Vallastaden

Senaste nytt

Kulturhuset Väven vann årets Kasper Salinpris

2014-11-28 17:36 Norska Snøhetta och White ritade årets hus

Belatchew arkitekter får Svensk Forms pris Design S

2014-11-27 15:24

Buzz Building kan göra Sverige självförsörjande på protein

Arkitema ritar nya Tingstorget i Alby

2014-11-17 11:31

Ett projekt med 480 bostadsrätter.

Kulturhuset Väven vann årets Kasper Salinpris
2014-11-28 17:36
Belatchew arkitekter får Svensk Forms pris Design S
2014-11-27 15:24
Arkitema ritar nya Tingstorget i Alby
2014-11-17 11:31
Helgens samtalsämnen är här med tre frågor: är spårvagnen den nya domusladan, är upploppen en havererad stadsutvecklingspolitik och är arkitekter dåliga på planlösningar?

Spårvagnsprotester. I Lund protesterar folket mot en ny spårväg, den så kallade Lundalänken (bild ovan). Det är lite grann som att protestera mot en löneförhöjning, med tanke på den status som spårvägen uppnått femtio år efter att i stort sett alla spårvägar togs ur bruk. Aktion för spårvägsfritt Lund heter uppropet som är emot det som alla partier är överens om i Lund. Femtio år efter att man lyckades stoppa en motortrafikled genom centrala Lund vill man stoppa spårvägen. Men spårvägen är en dyr och, när den ska igenom äldre stadsmiljöer, skrymmande kommunikationsform som kanske fått oförtjänt mycket positiv respons tack vara sin mysighet och känslan av att allt blir "Göteborg". Men tänk om spårvägen är den nya Domusladan, det som alla svenska städer vill ha men kommer att ångra? Läs mer utförligt om Lund i senaste numret av Arkitektur (3/2013), där Tomas Lewan skriver om stadens återvändsgränder.

Upplopp. Förorterna brinner. Förklaringsmodellerna är många. Den intressantaste kanske den som handlar om vad som är det gemensamma och vad som är individens roll och ansvar. När skolor och ungdomsgårdar brinner är det just det gemensamma, det offentliga som brinner. Individer sätter eld på det. Och när statsministern talar är det också det lokala ansvaret, inte det gemensamma offentliga, som framhålls. Ove Sernhede sätter i SvD fingret på något som kräver ett långt svar: "En del av den mediala debatten och flera av de politiker som gjort uttalanden stirrar sig blinda på de unga som ligister och förmår inte sätta in händelserna i ett större sammanhang. Man förfasar sig över dessa händelser, men är oförmögen att visa något av samma förfäran inför de klyftor och de ojämlika framtidsutsikter som segregationen och den nuvarande politiken för stadsutveckling skapat. Ansvariga politiker hänvisar till att man gör satsningar i dessa områden. Men orsaken till problemen ligger i inte i dessa stadsdelar. Det är inte Husby eller Backa som är segregerade, det är Stockholm och Göteborg som är segregerade städer." Frågan som kräver svar här är: Vilken är den där "nuvarande politiken för stadsutveckling"? Var förs den just nu? Och vad skapar den idag och i morgon?

Köksregler. Veckans intressantaste juryutlåtande (pdf) kom från tävlingen för ett nytt bostadshus i Stockholm. Samtliga förslag, skrev juryn, hade brister när det gäller bostädernas kvaliteter. Även om man tycker att boverkets byggregler, BBR, är förlegade, som kravet att man ska kunna skilja av köket, så är det väl ändå det här lite förvånande: "Avsteg från BBR motiveras sällan och kompenseras inte heller av andra kvaliteter". Arkitekturkritik i juryformat. Arkitekturens motsvarighet till lappen "Din mamma jobbar inte här".

annons:

Banner Svenska kakel

Taggar: 
Veckans fusklapp för helgens samtalsämnen: Norsk talang och debatt, den sista Malmöbilden och drömarkitektur på Long Island.

Norsk framtid. Det är den 17 maj och det är Norges nationaldag och det finns två saker att tipsa om kring vårt västra grannland. De har just öppnat en utställning i Oslo, på Nasjonalmuseet, som heter Under 40, ung norsk arkitektur 2013. De ställer sig frågan vem som är de mest intressanta unga arkitekterna i Norge, hur de positionerar de sig, vad som intresserar dem? För att få veta det kan man bege sig till Oslo fram till den 29 september. I Norge har det sedan ett par veckor också, liksom i Sverige, pågått en debatt om bostadspolitik och kvalitet. Den debatten började den 6 maj med ett inlägg av Kim Skaara, President i Norske arkitekters landsforbund (NAL), nästan synkroniserat med Sveriges Arkitekters Catherina Foreds debattinlägg i Dagens Nyheter den 5 maj. Tonen i den norska debatten är lite hårdare och försvaret lite spirituellare eftersom NALs ordförande fick veta att han är som "Keiseren som spilte fiolin mens Roma sto i brann. Han trengte plass for å bygge sitt eget palass”.

Malmöfest. Det är eurovisionschlagerfest i Malmö i morgon. Efter det har staden officiellt lovat att aldrig tala om "Malmöbilden" igen. Detta för att de då riskerar att förvandlas till de självupptagna stockholmskrönikörer och författare som sätter upp shower om sig själva på svenska scener. Så, festen är slut, kamerorna avslagna. Det är inte den "skeva Malmöbilden" som politiken ska räta upp, så som det framhölls i en intervju med Ilmar Reepalus efterträdare Katrin Stjerfeldt Jammeh i veckan utan i så fall den skeva Malmöverkligheten.

Drömarkitektur. Det tog scenografen Catherine Martin fjorton veckor att bygga upp scenografin kring det hus som filmen The Great Gatsby utspelar sig i (premiär i Sverige idag). Med den stora balsalen, biblioteket, master bedroom, entréhall, terrass och trädgård. Designen är inspirerad av hus på Long Island som Oheka Castle. Catherine Martin har själv talat om att det handlar om att bygga en fantasi. Och de där husen är fantasier. Det finns kanske bara en svensk motsvarighet, och det i en helt annan stil, Tjolöholms slott. Också plats för en dramatisk film häromåret, Lars von Triers Melancholia. Var samtidens Gatsbys finns? Det kan man fundera över. I en asketisk bostadsrätt i Stockholm eller i ett sommarhus som ser ut som en enkel lada på Gotland.

Bild ovan ur utställningen Under 40. Ung Norsk arkitektur 2013, Fellesskapsprosjektet å Fortette Byen av Meahccetrossa / Matatu, Karasjon. FFB.

Långhelg betyder fusklapps-onsdag. Denna vecka pratar vi om Abbas segertåg på Djurgården, Lola Geisendorfs sparpaket för arkitekter och detaljplanens död.

Vinnaren tar allt. Det så kallade Abba-museet invigdes i veckan (bild ovan). Nu är det ju ett hotell med ett Abba-museum i källaren, kongenialt kanske, för den rätta sjuttiotals/gillestugekänslan. Men förtjusningen är stor inte minst för att det är så nära vi kommer en återförening, alla abbor var är på invigningen utom Agneta. Arkitektur som nostalgi och drömbyggande. Men nu ska, om man pratar nostalgi, man minnas att huset står på platsen för restaurang Lindgården, den sista kvarlevan från Stockholmsutställningen 1930. Att riva hus har verkligen blivit allt vanligare. I Stockholm upptäcks ständigt hus som inte utnyttjar byggrätterna maximalt. Argumenten för den befintliga arkitekturen ställt inför möjligheten att bygga mer är svaga. Som här och här. Det gamla huset är den nya gluggen. Stockholm har scannat staden på gluggar, nu letar man onödiga hus. The winner takes it all. (Andra saker som delar av Abba bygger.)

Lola 99. Arkitektlegenden Léonie Geisendorf fyllde 100 år i april. Hon bor på på Rue du Four i Paris. Som en försenad hyllning kan ni här (pdf) läsa hennes text om sparsamhet ur Arkitektur nummer 12/1963. Där hon, för att återkoppla till en tidigare postning om arkitektur och konst där LOU-juristerna menar att arkitektur inte kan upphandlas som konst, slår fast att "arkitekten är konstnär". UPPDATERAT. Tidskriften betong som vi använde som källa här har fel. Enligt Nationalencyklopedin (som vi tror har rätt) är Lola Geisendorf född 1914, vilket också flera av våra uppmärksamma läsare har påpekat. Men vi firar väl det då. Grattis Lola 99!

Guldgrävarland. I en utredning som presenterades för regeringen i veckan ska större tyngd läggas på kommunernas översiktsplanering och mindre på detaljplaner. I områdesplaner i Översiktsplanen ska kommuner planera på stadsdelsnivå, bygglov ska sedan prövas utifrån områdesplanen. Varken bygglov eller detaljplan ska, enligt utredningen, vara ett krav, det ska räcka med ett av dem. "För att öka bostadsbyggandet krävs stora förändringar i både arbetssätt och kultur. Det kommer inte att fungera med osthyveln, man måste ta bort hela delar", säger regeringens utredare Lars Magnusson. Ska stadsbyggandet befrias från detaljplanen? Och är det i så fall en befrielse? Kommer det nu att kunna uppstå glapp mellan översiktsplan/områdesplan och bygglov som ger utrymme för arkitektonisk kreativitet och förnyelse? Eller blir det bara vinstmaximerande high-chaparall-guldgrävarstad av alltihop?

Den här veckan pratar vi om arkitektur för ett regnigt Göteborg, schlagerfestival som citybranding i Malmö och Le Corbusiers takterrass i Marseille.

Torrskodd arkitektur. I Göteborg har det under decennier funnits ett påbud om att alla hus som har att göra med evenemang ska ligga längs det så kallade evenemangsstråket. Men kanske har evenemangsstråket nu fått sin almstrid. Vi har berättat tidigare här i Fusklappen att staden velat riva Valhallabadet föra att få till den nya aren som ska ersätta Scandinavium ska ligga just vid evenemangsstråket. Stadens tjänstemän slog fast att en rivning skulle vara ofördelaktigt inte minst av sociala skäl. Och protesterna blev många. När frågan kom upp i byggnadsnämnden under Valborgsmässoaftonens möte blev Socialdemokraterna ensamma om att tycka att det var en bra idé att riva Valhallabadet. Och Kjell Björkqvist (FP) vice ordförande i byggnadsnämnden uttalade det onämnbara att "han kan tänka sig en placering även utanför Evenemangsstråket". Byggnadsnämndens ordförande, Mats Arnsmar (S), tar upp Göran Johanssons tappade mantel och evenemangsargumenterar: "Att kunna gå torrskodd från hotellet eller mässan över till en ny arena skulle vara unikt för Göteborg". Unikt att vara torrskodd. "Har inget plats att kalla hem i detta pissiga vårregn", sjunger Håkan Hellström på just låten Valborg, på nya skivan. Kanske beskriver han där en Göteborgsidentitet som inte innefattar ordet torrskodd.

Schlager som citybranding. Att Eurovisionschlagerfestivalen i Malmö handlar om annat än musik framgick med största tydlighet i Svt:s Kulturnyheterna i veckan. Malmö har byggt Turning Torso och Öresundsbron och lyckats vända på sin image. Men samtidigt dras staden med dåligt rykte, fattigdom och problem. ESC kommer som en räddare i citybranding-nöden. Nu har man chansen att visa upp ännu fler bilder av Malmö, säger Malmös projektledare till Kulturnyheterna. Det värsta för bilden av Malmö skulle dock vara om något farligt hände under festivalen. "En skottlossning vore fruktansvärt negativt".
Journalisten Patrik Svensson kritiserar uttalandet i Sydsvenskan: ”Malmö är inte en "bild". Malmö är inte en projektion. Malmö är en stad. Med allt det goda och det onda som det innebär.” Och att något farligt händer, det är inte det värsta som kan hända för bilden av Malmö, det är det värsta som kan hända för den som blir skjuten."
Citybranding i all ära. Men schlagerfebern verkar ha slagit ut förnuftet i södern.

Le Corbusiers gym blir konstgalleri. En annan stad som gärna vill bättra på sitt rykte är franska Marseille. Det kanske lyckas – 2013 är staden Europas kulturhuvudstad, vilket bland annat märks i en stor uppfräschning av den gamla hamnen. I arkitektursammanhang är Marseille kanske mest känt för Le Corbusiers Unité d’habitation – som integrerade allt en människa behöver i en och samma byggnad. Eller, nåja, inte allt. I samband med kulturhuvudstadsinvigningen i juni uppdateras huset för samtiden. Takterrassen, som fram tills nu varit ett gym, får ett konstgalleri (bild ovan). Bakom idén står den Marseillefödde designern Ito Morabito, som blev känd för tio år sedan när han designade en serie fejkprodukter för lyxmärken. Han köpte terrassen när den kom ut på marknaden för tre år sedan. Franska staten och byggnadens ägare har hjälpt honom finansiera ombyggnad och restaurering, som gick lös på 7 miljoner euro. Konstgalleriet har fått namnet Mamo, The Marseille Modulor, efter Le Corbusiers måttsystem. I juni öppnar den första utställningen, med den franske skulptören Xavier Veilhan och en av hans Architectone- installationer. Ito Morabito lovar en invigning utöver det vanliga. Under vintern kommer galleriet att hysa föreläsningar och workshops för arkitekturstudenter. Mamo är naturligtvis ett välkommet tillskott till Marseilles växande konstscen. Men om Unité d’habitations 1600 invånare har mer användning för ett konstgalleri än ett gym återstår att se. 

Veckans fusklapp för era middags- och promenaddiskussioner under vårhelgen. Förortsstrid på gångbroarna, subventionerade hyror på Stureplan och maten som vägen till stadens undergång.

Förortens almstrid. I veckan meddelade Stockholms borgarråd för ytterstaden, Joakim Larsson, att staden lägger ner tankarna på att upphäva trafiksepareringen i Husby. Med projektet, "strukturplanen", som dök upp för två år ville man bland annat riva två gångbroar för att föra trafiken och gatorna mer integrerade, vilket skulle gynna affärer och stadsliv. Upphäva trafiksepareringen. Reaktionerna blev starka, trafiksepareringen upplevde många som en av de stora fördelarna med förorten. På sajten Megafon.nu slog man fast att det var "en viktig seger eftersom den bromsar upp och fuckar upp en viktig del av MAKE-OVER HUSBY/JÄRVA aka Järvalyftet som pågår för att kicka ut oss från våra egna hem…”. Kanske en förortens almstrid, som kan vara upplysande för de stadsbyggare som vill ta reda på hur man förändrar och förvaltar arvet efter modernismen. Goda exempel finns, basarerna i Malmö, möjligen förvandlingen i Sheffields Park Hill, för att nämna två. I veckan kom också Johanna Langhorst bok "Förortshat" ut, där hon gör upp med de hon kallar förortshatarna.

Stureplansurbanismen. En strid dök i förra veckan upp om det 84 år gamla antikvariatet Rönnells på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Antikvariatet kan tvinga stänga eftersom hyrorna ska upp. Yrvaket stod hela Stockholms urbanromantiska kulturelit upp och krävde hårdare tag. Gott så, klart Stockholms innerstad ska ha en boklåda värd namnet. Men det är något med synen på ekonomi och stad, för vad är det som gör att en stadsdel kan frodas och odla nya idéer? Oftast låga hyror och en mängd olika typer av lokaler. Så när urbanromantikerna vågar lämna sin bakgård kan de lägga sitt idémässiga engagemang för den exklusiva boklådan och prova ut tanken på lokaler i andra delar av staden, gamla eller ännu hellre nybyggda. Det kan vi alla göra. Hur skulle det förändra staden och livet i den? Den tredimensionella fastighetsbildningen ligger ju där, oanvänd, och väntar på bra idéer. Boklådor staplade på varandra, kanske.

Matstad. Stockholm fredag: Idag "öppnar" HORNSTULL och "fokus är på mat, sällskap, dryck, möten, shopping och att ha det bra i största allmänhet". Mat är särskilt viktigt när Bonnier Fastigheter omformulerar och leker med idén om Hornstull. Det är det kanske det första genomgripande och tydliga svenska exemplet på en fastighetsägardriven genomgripande gentrifiering. Igår var det pressvisning av det nybyggda Hornhuset i stadsdelen (bilden ovan, arkitekt Wester+Elsner), ett hus som ska präglas av Familjen Ahlboms restaurang, där man bland annat "för större sällskap kommer vi också kunna erbjuda stora serveringar av exempelvis en hel entrecôterad och spädgris". Johan Croneman var något på spåret när han i veckan i Dagens Nyheter skrev om maten, teven och undergången: "ett krisande imperium sjunker allt djupare in i apati, man ägnar sig åt skådespel, förströelse – och matlagning."

Taggar: 
Veckans fusklapp med domen i frågan om arkitektur är konst, 101 frågor om arkitektur och den samtida längtan tillbaka.

1. Arkitektur är inte konst. I veckan avslöjades att Uppland Väsby kommuns upphandling av Zaha Hadids förvandlingsnummer vid pendeltågsstationen kan vara olaglig. Upphandlingen låg nämligen långt över gränsvärdet för offentliga upphandlingar utan konkurrens. Kommunen anför konstnärlig kvalitet som orsak, att Hadid "har en konstnärlig kvalitet som är unikt lämpad för det här projektet och som inte går att få från något annat arkitektkontor", som projektledaren uttryckte det. Det övertygar inga advokater. Till Mitt i Väsby säger Andrea Sundstrand, doktor 
i offentlig upphandlingsrätt att "Det är högst osannolikt att det går att använda det konstnärliga undantaget för att upphandla en arkitekt. Arkitektur kan inte vara konst i lagens mening". Så nu vet ni, arkitekter med konstnärliga ambitioner. Och allt kommundirektören ville var att "göra Väsby lite soligare och mer attraktivt".

2. Arkitektur är inte konstigt. Apropå vad arkitektur kan vara. I veckan satt arkitekten Gert Wingårdh i morgonsofforna och talade om sin, och Rasmus Waerns, nya bok "Vad är arkitektur?" (Langenskiöld). Det är en bok som gjord för en fusklappsdiskussion uppbyggd som den är kring 101 frågor. Bara slänga ut en fråga på bordet och starta diskussionen. Man kan till och med strunta i att titta i Wingårdh/Waerns facit och jämföra efteråt. Frågor som: "Måste det vara dyrt?, ”Hur länge skall huset hålla?” och ”Vad betyder arkitekturen?”, får svar som ibland är i den eleganta Cyrano de Bergerac-stilen, poetiska och underfundiga. Som svaret på frågan: "Alla nya bostadshus ser helt klonade ut. Skulle inte lite variation pigga upp?". Svaret lyder: "Jodå, variation är ett effektivt sätt att maskera en banal verklighet." Ett svar som, om man vill vara lite Bergerac-spetsig, skulle kunna fästa på Wingårdh själv och den byggnad som i veckan fick priset som årets Stockholmsbyggnad, det kritstrecksrandiga huset vid Telefonplan. "Vad är arkitektur?" är den perfekta boken att starta ett mindre krogslagsmål över.

3. Förändringsnostalgi.
En ny säsong av Mad Men har dragit igång på TV9. Det är New York 1967, vintern efter the summer of love. Senare i vår, den 17 maj har Baz Luhrmanns filmatisering av The Great Gatsby premiär. Där är det New York 1922, och "The tempo of the city had changed sharply, the house were higher the parties was bigger". Samma stad, två tider där förändring var själva nyckelordet. Man kan se dem i vår och drabbas av total nostalgi över den där känslan av att vara mitt i något nytt som formuleras. Vad ska man göra för att inte förvandlas till Ulf Lundell och börja gnola "67, 67, var har du tagit vägen nu"? Tillbakablickandet har varit det senaste halvårets starka trend. Sverige har sörjt sitt förlorade folkhem i teveserier och på bio, det har varit Stockholm 1978, 1986 och 1968. Senaste numret av Arkitektur som kom ut i veckan handlar om hur system och konstruktion kan bli en verksam del av arkitekturen. I sann sextiotalsanda. För säkerhets skull handlar vårt nästa nummer om tiden. Men projekten är alltid nya, det lovar vi.
Dags för helgens samtalsämnen. Fusklappen presenterar mannen på taket, det hållbara människan och sossearkitektur.

Mannen på taket. Snöhetta vann i veckan en tävling om ett nytt kongresscenter i Annecy i Frankrike. Som en del av projektet finns, precis som i kontorets operahus i Oslo, en tanke om ett offentligt tak (bilden). Det offentliga taket verkar vara tidens tecken. Vad är det som gör att arkitekter plötsligt har börjat intressera sig för offentlighet och lagt den på taket? I Hyllie lät Wingårdh Arkitektkontor göra en takpark, i projektet Park1 vid Essingeleden i Stockholm gör White samma sak, även om Skönhetsrådet i Stockholm var tveksamma  till byggnadens likhet med OMA:s Seattlebibliotek och till takparkens rimlighet (vilket fick Whites VD att på Twitter ironiskt skriva "Intressant att skönhetsrådet är påläst på arkitektur i Seattle och dessutom verkar vara kunniga trädgårdsmästare"). Takparker var grejen också på 1950-talet, vid Krämaren i Örebro och i Stockholms city där landskapsarkitekten Walter Bauer ritade soliga terrasser som skulle ge en möjlighet att avvika från shoppingen och trafiklivet på gatorna: "gångstråk ett par våningar över gatuvimlet med broförbindelser mellan olika terrassystem", för "den som föredrar en stunds avkoppling och en relativt frisk luft". Låter som Emporia. Och allt gick åt skogen. Terrasserna stängde för allmänheten i början av 1970-talet. De hade blivit tillhåll. För några år sedan byggde man radhus på dem istället. Mannen på gatan hade visat sig tveksam till att gå upp på taket.

Hållbara människor. Rapporter i veckan gjorde gällande att Malmöborna älskar sin stad mest i Sverige. Frågan som inställer sig är ju så klart vilka invånare som hatar sin stad mest. Men att Malmö älskar sig självt är ju känt sedan länge. Och näringslivschefen tror inte att man nått kärlekstaket, om det som hänt säger han: "Allt det man hoppades skulle ske, blev fantastisk" och om det som ska hända: "Jag tror vi kommer fortsätta som vi gjort. Vi ska inte bara bygga den hållbara staden utan också den hållbara människan. Bo lite tätare, lite häftigare, på ett hållbart sätt". Vem är den där hållbara människan? Är det samma människa som Ilmar Reepalus efterträdare Katrin Stjernfeldt Jammeh, talar om när hon säger att hon "Vill investera i människor". Oavsett vilket tydligen är det i alla hänseenden människan som är Malmös nästa mål. Ska vi hoppas att de inte alla behöver vara fantastiska.

Sossearkitektur. Det är Socialdemokratisk partikongress i Göteborg. Hela vintern har varit en orgie i hantering av förlusten av det socialdemokratiska Sverige. Från filmerna Call Girl och dokumentären om Olof Palme, till teveserien En Pilgrims död utifrån Leif GW Perssons bokserie "Välfärdsstatens fall". Allt nådde sin kulmen i veckan med två upprop i tio-punktform (Dagens Nyheter och Aftonbladet) om socialdemokratins fantomsmärtor. Finns socialdemokratisk arkitektur? Hur ser den i så fall ut? Man föreställer sig till exempel folkparker som bröts fram av arbetare i skogsbackar i början av seklet. I höstas kom boken Hus i folkets tjänst (Balkong förlag) och alldeles nyligen gav Arkitekturmuseet ut boken På resa genom välfärden med bilder av kooperationens arkitektur av Lars Lennart Forsberg. Museet skriver: "Att vi gör denna bok beror på att vi tror på vad bilderna berättar. Om den optimism och framtidstro som då fanns i landet". En kontrast till Daniel Suhonens ord om Socialdemokratin: "Jag tror vi måste inse att vänstern i dag lider av en gränslöst stor politisk sorg. Sorgen över att allt det den stått för håller på att upplösas, dra sig tillbaka." I veckan har en klassisk plats för arbetarklassens bildning  kasserats, Brunnsviks folkhögskola utanför Ludvika, skriver Aftonbladet idag: "Kvar i Brunnsvik står tjugo tomma hus. LO måste sälja dem på en marknad som svämmats över av olönsamma hotell och konferensanläggningar". För mer nostalgi om det som formade Sverige hade Filip och Fredriks nya serie Nugammalt, om 77 händelser som formade Sverige, premiär i veckan. Vi tittar tillbaka, men vad ser vi om vi tittar framåt? Är det därför intresset för Kirunaflytten blvit så enomt, för att det håller fram ett stort optimistiskt projekt framför ögonen på oss?

Kort vecka. Fusklapp på torsdagen. Denna vecka: framtiden är konsumtion menar komission, Göteborg i vågskålen och rivningsraseriets eventuella nödvändighet.

Framtidskonsumtion. När regeringens framtidskommission presenterade sin slutrapport i veckan slog man fast att när det gäller miljön och den globala uppvärmningen så är det viktigaste inte att Sverige ska vara en förebild och gott exempel utan att det behövs internationella miljöregler. Man slår också fast att vi inte, trots planetens tillstånd, bör konsumera mindre. Det hävdar i alla fall en av kommissionens medlemmar i en debattartikel. Det går helt i linje med att hela Sverige har 50 kvadratmeter shoppingcentrum på 100 invånare. Genomsnittet för bara de stora städerna i Europa är 38 kvadratmeter/100 och för Stockholm 88 kvadratmeter på 100 invånare (enligt planeringskonsulten Anders Almér). Så se fram emot mer av köpcentrum i framtiden, till jul öppnar Europas största köpcentrum Mall of Scandinavia i Solna (blden).

Evenemangsstaden. I en helt vanlig nyhetsartikel i Göteborgsposten om planerna på en ny Multiarena i Göteborg, för att ersätta Scandinavium, och den föreslagna rivningen av ett bad för att få plats med denna arena, passerade följande samtidsbild av vad som är viktigt i stadsbyggandet 2013: "Bland de mål för staden som skulle påverkas negativt (av att ersätta badet med en multiarena) finns målen att förebygga sociala problem, att öka integration, mångfald och jämställdhet, att öka bostadsbyggandet, att unga ska ha en rik fritid och möjlighet att påverka. Bland målen som påverkas positivt finns näringsliv, turism och arbetsmarknad." Där har ni en vågskål att ställa in bland påskgodiset. Eller om man kanske bara kunde riva Scandinavium istället, eller?

Rivningsraseri. I Sundsvall vill man riva unika trävillor från sekelskiftet för att bygga en nödvändig containerhamn, i Umeå rivs det för fullt och alla tycks överens om att man MÅSTE riva Kiruna. I alla fall så handlar det om något som formuleras som en nödvändighet. I Sundsvall säger stadsbyggnadsnämndens ordförande: "Vi kan heller inte låta det stoppa samhällsutvecklingen. Det här är en bra satsning för både miljön och näringslivet." I Umeå sa stadsarkitekten att "det handlar om en investeringsvåg". I Kiruna är allt bara alltför självklart, bolaget måste fram, men kanske kan man ifrågasätta regeringens iver att exploatera naturresurserna, det gör i alla fall arkeologen Nils Harnesk. Nödvändighetsargumenten känns igen från rivningarna på 1960-talet igen? Nödvändigheten? Kanske är det nödvändigt, men kanske är det en nödvändighet som framtiden kommer att ifrågasätta.

Veckans fusklapp till helgens samtalsämnen: Håkan Hellström på vandring bland det övergivna, Nobelstiftelsens säkra kort och Slussenfrågans kreativa ekonomi.

Ruinromantik. Håkan Hellström släppte i slutet av förra veckan sin nya singel, Det kommer aldrig va över för mig, med tillhörande video. Eftersom Håkan är en artist som väcker känslor kom diskussionerna snabbt igång om var videon var inspelad. Bland annat två platser pekades ut. Båda övergivna och lätt förfallna. Den ena platsen där Håkan Hellström av idag går och sjunger den delvis nostalgiska låten är filmade runt Sockerbruket och Pannhuset vid Röda sten i Göteborg. Regissören förklarar att man "gillade den ruffiga miljön". Kanske inte så konstigt, men det finns allt färre platser i städer som lever upp till den känslan. Men kanske är den andra platsen som finns med i slutet av videon ännu intressantare vad gäller övergivenhet. Här festar de lekfulla ungdomarna på den gamla semesterön Trälen utanför Kungälv. En plats som från 1950-talet var sommarnöje för Volvoanställda men som stått tomt de senaste tjugo åren. Perfekt för ungdomlig romantik. Men nu är det snart slut på det. Nu har Gert Wingårdh fått i uppdrag av fastighetsjätten Byggvesta att rita på något nytt här. Målet är att bygga "ett unikt litet kustsamhälle i en unik miljö", en detaljplan som tillåter 70 bostäder finns redan. "Det är en fantastiskt fin tomt med ett ganska unikt läge", säger Gert Wingårdh. Och de som söker det övergivet romantiska får dra någon annanstans. Också Röda sten står inför förändring: "Vi vill samla synpunkter för att kunna se hur området kan fortsätta utvecklas", säger Ingvar Brattefjäll, projektledare för Trygg, vacker stad. Om man ska gå på punksspåret, så riskerar det kanske bli som Håkan Hellströms föregångare Joakim Thåström formulerade det: "En vacker död stad". En låt som lämpligt nog finns med på hans liveskiva Thåström på Röda sten (spotify-länk).

Nobelpriskandidater. När Svenska Akademin väljer nobelpristagare i litteratur brukar det ibland klagas på att ingen känner igen de obskyra namnen. Skönt då att juryn och nobelstiftelsen som valt ut arkitekter som får tävla om nytt Nobelmuseet strikt har hållit sig till de mest välkända. Och dessutom valt några som så sent som förra veckan kvalificerade sig till tävlingen om tillbyggnad av Liljevalchs. Nu var det inte wild card-läge, alltså låta några oetablerade kontor ta plats för att skapa större mångfald, i den här tävlingen vilket projektledaren Peter Ohrstedt förklarat tidigare i en debatt om tävlingar: "Vi genomför inte arkitekttävlingar för att glädja arkitekter", sa han då. En fråga att fundera på: vem ska man glädja med arkitekttävlingar. En tanke skulle ju kunna vara för att man gör det för att bli överraskad över vad någon som man inte kände till lyckades göra, underdoggen.

Snabba cash. Stockholms stad lyckas nu undvika överklagandet av planen för Slussen genom att ge de som överklagat, Atrium Ljungberg-gruppen, byggrätten till den tomt där husen som de överklagat ska stå. Som en ekonomisk kompensation. En kreativ, och kanske nödvändig, lösning. Men som tillsammans med det faktum att Stockholms stad hemligstämplade sitt överklagande, ändå gav en lite olustig känsla. Som en hemlig värld. Var och en sig själv närmast. Eller som, utan andra jämförelser, Mrado i filmatiseringen av Snabba cash formulerade det: "I den här branschen tänker alla på sig själva och cashen i första hand".

Bilden ovan ur videon Det kommer aldrig va över för mig.

Nytt nummer:

Arkitektur 2/2013

Arkitekturs nya nummer handlar om naturen. Två nya naturum är klara: Vänerskärgården vid Läckö slott och Kosterhavet på Sydkoster. Vi har varit där och analyserat och kritiskt granskat husen. Naturum är statliga satsningar på besökscentrum i naturen. Men de här är två av de sista, eftersom regeringen 2009 bestämde sig för att stoppa satsningen. Adam Svanell berättar i ett reportage hur det gick till. Vi har dessutom rest till Svenstavik och den nybyggda centralen för spaning efter Storsjöodjuret, där naturens övernaturlighet är ämnet. Vi presenterar ett sågverk vid Bråviken av AIX och skriver om naturen som ett slagfält mellan råvara och upplevelse.

Dessutom: Monopolhus på skärgårdsklippan av Tham & Videgård, Nya Raketskolan i Kiruna av MAF, Stockholms stad mot väggen om Ikea, singelboende på gång, arkitekturjargong och kulturbevakning med böcker och utställningar.

Välkommen till ännu ett fullspäckat nummer av Sveriges största tidskrift om arkitektur. Nu också i ny form. Enligt Dagens Nyheter rolig, intresseväckande, lärorik, lustfylld och vital.

Här kan du hämta innehållförteckningen för detta nummer.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 2 2013

Sidor