Kinnarps trendrapport

Senaste nytt

Bygg skydd för utsatta i Hornstull

2015-03-18 12:50

Vi arkitektur vill bygga vindskydd istället för exklusiva bostäder i det gentrifierade området Hornstull i Stockholm.

Pris till kontorsbyggnad av White

2015-03-18 12:32

Würths nya huvudkontor och centrallager i Örebro tog hem förstapriset i MIPIM Awards 2015. 

Så blir de första husen i Oceanhamnen

2015-03-05 14:54

7 vinnare i tävlingen om H+.

Bygg skydd för utsatta i Hornstull
2015-03-18 12:50
Pris till kontorsbyggnad av White
2015-03-18 12:32
Så blir de första husen i Oceanhamnen
2015-03-05 14:54
Denna soliga sensommarhelg pratar vi om poeter och presidenter på bilfria gator, stadsbyggandets identitetskris och Bonniers skyskrapor.

Bilfri gatupoesi. Under Barack Obamas besök i Stockholm stod Göran Greider mitt i gatan på Skeppsbron i Stockholm och läste en dikt. Vilken annan dag som helst hade det varit ett livsfarligt projekt. Inte för att det är livsfarligt för en västerdebattör att läsa dikter till en amerikansk president, det var väl heller inte "bränn-flaggan"-potential på hans dikt, utan för att han står mitt i vägen. Han hade blivit överkörd helt enkelt. Under Obamas besök stängdes ett antal bilvägar av. Tystnaden lade sig över staden. Det blev så tyst att man kunde höra poeter läsa dikter. Det var i sin underdånighet gentemot den amerikanska presidenten en tydlig illustration av den bilfria staden. En stad som, i Enrique Peñalosas efterföljd, allt oftare förs fram som ett rimligt alternativ i en möjlig framtid. Peñalosa har som Bogotás borgmästare infört en bilfri dag om året i hela Bogota och, kanske mer förvånande i en folkomröstning fått igenom att alla bilar ska bort från stadens gator under rusningstiden från 2015 och framåt. Begreppet gatupoesi kan då få en helt ny innebörd.

Identitetskris i Upplands Väsby. Zaha Hadid, dragplåstret till stadsbyggnadsdagen i Upplands Väsby, ersattes av medarbetaren Patrik Schumacher. Kanske även dags att ersätta tron på en enda ikonisk byggnad som lösning på en stads imageproblem?
Temat för dagen var just städers identitet; hur arkitekter och planerare vänt sig från det fysiska samhällsbygget till det som händer mellan byggnaderna. Städer profilerar sig med matfestivaler, stadsliv, folkliv, närliv. Mötesplatser och mångfald. De beskriver de lyckliga lyckade vänliga människor som gör stadens anda och det blir tydligt att det inte längre är byggnaderna utan människorna som skall bära upp stadens attraktivitet. 
Upplands Väsby själv har lanserat en rejäl satsning. Väsby stad är den nya moderna småstaden. Man pratar om framtida 20 000 pendlare som skall komma och sätta liv i centret. 
Vid entrén hittar man flygblad som protesterar mot den ”storkvartersstruktur som breder ut sig likt modernismens principer”. Rätt eller inte, frågan är vad som händer med dem som inte passar in i städers bild av vad deras invånare är och uppskattar.

Bonnierarkitektur. I dagarna släpps två böcker om den intressanta släkten Bonnier. ”Firman. Bonnier: Sveriges mäktigaste mediesläkt” av Bernt Hermele, och ”Lucke & Lull – arvet efter en Bonnier” av Björn af Kleen. Det är därför läge att uppmärksamma även de skyskrapor som tornar upp sig över städerna som symbol för företagets makt. Inte minst på grund av rådande skyskrapetävling mellan landets tre största städer.
Dagens Nyheter krymper sin redaktion igen. DN-skrapan i Marieberg i Stockholm innehåller nu, förutom två trångbodda redaktioner och en representationsvåning högst upp, mest andra företag.
I Malmö ser man slutet på en era. Senare i höst lämnar Sydsvenskans hårt bantade redaktion till sist skyskrapan i östra Malmö, för att flytta till mindre lokaler inne i stan.
För 50 år sedan var redaktionshusen moderna maktsymboler, idag snarare överdimensionerade monument över något som var.
Doldisen bland Bonniers tidningstorn, Dagens Industris hemvist i det lägre och mer anonyma Bonnierhuset bredvid Bonniers konsthall på Torsgatan i Stockholm, nämns aldrig när man talar om de stora tomma husen. Kanske något att ta med sig för framtiden.

annons:

Banner Svenska kakel

Veckans fusklapp: Om den generösa staden, Lars Noréns konsumtionskvarter och Landskronas utopiska impuls.

Den generösa staden. Generøs by, heter den sprillans nya boken av Karsten Ifversen, arkitekturredaktör på danska Politiken och fotografen Jens Lindhe. Den speglar något så angeläget som arkitekturens roll i välfärdssamhället; med fokus på Köpenhamn. I samband med lanseringen av boken anordnades i onsdags en paneldebatt, med deltagare som Bjarke Ingels (BIG), Lene Tranberg (Lundgaard & Tranberg), Dan Stubbergaard (COBE) och konstnären Olafur Eliasson, för att prata om vad arkitekter kan göra för en stad. Att arkitekturen har en starkare ställning i Danmark än i Sverige är inget nytt. Men det stora fullsatta arrangemanget som anordnades för dagstidningen Politikens prenumeranter, vittnade också om ett gigantiskt allmänintresse: En stor publik kom för att lyssna på arkitekternas olika visioner för ett bättre samhälle. Det talas inte om blandstad och att skapa folkliv för den sakens skull, utan om vad staden genom arkitektur kan ge sina medborgare, även dem som inte har. Sverige, se och lär.

Manifest. Eftersom vi förra fredagen skrev om hur Göteborg ryckte fram och förbi Stockholm med sin Jätteborgs-skrapa (201 meter) och det svenska folkets kärlek till Håkan Hellström, så är det betryggande att Stockholm sedan dess har svarat, med en ännu högre skrapa (225 meter) och med Lars Noréns monumentala dagbok. Det är så klart betryggande att se positioneringen städerna emellan. Per Svensson beskriver Noréns dagbok i dagens Sydsvenskan: "Här står tiden stilla, trots att dagarna och åren kommer och går". Fångar väl det som många, inte minst politiker, har menat varit Stockholms problem. Stora delar av Noréns dagbok handlar om konsumtion. Han handlar hela tiden, dyra kostymer och lavendelplantor. "Just 'köpte' måste vara ett av bokens mest använda aktiva verb", skriver Jens Lindestrand i Expressen. Ett stadsporträtt växer fram. Per Svensson konstaterar att Norén längtar efter "en ny kommunism, en kommunism av frihet", men att han i "väntan på denna lyckliga framtid tvingas han hålla till godo med konsumismen. Alla dessa kavajer, alla dessa lavendelplantor, vad gör han med dem?" Alla dessa idéer om nya skyskrapor, eller gallerior, eller köpcentrum, vad ska vi göra med dem? Är gentrifieringens slutpunkt Norénkvarteret? Kommer Lars Norén till slut älskas av alla han också och få bli årets julvärd? Göteborgaren Lars Kronér har ju varit det, varför inte Lars Norén. Några omkastade bokstäver, en helt annan julstämning.

Utopisk impuls. Ett begrepp som man med fördel kan använda sig av är "utopisk impuls", det plötsliga infallet att försöka något omöjligt eller närmast otroligt. Den här veckan har Landskrona bejakat sin utopiska impuls på ett möjligen intressantare vis än Stockholm och Göteborg i veckan innan. I en artikel i Expressen kunde vi läsa om White arkitekters förslag att Landskrona "ska göra som Dubai", det vill säga bygga "ett pärlband av konstgjorda öar". I planerna ingår ett tiotal konstgjorda öar placerade utanför kusten (bild ovan). "Öarna är en del i att Landskrona ska komma ner till vattnet, att man bygger staden runt vattnet. Tanken är att skapa fler rekreationsmöjligheter, säger arkitekten Niels de Bruin på White till Expressen. Visionen heter "Vision 2063", när staden fyller 650 år. Det man nu undrar är vad man tänker i Trelleborg, den skånska stad som sedan 1984 innehaft den exotiska tätpositionen med sina palmer fram tills nu. Hur ser den utopiska impuls ut som kommer möta Dubai-visionen från Landskrona?

Nytt nummer:

Arkitektur 5/2013

Stadsbyggare över hela landet söker stadens mångfald. Alla vill bygga lyckliga gatan. I nya bostadsområden, stadsdelar och städer. I det nya numret av Arkitektur ger vi oss ut på jakt efter de svar som de hittills kommit med. I Kiruna där en helt ny stad ska anläggas efter vetenskapligt kvalitetssäkrade principer. I Linköping vill man inför bostadsmässan 2016 lansera Vallastaden som en småskalig stadsdel som hämtar inspiration från den oskiftade byn.

Julia Svensson har rest till Helsingborgs hamn, ett industriområde i Malmö och ett slakthusområde i Stockholm och träffat de som försöker förvandla dem till blandade städer med kultur som lockbete. Hon hittar visioner som slår hårt mot en bister verklighet.

I Stockholm besöker vi den nya Tele 2 arena och anar stadsbyggandet som manipulation och maktutövning. Med utgångspunkt i kravallerna i svenska städer under våren lanserar Nazem Tahvilzadeh tre punkter för en radikal demokratisering av staden.

Dessutom: en alternativ Förbifart Stockholm, en husvagn som fick uppehållstillstånd i Berlin och en bostadsmässa i Hamburg som vill förändra världen med en uppdaterad modernism.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 5 2013
Veckans fusklapp presenterar becksvart kaffe och tröstlösa spårvagnar, torgromantik, samt det nya Göteborgsherraväldet.

Becksvart kaffe. Ett enormt kontorskvarter vid Essingeleden i Stockholm, kvarteret Lustgården uppfört i mitten av 1980-talet ritat av Sten Ramel, revs förra året, för att ge plats för ett nytt jättekvarter ritat av Strategisk Arkitektur som snart står färdigt. Det fanns en staty i det gamla huset som hette MBL, medbestämmandelagen, där tre personer satt runt ett bord med varsin kopp kaffe. Det fanns något mycket fint över den statyn. När Socialdemokraternas talesperson i ekonomisk-politiska frågor Magdalena Andersson i dag på SvD Brännpunkt presenterar (S)-visionen inför valet dök Lustgården anno 1980 upp igen. Hon skriver: "Varenda ung kvinna eller man ska få känna känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden när det fortfarande är becksvart ute. De ska hälla i sig en kopp kaffe och traska iväg mot en arbetsplats eller ett lärosäte som väntar på dem. Det kan kännas beskt – men vårt budskap till Sveriges ungdomar är enkelt: Vi står för en jobbigare morgon – men ett bättre liv." Det finns en intressant blandning av nostalgi, Bo Widerberg-romantik och uppiggande kärvhet i det där. Man försöker föreställa sig staden det där sker i. Man kommer att tänka på karaktärerna i Maria Sandels romaner, i romanen Vid svältgränsen och andra berättelser (1908) beskriver hon Kungsholmen i Stockholm som "fyrkantig med kolsvarta gator" där "spårvagnsskenor emellan damm och spillning glimma likt svaga rännilar i allt det tröstlösa grå". När får vi se den visionen för ett stort stadsbyggnadsprojekt? Mäklarsäljet: Vakna sex, det är becksvart, drick kaffe, ta spårvagnen i det tröstlösa grå. Alla håller dock inte med, i ett pressmeddelande idag från Sweco låter man meddela att "Död gata får nytt liv i Rinkeby".

Torgromantik. Idag är det fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat i Stockholm inleddes. Norrmalmstorg är ett torg som är lätt att förbise, ganska ointressant, byggnaderna överglänser det, Biblioteksgatan med sin tjusighet slukar det. Det var alltid obegripligt att det var en av de dyraste adresserna i Monopol. Innerstaden i Stockholm har ont om tydliga torg. Det är trädtorg, omstigningsplatser eller rondeller med svampar. De fina, tydliga torgen ligger i de förorterna. Men man har Sergels torg. I veckan kom Veronika Maggios förnämliga nya singel med titeln Sergels torg (spotify-länk), en break-up-låt, där himlen är tung av sorg. Det intressanta med att Maggio gör en låt om Sergels torg är att man skulle kunna tänka sig att hon gjorde en tjusig låt om att göra slut om Stureplan. Sergels torg är Kenta och Stoffe mark, förortsmark (hip-hop-geniet Stor samplade den legendariska orgelspelande Maria i början av sin senaste skiva Shere Khan XIII). Men nu alltså tjusiga popslingor från Maggio. Så trendig har inte torget varit sedan technoartisten Moby spelade in videon till låten "James Bond Theme (Moby's Re-Version)". För att koppla till det becksvarta kaffet ovan, ska det fula bli snyggt igen? Svart och vitt e grått som Ebba Grön en gång sjöng.

Göteborgsherraväldet. Håkan Hellström har blivit hela svenska folkets Göteborgspojke, nu senast med Allsång på Skansen och i filmen Känn ingen sorg. Och i veckan presenterade Göteborg planerna på nordens högsta skyskrapa. Göteborg har uppenbarligen gått ut i omkörningsfilen. Malmö och Stockholm vänder sig om och hör mullret. Och Magdalena Anderssons uttalande ovan ekar av Veiron i ottan, Killinggängets legendariska Göteborgskaraktär i Nile City. Och Aftonbladet har idag en artikel om vad det nya höra tornet ska heta, kanske Jätteborg. Det är tid för Göteborg nu.

Kategori: 
Project: 
Kontor: 
År: 
Plats: 
Taggar: 
Veckans fusklapp om konsthallen som perfekt objekt, livet efter festivalerna och det gryende slaget mellan stat och kommun.

Konstbox. Som vi berättade här på webben igår så är förslagen på tillbyggnad till Liljevalchs konsthall i Stockholm nu offentliga. En intressant sak man kan notera är deras dragning mot att vara skulpturer. Och gärna lysande sådana. Flera av renderingarna visar lysande objekt, något till och med på ett litet podium. I ett av förslagen, Avtryck, skriver man att man vill skapa "en solid, gjuten kropp". Arkitekturen vid konsthallen blir ett av objekten man ska stanna till och förundras över, ett smycke, eller kanske snarare ett skrin för konsten att förvaras i. Det är långt ifrån idén om konsthallen som en plats där verksamheten ska synas, märkas. Med ett undantag, förslaget Artyard (bild ovan), med sin form som ett skeppsbyggarvarv, för tankarna till ett öppet och pågående kulturbygge.

Post-festival. I Borlänge sitter man och funderar över vad staden ska vara sedan Peace and love gick i konkurs. Hela stadens självbild som upprorisk och framåt fick sig en törn. Det postfestivala samhället doftar avslagen öl. Det är festival i alla Sveriges tre stora städer denna sista helg innan skolstarten. Malmöfestivalen startar, Göteborgs kulturkalas och Stockholms kulturfestival avslutas. Borde nu inte de stora städerna ägna sig åt utlokalisering av festival-staden. För trettio år sedan var det stora regionalpolitiska projektet Stålverk 80 i Luleå. Nu är det kanske upplevelser och festivaler. Så istället för att som i somras när Hultsfredsfestivalen kom till Stockholm/Arlanda så borde kanske storstadsfestivalernas pengar utlokaliseras till städerna där festivalerna betyder något på riktigt. Som till Borlänge.

Staten vs kommunen. Sista helgen på sommarlovet och på måndag känns det som att valrörelsen skulle kunna börja. Ett år kvar. En av de tydligaste stridslinjerna har börjat bli synlig, inte minst när det gäller byggande. Det blir en kamp mellan staten och kommunen (en stridslinje där andra valfrågor som skolan också utspelar sig). Senaste var det Stefan Attefalls utfall om att kommunerna inte får ha för höga miljökrav på bostäder eftersom det tar tid och byggandet måste gå snabbare. Samtidigt, åt andra hållet, pågår diskussionen om att ändra på riksintresset eftersom kommuner menar att länsstyrelser alltför ofta hindrar och fördröjer byggprojekt. Tankesmedjan Levande staden skrev inför Almedalen i somras en rapport om vad riksintresset gör med byggandet. "Planlös och slumpmässig" kallar de implementeringen av riksintresset. Kommunerna utmanas från flera håll. Hur ser deras svar ut?

Fusklappen är tillbaka efter sommaruppehållet. Med en neongrön våg, ett ljusgult slott och vita sandstränder i staden.
Neongröna vågen. I en krönika i Svenska Dagbladet i veckan slog den före detta moderata partistrategen Per Schlingmann fast att man borde skrota ordet semester. Den finns ju ändå inte, menade han från sin uppkopplade frilanstillvaro i en sommarstuga på Gotland. Samma tanke men från motsatt håll kom från Aase Berg i Dagens Nyheter (ej på nätet): "Det finns ingen semester. Det allomfattande entreprenörskapets frilanskommersialism genomsyrar anden. Tiden har blivit pengar, den vackra hjärnan är uppköpt", skrev hon dystopiskt. Betyder det att den typiska svenska arkitekturkategorin sommarhuset, som inte minst försett den här tidskriften med fina sparsmakade objekt genom åren, också bör dödförklaras? Kanske, i sin mest minimalistiska form, som skjul eller enkelt refugium. Men kommer kanske återuppstå i det som rockgruppen Mando Diao, som gjort succé med sina naturlyriska Frödingtolkningar, i en intervju kallar "neongröna vågen". De sitter i en lada utanför Borlänge och "laddar ner beats" med sin fiberuppkopling och kliver sedan ut och plockar morötter. Man ser framför sig faluröda hus som glöder i sommarkvällen, som fiberfyrar.

Populistiskt slott. I veckan gick borgarrådet i Stockholm Madeleine Sjöstedt i en debattartikel ut och krävde att Kungliga slottet skulle målas gult istället för att som slottsarkitekten och Statens Fastighetsverket rekommenderat.  En färg som Sjöstedt beskriver som "ljust brunaktig" men slottsarkitekten Andreas Heymowski som "gulrosa". Ett av Sjöstedts argument för det ljust gula är att "Stockholm måste överge anspråkslösheten och bli en världsstad" samt "skapa en stad som människorna tar i besittning". Besittning? Då har vi ett annat, anspråkslöst, förslag: graffiti. I London, på platsen för Olympiska spelen har man nu bjudit in internationella gatukonstnärer att teckna på de gamla industribyggnaderna längs floden Lea. På samma byggnader där staden målade över gatukonst inför OS. Man har ersatt de lokala, olagliga, gatukonstnärerna med mer namnkunniga, kringresande, internationella gatukonstnärer. Graffitipopulism. Ständigt intressanta popbandet Arcade Fire lanserar sin nya skiva med en internationell graffitikampanj. Man har anlitat gatukonstnärer för att teckna logotypen till albumets titel Reflektor i olika städer. Se där, graffitin håller på att bli populistisk. Då kanske den kan släppas ut ur den nolltolerenskarantän som Madeleine Sjöstedt skapat åt den i Stockholm. Och som anspråksfull manifestation ta sin nyvunna frihet och ge sig på slottet.

Stadsstrand.
Den urbana stranden-fenomenet som startade i Paris i början av 2000-talet har tyvärr inte nått Sverige. Här envisas vi med den mer insjöliknande bryggan istället för den mer tjusiga havslängtande stranden när det ska badas i staden. Men nu finns snart en ny förebild i den stad dit svenska politiker helst skickar sina tjänstemän på inspirationsresor, New York. Man planerar nu en "beautiful, sandy beach" under Brooklyn Bridge.
Kategori: 
Kontor: 
År: 
Plats: 
Taggar: 
Kategori: 
Project: 
År: 
Plats: 
Taggar: 
Arkitektur förlag presenterar: unik bok om ett av Sveriges mest omfattande arkitekturprojekt.

ARkitektur förlag ger nu ut en unik bok om Sveriges Naturum. Sedan 1970-talet har Naturvårdsverket byggt besökscentra,  så kallade naturum, i anslutning till några av det svenska landskapets pärlor. Som Abisko, Hemavan, Fulufjället , Höga Kusten,  Tåkern, Hornborgasjön, Kosterhavet, Stenshuvud  och Store Mosse.

Det har blivit en unik satsning på arkitektur som saknar motstycke i Sverige. Avancerade utställningsbyggnader och det bästa av Sverige i förening. 13 av sammanlagt ett 30-tal naturum presenteras ingående i boken med nära 150 nytagna fotografier av Åke E:son Lindman, ett rikt ritningsmaterial  och texter av Claes Caldenby, Mark Isitt och Tomas Lauri. Parallella texter på svenska och engelska.

Beställ boken här

Sidor