaden anser mark- och miljödomstolen emellertid att bolaget inte har haft att räkna med att det skulle uppkomma bebyggelse mellan Glashuset och Franska Bukten i Saltsjön." Frågan är vad det här betyder för alla andra som har hus mot vattnet i Stockholm?

Domen som pdf.

Nytt nummer:

Arkitektur 8/2012

Tema: Arenor
Rätt att tänka stort?

Friends Arena: Fotbollens nya Mecka
Emporia: Shoppingtempel i Hyllie
Media Evolution City: Kontor som mötesplats
Arenastädernas framväxt
Kulturen - arenaboomens förlorare
Komedianten: Från bibliotek till kulturhus

Här kan du hämta innehållförteckningen för detta nummer.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 8 2012
Taggar: 
Dags för veckans fusklapp, allt inför helgens arkitektoniska konversationer. Denna helg blir det mycket prat om mode. Från jakten på arkitekturens Rongedahlare, via Niemeyers basketsko och arkitekturmuseets kommande Gaultierutställning.

1. Rongedalare. I veckan kom det första numret av nya Arena. I en text skriver Andres Lokko om en typ av män han stöter på inrikesflyget. De har alltid väldigt mycket att göra, pappersbuntar att läsa igenom, power-point-presentationer att sätta ihop, de flyger alltid 06.15, har praktiskt handbagage, luktar Hugo Boss. De signalerar makt. Lokko kallar dessa män för Rongedalare eftersom deras stilförebilder verkar vara de två handelshögskoleutbildade schlagerbröderna Rongedal. Vad är arkitektursveriges manliga motsvarighet till Rongedalare? Man kunde när byggföretaget Oscar Properties letade upp "sju av landets skarpaste och mest nytänkande arkitekter" i projektet HG7 och visade upp sex svart-vita fotografier av manliga arkitekter i skäggstubb ana en variant (bilden). Estetiskt medvetna men med visst kulturcredd. En blandning av Jens Lapidus och Kobra-programledaren Kristoffer Lundström. En person som Rongedahlarna kan beställa en villa av. Finns det en kvinnlig variant? Se där en start på middagskonversationen?

2. Skomodernism. På en Converse Chuck Taylor All Star Hi sneaker kan man läsa en av Oscar Niemeyers dikter, skriven med hans egen handstil: “What attracts me is the free and sensual curve — the curve that I find in the mountains of my country, in the sinuous course of its rivers, in the body of the beloved woman.” Niemeyer dog i veckan, 104 år gammal och ett av hans sista projekt var en serie converse-sneakers inspirerade av hans byggnader. Den röda plösen på skon med dikten ska minna om den röda entrén till Niemeyers Ibirapuera Auditorium i Sao Paulo. Vi lever i postmoderna tider. För någon vecka sedan öppnade det postmodernt livliga köpcentrumet Emporia i Malmö, ritat av Gert Wingårdh. Också Wingårdh, som gärna klär sig i kostymer från Savile Row, skriver ju dikter om sin arkitektur: "Jag ritar ganska exakt med hård (6H) / vasst formad penna. / Det skall vara klart tänkt redan / tidigt", skriver han i tidskriften Arche 36-37. Här finns skomaterial. Och entréerna till Emporia, som påminner om  Niki de Saint Phalle klassiska skulptur Hon – en katedral som ställdes ut på Moderna Museet i Stockholm 1966, kan nog fungera om inte som plös, så som fotvalv till en sko med hyfsat hög klack.

3. Mode på arkitekturmuseum. Mer stil. Medan Moderna museet i Stockholm satsar på en utställning om Le Corbusier (en av Niemeyers lärofäder) så blir arkitekturmuseets stora utställning i sommar en om modeskaparen Jean Paul Gaultier (pdf). Det här, förmodligen, som en tolkning av det utökade uppdraget, som man fått kritik av regeringen för att man inte lyckats genomdriva tillräckligt bra. Den här utställningen kommer med säkerhet irritera alla som menar att arkitekturmuseet bör fortsätta att heta arkitekturmuseet. Till dem hör nu inte regeringen som i budgetpropositionen gett museet i uppdrag att byta namn. Helst till något som inte innehåller ordet museum eftersom, för att citera det regeringsbeställda PM om museet som kom tidigare i höst, "beteckningen museum kan signalera kvalitet och hög status, traditionell utställningsverksamhet och vård av samlingar. Andra beteckningar som exempelvis center kan ge signaler om ett öppet och kreativt forum med en tvärsektoriell och interdepartemental framtoning".

Taggar: 
Vad talar vi om i helgen? Ta hjälp av vår fusklapp och starta diskussioner om det perfekta väghotellet, den bästa arkitekturstaden och om arenor och vad de gör i våra städer.

1. Väghotellets återkomst. Motell och väghotell har en amerikansk filmaura av undantagstillståndskänsla och bedagad svart-vit outsidertillvaro. Känslan av att vara i en bröderna Coen film eller ett Instagram-filter. Alla älskare av motell kan nu börja hoppas på att de väghotell som idag tycks totalt själlösa kan komma att bli intressanta. Under hösten påbörjar Scandic ett stor renoveringsprojekt av 21 väghotell på 21 orter. Det enda oroväckande är att det i pressmeddelandet står att hotellen ska "konceptrenoveras". Konceptsjukan i inredningsarkitekturen skakar gärna fram endimensionella idéprojekt. Men i den bästa av världar blir det sådär bedagat och härligt nedsuttet som bara ett genuint motell kan vara. På film. Första testet blir Scandic Hotell i Upplands Väsby som precis öppnat.

2. Stockholm bättre än Göteborg, Malmö bäst som vanligt. Fasadtillverkaren Cembrit gör varje år en undersökning av vad svenska arkitekter gnäller på och var det är bäst arkitekturklimat.Stockholm tycks ha genomgått en smärre klimatförändring sedan förra året då 62 procent av arkitekterna angav att Stockholm var sämst på arkitektur (Waterfront-effekten?), men i år varmotsvarande siffra bara 23 procent (Karolina Keyzer-effekten?). I år är Göteborg med sina 54 procent enligt undersökningens 100 arkitekter sämst i Sverige på arkitektur. Och som alltid numera Malmö bäst med bara 9 procent (upp från 22 förra året). När kommer raset i Malmö? Vad kan Göteborgs nye stadsarkitekt Björn Siesjö göra åt jumboplatsen. Och kommer Stockholms när de går från stora otympliga tävlingar (Slussen, Stadsbublioteket, Årstafältet) till små behändiga (sommarkiosker) att stiga än mer i anseende arkitekternas ögon?

3. Stjärnarenor, Jay Z och kommunikationsproblem. Nästa nummer av Arkitektur som kommer nästa vecka handlar om arenor, stora och små. När Swedish House Maffia nyligen intog den nya Friends Arena fylldes nätet  av ilskna kommentarer över logistiken i arkitekturen. Trångt, eländigt och farligt. Nöjesguiden slog fast att "kära arkitekter vi har byggt pepparkakshus med logistik och planlösning än Friends Arena". Tanken med den nya Friends Arena är att man ska åka kollektivt dit (det lär vara därför Jernhusen äger en fjärdedel i bolaget som byggt den). Det är även tanken med den nyinvigda jättearenan i Brooklyn Barclays Center (bilden) som öppnades i veckan. För att manifestera detta åkte hip-hop-stjärnan Jay Z tunnelbana för första gången på tolv år till sin konsert på den utsålda bronsfärgade arenan. Också Helsingborg fick en ny arena i veckan, "en ny spännande byggnad dit de kan gå för att ha roligt", säger Staffan Premmert, ansvarig arkitekt på Sweco. Buss är det rekommenderade valet när man åker dit för invigningen idag. Frågan vi ställer oss är så klart: Kommer Peter Settman att göra en Jay Z och ta bussen dit? För den som vill fördjupa sig i frågor om infrastruktur finns utställningen Stockholm on the move på Färgfabriken sedan en vecka tillbaka.

Sidor