Senaste nytt

RAÄ tar strid mot kommun

2015-09-02 09:17

Riksantikvarieämbetet vill pröva om staten kan byggnadsminnesförklara ett hus mot fastighetsägarens vilja.

Septemberdags = arkitekturfilmsdags

2015-08-19 17:57

Nu släpps programmet till Archfilm Lund – en hel vecka med film och arkitektur.

RAÄ tar strid mot kommun
2015-09-02 09:17
Tidskriften Arkitektur nominerad till Svenska Designpriset
2015-09-01 13:45
Septemberdags = arkitekturfilmsdags
2015-08-19 17:57
Arkitektkontoret Spridd vann den svenska delen av tävlingen Nordic Built Challenge. I senaste numret av Arkitektur har Dan Hallemar intervjuat Klas Ruin och Ola Broms Wessel om deras förslag Fittja People's Palace – om att se helheten i miljonprogrammen och renovera fram kvaliteterna i den befintliga miljön.

Juryn skrev att det här var tävlingens ”modigaste förslag”. Vad tror ni var det modiga? 
Ola Broms Wessel: När man går in som arkitekt och ska omgestalta en byggnad förväntas något som signalerar något nytt. Det krävdes ett visst mod för att säga att vi inte ville göra det. Vi tror inte att husens karaktär är ett problem. Vi ställde i stället frågan: Vad är det för behov av renovering som finns i den lilla skalan? Det som man kan ta på med handen.
Klas Ruin: Vårt förslag är inte innovativt i meningen att det har några radikala och kostsamma ingrepp. Tillsammans med alla små förändringar och renoveringar blir det nytt men vi vägrade lösa det med de stora innovationerna som har varit det vanliga när man närmat sig miljonprogramsområden.

Inget nytt och inget innovativt alltså?
Klas: Behovet av innovativa lösningar är en riskabel utgångspunkt. Miljonprogrammet har ofta fungerat som en fritt laboratorium, som en försökskanin för tillfälliga estetiska eller tekniska lösningar med radikala och kostsamma ingrepp som följd. Ett förhållningssätt som applicerat på många andra områden aldrig vore möjligt. Det är lätt att se paralleller till detta förhållningssätt inom andra samhällsområden där utsatta fenomen, miljöer eller människor blir föremål för illa underbyggda experiment just på grund av sin försvarslöshet.
Ola: I det ligger också att vi ville motverka radikala hyreshöjningar, vi ville ligga på en höjning på 10 %. Då måste vi göra det nödvändiga och samtidigt anstränga oss för att hitta och tala om befintliga kvaliteter. Till exempel så river vi inte ut köken utan renoverar skåp och stommar. Vilket både gör att hyresgästerna kan bo kvar och att kostnaden blir hälften så stor. Vi vill ta det som finns på allvar, vilket också är givet i den hållbarhetsdiskussion som finns.

Vill du se alla bilder och läsa de andra artiklarna i bostadstemat? Beställ nya numret här.

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
annons:

Banner Svenska kakel

Kanye West återuppfinner arkitekturspråket, förnyelse eller Hedenhös på Heden i Göteborg och en attack på arkitekturikoner.

Arkitektad. I ett uppmärksammat tal på Harvard Graduate School of Design den 17 november sa hiphop-stjärnan Kanye West att “I really do believe that the world can be saved through design, and everything needs to actually be ‘architected.’” Världen måste bli arkitektad. Många gjorde sig lustiga i sociala medier över West användning av ordet arkitekt som verb. Det lät löjligt och okunnigt menade man. Men som Lian Chikako Chang påpekade i en text på Archdaily, så avslöjade det bara en fördomsfull sida av arkitekturen. Hade en professor rest sig upp och sagt samma sak hade ingen reagerat, menar hon. Det finns en sida av arkitekturkulturen, menar Chang, som diskvalificerade vissa att prata om arkitektur. Vi behöver inte färre röster utan fler. Och frågan är inte om det snarast borde vara som arkitekturteoretikern Timothy Hyde sa att ”Kanye is not just a black musician, but a rapper – someone who does things with words for a living. So shouldn’t our immediate response to a rapper’s appropriation of a word not be that he got it wrong, but instead to wonder whether we have been using it wrong all along?”

Hedenhös. Samtidigt som stormen Sven rev och slet i Göteborg presenterades fem förslag för ett nytt Heden. Det är ju nu inte första gången. 16 mars 2005 presenterade Göteborgs Posten, som en del i en serie förslag för stadens förändring, en ”vision om ett nytt Heden”. Gert Wingårdh föreslog ett 40-vånings bostadshus i varje hörn av den stora planen, från höghusen skulle vajrar behålla upp ett tak över en fotbollsplan. Staden nappade på idén om ett nytt Heden. Men det skulle ta lång tid. Långsamheten i den här processen ger en bild av en Göteborgs motsvarighet till Slussen i Stockholm, men utan protesterna. Det provocerande glappet, tomrummet i staden, eller som stadsarkitekten Björn Siesjö uttryckte det igår: ”många betraktar Heden som Kronan i juvelen Göteborg, som en ovärderlig tillgång, medan andra ser Heden som en barriär, en otrygg och ödslig och ful plats i hjärtat av stan”. I maj 2006 fick Byggnadsnämnden i uppdrag att genomföra ett programsamråd ”om Hedens framtida utveckling”. 2008 genomfördes programsamrådet. I mars 2012 påbörjades arbetet med de parallella uppdrag som nu mitt i stormens öga presenterades. I uppdraget ingick bland annat att förtydligas Heden som idrotts- och kulturaktivitetsplats, ”en resurs för evenemangsstaden Göteborg”. Och se hur bostäder och verksamheter kan placeras inom Hedenområdet. Det finns ett eko som går genom alla förslagen, Central park i New York. Tät stad med utblick mot den öppna platsen. Det är egentligen bara Wingårdhs som framhärdar i sin höghusvision från 2005. Just det känns som rena rama Hedenhös för att prata med en pågående julkalender.

Arkitekturattack. I veckan släppte Tomas Koolhaas, Rem Koolhaas son, en officiell trailer till filmen om pappa Rem. Där kastar sig en parkour-mannnen Chris Lodge igenom Casa da Musica i Porto. Det är arkitekturen som rastlös rörelse. Arkitektur som ungdom och fart. I programförklaringen för filmen skriver Tomas Koolhaas att filmen ska ”ta tillbaka människan till den arkitektoniska representationen, den ska avslöja arkitekturen som något oändligt mycket mer än det ikonografiska”. I slutet av trailern sitter Chris Lodge på husets tak. Det kan ju inte vara tillåtet. Och parkour är en gatukultur som tar sig in i arkitekturen här. Det är nästan en variant på den så omdiskuterade konstfilmen som graffitikonstnären NUG gjorde i Stockholms tunnelbana, "Vandal in motion", som ju också anspelar på rörelse. En attack på arkitekturen.

Under industrialismen glömde stadsborna varifrån deras föda kom. Nu söker man matens ursprung. Men det gastronomiska uppvaknandet är en paradox, skriver Julia Svensson i Arkitektur nummer 7/2013. Foto: Tobias Berving.


Jægersborggade i Köpenhamn ligger mitt i den mångkulturella stadsdelen Nørrebro, men ändå finns inte en enda falafel- eller shawarmakiosk i sikte. På skyltarna kan jag i stället läsa Pers Griseri, med økologisk kød fra egen gård, Terroiristen Vinbar, Meyers økobageri, Healthy hunters och de kända kaffemakarna The coffee collective.
Den allra största publikmagneten är Relæ, restaurangen som startades 2010 av unga kockar med bakgrund på El Bulli och Noma och som redan fått stjärnor i Michelinguiden. De har tröttnat på prestigejakten och vill i stället skapa en ny gastronomisk upplevelse genom ekologiska råvaror. Antitesen till lyx, men för den skull inte billigt.
En allmän duschinrättning vittnar om att många av lägen­heterna ännu inte hunnit moderniseras; vilket ofrivilligen matchar gatans jordnära image. För hundra år sedan var gatan också en handelsgata. Skillnaden är att i dag har Jægersborggades innehåll skapats för dem som uppskattar den handgjorda livsstilen och kan betala för det.

Jægersborggade är, liksom hela Köpenhamn, bara ett exempel på måltidsturismen som effektivt vapen i kampen om städernas och stadsdelarnas attraktionskraft. Kødbyen, det halvt omvandlade slakthusområdet invid centralstationen är sedan många år ett väletablerat vattenhål med flera profilerade krogar och barer. De relativt nya Torvehallerna har gjort succé:gammaldags saluhallar, också de i modern livsstilstappning, som omformat folklivet kring Nørreport station.
På kongressen World Food Travel Summit i Göteborg i slutet av september berättades hur restaurangen Noma, som i flera år rankats som världens bästa, bidragit till Danmarks ekonomi. 
Trots att den bara har ett 50-tal  sittplatser, har den skapat kringnäringar av Nomainspirerade restauranger och underleverantörer som osthandlare, ostronodlare och grönsaksbönder. Jægersborggade är bara en av alla spin-offs.

Trots det länge förbisedda och nu exploderande intresset för lokal matekonomi har relationen mellan maten och städerna alltid varit så essentiell att den nästan skymmer sig själv.
Marknader och butiker har sedan högkulturerna vid Medelhavet och antiken utgjort stadslivets kuliss. Det var viktigt att anlägga staden där livsmedelsförsörjningen var säkrad. Innan jordbruket fanns existerade inte heller några städer. Det är värt att hålla i bakhuvudet: att maten har format, och formar, städerna och människorna i mycket större utsträckning än bara som livsstil och gatuliv.
Under industrialismen tappade staden alltmer kontakten med det jordbruk och den landsbygd som föder den. Ny teknik befriade stadsborna från behovet av dagsfärska livsmedel från marknaden. Efter andra världskriget, som en följd av kvinnors inträde i arbetslivet, blev det tidseffektivt att samla alla livsmedel på supermarkets. I samband med att livsmedelsindustrin blev global inleddes ett ännu pågående prispressarrace.
Så miste det matinriktade stadslivet sin funktion. Och stadsborna kontakten med matens ursprung.

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Det svenska småstadskomplexet, tunnelbanan som musikens bäste vän och den bostadspolitiska febern.

Småstadskomplex. Listan på intresseanmälningarna för att rita en skyskrapa på Hisingen i Göteborg har kommit. De inblandade känner sig i kommentarerna uppskattade och hedrade. ”Det här känns stort för oss som känner till vilka de här kontoren är”, säger Alban Herlitz, projektutvecklingschef på SEFA. Listan innehåller bland andra Sauerbruch Hutton, UN Studio, Dorte Mandrup, Bolles + Wilson, Zaha Hadid Architects, OMA, BIG, SOM Skidmore Owings Merrill, MVRDV, Snøhetta, Maison Edouard Francois, Coop Himmelblau. Men är det inte lite tröttsamt den här tacksamheten över att ”arkitektkontor från hela världen vill rita Sveriges nya skyskrapa”. Intressantare eftersom det är en tävling vore ju så klart om något mindre kontor här får möjlighet att visa att stjärna är något man kan bli, inte bara något man reser runt och är. Våra favoriter är därför Vera och Johannes Norlander. PS Ni som missade att vi lade ut Catharina Thörns text från senaste numret av Arkitektur om hur mångfalden utplånas på Hisingen när stadsdelen uppgraderas kan läsa den här

Förortsmusik.Det börjar närma sig tiden för årsbästalistor. Igår kom urvalet av svenska skivor som valts ut till Nordic Music Prize. Det är intressant läsning. Dominansen av svensk hip-hop är uppenbar med 6 av 25 skivor. Att det här kommer samtidigt som kommunerna i Stockholmsregionen och staten till slut kommit överens om att bygga ut tunnelbanan är rimligt eftersom det är musik som har tunnelbanan som gemensam nämnare. Eller för att citera en av skivorna Abidaz In & ut: ”Röd blå grön överallt det är här vi snurrar” (spotifylänk). Mer tunnelbana mer bra musik kort sagt.

Bostadsfebern. I veckan var det release på boken Så ökar vi bostadsbyggandet (premissförlag). Intresset var så stort att en större lokal fick tas fram. I nästa vecka den 26 november håller Bofrämjandet seminarium där bland annat statssekreterare Ulf Perbo redogör för regeringens program för ökat bostadsbyggande. Också här fick man byta till en större lokal på grund av det stora intresset. För ett par veckor sedan kom en bok från SNS förlag med titeln ”Nya regler för ökat bostadsbyggande och bättre infrastruktur”. Bostadsrättsfebern, som fortsätter grassera, har fått sällskap av en bostadspolitisk feber. Kan vi hoppas på att bostadsfrågan trots allt är på väg att gå från livsstil till politik. Idag avgjordes också en markanvisningstävling på Guldmyntsgatan i Göteborg som pekar åt ett sådant håll. En tävling om att visa hur man kan "gestalta, bygga och förvalta hyresrätter som alla har råd med". Okidoki Arkitekter vann tävlingen tillsammans med två små byggare (bild ovan). En nyproducerad etta för under 3000 kr i månaden. PS Lämpligt nog handlar Arkitekturs nästa nummer som kommer den 6/12 om bostäder.  

Det brokiga industriområdet Kvillebäcken ska förvandlas till Göteborgs nya skyltfönster. Catharina Thörn och Katarina Despotovic har granskat projektet och tagit reda på vad som egentligen döljer sig bakom begreppet hållbar stadsutveckling. Hur, och för vem, är den hållbar? En text ur Arkitektur nr 7/2013.

Den 12 maj 2010 invigs det ”nya Kvillebäcken”. På en ännu inte helt avriven industritomt samlas byggherrar och arkitekter för att se Göteborgs kommunstyrelseordförande Anneli Hultén ta det första spadtaget. Ännu ska det dröja innan själva bygget kommer igång. Fortfarande pågår förhandlingar med mindre fastighetsägare i området om att ta över deras byggnader och riva dem. Ingen från området som ligger precis intill har blivit inbjuden. På finska föreningen rakt över gatan tittar man ut genom fönstret och undrar vad som pågår.
I ett partytält har en modell av det framtida området placerats och på väggarna hänger information om den nya hållbara stadsdelen. Under invigningen genomförs en grävtävling dit allmänheten bjudits in för att fylla spannar med sand med färgglada leksaksspadar. I potten för den som gräver mest sand ligger ett förhandskontrakt på en av de hyreslägenheter som kommer att byggas i området.
Invigningen är ett jippo för att marknadsföra det nya projektet som är tänkt att bli Göteborgs skyltfönster för hållbar stadsutveckling. Invigningen kan också ses som en iscensättning för att markera början på det nya och slutet för det gamla.
Tidigare var detta ett industriområde med en mångfald av verksamheter. När stadsbyggnadskontoret inventerade industriområdet 2001 listades hela 51 verksamheter med allt från bilverkstäder, loppisar, antikaffärer, restauranger och moskéer, i den del av området som nu rivits av. Under de knappa tio år som gått mel­lan invigningen och Stadsbyggnadskontorets inventering har området genomgått både en stigmatiseringsprocess och en avrivning.

I avhandlingen ”Det permanentade provisoriet” (2002) beskriver Gabriella Olshammar det område som i dag går under namnet nya Kvillebäcken. Då var det fortfarande ett område utan namn. Under lång tid har det kallats bortom Backaplan eller Gustaf Dahléns-området – från den gata som löper genom området. Namnet Kvillebäcken har fram till i dag i stället refererat till ett större område mellan Backaplan och Wieselgrensplatsen på Hisingen som också inbegriper ett bostadskvarter med landshövdingehus. Beläget på Hisingen, en kilometer innanför Göta älvbrons fäste, ses detta område som en del av den urbana periferin. Under 1930–40-talen anlades här ett industriområde som sedan kom att avvecklas under 70-talet. Då började plåtfirmor och bilverkstäder etablera sig i de gamla industrilokalerna, och på 80-talet flyttade sedan verksamheter som second hand-marknader, restauranger och föreningar in. Förutsättningen för flera av dessa var de låga hyrorna och möjligheten att själva bygga om lokalerna inuti utifrån de behov som fanns. Länge fanns det planer för området och de flesta verksamheterna fick nöja sig med korttidskontrakt. Planerna till trots fanns inga ekonomiska intressen i en större omvandling och under lång tid hände ingenting. Olshammar myntade därför begreppet permanentat provisorium just för att peka på hur verksamheterna hölls tillbaka av planer som inte blev av och ständigt förlängda korttidskontrakt. Områdets provisoriska karaktär, menade hon, riskerade att skyllas på verksamheterna snarare än de strukturella omständigheter de befann sig i.

Det finns mer! Läs hela inlägget här!
Johan Celsings förslag till nytt NobelCenter
Vi fångar valda droppar av prisregnet och den svenska storslammen i tävlingen om NobelCenter.

Följsamhet i Sienapriset. Årets Sienapris gick till White Arkitekters entré till Nationalparken Hamra. White har gestaltat tre entréer in i parken varav en utgör huvudentrén. Entréerna ligger i olika naturtyper och visar vägen till urskog, myr- och älvlandskap. Genom byggda landgångar där man tar sig ut i naturen. De svävar över marken. En svensk paradgren, stillsamt pedagogiskt tillägg i natur. Det här är et tåprojekt långt ute i vildmarken, soptunnorna är björnsäkrade, men här finns ett tilltal som kan användas i långt mer urbana miljöer. En enkelhet i materialvalen, en anpassning till rörelse, en pragmatisk arkitektur om man så vill. Så res norrut och lär följsamhet. 

Väntat Salinpris. Vem hade trott något annat? Att Johan Celsing skulle vinna Kasper Salinpriset med Nya krematoriet var förväntat. Den passar många av de tankar som haussas i arkitektvärlden nu. En liten nykonservativ och saklig vurm. När en bra sådan byggnad färdigställs i rätt tidpunkt av en uppburen arkitekt är det ett säkert val. I bakhuvudet fanns Årsta Kyrka som aldrig fick priset och som på Arkitektgalan belönades med Helgopriset för bästa ombyggnad eller tillbyggnad, trots att det mest av allt är en nybyggnad. Vad hade varit ett bättre svar? Den väldesignade Tullhusbron? Kanske inte lika komplex. Umeå konsthall som är en av de bästa utställningslokaler som byggts på flera år? Kanske inte tillräckligt svensk. Kosterhavets naturum och dess lek med traditioner? Kanske inte lika utmanande. Kville saluhall som vann ”folkets hjärta” genom flest röster på Arkitekturs webb? Kanske inte lika mogen i alla delar. 

Hemmaplansfördelen. Om någon var orolig för dubbelmötet mot Portugal i kvalet till VM kvalet i fotboll kan denne nu vara lugnad. Åtminstone vad gäller hemmamatchen på tisdag. Och åtminstone om man får använda arkitekttävlingen som om det nya NobelCentret som måttstock. Två av de tre utvalda att fortsätta rita på det nya Nobelcenter i Stockholm, intill Nationalmuseum, är svenskar: Celsing Arkitektkontor (bilden ovan, storslam för Johan Celsing som ju också vann Kasper Salinpriset) och Wingårdhs. De får sällskap av David Chipperfield. I konkurrens med storheter som bland andra Lacaton Vassal, BIG, OMA, Sanaa, Snøhetta. Hemmaplan var en fördel. I senaste numret av Arkitektur kommenterade Tomas Lauri förslagen. "Om Chipperfields och Wingårdhs förslag skrev han följande: ”En politiskt korrekt hållning i dag är en byggnad som anpassar sig till stadens skala och materialitet, en lite nedtonad smått konservativ byggnad, som utmärker sig med sin utsökta finish. En sådan byggnad vågar juryn säkert utse. Förslaget ”Nobelhuset” (Chipperfield) skulle kunna utvecklas i den riktningen. En annan väg att gå är att utse en vinnare som formmässigt utmanar stadsklustret lagom och som liknar andra samtida tävlingsvinnare, som en lite tiltad modernistisk byggnad som aktiverar Blasieholmen med många fina stadsrum, som ”A P(a)lace to Enjoy”. Få förslag känns lika kontextuellt genomarbetade”. 


Bildmuseet, Umeå.
Skogskrematoriet, Enskede
Kville saluhall, Hisingen
Kosterhavet naturum, Koster
Tullhusbron, Norrköping
Tegel, trä, stål eller mitt emellan? Rösta!

Har juryn varit oenig? De nominerade till Kasper Salin-priset bukar vara tre, ibland fyra, inte fem. Att Bildmuseet i Umeå, ritat av Henning Larsen Architects i samarbete med White arkitekter, platsar bland de fem var inte oväntat. Men att den är med först nu förvånar, huset stod klart sommaren 2012. Den har både en säregen reslig gestalt i lärkträ och några av de bästa konstrum som ritats på länge, där utställningsverksamhetens behov av ombytlighet paras med anslående panoraman över Umeåälven. Den borde ha varit med redan förra året. Luckan är nu tilltäppt.

Om Umeå bildmuseum är en senkommen nominering, är Johan Celsing arkitektkontors krematorium på Skogskyrkogården i Stockholm det motsatta. Tegelstenarna är knappt på plats. Den är en passande vinnare 2013, när en nysaklig arkitektur där flera britter utmärker sig fungerar som en suck av lättnad efter några årtionden med ikonbyggen. En byggnad som undviker grandiosa gester, som lär oss om beständighet och charmar med sitt hantverk och sin kulturella innerlighet.

Även Kville saluhall av Gustav Appell arkitektkontor rör sig i samma fåra. Där finns ett lekfullt förhållande till arkader och historiska förebilder, samt ett gult traditionellt göteborgstegel (från Danmark) som befäster den som ett publikt stadsbygge med sociala anspråk. Mycket mer än mat med andra ord.

Ett syfte med projektet har initialt varit att lyfta en sargad del av Göteborg, att styra upp, förändra, utveckla. Kosterhavets naturum, som White arkitekter ritat, har en nästan motsatt utgångspunkt, att assimileras, att uppgå i kontexten, att inte störa. Utgångspunkten är rödtjärade västkustska sjöbodar. White har lyckats lägga sig tonsäkert nära det fiskesamhälle den står mitt och samtidigt prestera ett formdrivet hantverk som bär spår av japansk origami. 

Den stora överraskningen bland nomineringarna är Erik Andersson arkitektbyrås gångbro i stål över Motala ström i Norrköping. Ett mindre verk till omfång än de övriga, men därför inte med liten verkshöjd. Som få andra svenska projekt är den en kombination av teknisk innovation (första svenska bron uppvärmd med luftvärme) och precisionsdesign.

Rösta på din favorit i spalten härintill eller HÄR.

Projekten på bilderna är uppifrån och ner:

Bildmuseet, Umeå

Kramatorium på Skogskyrkogården

Kville saluhall

Kosterhavets naturum

Gångbro, Norrköping

Södermalmstorg, Slussen. Vy mot norr. Original i broschyr.
Södermalmstorg, Slussen. Vy mot norr. Korrigerad av Bevara Slussen.
Södermalmstorg, Slussen. Vy mot söder. Original i broschyr.
Södermalmstorg, Slussen. Vy mot söder. Korrigerad av Bevara Slussen.
Taggar: 
Mark- och miljödomstolen klandrar staden

Mark- och miljödomstolen klandrade Stockholms stad för de bilder som visades i den informationsbroschyr ”Nya Slussen - på väg mot ett Stockholm i världsklass". De gav en felaktig bild av de nya byggnadernas inverkan på stadsbilden. Domstolen "gör bedömningen att en del av det informationsmaterial som använts i samband med samråd och utställning har varit missvisande." Det är bilder från Södermalmstorg som medlemmar i aktionsgruppen Bevara Slussen har granskat och korrigerat med utgångspunkt i de uppgifter som finns i arkitektritningarna. Originalbilderna är gjorda av arkitektkontoren Foster + Partners och Berg Arkitektkontor.

På en av originalbilderna (överst) ser man hur den slående utsikten från Södermalmstorg ner mot Gamla stan är kvar också med de nya glasbyggnaderna. I det korrigerade varianten skärs stora delar av utsikten av. Samma gäller de bilder som visar förslagets inverkan på vyn upp mot Södermalm (de två nedre bilderna).

Mark- och miljödomstolen skriver i sin dom att ”Kommunen har ett ansvar för att allt sådant material ska ge en rättvisande bild.” De bilder man nu har publicerat som information till medborgarna är långt ifrån rättvisande. Utan att göra en bedömning av arkitektförslagets kvalitet kan man med rätta förundras över att informationen om det verkliga utförandet undanhållits från medborgarna. En misstro som nu så klart färgar av sig på alla delar i projektet.

Föreningen Bevara Slussen kommer i dagarna att kräva att Stockholms stad drar tillbaka informationsbroschyren. De korrigerade bilderna är gjorda av Bevara Slussen-

Veckans fusklapp: Prinsen borde sola sig i skenet, kriget kommer och Göteborg är huvudstaden.

Sola sig i sken. Våra begåvade kollegor på tidskriften Form tog medievärlden med storm i veckan med sitt avslöjande om att Prins Carl Philip inte alls haft något att göra med den där lampan som man kunde köpa på Svenskt Tenn nere på Strandvägen i Stockholm. Men samtidigt kan man inte frigöra sig från känslan av att om alla vill bli lurade vad är då problemet? Som representant för en institution som finns för att alla vill bli lurade skulle han ju till och med självironiskt kunnat hävda att han bara iscensatte sin egen roll. Men han delar sin oförmåga att hantera media och medialisering med sin familj. Frågor att fundera på om prinsen skulle vilja presentera ett hus han ritat, vilken arkitekt skulle man välja som "handledare"?

Krigsfilm. Idag utkommer ännu ett avsnitt av podcasten Staden, ett samarbete mellan Arkitektur och Sveriges Arkitekter. Dagens avsnitt handlar om Karlskrona och kriget som stadsbyggare. För att ytterligare förstärka temat så berättade Sveriges Radio i veckan att en film om ett Zombiekrig nu spelas in i Landskrona. Landskrona en stad, liksom Karlskrona, med kriget som ursprung. I filmen förvandlar ett virus människor till monster. Bland de osmittade blossar konflikter upp. Konflikter som belyser segregationen i staden. Krigslinjen i det fiktiva kriget om Landskrona går mellan svenskar och ny-svenskar. Man kan fundera på vilka städer som skulle kunna rymma olika former av moderna krigsscenerier. Om den självklara historiska krigsstaden har varit ett Visby med mur och allt, vilka städer är perfekta set-ups för moderna mer klaustrofobiska krigstillstånd. Umeå, björkarnas stad, Kulturhuvudstadsåret närmar sig, en anlagd brand sprider sig från de nybyggda skrytbyggena. Malmberget. Människor faller ner i hål. Arlanda Airport City. Mellanchefer tar sig själva som gisslan i säkerhetskontrollen. Vägrar släppa sig fria innan de får immunitet mot ännu en powerpint-presentation.

Göteborg – igen. Att Göteborg rusat om Stockholm och Malmö i racet om vilken stad som är Sveriges hetaste storstad har vi skrivit om (JA! det är en tävling hela tiden). När nu den brittiske popikonen Morrissey väljer Göteborg som plats för att signera sin självbiografi i samband med boksläppet i veckan förstärkte tesen. Här finns nu anledning att citera August Strindberg. i En tjänstekvinnas son skriver han om Göteborg: "Här skulle Stockholm ha legat, här vid en vik av världshavet, under det att nu huvudstaden låg i en krok borta vid insjön Östersjön. I sanning, här låg cellen till ett nytt centrum, nu förstod han, att Stockholm inte längre var nordens medelpunkt, utan att Göteborg höll på att bli det."

Veckans fusklapp. Om hur valet av Alice Munro förebådar vinnaren i tävlingen om NobelCenter, om hunger och ölbibliotek samt arenan som tandläkarmottagning.

Nobelfest. När Alice Munro nu fick Nobelpriset i Litteratur fick vi också första vinken av vem som kommer att vinna tävlingen om nytt NobelCenter i Stockholm. Alice Munro arbetar i liten skala, noveller, med stor omsorg om detaljernas värde och vikt. Inte den storslagna amerikanska 800-sidiga amerikanska romanen eller den knåpiga intellektuella japanska, eller frodiga sydamerikanska. Enkelt, lite folkhemsdoftande, och hisnande. De två deltagare i tävlingen om NobelCenter som ligger närmast den beskrivningen är Anne Lacaton (Lacaton & Vasalle) och Lene Tranberg (Lundgaard og Tranberg). När gissningarna haglar om vem som gjort vilket förslag anar vi med viss säkerhet att Lacaton Vasall ligger bakom förslaget med det anspråksfulla och underbara mottot "We believe in the capability of structure to engage activities and beings; to create society" (bilden ovan) som beskrivs som "a structure for freedom, a creative structure that will invite exchanges and surprises" Det är lite svårare att veta vilket förslag som Lundberg Tranberg gjort, men kanske Beyond 1210, med sin idé om huset som "ett litet slott". Där har vi alltså, om Munro är ett förebud, en av vinnarna.

Ölbibliotek. Den här veckan släpptes Hunger, en tidning om mat som skapats av tidskrifterna Filters och Offsides upphovsmän. Man kan naturligtvis undra om världen vid det här laget inte är ganska mätt på överflödet av mattidningar, mat-teve och kokböcker. Behövs ännu en mattidning? När tidskriften Arkitektur läst några artiklar i Hunger säger vi: JA. Stadsborna har, efter att under decennier ha levt avskiljda från livsmedelproduktionen, åter upptäckt att maten i butikerna har ett ursprung. Detta, reportagen om hur det trendiga vildsvinet hamnar på din tallrik, är vad som skiljer Hunger från andra mer livsstilsinriktade matmagasin. Även om vurmen för ekologiskt och närodlat i allra högsta grad är en livsstil även den. En ganska grabbig och skäggig sådan. Vi noterar att förutom en anmälan av det nya Göteborgsbaserade mikrobryggeriet Beerbliotek (ett bibliotek av ölsmaker), har Hunger än så länge bortsett från en viktig komponent i mat- och dryckindustrin: arkitekturen. Vi kommer att åtgärda det med vårt nästa nummer av Arkitektur, håll utkik i månadsskiftet oktober/november.

Tandläkararkitektur. I kväll slåss Sverige och Österrike på Friends Arena om en plats i VM i fotboll 2014. Jesper Högström skrev i Arkitektur om Friends Arena (8/2012) när den var sprillans ny, att med fotbollsarenor är det som med skor "de måste nötas in" och han hoppades då att känslan av mässhall skulle gå ur med åren. Friends Arena är nog inte där än, den bär fortfarande den där känslan av, som Jesper Högström också skrev om entrén, "ett rent och antiseptiskt utrymme som kändes som väntrummet hos tandläkaren". Med tanke på hur svenska landskamper gestaltat sig de senaste åren, där rädslan för ett dåligt besked, framtida smärta eller bönen om en snar bedövning varit givna delar så är det en rimlig liknelse också i kväll. Vid en eventuell förlust kan man få önska sig att arenan istället för att, som alla arenor alltid måste göra lysa inifrån, släcks ner helt så att bara något mörkt och ödesdigert ruvar i det gamla kärret där Friends Arena ligger?

Sidor