Vallastaden

Senaste nytt

Arkitema ritar nya Tingstorget i Alby

2014-11-17 11:31

Ett projekt med 480 bostadsrätter.

De är nominerade till årets Kasper Salinpris

2014-11-12 12:24

Tre stora och ett litet projekt.

Danska NORD vinner i Malmö

2014-11-06 12:59

Ett nytt marinpedagogiskt centrum invigs 2016.

Arkitema ritar nya Tingstorget i Alby
2014-11-17 11:31
De är nominerade till årets Kasper Salinpris
2014-11-12 12:24
Danska NORD vinner i Malmö
2014-11-06 12:59
Fredag igen. Dags för Arkitekturs fusklapp. Denna vecka en sparkad rektor i Umeå, urban-bake-off-Malmö och att tänka stort är rätt i Stockholm.

Rektorsfall. Rektorn för Umeå Arkitekturhögskola, danske Peter Kjær fick i veckan sparken med omedelbar verkan. En intern revision visade på stora brister i hur man hanterat ekonomin: "I granskningen framgår också att det under året varit en omfattande representationen vid Arkitekthögskolan. Vid vissa tillfällen har det även förekommit spritdrycker, vilket bryter mot universitetets alkoholpolicy", skriver Umeå Universitet i ett pressmeddelande. När Peter Kjær tillträdde som rektor mötte vi honom en gång på ett seminarium om arenabyggen. Han anklagades då av en närvarande debattör för att vara neo-marxist. Kjær svarade snabbt och skämtsamt att det inte var något neo med hans marxism. Kjær gjorde ingen hemlighet av att han gillade att vara stridbar och jabbade sig igenom hela diskussionen med snabba vassa svar.

Plazifiering. Malmö, the place where young people go to retire, har nervöst börjat fippla på sin självbild nu när melodifestivalen står för dörren och Ilmar Reepalu ska avgå. I veckan fick den här begynnande ängsligheten, som hos en ung man med begynnande flint, att visa sig i förslaget att byta namn på det fyra år gamla köpcentrumet Entré Malmö till Malmö Plaza. "Vi har inte tjänat en krona. Hur mycket vi har förlorat är svårt att beräkna", säger Commerz Reals shoppingcenterexpert Meinhart Krumrei till Sydsvenskan och fortsätter. En ombyggnad väntar och man har kontaktat stadsbyggnadsdirektören Christer Larsson. En ombyggnad som kräver nytt namn, ett namn med Malmö i. Det intressanta här är att både namnet och idén med Entré Malmö var en idé som vände ryggen mot staden. Nu vill man ha en ombyggnad som omfamnar det lite muggiga Värnhem. Men Malmö Plaza? Är det den redesignen som ska vara Malmös nästa steg? Det doftar mer Pressbyråns bake-off-bullar än svart hipsterkaffe. Bake-off-urbanism. Även om man försöker väga upp det med ett projekt som ska dokumentera elskåpens poesi. (Isanningens namn har även Stockholm varit i plaza-retorikens utmarker med lokaltrafikens kupp med att kalla hipsterkvarteren Hornstull som nu byggs om av Bonnier Fastigheter för Nya Hornstull)

BIG Stockholm. Stockholms stad fortsätter att framför allt tänka stort när man tänker nytt. Det är skalan som ska premieras. Därför följde man upp förra veckans presentation av en ny märkesbyggnaden vid Essingeleden och Ikeavaruhuset i centrala staden från veckan innan, med ett nytt "jättekontor" för stadens förvaltning på platsen för den gamla fotbollsarenan Söderstadion. Och samtidigt då stora bostadshus av Wingårdh på platsen för den gamla förvaltningen. Låter det krångligt? Strunta i geografin det är skalan som är viktig. Och eftersom resten av huvudstaden är för futtig har man nu också presenterat ett stort ombyggnadsprojekt kring Sergels torg, bild ovan White Arkitekter, där en mängd byggnader byggs till ned 2-3 våningar. Kongenialt att just arkitektkontret BIG står för ett annat stort projekt på Gärdet som just nu är kamelen som försöker ta sig genom byråkratins nålsöga.

 

annons:

Banner Svenska kakel

Fredag och fusklappsdags. Denna vecka post-Ilmar-staden, flykten från evenemangsstråket och ett Umeå efter välfärdsstaten.

Post-Ilmar-staden. Malmö har de senaste tjugo åren byggt sin identitet som den perfekta post-industriella staden. Nu kommer man behöva bygga post-Ilmar-staden. Beskedet att den populära arkitekten och politikern Ilmar Reepalu ska avgå sände en chockvåg genom staden. Hans CV för förvandlingen av Malmö tecknades i vad som tycktes som hundratals artiklar. OmMalmö var Sveriges Chicago var Ilmar dess gudfader. Per Svensson sammanfattade hans roll i en text i Sydsvenskan som att han genom en rad "stora, djärva och och väl genomförda stadsbyggnadsprojekt lyckats göra berättelsen om det nya Malmö trovärdig, glamourös och konkret". För det förtjänar han en staty, menar Svensson. Men vad händer sen, Malmö? Efter Ilmar och Eurovision song contest?

Möbelmässigt. Möbelmässan i år är en möbelmässa delvis präglad av krisen. Få nyheter och finansmässig oro ligger över mässhallarna i Älvsjö i södra Stockholm. De som är mest optimistiska är de som arbetar med produkter skapade av återvinning. Det är en växande bransch i en krisande bransch. Möbelmässan är inredningsvärldens melodifestival. Precis som den pågående festivalturnén som fyller hockeylador och platt-tv-apparater varje lördag är den en blandning av högt och lågt i en lokal som gud glömde. Kanske är det ingen slump att fler av de innovativa greppen pågår långtifrån mässhallen, ute på stan. Fyra av de fem tips som Arkitekturs utsända Ingrid Sommar gav återfanns på platser som förorten Örnsberg, parken Björns trädgård och Östasiatiska museet. Flykten från evenemangsstråken har börjat. Lättnaden när man kommer bort och ut i periferin och kan koncentrera sig på musiken igen.

Välfärdigt? I den blivande kulturhuvudstaden Umeå avslutas i dag konferensen Architecture in effect, en konferens om det sociala i arkitekturen. I ljuset av finanskrisen och bankernas kollaps undersöker man arkitekturen och det sociala samhällsbyggandet. En av rubrikerna är "bortom välfärdsstaten". Samtidigt har Folkbladet i Umeå gjort en sammanställning som visar att det pågår en veritabel rivningsvåg i staden. Det senaste exemplet är det så kallade Rosa huset, tidigare har VF-huset och trähus på kajen rivits. Stadsarkitektens svar var att det snarare "handlar om en investeringsvåg". Som inte minst beror på det kommande Kulturhuvudstadsåret. Umeå satsar sig ur krisen, tappar man något på vägen? Hur ser nytänkandet ut när det gamla rivs?

Ingrid Sommar tipsar om vad ni inte får missa

Imorgon, tisdag 5/2, öppnar årets Möbelmässa och Stockholm Design Week, som inte bara pågår på Älvsjömässan utan över hela Stockholm fram till 9/2. Vi bad vår utsända Ingrid Sommar att ge oss fem tips på vad man inte får missa i år, från Östasiatiska museet till Örnsberg, via själva mässan. Till detta kan läggas att Arkitektur som vanligt kommer ha en monter på mässan, kom gärna dit och prata med oss!

1. Woodstockholm, mötesplats à la Milanos Rossana Orlandi. Produkter, installationer av Uglycute, Gora, Bandolin, Theselius, Beckmansstudenter. Arkitekturmuseets After work. Babylon, Björns Trädgård, .

2. Östasiatiska museet, hyser både utställningen Glass Elephant – skirt glas möter hård robotteknologi, scenograferat av Taf arkitekter – och Underverk, bred guerillaplattform.

3. Örnsbergsauktionen, studioproducerade, oberoende designens nya geografi som drivs av Kristoffer Sundin, Simon Klenell och Fredrik Paulsen som också är verksamma designers och
konsthantverkare i Stockholm. Visning alla dagar, auktion fredag. Jakobsdalsvägen 15 A, Örnsberg (bilden, affisch av Bergen)

4. Form Us With Love, håller Market med egna och andras produkter, debatter ihop med nätmagasinet Dezeen. Birger Jarlsgatan 15,

5. Hello & Deadline, ifrågasättande debattforum i Älvsjö. Tisdag om design, fredag om arkitektur. Hur kommunicera design och ska arkitekter egentligen rita eller debattera? Fysisk inramning signerad Wingårdh.

Lagom inför denna första februarihelg anländer veckans fusklapp. Under helgens krog- och soffhäng pratar vi om S:t Görans gymnasium, en borgmästare som ångrade sig, och hur litteraturens pappatrend nu nått arkitekturen.
Odramatiskt. Alla som har orkat se sig igenom den något långsamma filmatiseringen av Leif GW Perssons Palmemordstrilogi, En pilgrims död, har kunna notera den hutlöst vackra byggnad som Säpo rör sig i. Det är S:t Görans gymnasium i Stockholm, ritat som Yrkesskola för husligt arbete och yrkessömnad av Leonie och Charles-Edouard Geisendorf 1960. En av Stockholms finaste hus som stått tomt i tio år men som nu ska byggas om till studentbostäder, detaljplanen är ute på samråd. Blir det studentbostäder och man lyckas förvalta och finstilt restaurera huset så kommer de att få en av landets finaste bostadsentréer. Samtidens stadsbyggandet är ofta fixerat vid att manifestera det nya, när lösningen oftare finns i hur man hanterar och förvaltar det befintliga. Stillsamma anpassningar, kanske lite långsamt och tråkigt som en svensk dramaserie. Men hellre det än stadsbyggandet som Hollywoodproduktion. Eller? Historikern Jan Jörnmark har fotograferat S:t Görans gymnasium här (bild ovan).
 
Protestsuccé. I Glasgow bestämde man sig för att göra om George Square, stadens största torg. Förslag från sex högoktaniga team valdes ut, däribland Agence Ter, Gustafson Porter och James Corner. Landskapsarkitektureliten. 15 miljoner pund skulle den totala omkörningen kosta, Borgmästaren Gordon Mathison var nöjd: "Det är sex föslag av hög kaliber, Glasgowborna kommer att få ett George Square att vara stolta över igen". De berömda statyerna skulle bort, liksom gräsmattorna, fontäner skulle in. Men Glasgowborna lät sig inte imponeras. Protesterna tilltog. 4000 namnunderskrifter, politiska protester mot "farsen", stora protester planerades till den 2 februari. Arkitekturskribenten Owen Hatherley kallade alla förslagen för kalla och ödsliga (fontäner i Glasgow!). Ett annat av huvudargumenten mot planerna var också att platsen skulle gå från ett offentligt rum till ett kommersiellt. Och så kom beskedet: "Folket har gjort tydligt för oss att man inte önskar någon radikal redesign utan bara en ansiktslyftning", sa borgmästaren och kastade förslagen i papperskorgen. Så vad kan man lära av det här? Att man kan lägga undan stoltheten när saker håller på att gå åt skogen? Eller att populismen fått sin konkreta förebild i Glasgow? Eller att protester kan löna sig? Eller att allt inte är marknad utan att mer offentlighet kan vara ett argument?

Arkitektpappor på film. Göteborgs filmfestival pågår i ett par dagar till. Men även för oss som inte var där finns anledning höja filmmedvetandet. Särskilt för arkitekturfantaster. Det finns nämligen, enligt Arch Daily, 30 nya arkitektur-dokumentärer att se under 2013. Här är Great expectations inte en litteraturklassiker, utan en film om 1900-talets modernister. Det är inte ”Schindlers list” utan ”Schindlers Häuser”. Men framförallt ser vi att pappatrenden i litteraturen har sin motsvarighet i arkitekturen: ”My architect” heter filmen av Nathaniel Kahn, om fadern Louis Kahn. Tomas Koolhaas pappafilm heter helt sonika ”REM”. Men apropå film om Rem Koolhaas, är det återigen på sin plats att tipsa om dokumentären ”Designvillan – form, funktion och fuktskador”. K Special följer med lokalvårdaren Guadalupe Acedo, som känner Koolhaas-husets alla vinklar och vrår. På SVT Play t o m 17/2.
Dags för din guide till helgens samtalsämnen igen. Fusklappen. Denna vecka: Det norska arkitekturundret synat, testorstoronkvarter i Stockholm och Ikeavaruhus som kvarter i stenstad.

Abdikationsarkitektur. Norge har en uttalat statlig arkitekturpolitik. Många har nog glömt att Sverige också har en. I en krönika i Dagbladet den 19 januari framförde den förre norske kulturministern Åse Kleveland hård kritik mot Statsbygg, Norges motsvarighet till Statens fastighetsverk, den statliga byggherren. Krönikan hade rubriken "Arkitekturpolitisk abdikasjon". Kärnan i Klevelands kritik är att Statsbygg helt slutat med tävlingar och att man sagt att man "ger beställarna det beställarna vill ha" och "inte kan ta några risker". Norska arkitekternas förbund, NAL, ställde sig snabbt bakom kritiken. Statsbygg svarade här. Det här alltså i Norge som setts som en förebild när det gäller statligt beställd arkitektur. Men som, om man får tro Kleveland och NAL, är det alltså en statlig arkitekturpolitik som trots omhuldade satsningar som turistvägssatsningarna (och Oslooperan!), är en dikeskörning. Man skulle i det perspektivet undra vad som kan sägas om den svenska statliga arkitekturpolitiken som togs fram 1998. Vad blev det av statliga arkitekttävlingar, arkitektursatsningar, statlig arkitekturpolitik, som det talades vackert om. Vilken gammal kulturminister är först att vässa pennan?

Industristubb. I veckan presenterade det offensivt satsande byggbolaget Oscar Properties sitt projekt HG7 i Hammarby sjöstad i Stockholm. Det har sålts in under parollen "Tänk Hammarby sjöstad. Tänk tvärtom". Det går inte att undvika tre saker när man betraktar de hus som ska byggas där. Det ena är husens tyngd och genomgående nedtonade färgskala. Inte så mycket av det ljusa, skira och lätta. Mer av ingenjörsanda, industri och saklighet. Hur saker är byggda framgår tydligt. Det andra är att förslagen lätt förknippas med tyskt 1920-tal och Bauhaus. Somliga exempel är, inte bara på grund av spröjsen, nära nog kopior av den där estetiken med sina putsade fasader. De är en stilla avvägd konservatism. Flera av projekten är trots allt intressantare än mycket man ser idag, men ibland är lite mindre träffsäkert och hamnar nära det som redan byggts i Hammarby Sjöstad. Det tredje är arkitekternas skäggstubb. I pressmeddelandet kan vi konstatera att vi har att göra en av de mest testosteronstinna kvarteren på länge. Ett kvarter av tolv unga män ("de skarpaste och mest nytänkande arkitekterna"). Med tanke på att det är ett område där förhandsreklamen har bett oss att ”tänka utanför boxen” måste man fråga sig: Varför fick inga kvinnor som representera framtiden? Vart tog de vägen? Ett par förslag har ratats av Oscar Properties under vägen, här är ett av dem som faktiskt känns lite som Sjöstaden, men tvärtom.

Ikeastaden Det intressantaste inlägget i svensk stadsbyggnadsdebatt kom i veckan från kombon Stockholms stad och Ikea. Staden och företaget har tecknat ett avtal om att Ikea ska få bygga Stockholms tredje Ikeavaruhus i den sk Söderstaden. I Stockholm har man sedan ett par år siktat på att göra det innerstadsnära Slakthusområdet till en ny stadsdel; Söderstaden. Enligt ett antaget inriktningsdokument för den planerade stadsdelen ska det bli "en förlängning av stenstaden en tätare, mer funktionell stadsmiljö". Dessutom ska "tillkommande handelsytor bör vara inriktad mot så kallad shopping än mot volymhandel" Det är inte helt lätt att förstå hur först en stor arena och nu ett Ikeavaruhus (med köpcentrum) ska gå i linje med den inriktningen. Ikea Barkaby som är Stockholms minsta Ikeavaruhus har 4 300 parkeringsplatser, något liknande planeras vid det här nya Ikea i Söderstaden (enligt Metro). Ikea Barkaby har 3 miljoner besökare per år och man får väl anta att det nya varuhuset kommer ha något liknande. Samt att de flesta kommer med bil. Det finns en intressant riktning på svenskt stadsbyggande som blir synlig här. För i Söderstaden liksom i Hyllie, i Malmö, finna ambitiösa tankar om en framtida stad, som börjar med en etablering av en arena och ett gigantiskt köpcentrum, i Malmö Emporia. De stora kolosserna först, staden sedan. Är det här vår tids motsvarighet till handelstorget kring vilket staden växer fram? Eller är det bara exploateringspolitikens seger över stadsbyggandet? Tittar man på hur de stora nya förorterna presenterades och motiverades på 1960-talet så fanns det en stor öppenhet och stolthet över bilens och den nya köpcentrumhandelns närvaro och storlek, och kanske en naiv föreställning om hur det skulle integreras med ambitionerna på en stadsbygd. I det nya stadsbyggandet låtsas man som om inget av dem finns. Den nya förnekelsen är här. Uppdaterat: Tydligen kände inte Ingvar K. till planerna uppger SvD, men koncernchefen ville "trycka på gasen". Ingvar K. har nu inte makt att bromsa längre, hur är det med Stockholms stad?

Fredag och fusklappen att ha i bakfickan vid helgens samtalsbord. Denna vecka skräcken för det komplicerade, fattigdomens bevis och allt som ska smälta in.

Komplexskräck. I morgon öppnar Moderna Museet i Stockholm utställningen Le Corbusiers hemliga laboratorium. Le Corbusier har kallats modernismens fader. Men inget är så enkelt. Temat i utställningen är skriver man "föreningen av två skenbart väsensskilda ytterligheter: förhärligandet av mekaniska ting och sökandet efter lyrisk form". Hur man önskar att samtiden var bättre på föreningen av ytterligheter. För att tydligare illustrera tidens dumhet kommer den norska boken En sort bok om arkitektur, med undertiteln "varför modern arkitektur har blivit så ful", som menar att roten till det onda  är modernismen (arvet efter Le Corbusier) och att ingen arkitektur görs för vanligt folk (seminarium om boken arrangeras av Timbro 31/1). Man kan undra var de varit de senaste tjugo åren. Nittio procent av den nybyggda arkitekturen är ju redan marknadsundersökt innan spaden sätts i jorden. I boken ställs stora betonglådor mot små trälådor. Vad hände med viljan att förena ytterligheter? Att försöka förstå motsättningarna inom oss? Och vad är vanligt folk, egentligen? De som syns i marknadsundersökningarna? Ytterligare insikt i arkitekturens relation till folket, och kanske vatten på hatkvarnen mot enväldiga arkitekter, ges i historien om städerskan i Rem Koolhaas villa i Bordeaux (bilden ovan) som visas på Svt ikväll.

Fattigdomsbevis. I veckan visade Uppdrag Granskning en kritiserat program om fattigdom, där man granskade Rädda Barnen och Bris statistik, delvis förtjänstfullt, men också försökte leda i bevis att fattiga inte alls är fattiga. Susanna Alakoski protesterade övertygande i Dagens Nyheter, liksom Kristian Lundberg i Helsingborgs Dagblad. I veckan kom en roman om ett arkitektoniskt projekt, Fältöversten på Östermalm i Stockholm. Jonas Malmborg skildrar mötet mellan de som 1973 börjar flytta in i hyresrätterna på Fältöversten och de som bor i stadsdelen Östermalm, ett möte mellan rik och fattig, som arkitekturen delvis lade grunden för. Men inte så övertygande som den hade velat. Fältöversten var från början ett mycket ambitiöst bostadssocialt arkitektoniskt projekt av Carl Nyrén. Men någonstans längs vägen handlades projektet upp och förvanskades. Carl Nyrén skrev om Fältöverstenprojektet att "vår avsikt var att den för området (Östermalms) avvikande uppbyggnaden skulle kompletteras i detaljutförandet så att dess läge i stenstaden kunde försvaras". Det möjligen demonstrativa i att lägga hyreshusen på Östermalm skulle försvaras med kvalitet. Det som byggs för de med minst tillgångar måste vara det bästa. Men energikris, besparingar och snålhet kom i vägen. Nyrén skrev själv i sin protestinlaga mot det som till slut blev byggt. Han protesterade mot allt från lägenhetsplaner och ljusförhållanden till inre kommunikationer via den torftiga utomhusmiljön och skrev att "det utförda projektets nuvarande gestalt svarar inte längre mot stadsplanens intentioner". Han tog sitt namn från projektet. Ett fattigdomsbevis. Bygger man för de mest utsatta idag? Och i så fall hur? Kan det billigaste bli det bästa? Hur ser vår tids fattigdomsbevis ut?

Smälta in. Vår tid är tävlingarnas tid. Det finns inte en programidé som går igenom nålsögat på någon tevekanal som inte har ett moment av tävling i sig. Också arkitekturen och synen på hur bra arkitektur blir till är präglad av att tävlingar är lösningen. Igår presenterades de tre nya förslagen för en kongressanläggning på Ångfärjetomten i Helsingborg. Ett projekt som väl illustrerar glappet mellan tanken och viljan att ha öppna tävlingar och den verklighet som förslagen sedan ska landa i. Man skrotade, efter protester från Länsstyrelsen och folket, det första förslaget från Schmidt Hammer Lassen. Enligt politikerna skulle tävlingen resultera i ett förslag som var "offensivt och skulle skicka ut" men nu ville man hellre att "omtaget ska smälta in". Igår presenterade Wingårdh Arkitektkontor och Jais arkitekter de två projekt som staden ska gå vidare med (bilder här). På ledarplats i dagens Helsingborg Dagblad prisas arkitekternas omtänksamhet. Kanske är det bra att processer tas om och att allt till slut blir till det bästa (?) eller så är det sorgligt att de storslagna planerna alltid mals ner. Men man kan ju undra varför det ska stickas ut först, innan det ska smältas in. Som en arkitekturens Idol, där den som till slut förstår reglerna och kan vara mest anpasslig vinner. Och där den som kommer tvåa, är den som överlever och får en karriär. Eftersom de har ett eget uttryck.

 

Fredag, pratdags och veckans fusklapp. Den här veckan och helgen talar vi om att gå fel med Bowie i Berlin, tunnelbaneromatik och medborgarskapet i din telefon.

Gubbcool. I veckan släppte David Bowie, till världens samlade förvåning, en ny singel (spotify). Den utspelar sig i Berlin. Bowie var kanske den som uppfann den moderna Berlinromantiken. På den nya singeln vandrar han omkring i ett nostalgiskt skimmer. Sitter på en gammal nattklubb, Dschungel, där han hängde på sjuttiotalet med Nina Hagen och Iggy Pop. Han sjunger Where are we now? Är han vilse i ett nytt hippt Berlin? Berlin har rest in mot ett kreativa centrum i ett par decennier. Nu finns det delar av Berlin som är smärtsamt alternativa. I Berlin kan man om man är ängslig anlita en cool-hunter vars affärsidé var att erbjuda människor som inte hade tid att sätta sig in i det coola Berlin en kväll av coolhet med honom. Han tar dig till de hippaste vinoteken, de enklaste men godaste snabbmatsrestaurangerna, eller på graffiti-workshop i någon nedlagd fabriksbyggnad. Nu kommer farbror David Bowie och berättar hur det var förr och hur desorienterad han är nu. Lite skönt, man tar väl hellre rygg på honom än på en tjugosjuårig cool-hunter som ligger sömnlös över var man borde vara. Det är den hippa stadens vägskäl (Hej Malmö!), när folk börjar bli oroliga för att gå fel.

Tubromantik. 2013 är året när Londons tunnelbana fyller 150 år. Få platser har betytt så mycket för den moderna populärkulturen som tunnelbanan. Det finns något hårt och urbant i tunnelbanan som passat både punk och hiphopkulturen. Man kan fundera på kommunikationer och populärkultur. Som Springsteens alla låtar om bilar, Göteborgshipstrarnas kärlek till spårvagnen (Håkan Hellström och Jens Lekman). Pendeltåget är ovanligare. Pendlandet där är mer en ständig tristess som Håkan Forsell beskrev i ett blogginlägg nyligen. I veckan drog några unga miljöpartister ut i debattstrid för en reklamfri tunnelbana i Stockholm. Det kan säker förlöjligas. Men faktum är att Stockholms tunnelbana, som invigdes 1950, har behandlats som en menlös yta som man kan göra vad som helst med. Från att ha varit en stadens stolthet när Hjalmar Mehr vid invigningen av Östermalmstorg dansade på perrongen med Siri Derkert till en reklamplats som vilken som helst. Finns det plats för reklamfrihet där? Alla som vill fundera över det kan med fördel testa perrongerna vid T-Centralen eller just Östermalmstorg, för där råder det. Vad händer och varför? Eller kika på vad som hände när varuhuskedjan Selfridges i veckan presenterade en "no noise"-kampanj med en de-branding av ett antal kända produkter (bild ovan) för att stänga ute delar av all information och ge en behagligare upplevelse i affären.

Medborgarapp. Frågan om hur medborgarnas relation till myndigheter och staden förändras med ny informationsteknologi kommer explodera den närmsta tiden. Forskare i Örebro fick i veckan tre miljoner för att utveckla nya former för medborgardeltagande via informationsteknik, i formandet av ett hållbart stadsbyggande. Samtidigt hålls den 22 januari "en global diskussion" om medborgarskap och att vara uppkopplad. Det handlar bland annat om att samla in massornas visdom. Till exempel om hur de agerar när de cyklar istaden, som det här projektet där man fick fram en cyklisternas karta och lista för deras stad. Övervakning eller information? Kunskap om var vi är och till och med hur sociala gemenskaper formas i staden som i projektet Livehoods där incheckningar och aktioner via sociala medier formade en karta över människors relation till sin stadsdel. Som Jane Jacobs men med digitala medier.

I de korta veckornas tid dyker fusklappen upp en torsdag med samtalsämnena trängselskatter i Göteborg, hatet mot institutionerna och ett statligt uppdrag med förhinder. Gott nytt samtalsår!

Trängselskatt. Klockan 06.00 den 2 januari infördes trängselskatt i Göteborg. Som alltid med skepsis från motormännen. Göteborg är kanske den stad i Sverige där bilen fått breda ut sig och diktera stadsbyggandet mest under de senaste sjuttio åren, tre av fyra resor görs med bil i Göteborg mot varannan i Stockholm och Malmö. I GP såg arkitekturskribenten Mark Isitt trängselskatten som ett efterlängtad och modig och ett projekt för en trivsammare stad: "mindre trängsel innebär mindre buller, att mindre buller gör det lättare att umgås på stan". Han fick mothugg på ledarplats i tidningen där man menade att skatten riskerar att förstärka gentrifieringen av staden, öka skillnaderna mellan innanför och utanför: "Total bilfientlighet riskerar utarma staden. De bilar som Isitt vantrivs med är nämligen lika med rörelsefrihet för andra. Det bör alla som vill motverka segregation begripa." Så: Kan man se trängselskatten som ett manifesterat förortshat? Eller är det bara en fråga om alternativen. Och vilka är det som tar bilen i stället för att åka kollektivt? Vilka är det som drabbas hårdast av en dåligt utbyggd kollektivtrafik, dit det är sagt att pengarna från trängselskatten ska gå?

Stathat. I Stockholm blossade en diskussion upp om stadsdelen Marieberg, kanske mest känd för sitt höga tidningshus med Dagens Nyheter och Expressen. Stadsdelen har, just av den anledningen, pekats ut som en utmärkt plats där huvudstaden kan manifestera sin stora längtan efter höga hus. I en debattartikel i veckan protesterade Inga Lena Ångström Grandien mot förslaget. Ett av de exempel hon använde för att gå fram med viss försiktighet var Kjell Ödéens förvaltningsbyggnad för bland annat Luftfartsstyrelsen från 1951 (bild ovan ur Arkitektur nr 26/1951). Senare kom Socialstyrelsen att flytta in. Hon möttes med hån på sociala medier. Hur kunde man vilja bevara miljön kring "socialstyrelsens deppiga tegelkoloss" skrev till exempel Dagens Nyheters Viktor Barth Kron på Twitter, en status som retweetades intensivt. Förutom att det är en väldigt fin byggnad, så är det något med de tre orden: socialstyrelse, deppig och tegelkoloss. Samtidigt kunde man under julhelgen se filmen om Olof Palme och det arv som han fick ta med sig från sextiotalets Sverige, reformerna och alla de tegelkolosser och statliga omsorger de manifesterade. Klarar vi inte manifesterad arkitektonisk omsorg från en gemensam stat längre? Är institutioner provocerande? Är det därför regeringen beslutade att strypa pengarna till nya Naturum runt om i landet. Arkitektur är gestaltad marknad, inte samhällsomsorg?

Hindersprövning. Under december avslutades det fyraåriga uppdraget för den statligt tillsatta Delegationen för hållbara städer. I den rapport som man lämnade in till regeringen förväntade man sig kanske en glättig broschyr om hållbarhetens alla förtjänster, om hur bra allt är. Det hade varit väntat när ordet hållbarhet har gått från att vara en nödvändighet till att bli ett sätt för städer att sälja in sig själva. Inte minst Stockholm har gjort sitt för att boosta hållbarheten till en varumärkesstrategi med "världsklass" som återkommande tagline. Men delegationen förvånade istället med att överlämna skriften "Femton hinder för en hållbar stadsutveckling" (pdf). Bland de hinder man listar finns bland annat: Ökad social och rumslig uppdelning i städerna (fråga att fundera över: menar de trängselskatter?), städer bör inte menar de bidra "till att förstärka segregationen genom att planera för nya ”monokulturer”. Och för att koppla till socialstyrelsens deppiga tegelbyggnader menar delegationen också att konserverande regler för offentlig upphandling är ett hinder eftersom "krav på effektivitet och risk för överklagande leder till att hållbarhetskrav tonas ned och att det utvecklas en upphandlingskultur där lägsta pris nästan alltid vinner." Å andra sidan kan man fundera på vad hållbarhetskraven och alla de certifieringar som kommer i dess släptåg innebär för städer och dess arkitektur. Lurar möjligen en kvalitetssäkrad, evidensbaserad, monokultur bakom fasaderna?

Taggar: 
Veckans fusklapp är som sig bör en radda jul och nyårstips från Arkitekturs redaktion. Håll till godo med allt från hipsterteve till ett besök på Nationalmuseum via hip-hop sprungen ur sprawl.

Julia Svensson:
Girls och Portlandia. Teveserier.
I januari kommer nya avsnitt, så du har jullovet på dig att se gamla säsonger av de geniala amerikanska tv-serierna Girls och Portlandia.Girls är ett humoristiskt porträtt av 80-talisters vardagskamp i den ekonomiska krisens New York. Portlandia är en sketchbaserad skrattfest om den urbana medelklassens vanor och ovanor i kreativitetens Mecka: Portland, Oregon. Närodlad kyckling och bisarra söndagsbruncher utlovas.

Anri Sala på Louisiana. Utställning.
Missa inte den albanske filmkonstnären Anri Salas utställning på Louisiana utanför Köpenhamn. Hans filmer är små skulpturer av känslor, musik och stadsrum. I filmen 1389 dagar utan rött får du följa med på en livsfarlig promenad genom ett belägrat Sarajevo, till tonerna av Tjajkovskijs sjätte symfoni. Pågår t o m 3 februari.

Dorsia. Hotel.
Redan trött på den svenska vintern? Har du vägarna förbi Göteborg ska du definitivt unna dig en flärdfull lunch på nyinredda hotellet Dorsia (bild ovan). Något bättre svar på La Belle Époque finner du inte på Sveriges framsida.

Dan Hallemar:
99% invisible. Podcast.
Podcast om arkitektur, stadsbyggande och urbana fenomen. Ett klassiskt amerikansk public-service-tonfall, pedagogiskt och nyfiket. Om till exempel mystiska försvunna Kowloon-city eller en biografi över misslyckandet med Lawrence Halprins Liberty Square i San Francisco. Lyssna här eller via itunes.

Nils Ahlberg. Svensk stadsplanering. Arvet från stormaktstiden resurs i dagens stadsutveckling. Bok.
Det ritas stadsplaner runt om i Sverige igen, som aldrig förr. Från Kiruna till Sölvesborg. I Stockholm delas staden upp mellan formalister i Albano och lite mer friformare på Årstafältet. Och nu när politker dyker upp som beställare av stadsplaner kan lite gammal kunskap vara på sin plats. Nils Ahlbergs bok Svensk Stadsplanering (Formas 2012) är ett uppslagsverk som innehåller stormaktstidens alla typologier. 500 kartor, mängder av uppslagsord. Inspirerande och fascinerande. Ta inte planerna för bokstavligt bara, kära samtida stadsbyggare.

Nationalmuseum Stockholm. Museum.
Om en månad stänger Nationalmuseum i tre år för en total ombyggnad (Wingårdh/Wikerståhl). Det kommer när täckelsen faller inte alls att vara sig likt. Bland annat lär man ha för avsikt att släppa in ljus i salarna. Så passa på att njuta av den gamla härliga muggigheten innan den 3 februari.

Tomas Lauri:
Kendrick Lamar. good kid, m.A.A.d city. Skiva.
Jag trodde att hip-hopen lämnat in, att den gott vilse i en salig mix av guldkedjor, koks och hörlurar, för evigt fast i tits, ass och bitch. Kendrick Lamar är visserligen där och nosar på good kid, m.A.A.d city, spotify, men kommer undan. Den mörka underströmmen rakt från Compton är inte att ta miste på. Det bästa med urban sprawl på länge.

Ferran Adrià. Familjemiddagen. Kokbok.
Det är svårt att förstå dem som renoverar ett kök av estetiska skäl. Kök är mat. Och en kokbok blir sällan roligare än Familjemiddagen av Ferran Adrià. Under alla år med världens bästa krog elBulli serverade världens bästa kock  varje dag trerättersmiddagar åt personalen.  Sympatiskt och gott. Favorit: Kalv med rödvin och senap.

The Library. Cobe och Transform. Hus.
Vi slår oss gärna på bröstet här hemma och klagar på Ørestadens ödslighet. Men kraften i det köpenhamnska/danska arkitektundret är svår att värja sig emot varje gång jag tar mig över sundet. Långt ut i de invandrartäta nordvästra delarna av huvudstaden ligger Cobes och Transforms guldskimrande bibliotek. Besöket där var ett av 2012:s ögonblick. Inget mästerverk. Men stor arkitekturglädje och en strid ström behövande besökare. Oj, vad det är lätt att sakna publika rum där man inte behöver känna sig som en kund som bör lämna sin stol till näste betalande.

Taggar: 
Fusklappsfredag. Den här helgen kan mingel och adventsfikasamtalen handla om renovräkning, arkitektur som spanar efter det vi inte vet och superhjältarna eller superskurkarna i mark- och miljödomstolen.

Renovräkning. Renoveringshetsen i Stockholms innerstad har redan avhandlats i den offentliga debatten. Vi vet att det hån man får utstå om man installerar en teppanyakihäll med twittermått mätt är betydligt värre än om man slår ut en bärande vägg. Nu riskerar även storstädernas miljonprogramsbestånd att gå teppanyaki-ödet till mötes. För ett tag sedan lanserade kulturvetaren Sara Westin nyordet renovräkning: när fastighetsägarna topprenoverar hyreslägenheter för att kunna chockhöja hyrorna – så att många inte kan bo kvar (Pdf på Sara Westin och Irene Molinas studie om hyreshöjningarnas effekter). Med de stora renoveringsbehov som miljonprogrammet står inför är det en tickande renovräknings-bomb. Renovräkning är precis vad som pågår i det relativt centrala bostadsområdet Pennygången i Göteborg, visade kulturgeografen Catarina Thörn i en video på Youtube i veckan. Hur ska man som arkitekt förhålla sig till beställare som vill lyxrenovera billiga hyreslägenheter? En fråga som tål att avhandlas på adventsfikan på söndag.

Privatspanararkitektur. Imorgon lördag invigs Naturum Kosterhavet på Sydkoster (White arkitekter). Det är en lång process som nu går i mål. Regeringen stoppade det första bygget när man fick kalla fötter 2009 och ansåg att staten inte skulle ägna sig åt stora arkitektursatsningar i hållbarhetens namn. Naturum skulle inte vara exklusiva hus med restauranger. I Kosterhavet fick Länstyrelsen och kommunen gå in som extra finansiärer när staten drog sig tillbaka. Men hus för spaning behöver inte vara statliga skrytbyggen. En märklig variant av naturum invigdes i veckan i Svenstavik utanför Östersund. Ett Storsjöodjurscenter ritat av Testbedstudio arkitekter, Terje Östling och Unsworn Industries. Det ligger i en nedlagd konsumbutik. Centret är "Odjursspanarnas högvkvarter" och är "både en spaningscentral och ett hypoteslabb". Här har vi nästa steg i en den pedagogiska arkitekturen. Arkitektur som spanar inte efter det vi redan vet, utan efter det vi bara kan ana. En arkitektur som, liksom Storsjöodjurcentret "tar hjälp av kryptozoologer, odjursentusiaster och amatörspanare". Först ut ett palmespanarcenter på Sveavägen? Boken Brottsplats Stockholm Alexandra Borg, som kom nyligen, av gör sig till exempel utmärkt som inspiration för olika privatspanarhus runt om i huvudstaden. Andra förslag?

Mark- och miljödomstolen – superhjälte eller skurk. Man kan vara för eller emot, men Mark- och miljödomstolen måste i alla fall fått de av Stockholms samtida proteströrelser som återfinns på södermalm att börja betrakta domstolen som en superhjälte som oväntat angjort stadsdelen. Två domar från domstolen den senaste månaderna, en om Slussen och en om bostadskvarteret Plankan, har samtidigt fått yimbyiter att förvandlas till jokern i sin övertygelse om att världen är en gles och ond plats. I onsdags upphävde Mark- och miljödomstolen Stockholms stads detaljplan för Slussen. Läs mer om varför här. När alla andra 154 överklaganden (däribland Benny Anderssons) avslagits återstod ett ekonomiskt argument. Det bet, money talks. Och hela anti-nya-slussen-rörelsen jublade samstämmigt över att kapitalet bet hårdare än mjuka värden som riksintresse och kulturvärden. Kvar av Fosters förtätningsförslag finns nu i alla händelser inget. Ett i alla avseenden klokt beslut från samma domstol var det om att stoppa bygget inne på gården vid kvarteret Plankan, två tunnelbanestopp från Slussen. Att bygga på den stora parklika sextiotalsgården var en dum idé från dag ett. Också här jublade de protesterande. Jokern Regina Kevius (M) hävdade besviket att "Plankan hindrar Stockholm från att växa". Måste hela Yimby-Nimby-upplägget vara så svart-vitt platt att det gör sig som spelplan för enfaldig superhjälte/skurk-dramatik? En möjlig back-drop till diskussionen kan vara Konstakademin i Stockholm, vars utställning "När Stockholm var modernt. Bilder av Slussen" öppnar på söndag.

Sidor