Senaste nytt

Designduon Glimpt: Ta vara på migranters kunskap inom hantverk

2016-02-11 14:11

Ingrid Sommar besöker det politiskt hetaste eventet på Stockholm design week.

Fusklappen v 6 – the Möbelmässan edition

2016-02-10 15:19
Trä, läder och krympta möbler. Den här veckan tipsar vi om samtalsämnen till minglet under Stockholm design week. 

Välkomna till Arkitekturs monter AG: 05 på möbelmässan!

2016-02-10 11:20

Här finns förstås senaste numret av tidskriften, med tema interiör, men också tidigare lösnummer – och fina mässpriser på några utvalda böcker.

Designduon Glimpt: Ta vara på migranters kunskap inom hantverk
2016-02-11 14:11
Fusklappen v 6 – the Möbelmässan edition
2016-02-10 15:19
Välkomna till Arkitekturs monter AG: 05 på möbelmässan!
2016-02-10 11:20
En fusklapp med selfiearkitektur, förväningar på hus och Ruben Östlunds rädsla för nyanser.

Selfiearkitektur. På onsdag i nästa vecka invigs i New York 9/11 Memorial Museum. Det är norska Snøhetta som har ritat byggnaden, på en plats som efter 2001 har varit skärningspunkten inte bara för ett trauma utan också för så många dispyter kring byggnader och planer att knappt någon minns alla turer. Snøhettas fasad är en reflekterande skev reflekterande fasad som hämtat en del från Daniel Libeskinds första planer för området. Huset har blivit en populär plats för sk selfies – självporträtt tagna med mobilkamera – förklarar arkitekten Craig Dykers i The Guardian och säger också att ”om vi kan få någon att fnittra på en sådan sorgens plats har vi gjort vårt jobb”. En intressant tanke. Arkitekturen som fnitterframkallare i sorgen. Selfiearkitektur. Det finns något vackert och oroande i den ambitionen. Skrattet som påminner om minnen – en arkitektur som inte bara reflekterar det givna – men också den oroande kontrasten i det. Selfieskratt vid Estoniamonumentet mobilbildsmunterhet vid Maya Lins Vietnam Veterans Memorial?

Arkitekturens gräns. Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson blir regeringens utredare av en ny arkitekturpolitik. Eller arkitektur- och designpolitik som det tvångsmässigt heter eftersom en politiker inte får säga arkitektur utan att också säga design. Alla ska med. Nu kan vi kanske hoppas att just valet av Christer Larsson lovar att det snarast är stadens utveckling som hamnar i fokus. Man ska bland annat ”föreslå hur en ny politik för arkitektur, form och design kan utformas utifrån en bedömning av områdets framtida utmaningar”. Det första som slår en när man läser den danska arkitekturpolitiken är tilltron till arkitekturen som kraft, dess betydelse. Det finns goda och onda sidor med den tilltron. Det goda är det allvar med vilket man hanterar stadsrum, arkitektur och landskap. Det möjligt onda är de förväntningar man har på vilket resultat det ska få. Att se arkitekturen som svar på frågor som arkitekturen inte kan lösa. Gränsdragningsfrågan blir en viktig fråga för Christer Larsson. Var slutar arkitekturens ansvar och blir ett politiskt ansvar för bostadsförsörjning och social politik?

Radhusruben. Enligt en intervju i Dagens Nyheter idag vill Ruben Östlund som i dagarna lanserar sin nya film Turist i Cannes ”visa lögnen inom kärnfamiljen”. Han menar att ”kärnfamiljen är ett modernt påfund som kom till för att urbanisering och industrialiseringen krävde detta”. Han romantiserar ”storfamiljen” i bysamhället med många vuxna. Långt ifrån den instängda radhusfamiljen i de snabbt industrialiserade städernas randområden. Men tänk om urbaniseringen och industrialiseringen i sin förlängning också var nyckeln till just individens frigörelse. Att lämna landet och resa till staden. Att bli ny, att utbilda sig, att frigöra sig från familjen. Östlunds oförmåga att hantera urbana rörelsers mångsidighet, stadens tvetydighet, som han visade upp i Play verkar avspegla sig också i hans nya film. Turist heter den. Turist i tillvaron kanske.

annons:

Banner Svenska kakel

Veckans fusklapp på det kreativa Eurovision Island i Köpenhamn, i Norénmoduler och upptäckten av emoji-arkitekturen.

Kreativ rävsvans. I kväll är det sådan där europeisk melodifestival. Spektaklet utspelar sig i B&W Hallerne på Refshaleøen, Rävsvanshalvön, som man tillfälligtvis döpt om till det mardrömsklingande Eurovision Island. Halvön är en plats som ska bebyggas med bostäder men som under tiden ska ta plats i köpenhamnarnas medvetande som en ”kreativ plats” med en mängd festivaler och attraktioner. "Vi försöker få Köpenhamn att älska den här platsen", sa arkitekten Claudia Munkeboe i ett reportage som Karin Arbsjö skrev i Sydsvenska Dagbladet. Smeden Preben Kibsgaard, verksam på platsen, kontrade med att ”Nu får vi Melodi Grand Prix, vi har kreativa verkstäder, vi har rockfestivalen Copenhell och en liten teater. Men för en hantverkare är det sorgligt att titta ut över den här platsen idag”. Alldeles intill halvön ligger fristaden Christiania. Men den är inte den kreativa förebilden. ”Vi älskar Christianias free-spirit”, säger arkitekten men ”vi vill ju inte att Refshaleœen ska bli ett nytt Christiania". Strömlinjeformad kreativitet, Ingen doing-the-omoralisk-schlager-festival alltså utanför Eurovision spektaklet.

Norénmodul. Dramatikern Lars Norén firas stort i helgen när han fyller sjuttio. Öppet arkiv har släppt hans filmade pjäser lagom till jubileet, vilket gör att alla kan stänga in sig i ett Norénskt vardagsrum hela helgen. I de där Norénpjäserna är det avståndet mellan ytan och innehållet som till slut får allt att explodera. I förra veckan invigdes 280 nya studentbostäder i baracker i Bredäng i södra Stockholm. ”Framtidens studentbostäder”, 25 kvadratmeter med en hyra på 4 800 kronor. Enligt uppgift är de 25 kvadratmetrarna skräddarsydda med ”med polerat betonggolv, väggar delvis klädda i träpanel, kök och badrum med specialritad inredning”. Men annars ser de ut som baracker. När Johan Hilton hyllar regissören Norén i Dagens Nyheter idag lyfter han just fram SVT:s satsningar på kvalitetsdramatik som gjorde honom närmast folkkär med begrepp som Norénjul som följd. Men skriver Hilton ”Sedan tappade SVT intresset för att sätta agendan i den svenska teaterutvecklingen och ägnade sig åt Fjällbackadeckare i stället.” Är barackerna stadens motsvarighet till Fjälbackadeckarna och Noréns gamla SVT pjäserna ett svunnet folkhems kvalitetssatsningar på billiga bostäder åt alla?

Emoji-arkitektur. Igår fick den klassiska sloganen I love Hjo sällskap av ännu en kärlekskrank slogan när Nyréns Arkitektkontor vann en tävling om ny stadsdel i Burlöv, Skåne, med sloganen BurLOVE. Helt i Eurovision anda. Emoji-arkitektur. Är arkitekter de nya schlagersångarna? Är smörarkitekturen på väg in i samtiden? Kommer vi få se fler hus och platser nu som tar avstånd från den gängse bilden av arkitekturen som sval electronica och skänker hjärta och smärta i arkitekturen. Eller ska vi tolka det som att arkitekterna bjuder upp till en revolution med den gamla Nick Lowe dängan ”What’s so funny about peace, love and understanding”? Den nya emoji-arkitekturen är den hippie-gubbrock eller schlager?

Veckans fusklapp: Infrastruktur som drama, sossestäder och nymoderata öknar och bibliotek med balkon

Sossestad. Idag släpper popgruppen Kent skivan Tigerdrottningen. Att just de släpper en skiva på Valborg, denna ungdomens bistra och dystra epicentrum, är helt rimligt. Och två formuleringar på två av låtarna sätter ljuset på något intressant. Jocke Berg ylar i Din enda vän: "Vi kom från sossestäder (bortom gränser som alla andra har). Där allt näsblod som vi spillt (blev till gränser som man måste dra)." Det där att komma från en sossestad och att det är en identitet. Att det formar en, och att det är kombinationen av politik och stad. I en annan formulering på låten Skogarna i sjunger Berg: "Den här stan är fördömd. Du förlorar hur du än försöker. En garanterat solidaritetsfri nymoderat öken regnet blir snö". Städer och politik, hur de fysiskt känns som delar i en politik. En sossestad med näsblod och en nymoderat öken med snöblandat regn. Samma land, men avståndet däremellan. En lång politisk promenad. Imorgon är det första maj. Passa på att formulera din politiska vision. Det kan komma att behövas. Sossestad eller nymoderat öken? Eller något helt annat.

Livsstilsbibliotek. För en vecka sedan invigdes Göteborgs ombyggda stadsbibliotek. Den gamla tegelgula sextiotalsfasaden har fått en påbyggnad. Med balkong. Det är något syndigt men samtidigt lockande över att hänga en balkong på ett så allvarligt hus som ett bibliotek. Som om den där livsstilstanken som är balkongen inte riktigt ryms inom bibliotekets idé. Bibliotek med uteservering. Det kopplar nu upp Göteborgs gamla bibliotek mot de senaste tjugo årens biblioteksbyggande som handlat mycket om att släppa in ljus men också göra bibliotek som platser att ses och synas på. Men det som också kopplade upp Göteborgs bibliotek mot den samtida staden var ju de filialer som öppnade när det var stängt, som den som hette 200 kvadratmeter. Gathörnsbiblioteken. Det är bara att hoppas att balkongen får sällskap av fler gathörn.

Bildrama. Idag blossade åter debatten om Förbifart Stockholm upp när finansborgarrådet i Stockholm Sten Nordin hotade att stoppa tunnelbaneutbyggnaden om Miljöpartiet säger nej till Förbifarten. Uträkningar gör gällande att Förbifart Stockholm kostar tio gånger så mycket för varje transporterad resenär jämfört med tågsatsningen Citybanan i Stockholm. Kampen för och emot biltrafik har nu funnits så länge att den kan bli drama. I New York planerar man att sätta upp en opera om kampen mellan Jane Jacobs och Robert Moses. I centrum står kampen om nedre Manhattan på 1950-talet, där Jane Jacobs då bodde, och som hotades av Robert Moses motorvägar. "Det ska bli en berättelse om två briljanta, visionära, urbanteoretiker som gjorde sin teori till praktik och förändrade New Yorks landskap för alltid". Den pulitzerbelönade poeten Tracy K Smith skriver librettot om kampen mellan bilen och staden. Man kan fundera på vilka svenska strider som skulle kunna bli opera. Öresundsbron. Almstriden. Trädkramarna på Västkusten. Alla handlar de ju om infrastrukturens möte med människor. Det finns ett 1900-tals drama i den motsättningen.

Nytt nummer:

Arkitektur 3/2014

Léonie Geisendorf är en av den svenska arkitekturens legender. I efterkrigstidens Sverige steg hennes arkitektur, präglad av Le Corbusier, fram som en främmande fågel. Hennes verk som blev byggda: St Görans Gymnasium, Riksrådsvägen och Villa Delin är klassiker.

I nya numret av Arkitektur har Charlie Gullström träffat den nyblivna hundraåringen för en lång intervju om hennes livsverk men också om oron när St Görans gymnasium ska byggas om till studentbostäder. Vi har nybesökt alla hennes hus, letat fram opublicerade skisser och ritningar och tecknar ett helporträtt av en kvinna som kanske var för tuff och odiplomatisk för sin tid och vars största verk därför aldrig kom till utförande: En katolsk kyrka mitt i Stockholms city.

Dessutom: nya parkprojekt som vågar präglas av stadens baksidor, arkitekturkultur, kommentar till David Chipperfields vinnande förslag till Nobelcenter och debatt om ett Umeå som glömmer sina medborgare.

Läs innehållsförteckningen till detta nr här.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory eller Readly
Omslag Arkitektur 3 14
Bostadsbranschen tävlar om att bygga litet och billigt när den borde ta ett ansvar för behovet av mångfald och variation, skriver Irma Ortega och Vanda Kehr från organisationen Jagvillhabostad.nu.

Tänk er ett Sverige i framtiden där människorna bor i rymliga, funktionella bostäder till en rimlig kostnad. Ett land där medborgarnas behov och efterfrågan av boende styr utbudet av bostäder. Ett land där det finns olika men rättvisa möjligheter att bilda ett hem.
I dag är bristen på bostäder som unga kan efterfråga akut. 2013 fick endast 40 personer under 25 år lägenhet via Stockholms stads bostadskö. 86 000 unga väntar fortfarande på sin tur. Även studenter drabbas, de hinner utbilda sig i fem år innan de erbjuds en studentbostad. Detta är inte bara ett storstadsproblem, 56 procent av alla landets kommuner uppger att de har brist på bostäder som unga kan efterfråga. I hela landet saknar nästan 300 000 unga vuxna mellan 20 och 27 år en egen bostad. En av fyra av dem bor just nu hos sina föräldrar, de flesta ofrivilligt. Vad händer med ett land som saknar realistiska möjligheter för unga människor att skaffa sig ett eget hem?
Unga i dag bor trångt, flyttar ofta, betalar ockerhyror, har långt till kommunaltrafiken, kan inte bilda familj och tvingas säga nej till utbildning och jobb. De lösningar som presenteras för dem innefattar att bo i en friggebod, mini-lägenheter om 8,9 kvm, bo dyrt i andra hand eller bo kvar hos föräldrarna. Bostadsbristen gör att de inte kan påbörja ett eget vuxet liv.
Ränteavdrag, Rot-avdrag, slopad fastighetsskatt, avdrag för att hyra ut sin bostad och nu möjligheten att tjäna extra pengar genom att hyra ut friggebodar är resultat av dagens bostadspolitik. En politik som endast gynnat dem som redan har det gott och tryggt på bostadsmarknaden. 

Unga bostadssökande i dag består inte av en homogen grupp som alla har likadana boendebehov, livsstilar eller resurser. Ändå pratas det om att bygga bostäder som är anpassade till en föreställd bild av hur denna grupp ”vill bo”. Det räcker inte enbart att bygga bort bristen, vi måste även bygga värdiga hem med mångfald. När arkitekter och planerare ritar och tar fram bostäder anpassade till den orättvisa bostadspolitik som förs i dag bidrar de till att begränsa ungas liv då alla tvingas in i samma trånga mall.
Bostadsbristen är ett samhällsproblem som berör oss alla. Det är många olika grupper som tvingas stå utanför bostadsmarknaden. Bland dem finns en stor andel pensionärer som konkurrerar med unga om samma typ av yteffektiva, tillgängliga, billiga bostäder i områden med god tillgång till kommunikationer och service.
Vi vill att fler engagerar sig i att lösa denna kris. Till att börja med vill vi ha en bostadspolitik som tar ansvar för att ge alla medborgare bostäder, oavsett ålder eller tjocklek på plånboken. Vi vill även att kommunerna ska föra en aktiv markpolitik och utnyttja planmonopolet bättre. Byggindustrin måste ta sin del av ansvaret genom att produktutveckla, öka konkurrensen, pressa byggkostnaderna och bygga upp sin kapacitet. Även arkitekter och planerare har ett ansvar och bör engagera sig i att ta reda på vilken typ av boende som verkligen efterfrågas i stället för att okritiskt anpassa sig till en politik som inte tillåter mångfald och valmöjligheter.

Branschen måste ta ett ansvar för vilken typ av samhälle de är med och bidrar till när de i stället för att ta fram vettiga hem tävlar om att bygga så litet och billigt som möjligt.
Vi vill att det läggs minst lika mycket kraft och omtanke på personer utan bostad som det läggs på dem som redan har boende, trygga arbetsvillkor och kapital.
Utmana er själva och branschen genom att tänka om och nytt. Inkludera unga i olika delar av byggprocessen och använd deras expertis i form av kunskap och perspektiv. Det är dags att bryta de maktstrukturer som utestänger och marginaliserar unga från att forma sina egna liv. Det är dags att göra bostadsbristen till en samhällsfråga som berör oss alla. Tillsammans kan vi skapa en framtid där det finns olika men rättvisa möjligheter för alla att bilda ett hem.

Irma Ortega är Verksamhetschef för Jagvillhabostad.nu. 

Vanda Kehr är Projektledare på Jagvillhabostad.nu. 

 

Fotmot. Genom jagvillhabostad.nu, SSCO och Arkitektstudenterna finns ekonomiskt stöd om 50 miljoner kronor att söka för innovativt byggande åt unga.

David Chipperfields vinnande Nobelcenter kan få hög internationell klass. Men byggnadens storlek är kontroversiell, skriver Arkitekturs kritiker Tomas Lewan.

Att det blev David Chipperfield som tog hem tvåstegstävlingen om ny byggnad för Nobelstiftelsen var inte helt oväntat. Efter tävlingens första steg hade han det mest övertygande förslaget bland de tolv inbjudna internationellt erkända arkitektkontoren. Till tävlingssteg två kvalificerade sig utöver vinnaren Johan Celsing Arkitektkontor och Wingårdh Arkitekter. De två svenska bidragen omarbetades en hel del inför slutomgången – särskilt gällde det Wingårdhs förslag som mer eller mindre får ses som ett omtag.
Chipperfield däremot kunde i stället göra justeringar utifrån en fördjupad tolkning av programmet. Projektet effektiviserades och en storslagen men inte helt motiverbar, sydvänd lobby överst i byggnaden arbetades bort. Förslagets rektangulära planform som främst ansluter sig till Blasieholmens kvartersstruktur bibelhölls och likaså huvudnumret: auditoriet överst med möjlighet till storslagna Stockholmsvyer.
Chipperfields och medarbetaren vid Berlinkontoret Christoph Felgers förslag karaktäriseras dessutom av ett vertikalt fasadraster som det kommer att bli en utmaning för arkitekterna att utveckla och anpassa till platsen. Förslaget har en skala som trots modest form och volym måste ses som kontroversiell, och som enbart är försvarlig om utförandet blir i paritet med angränsande Nationalmuseums och andra byggnaders höga klass.
Mot bakgrund av att Stockholm på senare år haft svårigheter med att genomföra arkitekttävlingar måste den nu fullföljda tävlingen om en nybyggnad på Blasieholmen ses som en framgång. Tvåstegsförfarandet har använts på ett för allmänheten belysande vis, och särskilt intresserade har haft möjligheter att både orientera sig om den pågående tävlingen och lägga synpunkter.
Om Chipperfields förslag till slut genomförs får Stockholm det man länge saknat: En arkitekturbyggnad av absolut högsta internationella klass som kan bli en välbehövlig länk mellan det historiska Stockholm och samtiden.

Tomas Lewan

Boken som en termometer i stadens kulturliv, förvandlingskonstnären Gert Wingårdh och Köpenhamn kliver än en gång fram som arkitekturens huvudstad i Norden. Nu med en stor filmfestival

Bokstad. Snart inviger Göteborg sitt om- och tillbyggda stadsbibliotek. Men litteraturstaden Göteborg (bokmässan!) blev i veckan stukad. Det kommunala fastighetsbolaget Higab, som ska ”främja intressen för mindre företag och organisationer” höjde i veckan hyran i Lagerhuset med 33 procent. I Lagerhuset fihar Nätverkstan haft långt gångna planer på att skapa ett Litteraturhus. David Carlsson på Nätverkstan säger till GT att ”just nu, när möjligheten uppstår och Lagerhuset är mer spännande än någonsin, vill Higab slå sönder alltihop. Om de fortsätter driva den här linjen blir hela idén meningslös”. Det där med böcker sätter ofta fingret på städers förändring. Senaste numret av nya danska arkitekturtidskriften 21st har bibliotek som tema och håller till exempel fram Köpenhamns satsning på ett bibliotek och kulturhus i Bispbjerg som ett föredöme. Ett expressivt guldhus med en interiör med många rum för kultur. Också i Umeå sätter böckernas flytt fingret på staden som kulturstad. Flytten av biblioteket från centrala lokaler till det nybyggda Kulturväven slår sönder den alternativa rörelsen i det kommersiella centrumet menar motståndarna. Böcker som en termometer för kulturstadens tillstånd.

Förvandlingskonstnär. En av de största snackisarna i arkitekturkretsarna de senaste veckorna har varit Wingårdhs förvandling i Nobelcentertävlingen i Stockholm. Wingårdh blev tillsammans med David Chipperfield och Johan Celsing utvalda att tävla vidare i prestigetävlingen. Men när Wingårdhs förslag dök upp igen efter en bearbetning så var det tidigare fyrkantiga huset förvandlat till ett runt baldakinliknande hus (bild ovan). Vilken förvandling. Varför? Det kan väl inte vara så att Wingårdh tagit intryck av Per Gudmundssons kritik mot de tre förslagen i Svenska Dagbladet om tröstlösa lådor på lådor som han fört fram både angående Nobelcenter och om Wingårdhs vinnande förslag för tillbyggnad av Liljevalchs. På det senare svarade ju Gert Wingårdh, Ingegerd Råman och Rasmus Wærn hårt att lådan är en tidlös form. Å andra sidan avslöjade de ju också att deras Liljevalchsförslag i första omgången varit ”spektakulärt” men att man sedan ändrat sig och istället valt en hantverksmässig låda. Wingårdh framträder som arkitekturens främste förvandlingskonstnär. Allt är möjligt.

Arkitekturhuvudstad. I onsdags invigdes första upplagan av Copenhagen Architecture x film, en festival som pågår till och med söndag 30/3. Ett fullspäckade programmet gör det omöjligt att hinna allt man vill se. Fokus ligger på sex teman, bland annat landskapsarkitektur, personliga rum, arkitektoniska rum och modernism. I serien Cathedrals of Culture visas till exempel Wim Wenders nya film om Berliner-Filharmonien, i samband med en rundvisning av DR:s Koncerthus av Jean Nouvel. Ikväll håller DAC en paneldebatt om arkitekturtävlingarnas villkor, i samband med visningen av Angel Borrego Cuberos dokumentär The Competition. Det intryck festivalen framför allt ger är att den danska arkitekturvärlden – i alla fall på filmduken – härmed riktar sina blickar utåt, mot tendenser och dilemman utomlands. Ännu ett tecken detta är den diskussion som hölls på torsdagen om Köpenhamns internationella arkitekturkonferens. Den hålls för första gången under våren 2015, och är en tydlig signal om att Köpenhamn steppar upp ytterligare i sin självpåtagna roll som arkitekturens huvudstad i Norden.

Nytt nummer:

Arkitektur 2/2014

I nya numret av arkitektur synar vi det exklusiva. De dyra villorna, som blir allt fler, men också de små mikrohusen som flyr ut i naturen. Tre nya villor: En gedigen tegelvilla vid havet av Tham & Videgård, ett glasat hus i syndens Mölle av Elding Oscarson och en barockarkitektur i vita kuber av Jonas Lindvall visar att viljan att manifestera sitt välstånd med arkitektur skapar förutsättningar för arkitektur som bryter ny mark. Vi har också listat de 20 lyxvillor som gjort just detta sedan 1492. Från Palladio till David Adjaye. Katrine Kielos konstaterar att vi tycks vara tillbaka i 1800-talet där förmögenheter läggs på hög och går i arv. De skuldsatta medelklasshushållens bostadsrätter får sällskap av den rikaste procentens lyxvillor. Vid sidan av detta pågår jakten på det lilla, det begränsade. Vi har analyserat tre mikrohus, varav ett i papper, som tycks vilja vända världen ryggen. Dessutom ett sensationellt avslöjande för den arkitekturintresserade: I Ronneby har en gul villa ansetts vara Gunnar Asplunds första verk. Nu kan Eva Eriksson visa att så inte är fallet. Den är ritat av Lars Israel Wahlman, hans läromästare. Istället stiger nu en annan Ronnebyvilla ut ur anonymiteten som Gunnar Asplunds första. Utöver detta: en introduktion till en av världens mest självständiga arkitekter Valerio Olgiati, arkitekturkultur med böcker och utställningar, svaret på frågan "Vad bör göras?" och orden på allas läpper just nu.

Till innehållsförteckningen för detta nummer.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 2 2014
Köpcentrumens eventuella död, städer som återvinningsstationer och gangsterstaden Borlänge.

Döda köpcentrum. I januari stod Rick Caruso, VD:n på en av USA:s största fastighetsföretag Caruso Affiliated på en scen i New York och sa: ”Om 10-15 år har det typiska amerikanska köpcentrumet, om det inte genomgår en total transformation, blivit en historisk anakronism. En 60 år gammal avvikelse som inte längre möter folks förväntningar, eller butikernas eller samhällets”. Det kunde man läsa i en artikel i New Yorker i veckan. Caruso såg dock en möjlig transformation. Att köpcentrumet flyttar utomhus (han talar i egen sak Caruso investerar i utomhus-malls). Det är en intressant och lockande tanke. Kommer imitationen av städer innebära utomhus-köpcentrum á la Vällingby 1958? Eller kommer stadens idé kommer att förstärkas och medialiseras så att förebilden för den nya, transformerade, köpcentrumet inte blir storgatan utan dess kopia ”the strip” i Las Vegas? På Mall of Scandinavia som öppnar i Solna hösten 2015 har man svaret. De möter den eventuella köpcentrumsdöden med ambitionen at t"förändra normen" och tycks ta utgångspunkt i Las vegas med ett stänk av Carl Larsson, "i en shoppingdestination med inspiration från de fyra elementen; vatten, vind, eld och jord har Wingårdh Arkitektkontor skapat en innovativ miljö som förenar internationell atmosfär med klassisk skandinavisk design".

Döden i staden. Mer konsumtion. I Ronneby berättade man i veckan att man i en workshop med tre arkitektlag ska arbeta fram en idé för hur arbetssättet cradle to cradle kan användas i stadsbyggnadssammanhang. Tidigare har begreppet oftast synts i samband med produkt- och inredningsdesign. Enligt cradle to cradle ”kan alla material genom rätt grunddesign bli näring antingen åt mikroorganismer eller industriella processer”. Kanske man kan säga att det är dödens insteg i stadsbyggandet. Eller insikten om att allt kött är hö. Inget material förstörs, allt är en cirkulär ekonomi. Och, här kommer löftet till samtiden det här innebär att ”tillväxt, produktion och konsumtion är av godo”. I boken ”Det förflutna i framtidens stad” (Nordic academic press) som landar i bokhandeln om en vecka kan man i en text av Maria Håkansson, där hon förtjänstfullt plockar isär begreppet "Hållbar utveckling", läsa om konsumtionskulturen och en samtid "präglad av en stark tilltro till (eller kanske ett önsketänkande om) att en fortsatt tillväxt är möjlig och att en del av lösningen är att miljöanpassning och social medvetenhet driver den ekonomiska utvecklingen". Frågorna är kanske än så länge fler än svaren.

Vitt skräp. Så heter den gangsterfilm som ska spelas in i Borlänge med Ola Rapace i huvudrollen. Borlänge kommun ser här en möjlighet att få nya arbetstillfällen till kommunen. Att surfa på identiteten som gangsterstaden. Enligt Dalarnas Tidning skjuter kommunen till 150 000 kronor till filmbolaget och lovar dessutom att ställa upp med ”praktiska insatser” värda ytterligare 100 000 kronor. Som motprestation förbinder sig filmbolaget att ”köpa bränsle till bilpoolbilarna, vandrarhems- och hotellboende till produktionspersonal och skådespelare, samt råvaror till maten som kommer att tillagas av Borlänge kommuns personal”. Filmen ska hoppas också kommunen gynna turismen. Dalarnas Tidnings chefredaktör Jens Runnberg anmälde sig som skeptiker till kalkylen i veckan. Och ställde satsningen i relation till kampen om ett bibliotek i stadsdelen Domnarvet för ett år sedan. Biblioteket stängdes trots protester. Besparingen, skriver Jens Runnberg, 300 000 kronor. Gangsterfilm eller bibliotek. Så ser de nya prioriteringarna för Sveriges kommuner ut.

Deltagarkultur i dansk arkitekturpolitik, på museum och film och på svenska villatomter samt ett minnesmärke som läker sår.

Deltagarkultur 1. I den nya arkitekturpolitik som Danmark presenterade i veckan (pdf) var kärnan delaktighet. Titeln på politiken var ”Människor i centrum. Viktiga rubriker i den är ”Arkitektur och demokrati” och ”Mötet med arkitekturen”. Idag öppnar Arkitektur- och designcentrum i Stockholm en utställning med titel Blockholm - den fantastiska staden. Den bygger på ett flera månader långt projekt i spelet Minecraft där tiotusen personer har byggt virtuella hus på en verklig markkarta över Stockholm. Några av husen har nu byggts upp på museet. Men kärnan i utställningen handlar om delaktighet. Att påverka och se sin stad växa fram. Som geografen och antropologen David Harvey uttryckt det ”The freedom to make and remake our cities and ourselves is, I want to argue, one of the most precious yet most neglected of our human rights”. Den här helgen avslutas också Dokumentärfestivalen Tempo i Stockholm där en av de medverkande filmerna är ”A Short History of the Highrise”: Det senaste projektet i Katerina Cizeks interaktiva serie Highrise. Dokumentären är uppbyggd som en interaktiv berättelse om höghuset, från Babels torn till idag, där tittaren själv styr berättelsen och deltar och fördjupar sig. Bara en av många filmer på den här festivalen där deltagarens val blir avgörande för filmens rörelse framåt. Den nya deltagarkulturen kommer att bryta sig in också i vår fysiska verklighet.

Deltagarkultur 2. Eller deltagarkulturen har ju en lång tradition i Svenskt stadsbyggande. I veckan fick Regeringen veta det. Bostadsministern Stefan Attefalls stora nummer inför sommaren om en ny friggebod på 25 kvadratmeter sågades hårt av Lagrådet i veckan. Lagrådet konstaterar att förslaget ”innebär att grannars nuvarande möjlighet att överklaga bygglovet och därigenom hindra byggnadsverk som orsakar olägenheter helt tas bort”. En lång svensk tradition av deltagarinflytande bryts i så fall och Lagrådet gör sällskap med David Harvey och hänvisar till mänskliga rättigheter, i deras fall Europakonventonen och skriver: ”Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser”. Nu återstår att se om Riksdagen ändå driver igenom förslaget som vissa uppskattat ska kunna innebära 150 000-200 000 nya hus. Eller om deltagarkulturen i den svenska plantraditionen, och mänskliga rättigheter, stoppar det hela.

Utøyasåret. Den svenske konstnären, och en gång arkitektstudenten, Jonas Dahlberg valdes ut som vinnare i tävlingen om ett minnesmärke på Utøya i Norge. Och vi var många som blev stående gapande inför hans idé att dela ön i två delar. ”Ett sår eller ett snitt genom naturen”, som ”en reflektion av något hastigt och för evigt borta”. Orsaken till att han valde att förlägga minnesmärket i naturen, beskriver han, var att naturen i sig var inne i en läkningsprocess. Medan husen bar på spåren konkret och smärtsamt fanns det i naturen ett ständigt återskapande. Dahlberg kontrasterar verkets inåtvändhet mot hur man i Norge har exploaterat det fantastiska, utblicken, med sina turistvägar. Här är det istället ett försök att placera besökarna i ett tillstånd av reflektion. Dahlberg tar sedan naturmaterialet från Utøya och använder det för att skapa det minnesmärke som ska skapas i regeringskvarteren i Oslo. Naturen i staden som en reflektion. Ett liknande koncept användes vid WTC i New York, när Michael Arad och Peter Walker skapade en skog med två vattenfall i mitten. Naturen läker sår.

Sidor