Kinnarps trendrapport

Senaste nytt

Arkdes blir en del av Moderna Museet

2015-04-02 14:57

ArkDes försvinner som en egen avsändare och som ett eget varumärke när man blir en del av Moderna museet.

Ungt kontor vinner stor tävling

2015-04-01 11:02

Norlander Arkitektur ensamma om att knäcka arkitekturarvs-koden 

Bygg skydd för utsatta i Hornstull

2015-03-18 12:50

Vi arkitektur vill bygga vindskydd istället för exklusiva bostäder i det gentrifierade området Hornstull i Stockholm.

Arkdes blir en del av Moderna Museet
2015-04-02 14:57
Ungt kontor vinner stor tävling
2015-04-01 11:02
Bygg skydd för utsatta i Hornstull
2015-03-18 12:50
Veckans fusklapp. Om hur valet av Alice Munro förebådar vinnaren i tävlingen om NobelCenter, om hunger och ölbibliotek samt arenan som tandläkarmottagning.

Nobelfest. När Alice Munro nu fick Nobelpriset i Litteratur fick vi också första vinken av vem som kommer att vinna tävlingen om nytt NobelCenter i Stockholm. Alice Munro arbetar i liten skala, noveller, med stor omsorg om detaljernas värde och vikt. Inte den storslagna amerikanska 800-sidiga amerikanska romanen eller den knåpiga intellektuella japanska, eller frodiga sydamerikanska. Enkelt, lite folkhemsdoftande, och hisnande. De två deltagare i tävlingen om NobelCenter som ligger närmast den beskrivningen är Anne Lacaton (Lacaton & Vasalle) och Lene Tranberg (Lundgaard og Tranberg). När gissningarna haglar om vem som gjort vilket förslag anar vi med viss säkerhet att Lacaton Vasall ligger bakom förslaget med det anspråksfulla och underbara mottot "We believe in the capability of structure to engage activities and beings; to create society" (bilden ovan) som beskrivs som "a structure for freedom, a creative structure that will invite exchanges and surprises" Det är lite svårare att veta vilket förslag som Lundberg Tranberg gjort, men kanske Beyond 1210, med sin idé om huset som "ett litet slott". Där har vi alltså, om Munro är ett förebud, en av vinnarna.

Ölbibliotek. Den här veckan släpptes Hunger, en tidning om mat som skapats av tidskrifterna Filters och Offsides upphovsmän. Man kan naturligtvis undra om världen vid det här laget inte är ganska mätt på överflödet av mattidningar, mat-teve och kokböcker. Behövs ännu en mattidning? När tidskriften Arkitektur läst några artiklar i Hunger säger vi: JA. Stadsborna har, efter att under decennier ha levt avskiljda från livsmedelproduktionen, åter upptäckt att maten i butikerna har ett ursprung. Detta, reportagen om hur det trendiga vildsvinet hamnar på din tallrik, är vad som skiljer Hunger från andra mer livsstilsinriktade matmagasin. Även om vurmen för ekologiskt och närodlat i allra högsta grad är en livsstil även den. En ganska grabbig och skäggig sådan. Vi noterar att förutom en anmälan av det nya Göteborgsbaserade mikrobryggeriet Beerbliotek (ett bibliotek av ölsmaker), har Hunger än så länge bortsett från en viktig komponent i mat- och dryckindustrin: arkitekturen. Vi kommer att åtgärda det med vårt nästa nummer av Arkitektur, håll utkik i månadsskiftet oktober/november.

Tandläkararkitektur. I kväll slåss Sverige och Österrike på Friends Arena om en plats i VM i fotboll 2014. Jesper Högström skrev i Arkitektur om Friends Arena (8/2012) när den var sprillans ny, att med fotbollsarenor är det som med skor "de måste nötas in" och han hoppades då att känslan av mässhall skulle gå ur med åren. Friends Arena är nog inte där än, den bär fortfarande den där känslan av, som Jesper Högström också skrev om entrén, "ett rent och antiseptiskt utrymme som kändes som väntrummet hos tandläkaren". Med tanke på hur svenska landskamper gestaltat sig de senaste åren, där rädslan för ett dåligt besked, framtida smärta eller bönen om en snar bedövning varit givna delar så är det en rimlig liknelse också i kväll. Vid en eventuell förlust kan man få önska sig att arenan istället för att, som alla arenor alltid måste göra lysa inifrån, släcks ner helt så att bara något mörkt och ödesdigert ruvar i det gamla kärret där Friends Arena ligger?

annons:

Banner Svenska kakel

Fusklappen vecka 40, som vanligt full av frågor: Är arkitekturextravaganzan kring Nobel Center bra? Finns det ödmjuk arkitektur? Och vem har sagt att det där med graffiti ska vara lätt?

Nobelprisat. Vad ska man säga om förslagen till nytt Nobelcenter I Stockholm? Debatten har redan börjat ge krusningar på vattenytan utanför Nationalmuseum. Är de så genomgående usla som de verkar, undrar en del.  Vilket förslag är ritat av Rem Koolhaas, frågar sig andra. Vill någon stjäla tre Buckminister Fuller sfärer och rulla ut de intill Nationalmuseum? Och är i så fall klotet och cirkeln som form på väg tillbaka som om det vore 1989 all over again? Oavsett vilket så verkar det som om de kommande fem åren kommer innebära ett tillskott till Stockholm av tillbyggnader med anspråk på stor uppmärksamhet. Liljevalchs konsthall, Operan och Nobel Center. Rådet till skydd för Stockholms skönhet får bråda dagar som en sorts tullinspektörer för den influgna arkitekturextravagansen. Grönt eller rött kort?

Ödmjukhetens arkitektur. Som en kontrast till extravagansen kring Nobel Center. När Stirlingpriset, Storbritanniens finaste arkitekturpris, delades ut i förra veckan gick det under mediaradarn. Kanske för att vinnaren var en restaurering av ett National Trust ägd ruin, Astley Castle i Warwichshire av Witherford Watson Mann. Det gamla herresätet har i förvandlingen blivit ett mindre hotell. I en artikel i The Guardian konstaterar Simon Jenkins att flera av finalisterna till priset var just ödmjuka ombyggnader snarare än frustande nya stål och glas-shards. Som ett exempel tar han den nominerade ombyggnaden av det storskaliga bostadsområdet Park Hill i Sheffield. En ombyggnad som arkitekturskribenten Owen Hatherley kallat "class clensing". Se där början på en arkitekturdebatt. Snart kommer nomineringarna till årets Kasper Salinpris. Får vi se några ödmjuka renoveringar, eller några exempel på class-clensing, där? Ett förslag åt det ödmjuka hållet till juryn skulle vara Pagoden i Göteborg (Arkitektur 4/2013, läs digitalt här om du är prenumerant), snyggt och smakfullt renoverat av Semrén och Månsson.

Graffitigavel. En youtubevideo med en graffitikonstnär som målar en gavel på ett nybyggt hus med hjälp av en kranlyft från Ramirent spreds på sociala medier i veckan. Det är Carolina Falkholt, aka Blue, som målar konstverket "Pi" på ett av det kommunala byggbolaget HFAB:s nya studenthus intill den nyutbyggda konsthallen och biblioteket. Verket är en del i utställningen "Graffiti!", men kan få vara kvar längre än så. "Konst är identitetsskapande och förhoppningen är att vår konstsatsning bidrar till en ökad trivsel i våra bostadsområden", säger man på HFAB. Samtidigt har man på Luleå Tekniska Högskola lämnat in en ansökan om forskningsstöd för projektet "Mellanrummens värde" studera ekonomiska, sociala, demokratiska och kulturella aspekter av graffiti. "Syftet är att belysa och stärka alternativa värden över vad som skapar en attraktiv stad, säger Björn Ekelund, forskare vid avdelningen för Arkitektur och vatten. Nu blev allt väldigt komplicerat för Stockholms politiska anti-graffiti policymakers. Men vem har sagt att det ska vara lätt?

Taggar: 
Om industristaden Manchester och tre städer som blev sina länders Manchester: Tammefors, Norrköping och Lodz.

Nu finns ett nytt avsnitt, det fjärde, av podcasten Staden. På staden.arkitekt.se eller på iTunes. Den här veckan om Manchester och dess olika öden. Det finns bara ett Manchester, industristädernas industristad. Men det dök också under industrialiseringens framfart i världen upp nästan en stad i varje land som blev det landets ”Manchester”. Vi har gjort en resa med ett kort stopp i det riktiga Manchester, originalet, i dess postindustriella grogrund för punkkulturens födelse och IRA-bomben som förändrade allt. Men sedan ger vi oss av till Finlands Manchester Tammfors, mellan de två sjöarna, där man bygger Angry Birds i de gamla industrierna. Till Sveriges Manchester, Norrköping där Industrilandskapet blivit stadens främsta attraktion. Och till Lodz, Polens Manchester, med sin slogan ”the promised land”. Industristaden blev till vår idé om vad staden är och ska vara. Den täta staden, med de stora massorna, staden automatiserade sina funktioner. Men de olika gamla industristäderna har under framför allt de senaste fyrtio åren varit tvungna att återuppfinna sig själva på nytt. Och kommer att behöva fortsätta göra det. Följ med till städerna som byggdes för att hela tiden förändras. Podcasten staden är ett samarbete mellan Arkitektur och Sveriges Arkitekter.

Nytt nummer:

Arkitektur 6/2013

En rad arkitektritade små kiosker har nyligen byggts i Stockholm. Det är tre terminalbyggnader för skärgårdstrafiken på Strömkajen, en serveringspaviljong på den länge förbisedda Strömparterren och en korvkiosk vid Hornstull. Lena From ser i nya numret av Arkitektur hur paviljonger åter kommit i ropet i städernas sökande efter identitet. Turistarkitekturen har länge handlat om att göra stora imponerande satsningar som ska få folk att boka biljetter för en långweekend.
 
– Nu ser vi ett ökande intresse för stadens små nöjen. I 1920-talets städer började man efter industristadens framväxt att intressera sig för nöjesstaden i mindre kiosker och paviljonger. På samma sätt kan vi nu ana att man efter ikonarkitekturens dominans söker andra uttryck, säger Dan Hallemar, chefredaktör på tidskriften Arkitektur.
 
I numret undersöker vi fritidsarkitekturen och upplevelsestaden. Vi har besökt och analyserat det nya ABBA-museet i Stockholm, rest till Bornholm och pratat badarkitektur med Sveriges främste arkitekt i genren, Fredrik Pettersson.

Var och varannan ort firar numera sig själva i cityfester. Johanna Karlsson har rest runt mellan svenska sommarstäder i jakt på kultur och marknadsföring.
 
Dessutom har vi undersökt den självutnämnda evenemangsstaden Göteborgs framtidsplaner och grävt ner oss i Älvstadens drygt trettioåriga historia.

Här kan du hämta innehållsförteckningen för detta nummer.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 6 2013
Fredagens fusklapp innehåller: fasader på modet, hållbarhetens sken och Ockelbosyndromet – att alltid hamna i skymundan.
Modefasad. Det är sista helgen för Arkitekturmuseets Jean Paul Gaultier-utställning. Kanske har många arkitekter undvikit den eftersom det handlar om en modeskapare, och ja det är möjligt att den skulle ha hamnat på ett annat museum. Men nu är den där och det finns anledning att i dessa dagar när det tycks som om leken med fasadmaterialen är här för att stanna. Det är fjällpanel av ceder, skiffer, zinkplåt och glastrianglar. Av Jean Paul Gaultier kan man då lära sig hur modet arbetat med konstruktioner av fasader. Vad kan arkitekturen lära sig av tatueringar och spetsar? Why dont you find out for yourself, som Morrissey sjunger. Sista helgen på Arkitekturmuseet i Stockholm. 

Urvattnad hållbarhet. Det har gått inflation i hållbarhetsbegreppet. Det hävdar detBrysselbaserade kollektivet Rotor på Oslos arkitekturtriennal, som invigdes igår. Tillsammans med franska tidskriftenCriticat har de undersökt vad som egentligen ligger i begreppet bærekraft, som det heter på norska. De har samlat 625 objekt från olika arkitektkontor och organisationer; alla exempel på olika saker som utger sig för att vara hållbara inom arkitektur och stadsplanering. Hur hållbar är nollutsläppsbyn Masdar City utanför Abu Dhabi, som aldrig hade blivit byggd om flygplatsen inte legat bredvid? Eller teakparketten i miljömedvetna amerikanska hem – som gör att man måste riva hela hus i Asien för att täcka efterfrågan på återvunnet trä? På triennalen granskas också medias roll, som just nu är att förmedla pressmeddelandenas hållbarhetsretorik utan att granska vad som ligger bakom den. Att termen blivit synonym med att marknadsföra enstaka objekt är cyniskt. När det handlar om att skapa ett sammanhang med kraft att bära sig själv.

Ockelbosyndromet.
Kungen fyllde fyrtio vid tronen förra helgen och i skymundan firade prins Daniel från Ockelbo fyrtio år på jorden. Men ännu mer i skymundan har en annan Ockelbobördig, arkitekten Bernt Nyberg, hamnat. Sedan tidigare har Lund gjort allt som står i deras makt för att glömma bort och sedan förvanska hans byggnader för landsarkivet. Och nu är det Gävles tur, där Nybergs Ekonomigård på Skogskyrkogården (bild ovan) nu förfallit så att de står inför rivningshot. "Det fanns inget annat språk än enkelheten" sa Nyberg själv om projektet som han gjorde tillsammans med landskapsarkitekten Per Friberg. Tio miljoner behövs för renovering. En kostnad som skenat eftersom man låtit dem förfalla så länge. Vad säger Prins Daniel? Lite arkitekturkredd till kungafamiljen som ju saknat det sedan Sigvard B (Carl Philips framfart i genren har ju varit mindre lyckosamma). Och till Ockelbo. För tio miljoner. Värt som ungdomen säger. 
Denna soliga sensommarhelg pratar vi om poeter och presidenter på bilfria gator, stadsbyggandets identitetskris och Bonniers skyskrapor.

Bilfri gatupoesi. Under Barack Obamas besök i Stockholm stod Göran Greider mitt i gatan på Skeppsbron i Stockholm och läste en dikt. Vilken annan dag som helst hade det varit ett livsfarligt projekt. Inte för att det är livsfarligt för en västerdebattör att läsa dikter till en amerikansk president, det var väl heller inte "bränn-flaggan"-potential på hans dikt, utan för att han står mitt i vägen. Han hade blivit överkörd helt enkelt. Under Obamas besök stängdes ett antal bilvägar av. Tystnaden lade sig över staden. Det blev så tyst att man kunde höra poeter läsa dikter. Det var i sin underdånighet gentemot den amerikanska presidenten en tydlig illustration av den bilfria staden. En stad som, i Enrique Peñalosas efterföljd, allt oftare förs fram som ett rimligt alternativ i en möjlig framtid. Peñalosa har som Bogotás borgmästare infört en bilfri dag om året i hela Bogota och, kanske mer förvånande i en folkomröstning fått igenom att alla bilar ska bort från stadens gator under rusningstiden från 2015 och framåt. Begreppet gatupoesi kan då få en helt ny innebörd.

Identitetskris i Upplands Väsby. Zaha Hadid, dragplåstret till stadsbyggnadsdagen i Upplands Väsby, ersattes av medarbetaren Patrik Schumacher. Kanske även dags att ersätta tron på en enda ikonisk byggnad som lösning på en stads imageproblem?
Temat för dagen var just städers identitet; hur arkitekter och planerare vänt sig från det fysiska samhällsbygget till det som händer mellan byggnaderna. Städer profilerar sig med matfestivaler, stadsliv, folkliv, närliv. Mötesplatser och mångfald. De beskriver de lyckliga lyckade vänliga människor som gör stadens anda och det blir tydligt att det inte längre är byggnaderna utan människorna som skall bära upp stadens attraktivitet. 
Upplands Väsby själv har lanserat en rejäl satsning. Väsby stad är den nya moderna småstaden. Man pratar om framtida 20 000 pendlare som skall komma och sätta liv i centret. 
Vid entrén hittar man flygblad som protesterar mot den ”storkvartersstruktur som breder ut sig likt modernismens principer”. Rätt eller inte, frågan är vad som händer med dem som inte passar in i städers bild av vad deras invånare är och uppskattar.

Bonnierarkitektur. I dagarna släpps två böcker om den intressanta släkten Bonnier. ”Firman. Bonnier: Sveriges mäktigaste mediesläkt” av Bernt Hermele, och ”Lucke & Lull – arvet efter en Bonnier” av Björn af Kleen. Det är därför läge att uppmärksamma även de skyskrapor som tornar upp sig över städerna som symbol för företagets makt. Inte minst på grund av rådande skyskrapetävling mellan landets tre största städer.
Dagens Nyheter krymper sin redaktion igen. DN-skrapan i Marieberg i Stockholm innehåller nu, förutom två trångbodda redaktioner och en representationsvåning högst upp, mest andra företag.
I Malmö ser man slutet på en era. Senare i höst lämnar Sydsvenskans hårt bantade redaktion till sist skyskrapan i östra Malmö, för att flytta till mindre lokaler inne i stan.
För 50 år sedan var redaktionshusen moderna maktsymboler, idag snarare överdimensionerade monument över något som var.
Doldisen bland Bonniers tidningstorn, Dagens Industris hemvist i det lägre och mer anonyma Bonnierhuset bredvid Bonniers konsthall på Torsgatan i Stockholm, nämns aldrig när man talar om de stora tomma husen. Kanske något att ta med sig för framtiden.

Veckans fusklapp: Om den generösa staden, Lars Noréns konsumtionskvarter och Landskronas utopiska impuls.

Den generösa staden. Generøs by, heter den sprillans nya boken av Karsten Ifversen, arkitekturredaktör på danska Politiken och fotografen Jens Lindhe. Den speglar något så angeläget som arkitekturens roll i välfärdssamhället; med fokus på Köpenhamn. I samband med lanseringen av boken anordnades i onsdags en paneldebatt, med deltagare som Bjarke Ingels (BIG), Lene Tranberg (Lundgaard & Tranberg), Dan Stubbergaard (COBE) och konstnären Olafur Eliasson, för att prata om vad arkitekter kan göra för en stad. Att arkitekturen har en starkare ställning i Danmark än i Sverige är inget nytt. Men det stora fullsatta arrangemanget som anordnades för dagstidningen Politikens prenumeranter, vittnade också om ett gigantiskt allmänintresse: En stor publik kom för att lyssna på arkitekternas olika visioner för ett bättre samhälle. Det talas inte om blandstad och att skapa folkliv för den sakens skull, utan om vad staden genom arkitektur kan ge sina medborgare, även dem som inte har. Sverige, se och lär.

Manifest. Eftersom vi förra fredagen skrev om hur Göteborg ryckte fram och förbi Stockholm med sin Jätteborgs-skrapa (201 meter) och det svenska folkets kärlek till Håkan Hellström, så är det betryggande att Stockholm sedan dess har svarat, med en ännu högre skrapa (225 meter) och med Lars Noréns monumentala dagbok. Det är så klart betryggande att se positioneringen städerna emellan. Per Svensson beskriver Noréns dagbok i dagens Sydsvenskan: "Här står tiden stilla, trots att dagarna och åren kommer och går". Fångar väl det som många, inte minst politiker, har menat varit Stockholms problem. Stora delar av Noréns dagbok handlar om konsumtion. Han handlar hela tiden, dyra kostymer och lavendelplantor. "Just 'köpte' måste vara ett av bokens mest använda aktiva verb", skriver Jens Lindestrand i Expressen. Ett stadsporträtt växer fram. Per Svensson konstaterar att Norén längtar efter "en ny kommunism, en kommunism av frihet", men att han i "väntan på denna lyckliga framtid tvingas han hålla till godo med konsumismen. Alla dessa kavajer, alla dessa lavendelplantor, vad gör han med dem?" Alla dessa idéer om nya skyskrapor, eller gallerior, eller köpcentrum, vad ska vi göra med dem? Är gentrifieringens slutpunkt Norénkvarteret? Kommer Lars Norén till slut älskas av alla han också och få bli årets julvärd? Göteborgaren Lars Kronér har ju varit det, varför inte Lars Norén. Några omkastade bokstäver, en helt annan julstämning.

Utopisk impuls. Ett begrepp som man med fördel kan använda sig av är "utopisk impuls", det plötsliga infallet att försöka något omöjligt eller närmast otroligt. Den här veckan har Landskrona bejakat sin utopiska impuls på ett möjligen intressantare vis än Stockholm och Göteborg i veckan innan. I en artikel i Expressen kunde vi läsa om White arkitekters förslag att Landskrona "ska göra som Dubai", det vill säga bygga "ett pärlband av konstgjorda öar". I planerna ingår ett tiotal konstgjorda öar placerade utanför kusten (bild ovan). "Öarna är en del i att Landskrona ska komma ner till vattnet, att man bygger staden runt vattnet. Tanken är att skapa fler rekreationsmöjligheter, säger arkitekten Niels de Bruin på White till Expressen. Visionen heter "Vision 2063", när staden fyller 650 år. Det man nu undrar är vad man tänker i Trelleborg, den skånska stad som sedan 1984 innehaft den exotiska tätpositionen med sina palmer fram tills nu. Hur ser den utopiska impuls ut som kommer möta Dubai-visionen från Landskrona?

Nytt nummer:

Arkitektur 5/2013

Stadsbyggare över hela landet söker stadens mångfald. Alla vill bygga lyckliga gatan. I nya bostadsområden, stadsdelar och städer. I det nya numret av Arkitektur ger vi oss ut på jakt efter de svar som de hittills kommit med. I Kiruna där en helt ny stad ska anläggas efter vetenskapligt kvalitetssäkrade principer. I Linköping vill man inför bostadsmässan 2016 lansera Vallastaden som en småskalig stadsdel som hämtar inspiration från den oskiftade byn.

Julia Svensson har rest till Helsingborgs hamn, ett industriområde i Malmö och ett slakthusområde i Stockholm och träffat de som försöker förvandla dem till blandade städer med kultur som lockbete. Hon hittar visioner som slår hårt mot en bister verklighet.

I Stockholm besöker vi den nya Tele 2 arena och anar stadsbyggandet som manipulation och maktutövning. Med utgångspunkt i kravallerna i svenska städer under våren lanserar Nazem Tahvilzadeh tre punkter för en radikal demokratisering av staden.

Dessutom: en alternativ Förbifart Stockholm, en husvagn som fick uppehållstillstånd i Berlin och en bostadsmässa i Hamburg som vill förändra världen med en uppdaterad modernism.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 5 2013
Veckans fusklapp presenterar becksvart kaffe och tröstlösa spårvagnar, torgromantik, samt det nya Göteborgsherraväldet.

Becksvart kaffe. Ett enormt kontorskvarter vid Essingeleden i Stockholm, kvarteret Lustgården uppfört i mitten av 1980-talet ritat av Sten Ramel, revs förra året, för att ge plats för ett nytt jättekvarter ritat av Strategisk Arkitektur som snart står färdigt. Det fanns en staty i det gamla huset som hette MBL, medbestämmandelagen, där tre personer satt runt ett bord med varsin kopp kaffe. Det fanns något mycket fint över den statyn. När Socialdemokraternas talesperson i ekonomisk-politiska frågor Magdalena Andersson i dag på SvD Brännpunkt presenterar (S)-visionen inför valet dök Lustgården anno 1980 upp igen. Hon skriver: "Varenda ung kvinna eller man ska få känna känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden när det fortfarande är becksvart ute. De ska hälla i sig en kopp kaffe och traska iväg mot en arbetsplats eller ett lärosäte som väntar på dem. Det kan kännas beskt – men vårt budskap till Sveriges ungdomar är enkelt: Vi står för en jobbigare morgon – men ett bättre liv." Det finns en intressant blandning av nostalgi, Bo Widerberg-romantik och uppiggande kärvhet i det där. Man försöker föreställa sig staden det där sker i. Man kommer att tänka på karaktärerna i Maria Sandels romaner, i romanen Vid svältgränsen och andra berättelser (1908) beskriver hon Kungsholmen i Stockholm som "fyrkantig med kolsvarta gator" där "spårvagnsskenor emellan damm och spillning glimma likt svaga rännilar i allt det tröstlösa grå". När får vi se den visionen för ett stort stadsbyggnadsprojekt? Mäklarsäljet: Vakna sex, det är becksvart, drick kaffe, ta spårvagnen i det tröstlösa grå. Alla håller dock inte med, i ett pressmeddelande idag från Sweco låter man meddela att "Död gata får nytt liv i Rinkeby".

Torgromantik. Idag är det fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat i Stockholm inleddes. Norrmalmstorg är ett torg som är lätt att förbise, ganska ointressant, byggnaderna överglänser det, Biblioteksgatan med sin tjusighet slukar det. Det var alltid obegripligt att det var en av de dyraste adresserna i Monopol. Innerstaden i Stockholm har ont om tydliga torg. Det är trädtorg, omstigningsplatser eller rondeller med svampar. De fina, tydliga torgen ligger i de förorterna. Men man har Sergels torg. I veckan kom Veronika Maggios förnämliga nya singel med titeln Sergels torg (spotify-länk), en break-up-låt, där himlen är tung av sorg. Det intressanta med att Maggio gör en låt om Sergels torg är att man skulle kunna tänka sig att hon gjorde en tjusig låt om att göra slut om Stureplan. Sergels torg är Kenta och Stoffe mark, förortsmark (hip-hop-geniet Stor samplade den legendariska orgelspelande Maria i början av sin senaste skiva Shere Khan XIII). Men nu alltså tjusiga popslingor från Maggio. Så trendig har inte torget varit sedan technoartisten Moby spelade in videon till låten "James Bond Theme (Moby's Re-Version)". För att koppla till det becksvarta kaffet ovan, ska det fula bli snyggt igen? Svart och vitt e grått som Ebba Grön en gång sjöng.

Göteborgsherraväldet. Håkan Hellström har blivit hela svenska folkets Göteborgspojke, nu senast med Allsång på Skansen och i filmen Känn ingen sorg. Och i veckan presenterade Göteborg planerna på nordens högsta skyskrapa. Göteborg har uppenbarligen gått ut i omkörningsfilen. Malmö och Stockholm vänder sig om och hör mullret. Och Magdalena Anderssons uttalande ovan ekar av Veiron i ottan, Killinggängets legendariska Göteborgskaraktär i Nile City. Och Aftonbladet har idag en artikel om vad det nya höra tornet ska heta, kanske Jätteborg. Det är tid för Göteborg nu.

Kategori: 
Project: 
Kontor: 
År: 
Plats: 
Taggar: 

Sidor