Vallastaden

Senaste nytt

Arkitema ritar nya Tingstorget i Alby

2014-11-17 11:31

Ett projekt med 480 bostadsrätter.

De är nominerade till årets Kasper Salinpris

2014-11-12 12:24

Tre stora och ett litet projekt.

Danska NORD vinner i Malmö

2014-11-06 12:59

Ett nytt marinpedagogiskt centrum invigs 2016.

Arkitema ritar nya Tingstorget i Alby
2014-11-17 11:31
De är nominerade till årets Kasper Salinpris
2014-11-12 12:24
Danska NORD vinner i Malmö
2014-11-06 12:59
Veckans fusklapp för era middags- och promenaddiskussioner under vårhelgen. Förortsstrid på gångbroarna, subventionerade hyror på Stureplan och maten som vägen till stadens undergång.

Förortens almstrid. I veckan meddelade Stockholms borgarråd för ytterstaden, Joakim Larsson, att staden lägger ner tankarna på att upphäva trafiksepareringen i Husby. Med projektet, "strukturplanen", som dök upp för två år ville man bland annat riva två gångbroar för att föra trafiken och gatorna mer integrerade, vilket skulle gynna affärer och stadsliv. Upphäva trafiksepareringen. Reaktionerna blev starka, trafiksepareringen upplevde många som en av de stora fördelarna med förorten. På sajten Megafon.nu slog man fast att det var "en viktig seger eftersom den bromsar upp och fuckar upp en viktig del av MAKE-OVER HUSBY/JÄRVA aka Järvalyftet som pågår för att kicka ut oss från våra egna hem…”. Kanske en förortens almstrid, som kan vara upplysande för de stadsbyggare som vill ta reda på hur man förändrar och förvaltar arvet efter modernismen. Goda exempel finns, basarerna i Malmö, möjligen förvandlingen i Sheffields Park Hill, för att nämna två. I veckan kom också Johanna Langhorst bok "Förortshat" ut, där hon gör upp med de hon kallar förortshatarna.

Stureplansurbanismen. En strid dök i förra veckan upp om det 84 år gamla antikvariatet Rönnells på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Antikvariatet kan tvinga stänga eftersom hyrorna ska upp. Yrvaket stod hela Stockholms urbanromantiska kulturelit upp och krävde hårdare tag. Gott så, klart Stockholms innerstad ska ha en boklåda värd namnet. Men det är något med synen på ekonomi och stad, för vad är det som gör att en stadsdel kan frodas och odla nya idéer? Oftast låga hyror och en mängd olika typer av lokaler. Så när urbanromantikerna vågar lämna sin bakgård kan de lägga sitt idémässiga engagemang för den exklusiva boklådan och prova ut tanken på lokaler i andra delar av staden, gamla eller ännu hellre nybyggda. Det kan vi alla göra. Hur skulle det förändra staden och livet i den? Den tredimensionella fastighetsbildningen ligger ju där, oanvänd, och väntar på bra idéer. Boklådor staplade på varandra, kanske.

Matstad. Stockholm fredag: Idag "öppnar" HORNSTULL och "fokus är på mat, sällskap, dryck, möten, shopping och att ha det bra i största allmänhet". Mat är särskilt viktigt när Bonnier Fastigheter omformulerar och leker med idén om Hornstull. Det är det kanske det första genomgripande och tydliga svenska exemplet på en fastighetsägardriven genomgripande gentrifiering. Igår var det pressvisning av det nybyggda Hornhuset i stadsdelen (bilden ovan, arkitekt Wester+Elsner), ett hus som ska präglas av Familjen Ahlboms restaurang, där man bland annat "för större sällskap kommer vi också kunna erbjuda stora serveringar av exempelvis en hel entrecôterad och spädgris". Johan Croneman var något på spåret när han i veckan i Dagens Nyheter skrev om maten, teven och undergången: "ett krisande imperium sjunker allt djupare in i apati, man ägnar sig åt skådespel, förströelse – och matlagning."

annons:

Banner Svenska kakel

Taggar: 
Veckans fusklapp med domen i frågan om arkitektur är konst, 101 frågor om arkitektur och den samtida längtan tillbaka.

1. Arkitektur är inte konst. I veckan avslöjades att Uppland Väsby kommuns upphandling av Zaha Hadids förvandlingsnummer vid pendeltågsstationen kan vara olaglig. Upphandlingen låg nämligen långt över gränsvärdet för offentliga upphandlingar utan konkurrens. Kommunen anför konstnärlig kvalitet som orsak, att Hadid "har en konstnärlig kvalitet som är unikt lämpad för det här projektet och som inte går att få från något annat arkitektkontor", som projektledaren uttryckte det. Det övertygar inga advokater. Till Mitt i Väsby säger Andrea Sundstrand, doktor 
i offentlig upphandlingsrätt att "Det är högst osannolikt att det går att använda det konstnärliga undantaget för att upphandla en arkitekt. Arkitektur kan inte vara konst i lagens mening". Så nu vet ni, arkitekter med konstnärliga ambitioner. Och allt kommundirektören ville var att "göra Väsby lite soligare och mer attraktivt".

2. Arkitektur är inte konstigt. Apropå vad arkitektur kan vara. I veckan satt arkitekten Gert Wingårdh i morgonsofforna och talade om sin, och Rasmus Waerns, nya bok "Vad är arkitektur?" (Langenskiöld). Det är en bok som gjord för en fusklappsdiskussion uppbyggd som den är kring 101 frågor. Bara slänga ut en fråga på bordet och starta diskussionen. Man kan till och med strunta i att titta i Wingårdh/Waerns facit och jämföra efteråt. Frågor som: "Måste det vara dyrt?, ”Hur länge skall huset hålla?” och ”Vad betyder arkitekturen?”, får svar som ibland är i den eleganta Cyrano de Bergerac-stilen, poetiska och underfundiga. Som svaret på frågan: "Alla nya bostadshus ser helt klonade ut. Skulle inte lite variation pigga upp?". Svaret lyder: "Jodå, variation är ett effektivt sätt att maskera en banal verklighet." Ett svar som, om man vill vara lite Bergerac-spetsig, skulle kunna fästa på Wingårdh själv och den byggnad som i veckan fick priset som årets Stockholmsbyggnad, det kritstrecksrandiga huset vid Telefonplan. "Vad är arkitektur?" är den perfekta boken att starta ett mindre krogslagsmål över.

3. Förändringsnostalgi.
En ny säsong av Mad Men har dragit igång på TV9. Det är New York 1967, vintern efter the summer of love. Senare i vår, den 17 maj har Baz Luhrmanns filmatisering av The Great Gatsby premiär. Där är det New York 1922, och "The tempo of the city had changed sharply, the house were higher the parties was bigger". Samma stad, två tider där förändring var själva nyckelordet. Man kan se dem i vår och drabbas av total nostalgi över den där känslan av att vara mitt i något nytt som formuleras. Vad ska man göra för att inte förvandlas till Ulf Lundell och börja gnola "67, 67, var har du tagit vägen nu"? Tillbakablickandet har varit det senaste halvårets starka trend. Sverige har sörjt sitt förlorade folkhem i teveserier och på bio, det har varit Stockholm 1978, 1986 och 1968. Senaste numret av Arkitektur som kom ut i veckan handlar om hur system och konstruktion kan bli en verksam del av arkitekturen. I sann sextiotalsanda. För säkerhets skull handlar vårt nästa nummer om tiden. Men projekten är alltid nya, det lovar vi.
Dags för helgens samtalsämnen. Fusklappen presenterar mannen på taket, det hållbara människan och sossearkitektur.

Mannen på taket. Snöhetta vann i veckan en tävling om ett nytt kongresscenter i Annecy i Frankrike. Som en del av projektet finns, precis som i kontorets operahus i Oslo, en tanke om ett offentligt tak (bilden). Det offentliga taket verkar vara tidens tecken. Vad är det som gör att arkitekter plötsligt har börjat intressera sig för offentlighet och lagt den på taket? I Hyllie lät Wingårdh Arkitektkontor göra en takpark, i projektet Park1 vid Essingeleden i Stockholm gör White samma sak, även om Skönhetsrådet i Stockholm var tveksamma  till byggnadens likhet med OMA:s Seattlebibliotek och till takparkens rimlighet (vilket fick Whites VD att på Twitter ironiskt skriva "Intressant att skönhetsrådet är påläst på arkitektur i Seattle och dessutom verkar vara kunniga trädgårdsmästare"). Takparker var grejen också på 1950-talet, vid Krämaren i Örebro och i Stockholms city där landskapsarkitekten Walter Bauer ritade soliga terrasser som skulle ge en möjlighet att avvika från shoppingen och trafiklivet på gatorna: "gångstråk ett par våningar över gatuvimlet med broförbindelser mellan olika terrassystem", för "den som föredrar en stunds avkoppling och en relativt frisk luft". Låter som Emporia. Och allt gick åt skogen. Terrasserna stängde för allmänheten i början av 1970-talet. De hade blivit tillhåll. För några år sedan byggde man radhus på dem istället. Mannen på gatan hade visat sig tveksam till att gå upp på taket.

Hållbara människor. Rapporter i veckan gjorde gällande att Malmöborna älskar sin stad mest i Sverige. Frågan som inställer sig är ju så klart vilka invånare som hatar sin stad mest. Men att Malmö älskar sig självt är ju känt sedan länge. Och näringslivschefen tror inte att man nått kärlekstaket, om det som hänt säger han: "Allt det man hoppades skulle ske, blev fantastisk" och om det som ska hända: "Jag tror vi kommer fortsätta som vi gjort. Vi ska inte bara bygga den hållbara staden utan också den hållbara människan. Bo lite tätare, lite häftigare, på ett hållbart sätt". Vem är den där hållbara människan? Är det samma människa som Ilmar Reepalus efterträdare Katrin Stjernfeldt Jammeh, talar om när hon säger att hon "Vill investera i människor". Oavsett vilket tydligen är det i alla hänseenden människan som är Malmös nästa mål. Ska vi hoppas att de inte alla behöver vara fantastiska.

Sossearkitektur. Det är Socialdemokratisk partikongress i Göteborg. Hela vintern har varit en orgie i hantering av förlusten av det socialdemokratiska Sverige. Från filmerna Call Girl och dokumentären om Olof Palme, till teveserien En Pilgrims död utifrån Leif GW Perssons bokserie "Välfärdsstatens fall". Allt nådde sin kulmen i veckan med två upprop i tio-punktform (Dagens Nyheter och Aftonbladet) om socialdemokratins fantomsmärtor. Finns socialdemokratisk arkitektur? Hur ser den i så fall ut? Man föreställer sig till exempel folkparker som bröts fram av arbetare i skogsbackar i början av seklet. I höstas kom boken Hus i folkets tjänst (Balkong förlag) och alldeles nyligen gav Arkitekturmuseet ut boken På resa genom välfärden med bilder av kooperationens arkitektur av Lars Lennart Forsberg. Museet skriver: "Att vi gör denna bok beror på att vi tror på vad bilderna berättar. Om den optimism och framtidstro som då fanns i landet". En kontrast till Daniel Suhonens ord om Socialdemokratin: "Jag tror vi måste inse att vänstern i dag lider av en gränslöst stor politisk sorg. Sorgen över att allt det den stått för håller på att upplösas, dra sig tillbaka." I veckan har en klassisk plats för arbetarklassens bildning  kasserats, Brunnsviks folkhögskola utanför Ludvika, skriver Aftonbladet idag: "Kvar i Brunnsvik står tjugo tomma hus. LO måste sälja dem på en marknad som svämmats över av olönsamma hotell och konferensanläggningar". För mer nostalgi om det som formade Sverige hade Filip och Fredriks nya serie Nugammalt, om 77 händelser som formade Sverige, premiär i veckan. Vi tittar tillbaka, men vad ser vi om vi tittar framåt? Är det därför intresset för Kirunaflytten blvit så enomt, för att det håller fram ett stort optimistiskt projekt framför ögonen på oss?

Kort vecka. Fusklapp på torsdagen. Denna vecka: framtiden är konsumtion menar komission, Göteborg i vågskålen och rivningsraseriets eventuella nödvändighet.

Framtidskonsumtion. När regeringens framtidskommission presenterade sin slutrapport i veckan slog man fast att när det gäller miljön och den globala uppvärmningen så är det viktigaste inte att Sverige ska vara en förebild och gott exempel utan att det behövs internationella miljöregler. Man slår också fast att vi inte, trots planetens tillstånd, bör konsumera mindre. Det hävdar i alla fall en av kommissionens medlemmar i en debattartikel. Det går helt i linje med att hela Sverige har 50 kvadratmeter shoppingcentrum på 100 invånare. Genomsnittet för bara de stora städerna i Europa är 38 kvadratmeter/100 och för Stockholm 88 kvadratmeter på 100 invånare (enligt planeringskonsulten Anders Almér). Så se fram emot mer av köpcentrum i framtiden, till jul öppnar Europas största köpcentrum Mall of Scandinavia i Solna (blden).

Evenemangsstaden. I en helt vanlig nyhetsartikel i Göteborgsposten om planerna på en ny Multiarena i Göteborg, för att ersätta Scandinavium, och den föreslagna rivningen av ett bad för att få plats med denna arena, passerade följande samtidsbild av vad som är viktigt i stadsbyggandet 2013: "Bland de mål för staden som skulle påverkas negativt (av att ersätta badet med en multiarena) finns målen att förebygga sociala problem, att öka integration, mångfald och jämställdhet, att öka bostadsbyggandet, att unga ska ha en rik fritid och möjlighet att påverka. Bland målen som påverkas positivt finns näringsliv, turism och arbetsmarknad." Där har ni en vågskål att ställa in bland påskgodiset. Eller om man kanske bara kunde riva Scandinavium istället, eller?

Rivningsraseri. I Sundsvall vill man riva unika trävillor från sekelskiftet för att bygga en nödvändig containerhamn, i Umeå rivs det för fullt och alla tycks överens om att man MÅSTE riva Kiruna. I alla fall så handlar det om något som formuleras som en nödvändighet. I Sundsvall säger stadsbyggnadsnämndens ordförande: "Vi kan heller inte låta det stoppa samhällsutvecklingen. Det här är en bra satsning för både miljön och näringslivet." I Umeå sa stadsarkitekten att "det handlar om en investeringsvåg". I Kiruna är allt bara alltför självklart, bolaget måste fram, men kanske kan man ifrågasätta regeringens iver att exploatera naturresurserna, det gör i alla fall arkeologen Nils Harnesk. Nödvändighetsargumenten känns igen från rivningarna på 1960-talet igen? Nödvändigheten? Kanske är det nödvändigt, men kanske är det en nödvändighet som framtiden kommer att ifrågasätta.

Veckans fusklapp till helgens samtalsämnen: Håkan Hellström på vandring bland det övergivna, Nobelstiftelsens säkra kort och Slussenfrågans kreativa ekonomi.

Ruinromantik. Håkan Hellström släppte i slutet av förra veckan sin nya singel, Det kommer aldrig va över för mig, med tillhörande video. Eftersom Håkan är en artist som väcker känslor kom diskussionerna snabbt igång om var videon var inspelad. Bland annat två platser pekades ut. Båda övergivna och lätt förfallna. Den ena platsen där Håkan Hellström av idag går och sjunger den delvis nostalgiska låten är filmade runt Sockerbruket och Pannhuset vid Röda sten i Göteborg. Regissören förklarar att man "gillade den ruffiga miljön". Kanske inte så konstigt, men det finns allt färre platser i städer som lever upp till den känslan. Men kanske är den andra platsen som finns med i slutet av videon ännu intressantare vad gäller övergivenhet. Här festar de lekfulla ungdomarna på den gamla semesterön Trälen utanför Kungälv. En plats som från 1950-talet var sommarnöje för Volvoanställda men som stått tomt de senaste tjugo åren. Perfekt för ungdomlig romantik. Men nu är det snart slut på det. Nu har Gert Wingårdh fått i uppdrag av fastighetsjätten Byggvesta att rita på något nytt här. Målet är att bygga "ett unikt litet kustsamhälle i en unik miljö", en detaljplan som tillåter 70 bostäder finns redan. "Det är en fantastiskt fin tomt med ett ganska unikt läge", säger Gert Wingårdh. Och de som söker det övergivet romantiska får dra någon annanstans. Också Röda sten står inför förändring: "Vi vill samla synpunkter för att kunna se hur området kan fortsätta utvecklas", säger Ingvar Brattefjäll, projektledare för Trygg, vacker stad. Om man ska gå på punksspåret, så riskerar det kanske bli som Håkan Hellströms föregångare Joakim Thåström formulerade det: "En vacker död stad". En låt som lämpligt nog finns med på hans liveskiva Thåström på Röda sten (spotify-länk).

Nobelpriskandidater. När Svenska Akademin väljer nobelpristagare i litteratur brukar det ibland klagas på att ingen känner igen de obskyra namnen. Skönt då att juryn och nobelstiftelsen som valt ut arkitekter som får tävla om nytt Nobelmuseet strikt har hållit sig till de mest välkända. Och dessutom valt några som så sent som förra veckan kvalificerade sig till tävlingen om tillbyggnad av Liljevalchs. Nu var det inte wild card-läge, alltså låta några oetablerade kontor ta plats för att skapa större mångfald, i den här tävlingen vilket projektledaren Peter Ohrstedt förklarat tidigare i en debatt om tävlingar: "Vi genomför inte arkitekttävlingar för att glädja arkitekter", sa han då. En fråga att fundera på: vem ska man glädja med arkitekttävlingar. En tanke skulle ju kunna vara för att man gör det för att bli överraskad över vad någon som man inte kände till lyckades göra, underdoggen.

Snabba cash. Stockholms stad lyckas nu undvika överklagandet av planen för Slussen genom att ge de som överklagat, Atrium Ljungberg-gruppen, byggrätten till den tomt där husen som de överklagat ska stå. Som en ekonomisk kompensation. En kreativ, och kanske nödvändig, lösning. Men som tillsammans med det faktum att Stockholms stad hemligstämplade sitt överklagande, ändå gav en lite olustig känsla. Som en hemlig värld. Var och en sig själv närmast. Eller som, utan andra jämförelser, Mrado i filmatiseringen av Snabba cash formulerade det: "I den här branschen tänker alla på sig själva och cashen i första hand".

Bilden ovan ur videon Det kommer aldrig va över för mig.

Nytt nummer:

Arkitektur 2/2013

Arkitekturs nya nummer handlar om naturen. Två nya naturum är klara: Vänerskärgården vid Läckö slott och Kosterhavet på Sydkoster. Vi har varit där och analyserat och kritiskt granskat husen. Naturum är statliga satsningar på besökscentrum i naturen. Men de här är två av de sista, eftersom regeringen 2009 bestämde sig för att stoppa satsningen. Adam Svanell berättar i ett reportage hur det gick till. Vi har dessutom rest till Svenstavik och den nybyggda centralen för spaning efter Storsjöodjuret, där naturens övernaturlighet är ämnet. Vi presenterar ett sågverk vid Bråviken av AIX och skriver om naturen som ett slagfält mellan råvara och upplevelse.

Dessutom: Monopolhus på skärgårdsklippan av Tham & Videgård, Nya Raketskolan i Kiruna av MAF, Stockholms stad mot väggen om Ikea, singelboende på gång, arkitekturjargong och kulturbevakning med böcker och utställningar.

Välkommen till ännu ett fullspäckat nummer av Sveriges största tidskrift om arkitektur. Nu också i ny form. Enligt Dagens Nyheter rolig, intresseväckande, lärorik, lustfylld och vital.

Här kan du hämta innehållförteckningen för detta nummer.

Köp Arkitektur i digital form
via Ztory, Buy And Read, Qiozk eller Readly
Omslag till Arkitektur nr 2 2013
Fredag och fusklapp. Denna vecka: Trojanskt ABBA-museum, vinna-eller-försvinna i Skåne och konserverad hästlasagn.

ABBA-hästen. Björn Ulvaeus, ABBA-Björn, har varit på fastighetsmässan MIPIM och bland annat marknadsfört det nya "ABBA-museet" på Djurgården (bild ovan) invid Gröna Lund. Det är intressant att kunna konstatera hur starkt ordet ABBA-museum är, eftersom de flesta nu förmodligen inte vet att fyravåningshuset, som ritas av Celsing Arkitektkontor, som ska stå på platsen där det tidigare låg en restaurang, till största delen faktiskt är ett hotell. En av våningarna över mark är utställningsyta och restaurang, de övriga tre är hotell. Sedan ligger resten av själva museet, om ABBA och populärmusiken, under mark. Det som byggs på Djurgården, och inget fel i det per se, är ett hotell, men säljs in som "bygget av Abba the museum på Djurgården". Det är ett intressant fenomen som visar på hur det hela tiden finns ett annat intresse som man gärna talar tyst om. En liknande intressant ekonomisk kombination kan studeras i det naturum vid Läckö-slott som presenteras i nya numret av Arkitektur som kom i veckan, tema Naturen beställ här!, där mer än halva huset är hotell. Popgrupper eller natur som trojanska hästar, som placerar hotell i känsliga, men attraktiva, miljöer, där man förmodligen hade fått svårt att bara resa ett hotell.

Slaget vid Öresund. Kommunerna och städerna i Öresundsregionen slåss om uppmärksamheten och tar urbana marknadsandelar av varandra. I veckan har en debatt, initierad av Leo Gullbring, rasat om Lunds framtida utbyggnad vid Brunnshög. Gullbring menade att kommunen använde ordet "blandstad" för att låta bli att berätta att man egentligen bara bygger en kuliss som leker stad. Kommunen svarade att man bygger "en rik stadsmiljö intill ESS och MAX IV". ESS och MAX IV är två stora forskningsanläggningar. Brunnshög är ett svar på konkurrensen om arbetskraften och stadskampen i Öresundsregionen. Samtidigt i Trelleborg, plankonsulter möter lokalpolitiker och menar att nu är tiden knapp, staden har "låg köptrohet, svagt inflöde av köpkraft och närheten till Malmö är ett stort "hot mot stadens kommersiella utveckling". Det är nu eller aldrig för Trelleborg, säger konsulterna. Den eurovisonsschlagerkänsla som kommer vila över den skånska slätten de kommande månaderna, nu-eller-aldrig-känslan, illustrerar möjligen belägenheten för alla de tävlande kommunerna i Skåne.

Hästhandel. I en uppmärksammad krönika i veckan skrev pop-kultur-journalisten Jan Gradvall om, hör och häpna, offentliga upphandlingar. Gradvall betraktade dem, liksom melodifestivalen, som hästlasagne. Gradvall skriver: "Offentlig upphandling är hästlasagne. Personer med insyn i processen säger att hela systemet med inköp av tjänster som görs av offentlig sektor har brakat ihop de senaste två-tre åren. Kommuner väljer den leverantör som erbjuder lägst pris. Alla leverantörer lägger sig därför på den absolut lägsta nivån för att få det åtråvärda ramavtalet. Ängelholm har gått så långt som att lotta mellan de som lagt sig lägst. Följden blir att skillnaden suddas ut mellan de leverantörer som besitter kunskap, kompetens och kvalitet och de som fyller ut med annat för att hålla priset ner. Resultat: hästlasagne." I den slutrapport som Delegationen för hållbara städer lämnade förra året listade man just "konserverande regler för offentlig upphandling" som ett av hindren för hållbar stadsutveckling. Konserverad hästlasagn. Inte så mumma?

Fredag och fusklapp. Din guide till helgens samtalsämnen. Denna vecka: Vittvättade – arkitektkontoret Whites stora vecka, statsarkitektur och alternativet till Friends Arena-staden.

Whitewash. Den här veckan om någon var väl arkitektkontorets Whites vecka i rampljuset. Samtidigt som deras stora OMA-liknande jätteprojekt Park 1 i Stockholm spreds som en viral löpeld över nätet så kom alltså beskedet: Det nya Kiruna ritas av lag White. Ett intressant förslag som plockar upp den gamla bandstaden, den utdragna stadstyp som blev populär under den tidiga modernismen, där de kopplade ihop arbete och boende. Bland de tydliga exemplen finns såväl stålstaden Magnitorsk i Sovjetunionen. I Sverige är den inte lätt att hitta, men en småstadsvariant av den finns i Tranås. I Whites version är den här lineära staden kopplad till stenstadens kvarterstruktur och samtidens upplevelseekonomi (linbana, biennal). Det är en trygg lösning som med sitt bitvis anslag, där en del läggs till en annan nog känns rimligt att omfamna för en kommun som Kiruna. Vi lever kanske inte i utopiernas tid. Kanske var det det som fick designjournalisten Dennis Dahlquist att rasa mot framför allt tråkiga White, men också mot förslaget, i SVT:s morgonsoffa. Ilskan mot just Whites tråkighet är nog typisk. Det finns en duktighet, en präktighet kanske, som kan störa de som letar efter Archigram-visioner fån 1968. Men är inte White bättre när de är lite småtråkiga och ritar rimliga stadsplaner i Kiruna än när de försöker vara roliga och kopierar Rem Koolhaas vid en motorväg i Stockholm? Rem Koolhaas kommer för övrigt till Stockholm och Moderna Museet den 15/3.

Statsarkitektur. Det hände egentligen förra veckan, men medietystnaden har ändå varit ganska stor över det nya namnet på Arkitekturmuseet. Statens centrum för arkitektur och design. Ordet alla hoppar på här är ju naturligtvis staten. Och det har nog att göra med att vi vant oss av vid att den finns. Allt arbete som man kunnat uppfatta från regeringsnivå sedan skolan kommunaliserades i mitten på 1990-talet har ju känts som en väg bort från den där staten. De nya moderaternas hela strategi har handlat om förändra bilden av Sverige från ett socialdemokratiskt land med en borgerlig regering. Och nyckeln till att göra detta, som beskrivs i en artikel i tidningen Fokus, fann moderaternas chefsideolog Per Schlingmann i Lars Trädgårdhs (och Henrik Berggrens) tes i boken "Är svensken människa?", som bygger på tanken om den svenska stadsindividualismen. Att det statliga projektet Sverige i själva verket byggdes av radikal individualism inte kollektivism. "Schlingmann älskade det. Den nya bilden av Sverige". Så är Statens centrum för arkitektur och design (aka Arkitekturmuseet) kanske en gren på det trädet, ett projekt byggt för radikal individualism, snarare än ett steg tillbaka till statligt engagerad arkitekturpolitik.

Framtidsstaden. Det har varit en bra vecka för diskussionen om framtidsstaden. Inte bara med Kiruna utan också med det planerade genomförandet av ett Europanprojekt i Holma i Malmö (bild ovan Simon Klamborn) som man kallar Holmastan och som ha ambitionen att ta 1970-tals förorten och stärka grannskapet. I veckan kom också resultatet i tävlingen om nytt centrum i Floda. Sedan tidigare ligger ju Vallastaden i Linköping och puttrar som en möjlig framtidsstad, där man dessutom häromveckan drog det oväntade kortet byggemenskaper som en del i stadsbyggnadsidén. Alla tre är resultatet av tävlingar, precis som det mer långt gångna projektet H+ i Helsingborg. Stadsplanetävlingens återkomst. Som en motvikt kanske till arenastäder som den som byggs upp kring melodifestivalsprakande Friends i morgon lördag börjar nu stadsbyggandet söka nya vägar och framför allt formulera visioner och idéer för framtiden.

Den här inledande sportlovshelgen snackar vi om hemlöshet i Göteborg, fejkade arkitektbilder och hedonistisk hållbarhet.

Hotell för hemlösa. Det är inga trevliga platser som reklambyrån Forsman & Bodenfors letat upp. De har skapat hotelsajten Faktumhotels.com på nätet där det går att boka en av de platser där Göteborgs 3400 hemlösa tillbringar natten utomhus. Tio platser är fotograferade efter mörkrets inbrott. En sliten sovsäck i Hagaparken. En nedlagd toalett i Mölndalsbruk. En betongficka under Götaälvsbron. Några kartonger under en tågvagn på Skeppsbron. Ingen räknar med att någon ska boka platserna annat som en gest av godhet. Frågan är om sajten lyckas nå sitt mål. Det obehagliga är att bilderna och texterna blir närmast raljerande i ett försök att tangera andra införsäljningar av hotellrumskomfort. Finns det som sajten gör gällande verkligen ett smart och ett osmart sätt att hjälpa de hemlösa på? Måste alla goda saker paketeras som en reklamkampanj för att vi ska ta tag i saken? 

Genomskinliga hus. Dagens Nyheter har tittat närmre på de visionsbilder arkitekter och planerare använder för att sälja in nya stadsbyggnadsprojekt i Stockholm. Tendensen är slående: på bilderna skiner alltid solen. Smala vithyade människor i lätta kläder befolkar gator och torg. Utom i Rinkeby; där har människorna bytts ut mot vita silhuetter. Svenska arkitekter får här tillfälle att rannsaka sig. Är detta deras idealbild av samhället och deras invånare? Eller reproducerar man slentrianmässigt bilden av det man tror att makthavare och beställare vill se? 
Ett mer solklart fall av lurendrejeri är hursomhelst visionsbilder med genomskinliga hus. Enligt den presenterade bilden skulle Foster and Partners sedermera avlägsnade hur, mitt på nya Slussen, knappt synas alls.

Nordisk coolhet. På den internationella kulturfestivalen Nordic Cool som pågår till och med den 17 mars på Kennedy Center i Washington. Här samlas verk inom teater, dans, musik, konst, design, litteratur och mat från samtliga nordiska länder. Norden har synnerligen gott rykte, det är ju i sig fantastiskt. På festivalens hemsida är man imponerad av Nordens kulturella välfärd, alltifrån fåren på Färöarna till Louisiana till Dramaten i Stockholm, som en gång leddes av Ingmar Bergman.

En av de 750 deltagande kreativa nordborna är danske Bjarke Ingels från BIG. På söndag håller han föredrag om "hedonistisc sustainability". 
Men frågan är om den utomlands rådande uppfattningen stämmer: Att nordbor, eftersom vi omges av ren luft och friskt vatten, är särskilt benägna att satsa på hållbarhet. 

 

Det blir den japanska arkitekten Sou Fujimoto som får det prestigefyllda uppdraget att göra årets Serpentine paviljong i London. Fujimoto, 41, är den yngsta någonsin att få uppdraget. Fujimoto förklarar sin idé, med stålpelaare och en molnlik lätt konstruktion så här: “For the 2013 Pavilion I propose an architectural landscape: a transparent terrain that encourages people to interact with and explore the site in diverse ways. Within the pastoral context of Kensington Gardens, I envisage the vivid greenery of the surrounding plant life woven together with a constructed geometry. A new form of environment will be created, where the natural and the man-made merge; not solely architectural nor solely natural, but a unique meeting of the two… The delicate quality of the structure, enhanced by its semi-transparency, will create a geometric, cloud-like form, as if it were mist rising from the undulations of the park. From certain vantage points, the Pavilion will appear to merge with the classical structure of the Serpentine Gallery, with visitors suspended in space.”

Paviljongen öppnar den 8 juni.

Sidor