Senaste nytt

Inredning i den lilla skalan

2016-02-09 18:39

Stockholm Furniture & Light Fair 2016 är igång. Arkitekturs Annica Kvint ser att småskalighet fått ett uppsving även på möbeljättarnas mässa.

Fusklappen v 5

2016-02-05 15:11

Den här första februarihelgen pratar vi om Kallbadhus och det nya gröna Paris. Och så laddar vi inför Möbelmässan nästa vecka.

Vinnarna av Ung Svensk Arkitektur-priset: "I naturen finns
 det inget vitt"

2016-01-28 11:26

I mörka lokaler i Nordstans galleria 
i Göteborg har Vasakronans regionkontor fått nya lokaler. Läs Katarina Rundgrens intervju med vinnarna av Ung Svensk Arkitektur-priset 2015.

Inredning i den lilla skalan
2016-02-09 18:39
Fusklappen v 5
2016-02-05 15:11
Vinnarna av Ung Svensk Arkitektur-priset: "I naturen finns
 det inget vitt"
2016-01-28 11:26
En bilist upptar 100 kvadratmeter i staden, en cyklist bara 10. Ska städer bli cykelstäder måste de fördela utrymmet annorlunda, säger Michael Koucky, miljövetare och expert på cykling i städer.

Publicerad i Arkitektur 1/2014.

”I Sverige har vi gott om utrymme i våra städer, men vi använder ytan för transporter ganska ineffektivt. Här kanske det inte ens behövs en ny stor investering och nya, väldigt dyra lösningar, eftersom vi har investerat miljarder under många år i ett vägtransportsystem. Om vi pratar om cykeltrafik så är den befintliga infrastrukturen fullt användbar rent tekniskt. Problemet är att den är upp­tagen. Om man hårdrar det så försöker man i dag att klämma in cykeln med ett skohorn i de utrymmen som finns utan att våga störa biltrafiksystemet. Då flyttas konkurrensen och cyklarna konkurrerar med de gående, vilket är det sista man vill.
Vi måste frångå tanken att se gående och cyklister som en enhet. I staden är det ofta större hastighetsskillnad mellan gång och cykel än mellan cykel och bil. Att lägga ihop gång- och cykelbanor är därför ingen bra ide. Huvudförklaringen till att konflikten mellan gående och cyklister finns är att man slåss om det lilla utrymme som blir över efter bilen. Man bör i stället relatera cykeln till bilen och ge den plats i staden i relation till den.
Vill man ha en förändring mot mer cyklande så måste man få ett långsammare tempo i staden. Höghastighetsstaden på marknivå kräver för mycket plats. En bil tar ungefär 100 kvadratmeter utrymme i staden. En cykel kräver 10 kvadratmeter, kollektivtrafiken ungefär detsamma per person. En gångtrafikant ungefär tre. Då är det givet att om man vill förflytta en halv miljon människor dagligen, som i Stockholm, på en given yta måste man fundera på hur man gör det.

I slutänden handlar det om en kamp om stadsutrymmet, en fördelningsfråga. Hur många procent av befolkningen använder hur många procent av ytan och av investeringarna? En sak som inte kräver någon investering är att sänka hastigheten på biltrafiken. Från de 50 km/h man har i tätort i dag ner mot 20 km/h. Det gör det lättare att utnyttja det befintliga gatunätet. Om du har låga hastigheter kan du ha gator som tryggt kan användas av både bil och cykel och även korsningspunkter förenklas.Följden blir också att cykelåkandet ökar och då ökar utrymmet. För varje bilförare du tar från bil till cykel eller kollektivtrafik frigör du 90 kvadratmeter stad.

Sedan ska man så klart investera i specifika cykelstråk, även om de inte som i Foster & Partners förslag för London, behöver ligga i luften. Då handlar det om att se var folk rör sig, det skiljer sig inte från hur man planerar kollektivtrafik eller biltrafik. Stråk, med en minimering av antalet stopp, som gör att man vinner tid på att cykla.
Vi har funderat en del på väderskyddade cykelbanor men forskning visar att väder inte är ett så stort hinder för att cykla som man kan tro. Det är däremot is- och snöröjning. Också där handlar det om status. Om du låter cyklarna ta plats tillsammans med bilarna så kommer de också bli en del av den snöröjning som bilarna får och som i dag är prioriterad framför den på gång- och cykelbanor. Det finns dock goda exempel på städer som röjer cykelbanorna före bilvägarna. Nederländerna har inte ett perfekt cykel­väder, men runt 30 procent av alla resor där görs med cykel, nästan lika många är det i Köpenhamn. I Göteborg är andelen runt 9 procent, i Stockholm runt 7–8 procent och i Malmö runt 23 procent. När minst 20 procent av alla resor sker med cykel kan man kalla sig en cykelstad tycker jag.

Man bör alltså placera in cykeln jämställt med bilen. I Köpenhamn och på flera platser i Nederländerna har man kommit över tröskeln där man inte längre är en cyklist för att cykla. Det är inget som definierar dig. Du behöver inte köpa prylar eller en stil. Även människor med högprestigejobb kan ses på cykel. Se bara på exemplet av den danska regeringen som vid sin installation cyklar till drottningen.”

Michael Koucky har en MSC inom miljövetenskap, är seniorkonsult på Koucky & Partners AB och har arbetat med hållbara transporter och cykling i mer än 15 år.
Berättat för Dan Hallemar.

annons:

Banner Svenska kakel

Med små hus för hemlösa, anpassningens arkitektur och gott om ved till valbrasan.

Platta paket. I förra veckans fusklapp kunde vi berätta om Ikeas platta huspaket för flyktingläger. Nu i veckan dök nästa välgörande platta paket upp. Brittiska Rogers Stirk Harbour presenterade i samarbete med YMCA ett platt hus-paket för hemlösa. Det beskrevs i The Guardian som ”ett stort rött monopolhotell” till formen. Andy Redfearn från YMCA förklarade att ”målet är att tillhandahålla ett flyttalternativ som deras boende kan ha råd med men som inte kräver ett bygglov”. Detta eftersom de som lämnar YMCA-boendena ofta hamnar i osäkra hyreslägenheter hos privata värdar. Det första försöket innebär 36 små hus runt en gård. Är det tillfälliga en möjlig väg att hantera olika former av bostadsbrist? Eller är det cyniskt att låta människor leva under den osäkerheten? Är det att kapitulera eller att acceptera? Är det en viktigare fråga att fundera kring vad bygglovsbefriat kan betyda för de som verkligen behöver bostad istället för de som vill ha en till på tomten? Medan man funderar på det kan man läsa de 63 förslag som Nybyggarkommissionen (en lobbygrupp kring byggande formad av Ncc, Nordea och Tyréns) presenterade i veckan. Samma vecka för övrigt som man i Stockholm vräkte de bostadslösa rumänska Romerna i den tillfälliga kåkstaden i Högdalen.

Anpassningens konst. Tillbyggnadsförslagen till Liljevalchs konsthall som presenterades för jul blev tagna i örat eftersom de blev för stora. Konsthallen och Fastighetskontoret i Stockholm hade önskat sig för mycket. Juryn fick i uppdrag att revidera tävlingsprogrammet tillsammans med ”ett väletablerat arkitektkontor”. Nu har de nya förslagen kommit. De tävlande är fortfarande en imponerande samling arkitekter som försöker anpassa sig: Snøhetta, Wingårdhs, Lundgard & Tranberg, Kengo Kuma och Petra Gipp. Två av förslagen har i alla fall kvar sina motton från första omgången. Som en studie i begränsningens och anpassningens konst kan det bli ett intressant material för forskningen. Ett förslagen har nämligen humorn att kalla sitt förslag för ”liten”. Oklart om det är samma kontor som i första omgången kallade sig ”Så mycket som möjligt”.

Valbrasor. Nu är det valår och partier lanserar stadsbyggnadsprojekt för att synas i debatten och fiska röster. I Sundbyberg presenterade Centerpartiet i veckan en trästad, Råstastaden, med studentbostäder på 25 kvadratmeter med ”en medeltida stadskärna”. I Stockholm dök Miljöpartiet upp med en skiss för att förvandla en bilväg i Solna till en boulevard. På bilderna av den framtida boulevarden syns Jay Z och Beyoncé samt en elefant. Bostads- och stadsbyggnadsfrågor seglar in i valrörelsen. Kulturgeografi Erik Clark skriver idag på SVT:s debatt att bostadspolitiken om en bostadspolitik som drivs utifrån målet om en “långsiktigt, väl fungerande bostadsmarknader”, men, menar han. ”Idén om en ”fri” marknad är en myt. Staten har i högsta grad varit delaktig i att skapa och institutionalisera bostadsmarknaden”. Kärnan i den förda bostadspolitiken är, skirver Clark, att ”resursstarka hushåll subventioneras på bekostnad av resurssvaga hushåll.” I veckan rapporterade också SVT:s ABC att Allmännyttans vinst i Stockholm hade kunnat användas till 14 000 hyresrätter. Se där. Valåret har bara börjat. Frågorna väntar som vedklabbar vid huggkubben. Bara att lägga på elden.

Veckans fusklapp med danskjävlar, små och stora paket från Ikea och romantiska arkitekter.

Danskjävlar. Den 27 februari presenterar den danska regeringen sin nya arkitekturpolitik. Den danska kulturministern Marianne Jelved förklarar att den största förändringen i den nya politiken handlar om brukarna. Att man först fråga människorna som ska bruka arkitekturen innan man bygger den. För att alla ska få veta vad det här innebär bjuder man in till ett seminarium om den nya arkitekturpolitiken med fyra ministrar: miljöministern, kulturministern, klimat- energi och byggnadsministern samt ministern för städer, landsbygdspolitik och bostäder. Bra uppställning av ministrar där. Vad Sveriges regering sitter och knåpar med under tiden? Lite regeländringar så att Friggebodarna kan växa till Attefallosar

Ikeapaketet. Nyligen ändrade sig den politiska majoriteten i Stockholm och vill inte alls ha ett centralt Ikeavaruhus i den nya promenadstaden vid Globen. Man hade hoppats, menar man, att Ikea skulle bygga ett showroom, vilket Ikea tillbakavisar. Nu säger Per Ankarsjö (C) att man "inte accepterar ett konventionellt varuhus". Eftersom det i intentionsavtalet stod att varuhuset skulle omfatta etablering av en handelsanläggning omfattande köpcentrum och IKEA-varuhus, totalt ca 136 000 kvm BTA”  så är det svårt att tro att just ett showroom var det som möbeljätten tänkt sig. Men Ikea kan tänka litet. Det visade sig i veckan när man blev nominerade till ett designpris för de små hus för flyktingläger och katastrofområden, hopvikbara till ett platt paket, som man skapat tillsammans med SVID. Där man bygger i förälängningen av sentensen att om man är väldigt stor måste man också vara väldigt snäll. 

Romantiska arkitekter. Det är Alla hjärtans dag och faktum är att bara bagare är vanligare än arkitekter i romantiska komedier. Särskilt den ensamma manliga mjuka arkitekten då. Som i Huset vid sjön (Keanu Reeves), The Last Kiss (Zach Braff), Three To Tango (Matthew Perry), Sömnlös i Seattle (Tom Hanks), Mitt super ex (Luke Wilson), Love Actually (Liam Neeson), Just like heaven (Mark Ruffalo), och It’s Complicated (Steve Martin). I One fine day finns den mer ovanliga kvinnliga arkitekten spelad av Michelle Pfeiffer. Men då inte alls mjuk och känslig som så många av de manliga motsvarigheterna utan ett kontrollfreak. Men romantisk komediestetik tycks också kunna sälja hus, vilket Småa visar i sin nya reklamfilm för A1 Arkitekters radhus i Kärrtorp, Stockholm, där vi får följa ett par från fritt storstadsliv till kärnfamiljens drömmar. Ett av dem är nu ute till försäljning, för alla romantiska spekulanter.

Bild från Mäklarhuset.

Lee Sanghyeoks stol i serien Useful Living.
Lätta möbler för lättflyttade hem. Julia Svensson bloggar från Stockholm Furniture Fair.

Att unga i bostadsbristens tidevarv lever mer hopfällbara liv sätter, av allt att döma, sina spår även i möbeldesignen.
2013 års mottagare av det danska Time to design-priset är den koreanska designern Lee Sanghyeok, som bor i Berlin. Serien Useful living, som består av hyllor och en stol, speglar hans eget nomadiska liv – han lever utomlands och tvingas ständigt montera ned sitt liv och sedan bygga upp det på nya platser. Möblerna är tillverkade i nätta rundstavar av ek, som skruvas samman med mässingsfästen. Mässingsfästena symboliserar livets tyngd, och att skruva ihop dem är en handling som skapar ett mer bekvämt liv.
Danska Anita Johansen, utexaminerad från Kunstakademiets designskole i Danmark, har gjort en låg enkel dagbädd, som visas av Menu. Stativet i såpad ek är robust, men har ett lätt uttryck. Den spartanska bädden kan träs av och på ramen tack vare en fin rundstavskonstruktion.
Bland de intressanta inslagen i de ungas Green Room finns koreanska Choi Kunsik, som arbetar och studerar i Sverige sedan 2012. Hans ”Double faced desk” är både hopfällbar, och har två olikfärgade sidor Bordets sidor kan fällas ihop likt ett pussel, och bordet förvandlas då till en sex centimeter tjock skiva, smidig att bära. 

Missa inte heller:
Finska BE Design. I år har BE Design, som drivs av två systrar, tagit steget från Green Room till stora mässgolvet. Föremålens uttryck hämtas från uppväxten bland hästar och natur på en gård i Finland.
Industridesignern Matilda Dahlquist. Hon tillverkar möbler inspirerade av bohuslänsk folkkonst. Skåpens ljusa lätta utsida vägs upp av en insida med stiliserade motiv i starka färger. Med ett enkelt handgrepp kan dörrarna vikas upp och motiven visas även på utsidan. Som origami, fast från västkusten.

Stol av den danskitalienska duon GamFratesi.
Ingrid Sommar bloggar från Stockholm Furniture Fairs första dag.

När jag nyligen hälsade på hos Massive Entertainment, ett av de stora spelföretagen i Malmö, slogs jag av hur ofta man i denna superdigitaliserade värld talade om speldesignernas jobb som ett hantverk. Varenda detalj i dataspelens fiktion ska ju formas från scratch, så visst – självklart är det ett hantverk.
Också möblerna vid årets Stockholm Furniture & Light Fair framstår allt oftare som resultatet av hantverk. Ibland lika paradoxalt som hos Massive, fast så att säga tvärtom. Ta nystartade danska designföretaget Made by Hand som lyfter fram en enkel arbetslampa i stål som sin mest ikoniska, utstuderat handgjorda produkt – och samtidigt påpekar att det är lampans gediget industriella look som gjort den just till en klassiker.
Kanske håller hantverk på att bli en sorts synonym för kvalitet. Också mässans hedersgäster, danskitalienska duon GamFratesi, hyllar det goda hantverket (se bilden). Inte minst för dess förmåga att skapa långsiktigt hållbara möbler som det är möjligt att relatera känslomässigt till och därför behålla länge. Stine Gam och Enrico Fratesi förekommer flitigt i Älvsjö. Både som arkitekter till årets entrélobby – en balanserat behaglig och laid back oas för småprat eller jobb – och som formgivare till armaturer och soffor i montrar som Fredericias, Swedeses och Lightyears. De ägnas också en nyutkommen bok, ”This is GamFratesi”, som releasades på Hotel Skeppsholmen på måndagskvällen, skriven av Daniel Golling och Gustaf Kjellin, publicerad av podcastande förlaget Summit.
Om ”hantverk” är det ena tunga ledordet vid årets mässa så vill jag utnämna ”möten” till det andra. Varenda stol eller bord, hur de än formats, verkar ha som viktigaste funktion att skapa möten. En favorit är evighetssoffan Anyway, designad av Chris Martin för Massproductions (!) som kan fogas samman i nästan vilka formationer som helst. Zigzagas meter efter meter genom rader av rum, styckas upp i många små eller formas till grupp- och mötesdynamiskt sett lämpligt slutna kvadrater.

Ingrid Sommar
designjournalist 

Nytt nummer:

Arkitektur 1/2014

Arkitekturs första nummer 2014 går till jobbet. Och på jakt efter de nya kontorens mer personliga uttryck. För det verkar som om det där att gå till jobbet inte får vara lika officiellt längre, som om vi längtar efter något annat, något just mer personligt. Vi presenterar budbolaget Ryska postens kontor av VIDA Arkitektkontor, som tycks som en tillfällig stad av trälådor och möbler  samlad runt den gula buren där godset samlas. Vi kikar in på Minecraftkonstruktörerna på Mojang som med hjälp av BSK Arkitekter skapat en annan värld som mer påminner om en plats för after-work än för work. Och vi besöker Sveriges näst största fastighetsbolag, AMF, där Codesign fyndat möblerna till det nya kontoret second hand.

I senaste numret också: Historien om hur skrivmaskinen blev ett verktyg för kvinnornas frigörelse. En intervju med en av Danmarks främsta arkitekter just nu, Lene Tranberg, om hur kontorsarkitekturen kan ge en frihetskänsla. Och en historisk djupdykning i kontorsdesign som ser hur vår tids aktivitetskontor kan vara en fluga som snart är borta, tack och lov.

Dessutom: Kritik och analys av förra årets bästa arkitekturprojekt, Nya Krematoriet på Skogskyrkogården i Stockholm av Johan Celsing arkitektkontor. Bevakning av arkitekturkulturen, orden på allas läppar, kortare projektpresentationer och mycket mer.

Läs innehållsförteckningen för detta nummer.

 

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 1 2014
Det goda livet på tillfälligt besök i Svenska städer, en grannfejd mellan Danmark och Sverige och arkitektur på jobbet.

Goda-livet-arkitektur. I helgen är invigningshelgen för Kulturhuvudstadsåret i Umeå. En av invigningshelgens ceremonier innefattar en omgestaltning av Rådhustorget. Torget får ”ett helt nytt utseende” och förvandlas till ”en plats där eldar kommer att brinna och grytor att koka". Att maten är den samtida stadens hjärta blir tydligt här. Handeln är på väg bort från stadskärnorna sedan länge, men maten stärker sin ställning. Och helt i tidens anda är det nya, tillfälliga, Rådhustorget präglar av ekologi, återbruk och ... andlighet. Bakom omgestaltningen står Ole Henrik Einejord och Code:architecture. Och helt i samtida upplevelse anda är det inte de fysiska strukturerna som är det viktiga eftersom ”Inga spår ska lämnas och det som byggs upp tas vidare till nya platser för att användas igen. Kvar blir minnet av dofter, ljud, skönhet och smak. Det goda livet, kort och gott!” 2014 är torget en plats för det goda livet. Alla tider har sina ambitioner och spår. I morgon börjar också den företeelse som kanske gjort mest för att sprida idén om det goda livet som en tillfällig besökare i svenska städer, Melodifestivalen. Och behållaren för det här goda livet är oftast en islada. 

Grannfejden. Debatten har gått hög på svenska och danska kulturredaktioner om den danske poeten Yaya Hassans diktsamling Dikter, om hans uppväxtmiljö i en av Aarhus utsatta förorter. I en text på SvD skrev tidningen Politikens litteraturredaktör Jes Stein Pedersen en text med rubriken ”Poeten som satte Danmark i brand”. Texten innehöll, menade tidningens kritiker Elise Karlsson generaliseringar av muslimer och var rentav rasistisk. SvD:s kulturchef Daniel Sandström svarade på kritiken. En kulturfejd mellan Danmark och Sverige blossade upp. Vad får man säga, hur ska man benämna segregationsproblem och utsatthet? I Sverige och i Danmark. Debatten fick en sista clou i gårdagens avsnitt av danska nyhetsprogrammet Deadline där det målades upp just som en kamp mellan de två länderna. Lämpligt nog öppnar idag en utställning med titeln Det arabiska nu, som bland annat lägger fram de fysiska spåren av arabiska kulturer, som arkitektur, för att få en bild av ”det arabiska” genom olika historier från platser där den betydelsefulla utvecklingen nu sker. Lagt bredvid varandra kanske Yaya Hassans bokstavliga raseri och utställningen på Louisiana kan vara just den där kompliceringen av ”bilden av” och ”fördomen om”, som den svensk-danska-debatten handlade om.

Jobbig arkitektur. Nästa vecka öppnar Stockholm Furniture Fair, eller enklare Möbelmässan, i Stockholm. Samtidigt kommer Arkitekturs nya nummer ut. Ett nummer där vi går till jobbet. Och på jakt efter de nya kontorens mer personliga uttryck. För det verkar som om det där att gå till jobbet inte får vara lika officiellt längre, som om vi längtar efter något annat, något just mer personligt. Som en reaktion mot dagens avpersonifierade kontor, det allt annat än skeva, om än färgglada, aktivitetskontoret format kring en idé om den kreativa människan. Recepten vi hittar i numret är återbruk men också ren verklighetsflykt och känslan av det tillfälliga. Beställ numret här.

ps Arkitektur förlag kommer finnas ute på möbelmässan om ni vill träffa oss. Vi kommer också komma med dagsrapporter från mässan här på webben så håll ögonen öppna ds

För mer mångfald och bostäder med bättre kvalitet krävs att arkitekter lyfter blicken och blir byggande arkitekter, skriver Rahel Belatchew Lerdell.

Beställ Arkitekturs bostadsnummer här.

Dagens bostadsbrist är en het politisk fråga. I media och i debatter lyfter man fram det stora underskott i antalet bostäder som finns redan i dag men som kommer att bli än större framöver. Den lösning som förs fram av såväl stora byggbolag som ansvariga politiker är en standardiserad byggprocess med produktion av så många enheter som möjligt på kortast möjliga tid.
Men den som värnar om bostaden och den byggda miljön vet att det inte går att likställa bostadsproduktion med ett industriellt löpande band. Ett av motiven till en standardiserad byggprocess handlar om effektivitet; och en effektiv process borde leda till lägre kostnader vilket inte alls är fallet i Sverige som tvärtom ligger i topp sett ur ett europeiskt perspektiv. Vi får alltså bostäder av låg arkitektonisk kvalitet för pengarna jämfört med våra grannländer.
En standardiserad bostadsproduktion har brister även på andra sätt. I ett föränder­ligt samhälle som präglas av en akut bostadsbrist i storstadsregionerna finns fler målgrupper än kärnfamiljen och ett hushåll kan bestå av vuxna vänner, generationsboende eller singlar med barn för att nämna några andra konstellationer än den traditionella med mamma, pappa och två barn. Dessa hushåll efterfrågar generella rum vars användning kan variera över tiden, och det klarar inte dagens standardiserade bostadsmarknad att svara upp mot.

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Veckans fusklapp. Om Los Angeles nya kläder, Sharons arkitekturpolitik och Helsingfors drömmar om Guggenheim.

Manhattan i Los Angeles. I Spike Jonze film Her som hade premiär i USA förra veckan befinner vi oss i Los Angeles i en okänd framtid. När filmen börjar ser vi ut över staden. Och Los Angeles har förändrats, men inte som det brukar förändras när man reser in i framtiden, eftersom det inte är ett Los Angeles sönderbrutet och kaotiskt som sprider ut sig framför huvudpersonen, spelad av River Phoenix, ögon, utan ett Los Angeles som tagit intryck av nutidens lower manhattan. Ett Los Angeles av skyskrapor. Det Spike Jonze har gjort, bland annat i samarbete med arkitekten Elizabeth Diller, är att han har slutat sprawla Los Angeles och istället förtätat. Vad Los Angeles också har fått parallellt med de nya höga husen är ett stadsliv, med trottoarer fulla av folk. Ja, Los Angeles har manhattanifierats. Kanske är det en eftergift för konventionerna inom de romantiska komedierna, som oftare utspelar sig i Chicago eller New York än i Los Angeles. Men kanske är det också ett wake-up-call från framtiden. 

Arkitekturpolitik. Ariel Sharon avled för en vecka sedan. Ariel Sharon var en av Israels ledande politiker och även militär och premiärminister 2000-2006. Israels bosättningspolitik kom till under Sharons år som politiker. I en skarp artikel på AlJazeera formulerar arkitekten Eyal Weizman Sharons inverkan på Israel och Palestinas rumsliga gestaltning. Allt började 1970 när Sharon, skriver Weizman, "skulle 'pacificera' motståndet i flyktinglägren i Gaza". Han beordrade bulldozers in i lägren, bulldozers som grävde fram ett rutnät av vägar så att militärfordon kunde ta sig fram. Ett tusen hem förstördes och de nya vägarna skapade grannskap som kunde övervakas. Även byggandet av större "israeliska" flerbostadshus blev en del i pacificeringen. Wizman talar om en "haussmanifiering" av Palestina under Sharon, efter den franske generalen och stadsbyggaren som byggde Paris på 1800-talet. Stadsbyggande är aldrig neutralt, alltid politik. Men ibland mer uppenbart så än annars.

Guggenheimdrömmar. Helsingfors kan nu slutligen få sitt Guggenheimmuseum, sedan stadsstyrelsen i veckan gått med på att reservera en tomt vid Södra Kajen. Det innebär att Guggenheimstiftelsen nu kan anordna en arkitekttävling för det nya konstmuseet. Snart tjugo år efter Bilbao klingar det tydligen fortfarande vackert för en stad. Det finns bara ett krux, byggnaden är inte finansierad än. Och det finns de som anser att det är oansvarigt att anordna en tävling för en byggnad som inte är finansierad. Andra som befarar att om tävlingen blir av kommer staden eller staten att behöva gå in med pengar för att bygget ska bli av. Inte minst för att förväntningarna är stora. Politiker har sagt att staden och staten inte ska bidra med en krona. Men driften kommer ändå att hamna på staden. Stadsforskaren Kaarin Taipalee formulerade kritiken i Arbetarbladet idag med kommentaren att "är det Guggenheim som är det vi vill att Helsingfors ska bli känt för? Vi måste nog ha ett större självförtroende än så. Nu uppför vi oss som en ung flicka som vill ha en dyr Louis Vuitton-väska för att bli en 'fin lady'. I de andra nordiska länderna tror jag nog att de skrattar åt oss". Vem som skrattar ska vi kanske låta vara osagt nu när Stockholm och dess arenaaffärer är satta under lupp. Guggenheim låter ju trots allt mindre skrattframkallande än Tele2-arena. 

Årets andra fusklapp kommer här. Den här helgen firar vi ut julen, och snackar om goda historier, undantagstillstånd som kontroll över staden, och det spirande höghushatet.

Goda historier. 2014 kanske kan bli de goda arkitekturhistoriernas år. Idag har dokumentären If you build it premiär i New York. Den är historien om hur designern Emily Pilloton och arkitekten Matt Miller kommer till glesbygdsstaden Windsor i Bertie County i North Carolina för att hålla en kurs för tio high school-elever. Det blir början på en film om ett amerikanskt glesbygdssamhälle där det mesta tycks förlorat men där skolan, utbildning, design och slutligen byggandet av en öppen byggnad för en bondens marknad ger en idé om att en annan värld är möjlig att faktiskt bygga.
Ett liknande scenario är på väg att ta form i London. Nu i januari i år öppnar arkitekten John McAslan kontor på Tottenham Court Road; i en nedlagd sportbutik, mellan en tvättomat och en begravningsbyrå, mitt emot den polisstation där de stora upploppen 2011 började. Hyran betalas av stadsdelen. Hans vision är enligt The Guardian att anta unga som bor i området som lärlingar och ge dem möjlighet att få inflytande över sin närmiljö.

Undantagstillstånd. En av de första lojalitetsförklaringarna till Kärrtorps antirasist-demonstration kom från det tyska fotbollslaget St Pauli. St Pauli kommer från Hamburg och sticker ut i fotbollsvärlden med en erkänt anarkistisk publik. Att den ligger i Hamburg är inte förvånande, en av de städer i Europa där den utomparlamentariska rörelsen varit starkast.
Husockupationer har delvis definierat staden. I lördags planerades en demonstration som för att stödja det sociala centret Rote Flora, som kallas ”en av de viktigaste symbolerna för Rätten till staden-rörelsen inte bara i Hamburg utan i hela Tyskland”. Ett flertal andra demonstrationer planerades samtidigt bland annat mot rivningen av ett huskomplex i just St Pauli. Polisen väntade sig så många demonstranter som man menade kunde vara våldsamma att man förra fredagen deklarerade undantagstillstånd i centrala Hamburg. Motsättningarna ökade och till slut blev Hamburg till vad som i rapporteringen beskrivs som "en krigszon”. Arrangörerna menar att polisen attackerade dem oprovocerat. Som vanligt går versionerna isär. Men är undantagstillståndet den framkomliga vägen att hantera sociala rörelser i staden?

Höghushat. I Norge har det, efter Dagbladets recension av den danska boken Generøs by i förra veckan, uppstått en diskussion om den så kallade Barcode-muren i Bjørvika i Oslo. Kritiken lyder: borde man inte även vid Oslos landskapsmässigt sårbara waterfront ha använt sig av den danska modellen om ett generöst offentligt rum? Snøhettas opera är, med sitt publika tak, populär. Men i rummet mellan det kapitalstyrda Barcode-höghusen finns inte en tillstymmelse till offentligt liv.
Nya superhöga skyskrapor på Manhattan väcker också ont blod. De reser sig längs 57:e gatan, kapitaliserar på utsikten över Central Park, och kommer att kasta långa mörka skuggor över staden. Kritiken lyder: säljer vi ut New Yorks berömda skyline till plutokraterna? Eller är det värt det, för skatteinkomsterna de nya boytorna ger till staden?
I Stockholm är det, intressant nog, inte bara kapitalsugna bolag som vill bygga skyskrapor, verkar det som. När Dagens Nyheter nyligen bad ett antal arkitektkontor om visioner kring Stockholms stadsmiljö, var höghustorn ett av de mest frekventa förslagen. Ett utslag som tål att funderas kring. Debatten kring höghus, tät stad, skyline och investeringar lär vara globalt aktuell även under 2014.

Sidor